Nej, att börja arbeta var ingen god idé, trots att det var lugnare än lugnt. Hade inte Lassepappan haft semester så att jag helt slapp hämtning och lämning av barn och matlagning, så hade det inte fungerat överhuvudtaget. Jag insåg att jag skulle behöva sjukskriva mig efter semestern.
Ett tag insåg jag det. Men när semestern väl kom kunde jag bara inte förmå mig att ta kontakt med min chef och förvarna. Och till slut var det för sent att förvarna. Jag ställde in mig på att börja arbeta. Tre dagar kvar på semestern fick jag halsont och huvudvärk och drabbades av en förlamande trötthet. Jag kan ju ana varför.
Så fick Trollungen hög feber och att VABa kändes ok. Och när jag nu måste ringa till min chef och VAB-anmäla, så fick jag väl ur mig att jag nog borde vara fortsatt sjukskriven. Och uppenbarligen är det bara jag själv som tycker att det är anmärkningsvärt på något vis.
'Du driver dig själv för hårt', sa chefen.
'Du behöver hela terminen nu för att komma på fötter igen', sa terapeuten.
'Minst sex månader', sa kollegan.
'Nu
börjar vi med två månaders sjukskrivning, men det är
inte slutdatum', sa doktorn, en ung AT-läkare.
Jag är sjukskriven.
Det känns väldigt konstigt med denna lyx.
2 kommentarer:
Släpp stenen! Låt den dunsa ner bakom dig, ta ett stort kliv framåt, sjunk ner på det ännu gröna gräset och dra ett djupt andetag, och ett till, och ett till. Gör ingenting annat än det. Kram!
Tack Mira! Jag jobbar på det. <3
Skicka en kommentar