måndag 25 februari 2013

Solhöns

Hönsen tyckte också att det var majsigt med sol igår.



Blåklocka, Blåsippa och Smörblomma längst fram och Lilja, Noppa och Pip-tuppen bakom.



Näva och Gullviva.

söndag 24 februari 2013

Sol

Jo, jag kom iväg på loppis med Farmor och Svägerska. På första stället var det ovanligt tunt så vi tyckte att vi skulle komplettera med Tulavippan också. Svärmor köpte ingenting. Svägerskan köpte några begagnade pocketböcker. Och jag... köpte betydligt mer än jag tänkt mig.

En plåtkanna i kopparlook från HJ fabriker i Sävsjö. Den ska jag ha påskris i. Och kanske annat ris också, för den delen. Mina Höganäskrus är för låga och vida, så det blir så spretigt och jag muttrar varenda år över att jag borde ha skaffat något bättre. Nu har jag skaffat något bättre. 115 kronor. Jag vet inte om det var ett bra pris eller inte, men jag behövde den.



En tidningskorg i svarvat trä. Vi behöver en upp till buan. 75 kronor.

Ett nubbglas som var nästan exakt likadant som de fyra vi har. De fyra av ena sorten. Vi har två sorter och fyra av vardera, den ena är med låg fot och gravyr, den andra på hög fot och utan minsta utsmyckning. Vi brukar behöva fem till jul och påsk och det stör mig alltid att vi inte har fem likadana. Nu har vi det. 15 kronor.

Ett extremlitet nubbglas - om det nu är ett nubbglas - som bara rymmer en matsked. Det ska jag ha till vas när ungarna kommer in med första tussilagon eller vitsippan, som de aldrig lyckas få mer än två centimeter stjälk på, så att det är omöjligt att sätta den i vatten utan att den sjunker eller välter. Den här kommer att funka, det är jag säker på. 15 kronor.

En smörbutt med glasskål i. Den ska också upp till buan. Det är ordentligt hårt, smöret vi köper där uppe, så man behöver nästan ha det framme och inte inne i kylen.



En ljusstake från Ystad metall, med hjärta och röd glaspuck, som får komplettera fönstersmycket, ljuskronan och den ljusstake för tre ljus som jag redan har i rött - förutom alla de i andra färger. Jag är som bekant torsk på Ystad metall. 10 kronor gav jag för den.

Och så tio böcker, sju till mig och tre som jag tänkt att jag ska läsa för Draken: En världsomsegling under havet, Skattkammarön och Oliver Twist. Det var någon slags skolupplaga. Vi är snart klara med Den oändliga historien. Därefter tänkte jag läsa Spöket på Canterville, men sedan så... Och tänk vilken tur att jag fick tag på lite böcker. Några sådana har jag ju inte sedan tidigare *host*. 40 kronor.


Någon skidåkning blev det inte idag. Det var tre plusgrader, solen sken och det droppade från taket. Jag borde ha gått på en långpromenad, men istället städade jag. Städade och städade. Det var så fruktansvärt skitigt här hemma, så det var helt enkelt nödvändigt. Men jag satt i alla fall en stund ute på altanen i solen och drack kaffe. Så förunderligt ljuvligt!



Primulor är trevliga. Bara att plantera ut i trädgården när man njutit färdigt av dem inomhus.

fredag 22 februari 2013

Punktskrift


Veckan som var (och är)
  • Kurs i forskningsmetodik måndag till onsdag.
  • Lingon & blåbärs-party (ellevarekallas) i måndags - mitt livs första säljparty, gudbevars
  • Älsklingen har VABat med Nasse.
  • Vi upptäckte att kattstackaren varit instängd i uthuset i två dagar. Ja men, det är ju fasansfullt att vi inte saknade henne! Och varför jamade hon inte? Hon måste ju ha hört oss när vi var ute på gården. För nog kan hon yla, det lilla skrället, åtminstone gör hon det på nätterna här hemma.
  • Nassen var fullkomligt hemsk i natt så jag försov mig och kom aldrig iväg och simmade idag, när jag äntligen skulle börja igen efter den här ettriga, långdragna förkylningen. Surt!
  • Draken och Trollet har åkt "Lilla Vasaloppet" i skolan och fått guldmedalj, båda två. Ja, alla ungarna fick guldmedalj förstås. Trollet var mäkta stolt över sin, det var ju hans första.
  • Jag har hämtat Gudrun-paketet och paket med Audubons fåglar*

Nu
  • Jag dricker vitt te. Egentligen vill jag ha mer rödvin, för det är så vansinnigt gott, men då blir jag ju på fullan, så det går inte.
  • Ungarna sover, Älsklingen spelar spel, Lizzy går och ylar.
  • Jag borde sova jag med.

Helgen
  • Farmor, farfar och svägerska kommer imorgon.
  • Jag ska gå på loppis - förhoppningsvis synkat med Farmor och Svägerska
  • Med lite tur går det att åka skidor
  • Bläddra i nya fågelboken
  • Handarbeta

*  Jag ropade in Audubons fåglar, del 1, på Tradera. Jag kunde bara inte låta bli att buda. Jag fick den för 100 kronor plus frakt. Planscher ur den finns i Thoreaus Fågeldagbok, som jag blev så förtjust i, och Audubon nämns, om jag minns rätt, tämligen flitigt i Ovanliga möten med vanliga fåglar, som jag också tyckte så mycket om. (Säljarens bild)



torsdag 21 februari 2013

Fallvatten


Siv skrev om den. Jag insåg genast att den där vill jag läsa, och därför läste jag aldrig vidare vad hon skrivit om den. Inte då, men nu har jag förstås läst. Nu när jag har lyssnat färdigt.

Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här, i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad.

En dag händer det ofattbara plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.

Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.

Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.

Längs sin väg mot havet kommer vattenväggen inte bara att förändra landskapet för alltid, människornas liv blir aldrig detsamma i den mån de överlever

Fallvatten är något så ovanligt som en svensk katastrofroman. Den utspelar sig under en enda, ödesdiger dag i Norrbottens skogsland, med ett tempo och en intensitet som tar andan ur läsaren.

Jag tyckte att den var sketabra! Riktigt, riktigt spännande, ibland rent vidrig. Jag tilltalades av de nakna, på intet vis smickrande, beskrivningarna av människorna - även om Barney Lundmark gjorde mig bokstavligen illamående från början till slut. (Låter inte självklart som något för mig va? Ho ho!). Ett flertal egentligen rätt rörande episoder, men så totalt utan smetighet. Inga traditionella hjältar här inte. 

Kära Siv var inte lika till sig i trasorna, inte heller de stora tidningarna. Men jag gillade den. Mycket.


tisdag 19 februari 2013

De komna, de sådda

Jodå, nu är STA-fröerna i jorden sedan någon tid. Än har jag inte burit ut dem i snön, men jag måste snart ta mig i kragen innan något börjar gro. Jag fick, som sagt, bara tio av mina 20 önskemål, så tio är från reserverna.

Triosteum himalayanum, feberrot. Jag köpte Triosteum pinnatifidum, flikfeberrot, från Konnässörsklubben härom året och den är jag så väldigt förtjust i, så jag bestämde mig för att skaffa den här också.

Paeonia obovata var alba, vit lackpion. Ja, pioner är ju alltid trevligt. I synnerhet gillar jag de enkla. Och det har blivit mycket vitblommigt den här beställningen, det har det. Tanken är väl att de vita blommorna ska lysa under träd och mellan buskar. De träd och buskar som knappt än är planterade, men nå ja...

Cardamine heptaphylla, violtandrot. Jag har Cardamine pentaphyllos, fingertandrot, sedan tidigare. Underbar! Vill absolut ha fler sorter. Och vårblommare får man väl aldrig för många av.

Staphylea pinnata, pimpernöt. Jag har sått den förr men inte fått upp något. Nu försöker jag igen.

Saruma henryi, har inget svenskt namn, vad jag vet. Ska användas som marktäckare.

Peltoboykinia watanabei, flikbladig filigranbräcka. Vackra blad. Vita blommor. Ska också användas som marktäckare i planerad lund.

Cephalanthus occidentalis, bollbuske. Jag tyckte att den såg skojsig ut. Måste ha missat en tidigare. Och fjärilsmagneter är ju aldrig fel. Är lite osäker på hur härdig den är dock. Försöka duger!

Boykinia aconitifolia, bäckbräcka. Rätt lik den flikbladiga filigranbräckan ovan.

Hosta 'Dancing in the Rain. Hostor är trevligt och den här var väl inte så dum. Den kommer att lysa precis som vita blommor.

Polygala paucifolia, jag hittar inget svenskt namn på denna heller. Var den inte söt? Jag kan inte påminna mig om att jag sett den förut. Hoppas att den går här.

Där var de tio förstahandsalternativen jag fick. Och här följer de tio reserverna:

Actaea cimicifuga, läkesilverax, det vanliga. Vit och hög, kommer att göra sig längst bak mot granhäcken med något lägre som blommar tidigare framför. Jag gillar verkligen de där spirorna.

Holodiscus discolor, vippspirea. Inte så vanlig nu för tiden. Fin buske tycker jag. Lär få höstfärg också.

Rosa moyesii, mandarinros. Underbar ros med underbara nypon.

Tulipa sprengeri, sommartulpan. Jag har försökt att så den förr, men har visst ingen tur. Skam den som ger sig!

Lamprocapnos spectabilis 'Alba', vanligt hederligt vitt löjtnantshjärta.

Polygonatum multiflorum, jätterams. Ytterligare en hög att ha längst bak mot granhäcken.

Veratrum album, vit nysrot. Jag har svart nysrot på gång också, ute i kallbänken. Fantastiska blad har de.

Paradisea liliastrum, paradislilja. Ljuvlig. Vit. Vad kan man mer begära?

Cirsium spinosissimum, alptistel. Jag tycker att den är så ball. Såg den i Botan i somras. Fråga mig inte var jag ska ha den bara.

Hosta 'Frances Williams'. Hostor kan man inte få för många av. Det här är en särdeles lyckad variant som jag hade i Västerhaninge.


söndag 17 februari 2013

Blivande japanska blommor



Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen tag på en virknål nr 4. Sedan virkade jag två japanska blommor - som jag upptäckte var felgjorda. Men nu så, nu är jag igång. Sex stycken är färdiga och en påbörjad.

Eftersom jag inte klarar att ha ylle direkt mot huden så virkar jag i bomullsgarn, Muskat. Det har en underbar lyster men är sannerligen inte särskilt lättvirkat. Det består av en massa tunna trådar som inte hänger ihop alltför bra, i synnerhet inte i ändarna. Vi får väl se hur jag ska få till det när jag fäster så att det inte blir små utstickande tofsar.

Jag upptäckte just att mönstret jag virkar efter inte är riktigt likadant som det Lucy använt. Jag tycker nog att Lucys är snyggare, men frågan är om man märker någon större skillnad när man inte har de två varianterna bredvid varandra. Man verkar spara ett varv på den jag gör, kanske något att glädja sig över.

Det är som om furun trollar bort lite av kontrasten mellan färgerna på bilden. Det är bara det orange som ser påtagligt avvikande ut här. Men men, det är som det är.



onsdag 13 februari 2013

Äsch då!

Garnet, som jag beställde i söndags kväll, låg i brevlådan redan igår. Bravo, Barn & Garn i Töckfors! Idag gav jag mig på det hela. Jag hittade ingen virknål nr 4 (däremot två 3½ och två 4½, förutom alla andra miljutters olika storlekar). Jag tänkte att det nog skulle gå bra med en 3½ och att det inte gör något om blommorna blir lite täta och kompakta. Blomman blev mer än kompakt, omansäjer. Som serpentiner krullade det sig redan tredje varvet. Efter ytterligare en genomsökning av virknålsförrådet gav jag upp. Jag får åka inom stan på vägen hem imorgon och köpa mig en 4. Ja, imorgon ska jag nämligen åka och jobba igen.

Här är Lucys sjal av japanska blommor. Jag är ofta på hennes blog, Attic 24. Alla färgerna gör mig så glad.

Och imorgon är det Valentin. Jag har köpt tre kartonger chokladhjärtan som jag ska lägga på respektive pojkes plats vid bordet innan jag sticker - bara jag nu inte glömmer det. Nasse behöver ingen chokladkartong, tänkte jag, även om hon är minst lika väl värd en.


Semmeldag

Idag har en skruttig jag haft en likaledes skruttig Drake hemma. Vi har haft det ganska mysigt. Han har legat i sin säng och lyssnat på 'Skriet från vildmarken' som jag lånat åt honom (den var väldigt spännande, tyckte han) och så har vi legat i min säng och läst 'Den oändliga historien'. Han fick plantera dadelkärnor (jag köpte några färska dadlar för någon halv evighet sedan, för att ungarna skulle kunna så vid tillfälle, och nu inföll alltså det där tillfället) och jag har sått de 15 första STA-sådderna. Vi har suttit tillsammans och valt ut vilka suckulentfröer han ville beställa från Succseed (det blev mest Lithops, levande stenar).

Älsklingen hade med sig Farmor hem och hon passade ungarna när han och jag åkte till Familjerådgivningen. Jag känner mig väldigt nöjd med att vi tagit oss i kragen och går dit.

På hemvägen köpte vi med oss semlor, det är ju fettisdag gudbevars. Och så satt vi här runt bordet, alla sex, och snaskade semla och allt kändes så bra, så lugnt och rofyllt.


tisdag 12 februari 2013

När man är kravlig


(Då försöker vi igen!)

Fördelen - eller nackdelen, hur man nu ser på saken - med att ligga mer eller mindre däckad i sängen och inte riktigt ha ork att fokusera på en bok, inte någon längre tid i alla fall, är att man kommer sig för med alla de där nätinköpen som man tidigare inte kommit till skott med. Således har jag köpt fröer från Konnässörsklubben, beställt fröer från STA:s andra omgång, köpt kläder från Gudrun Sjödén samt garn för att virka en sjal av japanska blommor.

Det där med garnet har jag faktiskt lite ågren över. Jag har en herrans massa garn här hemma och ett flertal projekt på gång. Å andra sidan så är det ju stickprojekt alla de andra - ja, utom garnet som fortfarande ligger i härvor i väntan på nystning och som jag ska nålbinda vantar av (i e nålbinda något som förhoppningsvis ska förete en, åtminstone, avlägsen likhet med vantar). Jag längtar efter att virka. Färgerna är sådana som jag från barnsben lärt mig inte passar ihop. Min mor skulle sannolikt svimma rakt av om hon såg dem. Rött, vinrött, cerise, rosa, ljusrosa, ljung, plommon, korall och mörk orange. Jajamänsan! :) Den sjalen ska spraka som vore den född ur Sjödénskans skissblock. Det är nog faktiskt Gudrun Sjödén som fått mig att bryta med min ömma moders "färglära".

Kläderna jag beställde från Sjödén den här gången var emellertid inte särskilt pråliga: Svarta byxor, svart tunika med 3/4-ärm, svart kjol, klänning (Hanna) i svart och vitt med färgglatt broderi på bröstet, tunika (Hedvig) i celadon - men som är betydligt mer blå än celadonglasyr, åtminstone på bilden - och en kofta (Ziki) i ljus indigo.



Men?!

Var är mitt senaste inlägg?
Åtminstone två sidor länkar till det, men här är det borta.

fredag 8 februari 2013

Nähä tack, bästa fru Ahrne!

Häromdagen skulle jag skriva streck. Eller sträck. I vissa sammanhang blir jag nämligen osäker på vilkendera som är rätt. Och när jag googlade på det hela så träffade jag på Marianne Ahrnes sida Svenskan i manus. Som läsare av pass 950 manus, passar hon på att gå igenom de vanligaste språkfelen. Åtminstone kallar hon det språkfel. Hon kallar sig själv språkperfektionist. Jag tycker att det är rätt bedrövligt att se hur okunniga många "språkperfektionister" och "språkpoliser" är och hur inskränkta de är i sitt fördömande av andra människors språk.

Stavfel som kommer av dåligt uttal är till exempel surpla i stället för sörpla. Inte överraskande eftersom man dagligen i tv hör talas om murka moln över Surmland och murkertal och någon som surger sina döda. Betyder det något? Ja, murkna och mörkna är till exempel två helt olika ord och ska uttalas olika.

Stockholmsdialekt är alltså lika med dåligt uttal? Det påminner lite om resonemanget anno dazumal då det hävdades att barnen ute i landet måste vänja sig av med sin hemska rotvälska med uttal som ansågs vara skadligt för talorganen (sic!), och att de av skolläraren skulle lära sig att tala riktigt. Har vi inte kommit längre? Hjul och jul är för övrigt också två helt olika ord, men de uttalas likadant ändå, de är homofoner men inte homografer, så det argumentet håller verkligen inte. Sedan ska man naturligtvis inte stava mörkna murkna. Självfallet inte! Skriftspråk är skriftspråk.

I dalmål ligger det korta u-ljudet väldigt nära ett y-ljud. Således säger min Älskling pyss och äta ypp (fast det hör jag inte riktigt längre). För övrigt minns jag en incident från tiden när jag fortfarande bodde i Stockholm, då en undersköterska från Dalarna i samband med en såromläggning sa till en gammal dam: Nu Nadja får du ligga och lufta benet en timma. Ja, på dalmål då. Varpå damen förskräckt utropade: Ja men, det förstår du väl att jag inte orkar lyfta benet i en hel timma! Är det också dåligt uttal?

När jag ändå håller på med fel som jag tror uppstår ur stockholmskt uttal vill jag också nämna förväxling av sett och sätt. Jag ser stavningar som i stort sätt i stället för sett (av se) och på så sett i stället för sätt. På så sätt betyder ju på det viset, men jag gissar att författaren här förstår betydelseskillnaden, men stavar fel på grund av sitt uttal.

Men snälla! (Ja, just det, Ahrne!). Hur många dialekter har idag kvar distinktionen mellan kort e och kort ä? Varför just gnälla på stockholmskan? Dessutom är det så att de klassiska stockholms-e:na (men det är de långa, inte de korta) faktiskt håller på att försvinna. När jag kompletterade de naturvetenskapliga ämnena på vux i Huddinge, så fanns där inte en gymnasieelev som sa rev om räv. De använde snarast ett väldigt öppet ä-ljud, så som ä låter före r i rikssvenskan - men inte i dalmål t ex (lyssna på 'Gagnef stajl' i förra inlägget: ska du stanna HER?). Någon som har hört en gotlänning säga räv? Jo jo, då är det inte dåligt uttal det handlar om, utan charmig dialekt. Hur kan man anse sig ha rätt att bestämma att en dialekt är fel, att den är kort och gott dåligt uttal? Ahrne skriver vidare om att hon allt oftare hör skådespelare uttala att som just att, och inte å, som det faktiskt uttalas. Alltså är hon medveten om att talspråk och skriftspråk inte är samma sak.

Egendomligt nog glömmer många att böja de till dem i dativ och ackusativ. Kanske beror det på att både de dem uttalas som dom och att den yngre generationen därigenom blivit osäker på böjningsformerna. Detta är också något jag dagligen observerar i pressen. Exempel: -Boken vänder sig till de som är intresserade av etc. Skall naturligtvis vara: till dem som... Manusförfattare använder ofta omväxlande de/dem och dom. Välj det ena eller det andra och var konsekvent. Men den som väljer de/dem bör kunna använda böjningsformerna.

Ja, du säger förmodligen dom om både 'de' och 'dem', Marianne Ahrne, och det gör för övrigt jag också, men på ganska många ställen i landet - eller förövrigt i utlandet där svenska talas - gör man det inte. Höj blicken ovan din egen talspråksvariant! Särskilt egendomligt är det väl inte att folk "glömmer" att böja 'de', kan jag tycka. (Glömmer?) Och jag skulle nog vilja påstå att vi inte har ackusativ och dativ kvar i svenskan, utan att man snarare får prata om en objektsform. Hur som helst. Naturligtvis beror svårigheterna att välja mellan 'de' och 'dem' i skrift på att många uttalar det som dom i bägge fallen, men nu är det ju så att det uttalades dom även för trettio år sedan. Anledningen till att just den yngre generationen har svårt med detta torde rimligen vara en kombination av förändrad undervisning och det faktum att man tidigare i ganska stor utsträckning talade skriftspråk i media, och hörde man de och dem läsas både avigt och rätt, så var det väl lättare att lära sig, antar jag.

Nästa exempel: Boken vänder sig till de som är intresserade av etc. Skall naturligtvis vara: till dem som... Nej, det här handlar faktiskt om något helt annat än att inte kunna skilja på 'de' och 'dem'. Det handlar om hur man väljer att se på ordet dom (om jag tar det talspråkligt). Är det objekt i huvudsatsen eller är det subjekt i bisatsen. Ja, det är ju naturligtvis både ock. Men eftersom det inte går att sätta ordet i både subjekts- och objektsform, så måste man välja hur man vill betrakta hela meningen. Personligen håller jag med Ahrne här, jag ser dom som objekt i huvudsatsen och väljer 'dem', men vem har rätt att bestämma vad som är fel. Jag tar mig i alla fall inte den rätten.

Sorts används vid reale, slags vid neutrum. Exempel: En sorts apa. Ett slags träd.

Det håller jag verkligen inte med om. Det heter 'en sorts' och 'ett slags', men vad man sätter för ord efter är egalt. Man får visst säga 'en sorts träd' eller 'ett slags apa'. Däremot är det så att många låter 'apa' och 'träd' styra om de sätter 'en' eller 'ett' (så även jag, jag kommer på mig ideligen med att skriva - och sannolikt säga - 'en slags...') och inte 'slag' eller 'sort'. Det blir 'ett sorts träd', 'en slags apa'. Men är det nu så fruktansvärt fel att låta det senare ordet styra valet av 'en' eller 'ett'? Vem säger det?

Till och tills förväxlas. Till betyder avstånd i rum. Exempel: Det är fem mil till Jönköping. Tills betyder avstånd i tid. Exempel: Det tar fem timmar tills vi kommer till Jönköping.

Nää, verkligen inte! Tills är en sammandragning av 'till dess'. Det har ingenting att göra med avstånd i tid eller rum. Du får vara ute och leka till klockan fem. Det är fem mil tills vi kommer till Jönköping.

Alternativ och möjlighet. Alternativ är ett av två. Annars används möjligheter. Du har två - eller flera - möjligheter men aldrig mer än ett alternativ. (= val mellan två möjligheter).

Men vad är det här för konstiga hemsnickrade regler? Alternativ är ett av två. Säger vem? Inte SAOB, SAOL och NE i alla fall.

Dubbelformer som till exempel velat haft eller kunnat fått, ibland till och med kunna fått hör definitivt till det som är både fel, fult och krångligt. Självklart skall det senare verbet stå i infinitiv: velat ha, kunnat få etc. Jämför engelskan där detta fel aldrig förekommer. I would have liked to have - inte I would have liked had som en direktöversättning skulle lyda.

Men käre värld! Vad har engelskan med det här att göra? Pratar vi inte om svenska? Skulle ett tokigt resultat när man direktöversätter från svenska till engelska vara tecken på inkorrekt svenska, eller vad? What are you for one, I think I feel again you.

Och så detta eviga, tröttsamma:
Bättre än mig i stället för bättre än jag. Fult och fel - fullfölj i tanken meningen till bättre än jag är så blir det automatiskt rätt. Samma efter som: Någon som jag - inte som mig.

Ja, ofta uppmanas man att lägga till 'är'. Det är så det ska heta. Man ska fullfölja meningen i tanken, tycker Ahrne. Ja men det är ju inget 'är' där. Vem har sagt att meningen egentligen ska vara 'bättre än jag är'. Om vi nu tar en jämförelse: Erik är gift med Maja. Erik är längre än Maja. Vad heter det? Han är längre än ____ fru. 'Hans' eller 'sin'? Jag antar att de flesta skulle välja 'sin', jag skulle det i alla fall, eftersom 'hans fru' lika gärna skulle kunna innebära brorsans fru. Här har vi - eller i alla fall jag - valt oblik form (böjd form, objektsform) och i analogi med detta bör man då alltså välja... eh... bättre än mig. Eller? Eller ska det egentligen vara Han är längre än ___ fru ÄR? Ska vi fullfölja meningen här också? Mycket handlar om ifall man väljer att se 'än' som preposition eller konjunktion. Traditionellt betraktas 'än' inte som preposition. Men vem har sagt att språk är något statiskt.

Ok, fler exempel: Han tycker bättre om henne än jag/mig. Vad heter det? Ja, det beror ju på vad man menar. Han tycker bättre om henne än jag, för jag tycker då verkligen inte om henne. Han tycker bättre om henne än mig. Han är mer förtjust i henne än han är i mig.

Jag skriver nog vanligen 'bättre än jag'. Tror jag. Jag har ursprungligen lärt mig att det är så det ska heta. Nu tycker jag nog egentligen inte det, men jag vet ju hur självutnämnda språkpoliser dömer ut den som inte skriver så, så kanske är det något slags (ho ho, när jag läste igenom hade jag skrivit 'någon slags') rädsla för att bli dömd. En som har ett dåååligt språk förutom sitt dåååliga stockholmska uttal. Hur jag säger är jag däremot lyckligen ovetande om. Antagligen säger jag 'bättre än mig'.

Svenska akademien har till exempel redan godkänt innan som synonym till före. Men så länge jag lever kommer jag att rysa när innan - som är en konjunktion - används i stället för före - som är en preposition. Till exempel i filmtiteln ”Innan frosten” där Mankell med berått mod valt det som är fel, fult och krångligt framför det som är rätt, lätt och vackert.

Ett tips då, fru Ahrne, är att fullfölja meningen i tanken till 'innan frosten kom' :)


Sålunda talade Scylla, som varken är språkpolis eller språkperfektionist, som understundom stavar fel, kanske delvis på grund av sin stockholmska (jag skrev initialt 'emlig' i förra inlägget, vilket någon kanske hann notera), som ibland kommer på sig själv med att ha gjort hemska grammatiska grodor, som tycker att talspråk är talspråk och att man inte kan förvänta sig att folk ska tala skriftspråk och som tycker att stockholmskan bör kunna betraktas som en dialekt bland alla andra, och inte som ett talfel. Däremot...

Lyssna bara på de här människorna. Vilket dåååligt uttal! De kan ju inte ens säga 'sommaren'.



Nej, naturligtvis tycker jag att de är alldeles underbara att lyssna på :)


Ok, jag erkänner att jag också har mina ömma punkter. Jag ryyyser när jag ser människor skriva 'Dem här ljusstakarna är så fina. Dem skulle passa i mitt kök.' i sina kvitterinredningsbloggar. Och jag ryyyser när jag hör någon säga 'Vi är bara sju personal här idag', och detta trots att jag faktiskt inser att det ordet behövs i språket, ett kvantifierbart 'personal'. Det är många gånger man behöver uttrycka just det, och det är för det mesta alldeles för omständligt att skriva om det. Så visst ryyyser jag, jag med, för det är ju så, att det är alltid lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Eller hur, Marianne Ahrne?


torsdag 7 februari 2013

Matt i pälsen

Stööön, vad ämlig jag känner mig! Min överläkare har varit sjuk sedan i fredags, och igår var alla rehabdoktorer borta, så jag har hållit ut ett par dagar, men idag skulle överläkaren pallra sig tillbaka och jag kände mig någorlunda fri att äntligen få lägga mig sjuk. Jag har krupit upp i sängen med datorn i knät, och här sitter jag nu och snörvlar med ögon som rinner så att jag knappt kan se. Det är helt tomt i huset, ja förutom Lizzy-missy då, och jag vet inte när jag senast fick vara ensam här hemma en stund utan att ha fullt upp med städning, tvätt och annat. Bara ligga i sängen. Alldeles tyst. Det är nästan så att man gärna tar en brakförkylning bara för att få uppleva detta himmelska någon gång.

Och... ser man på! Lite humor besitter de uppenbarligen här i kommunen:


Och för den som har missat inledningen till det hela

söndag 3 februari 2013

Vi flög inte


- Jag tyckte verkligen om Grekland sa Trollet och såg alldeles drömsk ut. Att bada...
- Men vi ska ju åka till Aqua Nova på söndag sa jag Då får du bada. Det blir inte riktigt som Grekland, men nästan.
- Ska vi åka flygplan dit?

Nej, vi tog inte flyget utan bilen de två milen. Nasse fick vara hos Farmor och Farfar, och jag och pojkarna åkte och badade. Vi satt i bubbelpolen, åkte flytetyg i bassängen, åkte vattenrutschkana, simmade i vågorna och simmade utomhus. Draken och jag klev till och med upp i det iskalla och hoppade ner i bassängen igen. Älsklingen tog Trollet till barnbassängen inne i vanliga simhallen, för att han skulle få prova på, eftersom vi tänkte sätta honom i simskola när nästa period går igång. Han tyckte att det var mysigt där, så det ska nog gå bra. Jag funderar på om jag ska låta Draken fortsätta i märkesgruppen även nästa period. Då kan jag ta båda med mig, bada i äventyrsbadet med Draken medan Trollet går i simskola, sedan bada en stund med båda, och slutligen bada med Trollet när Draken simmar. Då får de en stund var med mig och en stund när de kan leka tillsammans. Det blir nog bra. Innan vi gick visade jag dem runt en snabbis inne på relaxen (trots att de inte hade biljett; nog måste man väl få göra lite reklam?!). Söndagar är familjedag, så då får barn också vara där. Annars är det 18 som gäller. Jag ska ta med mig Draken dit någon söndag. Jag tror att han skulle tycka att det var mysigt.

Efter badet åkte vi och åt pizza. Det var jag som längtade efter att äta nybakad, varm och inte fesljummen hämtpizza. Det var evigheter sedan. Sedan blev det fika hemma hos Farmor och Farfar. Och jisses vad ungarna har varit lugna och snälla hela eftermiddagen och kvällen när de nu fick härja av sig lite ordentligt. Och deras mor - när hon nu känner efter - är tämligen matt hon också, och ska nog ta och masa sig i säng omedelbums.

lördag 2 februari 2013

Genesarets sjö och Yohio

Åh, jag blev så förtjust i Kjell Höglunds Genesarets sjö när jag hörde den med Eva Dahlgren på 'På spåret' igår kväll. Jag begriper inte hur jag har kunnat missa den. Nu sitter jag här och försöker tänka ut vem jag skulle vilja höra göra den. Idiot Wind kanske?

Yohio tänker jag i alla fall inte missa ikväll ity jag är smått förälskad i den lille gossen. Kanske inte riktigt min musik, men jag tycker verkligen om att titta på honom.



Och här utanför sitter Älsklingen och spelar Linda Bengtzing och Veronica Maggio. Men SUCK! :( Jag tror jag går ner så att jag slipper eländet.

ThePianoGuys



Ja, eftersom jag nu gått och blivit så oerhört förtjust i The PianoGuys så var det ju särdeles trevligt att upptäcka att de även gjort något av det vackraste jag vet, nämligen Veni veni Emmanuel.

fredag 1 februari 2013

Berättelsen om Pi


Jag har gått och sneglat på den här boken i åratal. Redan när jag gjorde AT minns jag att jag flera gånger var på väg att låna den som talbok, och innan dess har jag stått och hållit i den som vanlig bok. Först nu, när jag sett att den blivit film, kom jag då äntligen till skott. Och den var bara SÅ. JÄKLA. BRA. Hur har jag kunnat vara så dum att jag inte läst den förr? Åh, vad jag tyckte om den!

Johan Rabaeus inläsning var ypperlig (väldigt mycket bättre än 'Katedralen vid havet', som jag inte var helt förtjust i). Och hans franska brytning, o-be-tal-bar. Som jag skrattade! Och de två japanerna på slutet, ho ho! Vansinnigt rolig hela episoden. Alltså, åhhh vad bra! Det är nästan så att jag har lust att lyssna om igen på stört.


Efter ett tragiskt skeppsbrott guppar en ensam livbåt mitt ute på Stilla havet. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang, en två hundra kilo tung bengalisk tiger och så Pi – en sextonårig indisk pojke. Det här är Pis berättelse om de dagar och nätter han tillbringar på havet, så småningom ensam med tigern Richard Parker.

Trots att kampen för överlevnad är hård har Pi tid att fundera över livet och Gud, människorna och djuren. Han får uppleva ensamhet i ordets mest grymma betydelse, men lär sig också att uppskatta det sällskap som erbjuds. Genom sin enkla och okomplicerade syn på tillvaron klarar han sig igenom det ena äventyret mer fantastiskt än det andra.