I morse när jag klev upp var Bubbels bur tom, liksom hagen. Allt såg orört ut, så jag antog att han hade rymt, snarare än att något rovdjur tagit honom. Jag letade runt på tomten, ropade och ropade, men fann honom ingenstans.
Jag intalade mig att säkert skulle dyka upp, som han brukar göra när jag släppt ut honom och han försvinner ett slag, och att det inte var någon idé att leta. Det skulle bara göra mig mer orolig. Kunde jag ta det lugnt så skulle han tids nog sitta där ute på gräset när jag tittade ut.
Men ingen av de trettioelva gånger jag tittade ut så satt han där och jag började få svårt att hålla min oro i schack. Genom fönstret såg jag att verkstadsdörren blåst upp så jag gick ut för att stänga den och passade på att sticka in huvudet i hönshuset för att titta efter ägg. Och vem sitter där inne bland hönsen om inte Bubbel, det lilla skrället. Bah, skrämma matte så!
Han är väldigt pigg och glad och kelig när man kommer och snackar med honom och han ser så nöjd ut när han hoppar runt bland höns och kattungar, men jag tycker att han verkar nedstämd när han sitter ensam i sin hage. Kaniner är trots allt flockdjur. Men kanske är det bara jag som överför mänskliga känslor på honom. Hur som, jag har bestämt mig för att kastrera honom och skaffa en kompis till honom.
Medan jag skrivit har den kraftiga blåsten mojnat och det har börjat regna. Man anar konturerna av Djurmo klack i diset. Åkern bortom hästhagen är nyplöjd. Idag står hästarna längre bort i byn. Stackars Klara-hästen, hon gillar inte regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar