Jag springer. I jämnt, ganska lugnt tempo springer jag. Ena hälen i, och så den andra. Framåt, framåt. Tömmer huvudet på tankar. Bara framåt. Andas. Som meditation.
I mina tankar springer jag. I verkligheten är det bara plågsamt. Inte som simningen, där jag tar i, anstränger mig, men utan att det någonsin är plågsamt. När jag springer i verkligheten vill jag helst bara lägga mig ner och dö efter 20 meter. Typ.
Kan det kännas annorlunda?
Jag ska ta reda på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha, ja så kan det kännas :-) Även utan hälsporre.
Meddela om det kan kännas på annat sätt, jag tror det är en myt.
Eg springer og lettast i fantasien...
Skicka en kommentar