Hemma hos

(SKYLLA PÅ HYPODEA)


I inredningsreportage på inredningsreportage. Och småpervers är jag förvisso själv när det gäller att leta upp sådant på nätet. Det senaste såg jag i Pralin (Dalarnas tidningars helgbilaga). Vit, vitt, vitt. Vitt kök med vita gardiner, vita stolsdynor, lagom avskavt och med gammaldags touche, shabby chic. Vita prydnader. Rent, rent, fint. Vitt i vardagsrummet. Vit soffa, vita kuddar, vit matta, vitt bord, vita blommor, glas, silver, rent, gnistrande. Barnkammare i vitt. Kanske någon kontrastfärg, turkos eller rosa. En gammal nött gunghäst, en engelsk teddybjörn. I övrigt rent. Inte en pryl. Och trappan är vit. Och hallen är vit. Och på en vit bänk sitter två små vitklädda barn, ungefär i ålder med mina egna.

Men… är det ett skämt? Eller är det mig och min familj det är allvarliga fel på. Här ser det konstant fördjävligt ut.

Plockar man undan så varar det i fem minuter. Drakungens golv är så belamrat med prylar att man knappt kommer in där. Är det inte han själv som tömmer ut allt på golvet, så gör Trollungen det. För att inte tala om alla andra golv. I varenda jäkla rum bygger han upp ”land” med djur, djur, djur. Det är Madagaskar och Orsa björnpark och sydpolen och Orsa älgpark och Kina och Sibirien och ett berg och England.

Trollungen plockar ur allt ur köksskåp och lådor och sprider ut det över hela golvet. Vi har lås på ungefär hälften, men han måste ju få vara någonstans och allt kan ju inte vara Aj aj! och Baja! På golvet ligger plastpåsar, kastruller, bestick, stekspadar, grytlappar, buttar, tekulor, termosar, halvätna mackor, leksaker, äppelskrutt, haklappar, plastbilar…

Att köpa ny soffa gav vi upp tanken på ganska snabbt. Att lägga upp 20-30-tusen för en soffa som till nöds kunde duga medan ungarna är små och sulliga kändes uteslutet. Nu har vi Älsklingens gamla röda. Aldrig trodde jag väl att jag skulle ha en röd soffa, men faktum är att det funkar, fläckarna syns ovanligt lite (för nog är där fläckar!) och den passar bra ihop med fåtöljerna.

Fåtöljerna ja… Vi köpte oss två riktigt fina, sköna öronlappsfåtöljer med fotpall till. För att inte riskera att Lizzy kräks sånt där hemskt, rödfärgat torrfoder i dem eller att Olivia kissar i dem eller att Wilma kloar på dem, började vi lägga fleecefiltar över dem på nätterna. Först tog vi dem vi hade, men senare har jag köpt två som jag trodde skulle stämma hyfsat i färg, men de är aprikos, medan vissa partier i fåtöljtyget snarast är teracottafärgade. Senare började Trollungen klättra upp i fåtöljerna, via fotpallarna, och trilla ner och slå sig. Nu har vi konstant de fula, aprikosfärgade fleecefiltarna över dem, och i dem ligger de uppochnedvända fotpallarna för att förhindra Trollungens våghalsiga företag.

I bokhyllan är de nedersta två hyllraderna numera tomma eftersom Trollungen nu inte bara sliter ur alla böcker han når, utan dessutom har börjat riva sönder dem. Att ha duk och blomvas eller fruktskål eller något annat på vardagsrumsbordet är det bara inte tal om. Och i fönstret bakom soffan står det bara blommor i ena halvan, eftersom Trollungen klättrar upp och river ner allt. Alla blomkrukor har förövrigt hamnat i riskzonen, liksom ljusstakarna jag så gärna vill ha i köksfönstret.

I hallen finns en ful dörrmatta, Trollungens lära-gå-stol, en lära-gå-vagn, en ful rosa och gul plastbil att åka på, en korg full med leksaker samt alla skor som Trollungen envisas med att bära runt. Några möbler har vi inte haft ork och tid att skaffa. Och tavlorna är efter ett år ännu inte upphängda. Vi bara orkar inte. Hinner inte.

Det första man ser när man kliver in hos oss är denna osannolika, kala – ja förutom all rämmil då – hall och innanför den två fåtöljer täckta med fula aprikosfärgade fleecefiltar med uppochnedvända fotpallar i.


Vad gör de där barnen, undrar jag. Sitter de snällt och gungar på sin shabby chica gunghäst och klämmer lite på den gamla engelska nallen för att sedan gå i sina vita förklädesklänningar och sitta fint på de vita stolsdynorna, vid det vita bordet med den vita duken och äta fint med tunga silverbestick i sina fyraåriga små händer och torka sina små munnar med vita, manglade linneservetter utan att spilla en enda liten såsdroppe på mammas vita dröm?




Kommentarer:
[2009-01-04 14:14] kicko: Såna reportage kan jag ändå ta - då känns det så uppenbart iscensatt. Men jag följer en fotoblogg där fotografen emellanåt lägger upp bilder på sina barn i sin hemmiljö, och det är alltid just så där, vitt och tomt överallt. Visst kan det vara iscensatt det med, men vem fan orkar städa hela vardagsrummet för ett foto på när ungen spelar tvspel med en kompis liksom?? Jag försöker trösta mig med att det du beskriver ligger närmrare verkligheten för de flesta... onaturligt är vad det är! :-o

[2009-01-04 16:20] Anni: Och jag kan tycka synd om dom där små vita barnen. Får dom göra NÅT annat än att sitta still och vara söta? Om jag hade varit barn hade jag hellre bott i er naturliga röra!

[2009-01-04 16:53] Skylla: kicko: ja men, även om det nu är iscensatt och undanplockat och putsat för fotograferingens skull, så måste det ju ändå finnas någon ambition, någon reell möjlighet att ha det så där, åtminstone ibland. De kan ju inte rimligen ta bort allt det vita och byta soffa och stolsdynor så fort kameran är borta.

Anni: Det är inte ens fråga om att få. Mina skulle inte lyda ens om jag slog på dem. De kanske låser in ungarna i ett rum i källaren tills nästa fotograferingsseans.

[2009-01-04 16:59] Skylla: till nästa heter det, uschääckkta

[2009-01-04 18:00] kicko: Nä, det är läskigt och onaturligt och jag skulle aldrig vilja bo så, men tydligen finns det ju folk som vill ha allt vitt? Men det gör sig rätt bra på bild!

[2009-01-04 18:21] Basilika: LOL Precis sa dar sag det ut hemma hos oss nar min lillebror var liten. Traslevar och kastruller pa govet jamt... Men sen vaxte han ju upp och var kanin dog och sa bohovde ju inte allt vara barn- och kanin sakert langre och mamma kunde inreda huset igen. ;)
Fast jag skulle garna vilja ha ett hemma-hos repotage fran er. Bilderna jag har sett pa huset, tradgarden och byn ser ju alldeles fortrollande ut!

Gott Nytt Ar, kara Skylla.

[2009-01-04 21:06] Skylla: kicko: Ja, det gör sig verkligen på bild! Jag kan förlora mig helt i sidor som
http://www.linneapalandet.blogspot.com/
och
http://lindasvitalantliv.blogspot.com/
och
http://belle-blanc.blogspot.com/
och
http://grannemedselma.blogspot.com/
mfl
samtidigt blir jag deprimerad, för jag längtar än mer efter att ha vackert omkring mig, och det är så HELT omöjligt, som livet ser ut nu. Och så undrar jag ju hur i allsindar det går att leva i det där, hur njutbart det än är att titta på det.

Basilika: Ja men jag är ju pensionär, nästan, innan mina marodörungar ens är halvstora :( Och jag fotar förstås inte röran - bara små bitar där det tillfälligt är undanplockat. Lägger ner drivorna på köksbordet på stolarna under, så syns inte eländet om jag ställer något på bordet och tar kort.

[2009-01-05 16:20] Christina: Barn som växer upp i vita hem blir allerigska och får dåligt immunförsvar, det säger min mamma i alla fall.

[2009-01-05 19:03] Skylla: Christina: :)

[2009-01-05 20:29] vajl: Tittade på några av bloggarna. Jag tänker The Ice Storm när jag ser vissa av bilderna. Inte vilsamt, harmoniskt, färgstämt tycker jag om det, utan sterilt, tråkigt och enahanda. Visserligen finare än ek eller bok och caffe latte-väggar och låtsas-minimalism, men knappt. Illnya grejer som ska se gammalt ut fast inte på skämt (som plastramar som ser ut som Versailles-rokoko) utan på allvar, jäck.

Hur hittar du bloggarna undrar jag? Söker du på inredning plus vitt?

[2009-01-05 20:47] Skylla: vajl: Hittar man en kan man länka sig vidare.
Nä, det blir kanske för mycket av det goda om det finns överallt. Men jag njuter av de där små lösryckta bilderna.

[2009-01-10 15:07] astrud: låter som hemma hos mig. alltså som det är hos dig, inte det där vitvita.