Vegetarianen

Jag fick syn på den på bibblan. Det var nog omslaget som drog till sig mina blickar, men när jag tittade närmre insåg jag att jag läst om den. Ett vagt minne av positiva omdömen. Jag kunde inte stå emot. Förstås. Det går inte så hejans bra med mitt klassikerprojekt kan man lugnt säga. Inte än.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian.

Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad
händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten.

På ena bokfliken står det: "En kortroman om sexualitet och galenskap som förtjänar all framgång den rönt. / Ian McEwan"

Eh... va?!?!?

Jag har läst i hela mitt liv och jag berömmer mig med att ha hyfsat språklig koll, men jag har alltid varit oförmögen att recensera litteratur. Jag kan inte säga om en bok är väl skriven. Jag kan bara säga om jag tycker om den eller inte. Likaså är jag oförmögen till tolkningar av det som står explicit, jag läser bara rätt av. Det är en sorg för mig detta. Denna oförmåga, denna brist.

Men när det gäller "sexualitet och galenskap" - som förvisso ryms i romanen - måste jag verkligen värja mig. Det är väl för fan inte det den handlar om.

Så kanske, kanske ser jag någonting bortom det explicita. (Vem fan är nu denna Ian McEwan? Vilken inskränkt typ!)

Och kortroman? I en recension står det att "de 120 sidorna känns som 500". Min bok är på 213 sidor. Det tycker jag är ganska lagom.

Jag började läsa igår kväll när jag gick och lade mig. Vaknade tidigt och fortsatte. Somnade om igen och fortsatte när jag vaknade närmare lunchtid. Och läste ut den. Jag vet inte när jag senast läste en bok på detta vis. Det ger mig en smula tröst nu, när jag är sjuk för andra gången på tre veckor och livrädd för att ha fått mitt utmattningssyndrom tillbaka. Jag borde inte kunna sträckläsa en bok då. Eller? Nå väl...

Jag gillade verkligen den här. Jag är ju så fascinerad av träd.

Och det där med träd var ungefär en lika rimlig koppling som McEwans "sexualitet och galenskap". Och bara för det tänker jag nu sätta tänderna i Trädens hemliga liv. Så det så!

Visserligen har det bara gått några timmar sedan jag läste ut den, men jag märker att jag "bär den med mig". Det är ett tecken på en bra bok. För mig. Bra för mig och tecken för mig.

De flesta recensioner jag i efterhand har läst är så knäppa, så jag tänker inte länka till dem - sade hon tjurigt.

'Surrealistiskt' och 'udda'. Precis vad jag gillar.

(Det här blev nog bloggens konstigaste bok-tyck, tror jag bestämt)