När man är ensam...

Det har hänt fler gånger än vad som är rimligt.
Mamma är helt rudis när det gäller det nya, mobiler, datorer, you name it. Men när jag pratar om det som är jobbigt, om vardagen, om krånglande ungar, att aldrig få vila, aldrig få ro... så... POP... inser jag att jag pratar ut i tomma intet. Samtalet är brutet. Jag ringer upp Mamma igen. "Ja, du bara försvann, men vi var väl klara... jag älskar dig, pusspuss!"

Och så Pappa,... Jo, han är döv på höger öra, för all del. Rätt ofta får jag en känsla av att det är det döva örat han håller mot luren. Han hör det han vill "Jaha, så det är bra!" Ett påstående. Inte en fråga.

Nej! Vi var inte klara! Nej, det är inte bra!

Gode gud, låt mig bli något annat för mina barn!