Sorg

Idag klockan 16.15 dog min svärmor*. Vi var där. Nassen stod och strök hennes hand strax innan hon dog och pojkarna klappade på henne och sa 'Hej då Farmor!' efteråt.

Lassepappan tog barnen med sig hem och jag åkte och köpte thaimat och kom efter och så åt vi ihop. Men nu är jag hemma. Ensam. Jag är mycket ledsen.



* Ja, jag räknar henne som svärmor trots att Lassepappan och jag nu har separerat.

Det tysta köket & Snigelsommar

Var fick jag tips om Lars Lerin? Ja, hans böcker alltså, inte hans bildkonst. Var det hos Patricia Tudor Sandahl? Hur som helst.

Jag lånade och lyssnade på 'Det tysta köket' och 'Snigelsommar'. Och antingen är 'Snigelsommar' i stort identisk med 'Det tysta köket', eller så lyssnade jag på den först, glömde bort det och lyssnade sedan på den igen. Det senare är ingen omöjlighet i det skick jag befinner mig nu, men jag tror inte det. Förövrigt säger Lerin själv i den där intervjun att det egentligen inte är så många böcker han har skrivit, utan att det mer är nya versioner av de tidigare. Det finns en tredje ljudbok, 'Axels tid'. Den kanske är likadan den med. Det må så vara. Jag ska se om jag kan hitta den på biblioteket.

I början blev jag lite störd av hans röst. Ja, jag skäms att erkänna det! Men så vande jag mig. Och efter att ha hört den långa intervjun med honom blev jag fullkomligt kär i karln. Han är vansinnigt rolig. Ja, så då blev det till att gå in på sr.se och lyssna på hans gamla Sommar- och Vinterprogram. 

Det är underbart att lyssna på Lars Lerin, så vilsamt. Och hans verbala bilder är nästan lika vackra som hans visuella. Jag njöt fulla drag.

Och medan jag sökte fram adresserna till Sommar- och Vinterprogrammet så upptäckte jag att han även gjort ett Tankar för dagen, så då måste jag ju lyssna på det också. Och så ytterligare ett Vinter som naturligtvis också måste avnjutas. 

I sängen väntar 'Naturlära' på mig.

Dovare

För första gången på många dagar är det inte frost när jag vaknar. Termometern visar på +1°. Trots att det är disigt lyser solen igenom en stund, sedan försvinner den bakom det täta vita.

I fönstret blommar fortfarande sommarens pelargoner.

De riktigt glödande, sprakande höstfärgerna har vi inte fått här i år. Istället är färgerna dova och flera av de träd och buskar som brukar lysa mest har redan tappat alla blad. Vackert är det likväl.

I mitten en grupp björkspireor, som inhandlats just för att de brukar få en sådan enastående, glödande höstfärg i rött och orange. Till höger Gyllenkroks astrakan, som förra året lyste men i år är betydligt murrigare och nu har tappat de flesta av sina blad. Direkt till vänster om björkspireorna en vingad benved. Jo, tro mig! Benvedar som brukar bli så fantastiska på hösten. Till vänster om denna står Aroma, även detta "färglöst" och glest.

Barnlös söndag

Sent kom jag i säng och sent vaknade jag. Först vid halv tolv satte jag mig för att äta frukost, efter att ha tagit hand om djuren och hämtat tidningen.

Mitt bröd visade sig vara mögligt och jag sörjde en stund innan jag kom på att jag kunde äta knäckis med böcklingpastej. Böcklingpastej är verkligen sjukt gott. Det tyckte Takita också.

Efter frukost tog jag mig i kragen och satte mig ner och rensade rönnbär. Skittrist! Jag tröstade mig med att lyssna på några gamla program på Vetenskapsradion. 

Ett om Antarktis, dels om paleontologernas forskning om kontinenten innan den skiljdes av från Sydamerika och var skogsbevuxen och fylld av stora landlevande djur, dels om hur fiskar anpassats för att kunna leva i det minusgradiga vattnet. 

Sedan hittade jag två program om Amazonas, ett om forskningsstationen Cocha Cashu och ett om mashco-piro-folket, ett av de folk som lever helt isolerade i Amazonas utan kontakt med "civilisationen". Otroligt fascinerande! 

Därefter ett program om kartläggningen av Neandertalarnas genom.

Slutligen ett om Lene Hau, som lyckats sakta ner ljuset till cykelfart och sedermera stoppa det helt. Tanken svindlar!

Det finns HUR mycket som helst att lyssna på på P1.

Vid fem åkte jag till Falun för att gå på tai chin. Det är fin väg att gå från parkeringen till lokalen vi håller till i.

Väl hemma gick jag ut i hönshuset och hämtade Yckepycke - som varken har mamma eller syskon att ty sig till - och band fast henom vid min mage med en sjal så att hen skulle få lite värme och närhet en stund. Jag tänkte att hen ska få sova inne i natt. Jag gjorde ett försök att stoppa in henom i kattburen med en varmvattenflaska att värma sig på, det brukar gå utmärkt, men ikväll pep hen hjärtskärande så jag stoppade in henom i sjalen igen.

Och så bakade jag bröd, ett Anna Bergenströmrecept.

Och nu är klockan massor igen. Att jag ska vara så hopplös!

Då får vi se om Yckepycke går med på att sova i kattburen.

Tokfia

Malva, den tokfian, har lagt sig att ruva ute i hallonsnåret. Det tog tid innan jag hittade henne. Jag vet inte exakt hur länge hon legat där, men åtminstone sedan 1:a oktober. Det borde alltså vara kläck snart. Lilla snuttan, ligga där ute i frosten! Jag vågar inte flytta in äggen av rädsla för att hon ska kliva av, men så snart de kläckts ska jag försöka lyfta in hela ekipaget.

Bilden tog jag när hon lämnat redet för att äta, dricka och bajsa. Och herrejestandes vilka gigantiska bajskorvar de lassar ur sig när de ruvar!

Älskade barn

Iklädd Elsa-klänning och diadem med glitterslöja firar hon sin födelsedag, min älskade lilla Nasse. Tänk att det har gått fyra år sedan hon ploppade ut där på toagolvet!

Nere hos mamma

Jag roade mig kungligt nere hos mamma i Skåne där det var fullt av färg, frukter och bär. Här är det snålt med det mesta.

Renfana, nypon, hagtornsbär och oxelbär

Björnbär

Nypon från vresros och vissen kärleksört. Och så stack jag dit en liten fågel, för det gillar mamma.

Rönnbär plockade jag också, men de ska ner i frysen.