Fem fåglar färre

Igår morse hade Smörblomma bara två kycklingar kvar. De var tre kvällen före när jag gav dem mat. Nu får de vara inne i hönshuset om nätterna. Jag vet inte vem som varit framme. En katt kanske. Förra året förlorade vi de sista tre små kycklingarna, en efter en. De var bara borta. Liksom tre tämligen stora tuppar och min söta Höna-Pöna som var så sällskaplig och som vi tänkte behålla.

Och för någon timma sedan körde Älsklingen iväg tre av årets andrikar, den fjärde får gå kvar här, och stackars sneda, vinda Akleja. Hon har fått allt svårare att ta sig fram och att orka hänga med de andra. Det var dags. Liksom det är nödvändigt att slakta överskottet av handjur. Det måste man klara av när man har fåglar. Men jag är en mespropp och det känns extra tungt när man nyss hållit dem i famnen och känt livet och kraften i dem. Jag hatar att vara den som ska bestämma över om en varelse ska få leva eller dö. Det ankommer mig liksom inte.

On a bat's back do I fly

Det är något visst med fladdermöss, är det inte? Jag blir fortfarande alldeles glad i magen när jag tänker på den lille luddige med söttassarna som satt bakom hyllan uppe i buan. Jag blir alltid glad när jag ser fladdermöss flyga om nätterna. Men det är länge sedan nu, ack så länge sedan. Som barn älskade jag den här bilden ur Tomtebobarnen. Mest för fladdermusens skull.

Where the bee sucks, there lurk I

In a cowslip's bell I lie

There I couch when owls do cry

When owls do cry, when owls do cry.

On a bat's back do I fly, do I fly

On a bat's back do I fly

After sunset, merrily, merrily

After sunset, merrily.

Merrily, merrily shall I live now

Under the blossom that hangs on the bough

Jag brukar lyssna på Emma Kirkby, men hon fanns inte på YouTube. Texten finns i andra varianter, bl a den nedan, men jag föredrar den här.

Så här kan den också låta, Ariels sång. Inte så lik Kirkbys version nej. Jag måste nog se den där filmen, inser jag.

Och visst är den underbar, Lagerlöfs beskrivning av fru Sorg - även om jag nu tycker att det är lite orättvist att välja just fladdermöss som sinnebild för sorgen:

Rätt som hon tänkte så, fick hon se en svart kursläde, dragen av svarta hästar, komma uppkörande till verandan.

Hon såg jungfru Stava komma ut och niga djupt. Ur släden steg en gammal dam, som bar lång, svart sammetskappa med många lag av kragar över axlarna. Hon var krokryggig och hade svårt för att gå. Hon kunde knappast lyfta fötterna så mycket, att hon kunde komma uppför trappan.
»Ingrid», sade nu bergsrådinnan och såg upp från stickningen. »Jag tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det måtte ha varit hennes klocka, som pinglade. Har du märkt, att hon aldrig har dombjällror på sina hästar, bara en liten, liten klocka? Men man hör den, man hör den! Gå nu ner i förstugan, Ingrid, och bed fru Sorg vara välkommen!»
Då Ingrid kom ner i förstugan, stod fru Sorg och talade med jungfru Stava ute på verandan. De lade inte märke till henne.
Ingrid såg med förvåning, att den krokryggiga gamla damen hade något gömt under alla sina kragar, som liknade svart krusflor. Det var mycket väl instoppat och undangömt. Ingrid fick se noga efter, innan hon upptäckte, att det var ett par stora läderlappsvingar, som hon på detta sätt försökte dölja. Flickan blev än mer nyfiken på fru Sorg än förut och försökte att få se hennes ansikte, men hon stod och såg ut över gården, så att detta var omöjligt. Det såg Ingrid dock, då hon sträckte upp handen mot jungfrun, att hon hade ett finger mycket längre än de andra, och att ytterst på detta fanns en stor, krokig klo.
...

I detsamma vände hon sig om och såg Ingrid skarpt i ansiktet.
Ingrid ryggade tillbaka. Fru Sorg hade ett litet, rynkigt ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken nästan inte märktes. Hon hade tänder, som liknade taggarna på en såg, och mycket hår på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda tofs. Hyn var alldeles brun.
Ingrid undrade om inte jungfru Stava såg vad hon såg. Fru Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur.

(Ur En herrgårdssägen)


Stellaluna har jag läst för ungarna. Underbara bilder!

Här försöker hon sitta upprätt på en gren som de fåglar hon adopterats av. Heja!

Och himlen är grå liksom jag

Där ligger det i grönskan, mitt älskade Lillsjukhus.

Idag har jag jobbat min sista dag där på ett år. Jag ska göra min medicinrandning och vara på Medicin- och Kardiologklinikerna på Storsjukhuset. Jag var där under AT och jag har aldrig i mitt 50-åriga liv mått så infernalisk dåligt. I strävan efter att göra något åt det hela bad jag om en månads förlängd AT på medicinakuten. Lika illa då. Jag försökte i alla fall. Jag kan inte säga att jag tycker att de gjorde det.

Således, ett års veritabelt livegenskap på ett ställe jag avskyr har jag framför mig.

Och detta är naturligtvis orsaken till senaste tidens nedstämdhet.

Det enda

Det enda jag vill är att vara ledig
att vara ensam
att det ska vara tyst, bara mina självvalda ljud

Jag vill krypa upp i fåtöljen och lyssna på bra radioprogram och handarbeta
Jag vill sitta ute i hammocken och gunga och se ut över nejden
Jag vill ligga i sängen och läsa
Jag vill rensa rabatter, gräva, plantera, skola om plantor och så
Jag vill pyssla med mina höns, snacka med dem och se när de sprätter
Jag vill gå i skogen
Jag vill skriva

Och jag vill inte se någon enda jävla människa den här sidan nyåret

Älskade pion!

En av de käraste växterna i min trädgård är den här rosenpionen, Paeonia veitchii var Woodwardii*. Jag har sått den själv. Den gör sig kanske inte jättebra mot det faluröda, men när man ser den i trädgården blir det inte så påtagligt som på den här bilden. Den har satt massor av frön. Jag har satt en hel del själv - planerar faktiskt att ha den som marktäckare - och ett gäng skickade jag till en hugad spekulant som såg förra årets bild och kärleksförklaring. Än finns det många kvar. Är det någon som vill ha så är det bara att säga till. Rosenpioner är lättsådda och de är vackra även när de inte blommar. 

* Ja, *host* hur det nu ska skrivas. Borde det inte vara ett 'i' i 'Woodwardii'? Och ska 'Woodwardii' skrivas med versal? Och ska 'var Woodwardii' kursiveras eller inte?

Smörblomma

Jag såg Smörblomma en gång sedan jag kommit hem från resan med ungarna. Sedan var hon borta. Jag tänkte att en rovfågel måste tagit henne. Konstigt bara att jag inte märkt någon oro bland de andra fåglarna. Hade hon kommit bort från de andra hönsen, så att de inte ens märkte att hon blev tagen?

Efter en och en halv vecka, när jag stod och grävde upp gräsmatta, fick jag plötsligt se henne under björkspireorna, där hon låg och ruvade. Jo jo! Ingen av våra hönor har visat tendens att ruva någon annanstans än i redena inne i hönshuset.

 När vi kom hem var det varmt och soligt. Snart blev det kallt, regnigt och blåsigt. Hedemorahöns är förvisso tåliga, men jag undrade lite hur kul det skulle vara för henne att ligga där ute i ösregnet, utan egentligt skydd. Jag gick med vatten och mat till henne varje dag, för att hon skulle hålla ut.

Jag räknade med kläckning som i morgon, men uppenbarligen hade hon lagt sig tidigare än jag trodde och var bara ute och "vädrade pälsen" när jag såg henne, då när jag kom hem från resan. I förrgår hade hon plötsligt en kyckling under sig, och igår morse var det två. Draken ringde mig på jobbet och berättade att hon gått av äggen och då hade tre kycklingar hos sig. Han fick gå och lägga resterande ägg under fnatthönorna* som ligger och ruvar inne i hönshuset, för säkerhets skull.

* Fnatthönorna slåss om äggen. En dag lyfte jag ur tre hönor ur samma rede. Nästa dag hade alla bytt plats och Lilja som legat längst var bortkörd från sin plats. Nu ligger fyra hönor och ruvar - de som varit tämligen ointresserade av sådant denna vår och sommar. Tre ligger i de tre redena längs ena väggen och en framför. De tre redena invid motsatt vägg är ingen intresserad av, av någon anledning. Knäpphöns!

Skulle jag?

Skulle jag ha krafsat på såret?!??

Lizzy-missy är sur över att ha fått nytt bandage, just när vi trodde att vi inte skulle behöva något längre.

Jodå, det är rätt bra med henne. Fantastiskt att ett sådant stort sår på en så gammal katt kan läka så rasande fort. Hyfsat återställd är hon, men hon föredrar fortfarande att ligga på golvet istället för att hoppa upp någonstans och hon är rätt vinglig på bakbenen. Fast det var hon till viss del även innan. Nog märks det att hon är gammal, den lilla skruttfian.

Illa, jag mår...

I lördags eftermiddag kom jag körande hem från Göteborg med tre barn i bilen, lastade in all packning, duschade, fick jaga livet ur mig för att få in alla hönsen, upptäckte att Nassen satt i sandlådan där hon hittat en hink vatten och geggat ner sig från topp till tå, bar in henne i duschen, spolade, satte på nya kläder och rusade ner mot älven för att delta i byfesten. Lizzy-missy såg jag promenera i trädgården och jag klappade henne i förbifarten ett par gånger.

Dagen efter såg jag att hon var blöt på halsen. Men vad har du gjort här gumman, undrade jag och kände efter med handen. Det stank om henne. In med katten för inspektion. Pälsen lossnade i tussar och jag såg nekrotisk hud med ett par mindre hål i. Och i det hela kröp det. Uäck! Vidrigt! tänkte jag. Hon måste haft en böld som har spruckit och så har det dragits flugor till det där som lagt ägg, och i den här värmen... Jag torkade, spolade, försökte klippa bort nekrotisk vävnad, kokade ur med väteperoxid, spolade och spolade. Sedan smet hon och höll sig borta hela dagen. Jag gick i valet och kvalet om jag skulle ringa veterinären, men så ville jag ha henne tillgänglig när jag ringde, fick jag för mig. Jag ropade och ropade, letade lite där hon brukar vara men jag hittade henne inte och det blev inte av att ringa veterinären. På kvällen kom hon. Hon kom inte ut under verandan, där jag misstänkte att hon klämt sig in, utan en bit bortifrån, så jag bedömde att hon trots allt mådde rätt bra. Jag tvättade och spolade igen, både med spruta och under kranen, när jag såg att det var fluglarver kvar. Ja ja, äckligt, men de äter ju bara död vävnad tänkte jag, så det är ju ingen fara.

I morse verkade Lizzen mer påverkad, men hon åt och drack och gick på lådan. Det var fortfarande fluglarver i såret, trots att jag spolat så grundligt, så jag spolade igen. Och jisses vad de hade vuxit över natten. Helt ofattbart! Eftersom det var första dagen på jobbet efter semestern och jag visste att det var totalkris med folk, kände jag mig tvungen att kolla läget. När jag gjort det viktigaste och kollat av med kollegerna ringde jag djursjukhuset och fick en tid.

Jag åkte hem och hämtade henne. Kollade såret, fortfarande larver, spolade igen. Fick Draken med mig och åkte. Ja, det är larver kvar ser jag, sa mottagningssköterskan. Va?! sa jag. Fortfarande?! Jag som spolat och spolat. Nå ja, de gör ju ingen skada sa jag, men det är ju så äckligt.

Och så fick jag veta att hon hade ett fluglarvsangrepp. Att det var fluglarverna som orsakat det stora såret. Att de inte alls bara äter död vävnad. Att jag alltså låtit de där vidriga varelserna äta min katt levande. Ni anar inte hur illa jag mår, både rent fysiskt och psykiskt. För att inte tala om hur illa Lizzy måste må :(

Man använder ju fluglarver för att äta rent i sår. Jag hade ingen aning. Och jag som redan tidigare tyckte att flugor och fluglarver i princip är det äckligaste som finns. Gissa vad jag tycker nu.

Kissen är åtgärdad på op och går runt här och vinglar med tratt och stort bandage. Det är oklart om hon reder ut det hela, hon är ju gammal och har tacklat av en hel del, men jag ville i alla fall försöka. Stackars min lilla kissemisse!

Nu ska jag ta ett glas vin.