Utom tävlan

(SKYLLA PÅ HYPODEA)


För att den här texten har funnits som ett embryo inom mig länge, och celldelningen tog fart när jag läste om tävlingen:


Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv. Dumheter! Genom att älska dig lärde jag mig att stå ut med mig själv. Genom att älska din, långtifrån perfekta, kropp, lärde jag mig att acceptera att min inte var perfekt.

Alla föll för dig. Alla. Ibland tror jag att jag är den enda kvinna du någonsin försökt förföra, utan att lyckas. Det berodde sannerligen inte på bristande attraktion. Inte heller på någon slags sunt förnuft. Bara denna eviga övertygelse om att jag inte duger. Nej, det fanns ju gränser även för vad du kunde åstadkomma. Än idag, nära 30 år senare, har ingen lyckats övertyga mig om att jag duger.

Du flyttade till Helsingborg. Jag vet inte varför och varför just dit. Du hade ingen anknytning, vad jag vet. Men varför skulle du ha behövt någon anknytning. Du fungerade ju alltid överallt. Jag mötte en gemensam bekant på flyget för tio år sedan, han sa att det sista han hört om dig var att du bodde på Öland. Jag antar att du inte hade någon anknytning dit heller.

Under de jävliga åren kunde jag känna din närvaro. Jag kunde stå på perrongen och känna din närvaro så intensivt att jag bara inte kunde fatta att du inte var där när jag tittade efter dig. I början grät jag av besvikelse när jag inte såg dig. Sedan bestämde jag mig för att du var min "skyddsängel", och hämtade kraft i känslan av att du fanns nära mig, där, mitt i det överjävliga.

Jag har googlat på ditt namn, men naturligtvis hittade jag dig inte. Du är nog för flyktig, och förmodligen, förmodligen så har du ingen anknytning dit heller.

Jag antar att du var den första man jag älskade. Jag önskar att jag fick chansen att konstatera: Aha, där är du nu. Och du mår bra, ser jag. Fint!
Träffa dig behöver jag inte. Jag har inte längre någon önskan om att vara din.


Och för att jag, naturligtvis, aldrig någonsin skulle få för mig att jag skulle duga till att tävla med något jag skrivit.



Kommentarer:
[2008-10-17 16:09] Bonita: Tävla.

[2008-10-17 17:44] Charlotta: Fin text!
Två sådana män har jag i hjärtats kappsäck. Den förste och den andre mannen i mitt liv. Var och en av dessa var betydelsefull på sitt sätt. Nej, inte bara betydelsefull, avgörande...
Så jag tänker på dem ibland. En dag satte jag mig och googlade deras namn samt kollade var de bodde. (Tips: på birthday.se hittar man nästan alla som bor i Sverige. :)). Nu vet jag att den ene har familj och bor nära Götaplatsen i Göteborg och att den andre klättrar högt på karriärstegar i Geneve. Jag ser dem nu i ett sammanhang, men jag vet inte om de är lyckliga. Jag hoppas det. Jag skulle egentligen vilja skicka ett litet kort med fyra bokstäver på: tack. Men, det får räcka med att sända goda tankar deras väg...
Det är fint att ha dem i kappsäcken, men det är också där de bör stanna.
Kram!

[2008-10-17 19:27] Skylla: Charlotta: Åh, tack! Jag hittade honom! Naurligtvis som "adress okänd", men han fanns där, och då lever han alltså :)