Förlossningsfrosseri - del 1

Extra! Missa inte! Senaste Hypo-förlossningen! Snaskiga, intima och osmakliga detaljer utlovas!


Det svåraste var att på en timma ställa om sig från att tycka att det skulle vara jättehemskt att bli igångsatt till att tycka att det var helt i sin ordning. För jag visste ju att en massa negativa förväntningar knappast skulle gynna förloppet.

- Hade du varit 20 så skulle jag ha skickat hem dig sa dagens jour men du är ju åt det äldre hållet fortsatte hon diplomatiskt. Om jag vore du skulle jag välja att bli igångsatt.

Jag frågade om jag måste bestämma mig på sekunden, men hon tyckte att vi kunde ta en promenad och komma tillbaka och tala om hur vi ville ha det. Så vi travade runt lasarettet något varv och pratade. Mest var det jag som pratade, tror jag. Och jag gick igenom allt som kändes jobbigt och allt jag var rädd för.

Obstetrikern ville sätta igång mig. Älsklingen ville att jag skulle bli igångsatt – av rädsla att det skulle hända bäbisen något. Sådant märker man ju, även om han aldrig skulle sagt ett knyst för att påverka mig, medveten som han var om att det var jag som skulle rida ut det hela och inte han. Bäbisen var misstänkt tillväxthämmad. Och själv var jag plågsamt medveten om det par jag läste om för ett antal månader sedan, som hade motsatt sig igångsättning, och sedan förlorade sitt barn i intrauterin fosterdöd. Nu vet jag ju inte ett smack om omständigheterna runt det fallet, men icke desto mindre: Hur överlever man något sådant? Det kändes som det inte var så mycket att välja på.

När jag kom upp på avdelningen hade jag, otroligt nog, lyckats ställa om mig. Det kändes ok att vara där. Älsklingen och jag var rätt glada och småfnissiga. Största förlossningsrummet fick vi och utsikten över Falun var magnifik. Jag kände i princip bara igen Kristine kyrkotorn och min älsklingskyrka (som ligger längs Svärdsjögatan och är något slags frikyrka), men Älsklingen pekade ut Gruvtornet och Svavelsyrefabriken och vägen till Borlänge och…

Tjugo i tolv tog de hål på fosterhinnorna. Lättad över vad Bettty skrivit hoppades jag att det skulle räcka för att sätta igång det hela, men det hände förstås inte ett smack.

Vid tvåtiden satte de Syntocinondropp (alltså oxytocin, hormonet som styr värkarna). Och de höjde och de höjde och de höjde. Och fina värkar hade jag ju på CTGn, men naturligtvis kände jag inte ett smack.

Älsklingen och jag travade runt lite. På rummet och på avdelningen. Tittade på utsikten. Pratade. Var tysta. Käkade mandariner.

Jag fick mig tilldelat en barnmorskestudent. Folk tenderar att beklaga mig för det. Men det var ju, tvärt om, positivt. Hon hade - förstås - en erfaren barnmorska i ryggen hela tiden och som studerande var hon extra intresserad och engagerad och mer benägen att vara på rummet. Dessutom var hon mycket trevlig och sympatisk som person, och det skulle visa sig, så småningom, att jag hade extra tur som fick henne.

Framemot sex började det äntligen hända saker.

Jag stod i min fula sjukhusrock med hörlurar på mig och vaggade till musiken och tittade ut över Falun, och när värkarna kom drog jag upp volymen och när Älsklingen märkte på min andning att det var dags, kom han och gnussade mig i ryggslutet.

När jag förfasade mig över eventuell igångsättning, så mindes jag min förlossningsplacering och paret som travade fram och tillbaka i korridoren en hel jävla natt, den blivande mamman hängande över ett gåbord och hennes hustru, med grymt uttråkad min, bredvid, och jag tänkte att jag aldrig i livet tänkte hänga över ett jävla gåbord när jag skulle föda barn.

Och Falun i höstfärger blev Falun by night. Och värkarna blev värre och värre och jag blev mer och mer trött i benen och jag bad att få in ett gåbord för att ha något att luta mig mot och ta spjärn emot. Så kan det gå.

Till slut började värkarna bli rätt outhärdliga och bara tanken på att lägga sig i sängen för att de skulle känna framkallade lätt ångest. Inte för att det är obehagligt när de känner, utan för att det är vidrigt att ta värkarna i liggande – och för att jag insåg att jag var på väg dithän, då jag inte skulle klara att vara uppe längre utan bli så jävla illa tvungen att ta alla värkar mer eller mindre liggande.

Och värkarna kom tätt, tätt och glesade inte ut trots att de sänkte droppet.

- Vill du inte ha lustgas i alla fall? frågade de. Jag avböjde.

- Hinner du vila ordentligt mellan? Jodå, det tyckte jag väl.

När de kände var jag öppen sju centimeter. Då började jag misströsta.

- Fan, bara sju?!? Med en centimeter i timman så har jag tre timmar kvar och sedan ändå det värsta kvar

- Det kan gå fort sa de. Det kan ändra sig från en värk till en annan. Vill du inte ha lustgas i alla fall?

Så småningom, strax före nio, accepterade jag lustgas. För hur skulle jag orka ha så vidrigt ont i tre timmar till? Jag vågade inte riskera att allt gick på tok för att jag blev för trött och uppgiven bara för att jag måste envisas med att inte ta emot lustgas, för att jag innan tänkt att jag skulle försöka utan. Och jag sög i mig och fördes åter igen tillbaka till känslan av min ungdoms fyllor, på väg hem från Kvarnen med sista tåget.

Skiftbyte i vården sker, som bekant, vanligen mellan nio och halv tio på kvällen. Jag hade haft lustgasen någon kvart när nya gänget kom in och presenterade sig. De stod vid CTGn och tittade och jag hörde dem förnöjt konstatera att värkarna kom tätt, tätt trots att droppet var nere på minimum och att det måste vara mina egna värkar nu.

- Det där var en krystvärk sa jag.

- Nej, nej, det är inte dags att börja krysta än sa de, och gick ut. Min elev var kvar hos mig.

Sedan kom det lite blandat vanliga och krystvärkar. Säger Älsklingen. Jag minns bara krystvärkarna.

- Det ÄR krystvärkar sa jag.

Och så lät min BM-elev lätt stressad och bad Älsklingen ringa på klockan.

- Jag har sett huvudet sa hon så jag tänkte att det var bäst att ringa.

Och då började de göra i ordning sängen och allt det andra med en jäkla fart och klockan var halv tio. Min BM-elev valde att stanna kvar hos mig för att inte missa finalen.

- Försök att komma över på sidan! Försök att öppna upp bäckenet! Det går lättare då.

Och där ligger man alldeles väck av smärta och bara tanken på att röra sig överhuvudtaget är som ett stort jävla skämt, för när man har en värk kan man inte och när man inte har en värk vill man inte utan är bara desperat efter att få vila, och att "öppna upp bäckenet" känns som ett smärre hån, för det absolut enda man vill göra är att knipa och man ligger och ber till högre makter att Snälla, snälla, låt mig slippa nästa värk! Bara en. Låt mig slippa bara en!

Men på något sätt lyckades jag komma över lite på sidan. Och på något sätt lyckades jag förmå mig att ta tag strax under knät på det övre benet och lyfta upp det, lyfta isär benen, när värkarna kom. Jag begriper fortfarande inte var jag fick det ifrån och hur jag lyckades förmå mig.

- Bra! Bra! sa de belåtet.

Den här gången kände jag verkligen vad som hände. Oj, där kom ju huvudet. Och där kom en axel. Och nästa och då är han alltså ute. Och ritsch ratsch filibom bom bom så brast den mellangården. Fast det kändes rätt ok. Så länge ändtarm och clitoris sparas och det inte ärså djupt, så är det inte så mycket att bråka om, tycker jag

Klockan var sju över halv tio. Och nog var det skönt att jag hade min BM-elev där, och slapp byta hela personalen de sista tio minutrarna av förlossningen. De sista tre centimetrarna och utdrivningsskedet gick på en knapp timma. Hade jag vetat att det var så lite kvar, så hade jag kanske valt att försöka utan lustgasen, trots allt. Men hur skulle jag kunna veta? Jag ångrar mig inte. Det var det bästa beslut jag kunde fatta under rådande omständigheter. Och jag är nöjd med min förlossning, trots att det inte blev som jag tänkt mig.

- Den här gången verkade du fast besluten att du skulle ha UT den sa Älsklingen. Jag är inte helt säker på att du var det förra gången.


Om jag bajsade på mig? Inte den blekaste :)


Men vad var det egentligen som hände på natten?
Missa inte den spännande fortsättningen!

(Hö hö! Det är rätt skönt att få sätta ord på det här, faktiskt)



Kommentarer:
[2007-10-22 11:44] sodan: vad skönt ändå att det verkar som att du känner dig tillfreds med hur det blev. och grattis grattis igen, förstås!

[2007-10-22 11:56] vajlan: åååh wooow. grattis! och tack för texten, jag fick återuppleva mina förutom din. tack!

[2007-10-22 12:02] Basilika: tack for att du delar med. Vilken styrka! Jag blir matt bara av att lasa

[2007-10-22 12:20] morsan: hög igenkänning, speciellt krystvärkarna som "inte var det"
Väntar på fortsättning...

[2007-10-22 12:49] Pocks: Härligt. Och grattis säger jag med. Nu är han ju här, fritteman!

[2007-10-22 13:29] Anni: Spännande för mej som aldrig gjort det själv! Så det är så det går till!

[2007-10-22 14:52] tanke: Huuu det verkar läskigt tycker jag. Fast jag kan ändå inte låta bli att läsa. Det kanske är ett bra sätt att bearbeta min förlossningsskräck med. :)

[2007-10-22 15:08] aniara: Oj vad dramatiskt att läsa. Hu, jag blev nästan snurrig. Tack för du vill dela med dig och jag väntar så klart på fortsättningen! <3

[2007-10-22 15:59] Heidi:: Fortsetjing, fortsetjing! Det er så spennande å lesa og så fint at alt gjekk bra tross alt.

[2007-10-22 16:14] Em: grattis grattis grattis! :D

[2007-10-22 16:58] Binglan: ä jag bölar som vanligt, gud så härligt att läsa. Stor kram!! (väntar på fortsättningen nu..)

[2007-10-22 18:03] Jazz: Grattulerar. Men jag ska inte (upprepar tyst för mig själv - ska inte) läsa förlossningsdetaljer. Ångrar mig lite... men samtidigt så spännande. Jag kommer aldrig ge mig in i barnafödandet om jag ska fortsätta läsa detaljer.

[2007-10-22 18:13] Bettty: Men åh vad skönt att få läsa att det inte var nån katastrofförlossning i alla fall. Och varför tror de en aldrig när man säger att man har krystvärkar? Ingår det i utbildningen?

[2007-10-22 18:19] Bella: Hjälp! Nu vet jag definitivt att jag inte vågar föda någon bebis. Precis vad jag misstänkte, fast jag kanske är lite sent ute med den insikten...

[2007-10-22 20:05] Kanel: Fint att läsa! Och jag ser fram emot resten att läsa också. Duktig var du. Och jag fick en mycket kort flashback till hur mina egna värkar kändes...

[2007-10-22 21:15] ikapika: l,xc,m,xmmmmlmm kxxö lkkxsl,,lökxklmv,l,ll.,,zlölölööxslööläl äö.ö.löööö---lllll.zäääjkkjn-.. mjzyz czdxzxxzxxxXxx

[2007-10-22 21:15] ikapika: l,xc,m,xmmmmlmm kxxö lkkxsl,,lökxklmv,l,ll.,,zlölölööxslööläl äö.ö.löööö---lllll.zäääjkkjn-.. mjzyz czdxzxxzxxxXxx

[2007-10-22 21:46] Morris: Grattis! Tack för att jag fick läsa om hur det kan vara!
Och elever är inte alls bara att beklaga, jag har haft ett gäng med under kräftåren och för mig har det enbart varit positivt!
Kram bästa Skyllan!

[2007-10-22 22:00] Vicky: Oj, oj, oj! Själv har jag ännu inte klarat av skriva om förlossningen. Och ge oss fortsättningen nuuu! Sicken cliffhanger!

[2007-10-22 22:33] tori: yay! jag hör till de som faktiskt GILLAR att läsa om förlossningar. heh.

ikapika: var det lilla g som hälsade eller? :)

[2007-10-28 01:48] Garbo: Vad fint att du skriver så oblygt om det! Jag förstår inte hur jag någonsin ska våga skaffa barn... men, eh, ja... Heja dig, du urstarka kvinna!