onsdag 31 januari 2018

Inte något nyårslöfte, direkt

Jag hade tre mål för januari. Jag har valt att inte publicera dem förrän i efterhand.


  • Sparsamt med Facebook. Inte fullständig avhållsamhet som förra januari.
  • Inget Candy Crush. Jag har spelat hysteriskt mycket de senaste månaderna.
  • Ingen alkohol - med reservation för oväntat besök av käraste väninnan Ulrika eller något dylikt.


Nu har januari gått. Jag har knappt varit inne på Facebook alls. Jag har kollat uppdateringar från gruppen som rör Nassens skola, bygruppen och något enstaka annat. Heja mig!

Jag har spelat Candy Crush vid några tillfällen, fem kanske. Samtliga då jag verkligen inte haft något annat att göra. När jag suttit på toa till exempel. Gånger när jag har varit sönderstressad hela dagen och inte hunnit gå på toa fast jag behövt, och magen liksom låst sig. Då måste jag verkligen få sitta en stund i lugn och ro och hinna slappna av. Jag ger mig själv godkänt på det.

Käraste väninnan Ulrika kom inte på något oväntat besök och jag har inte druckit en droppe alkohol. Heja mig!


Målen för februari skriver jag upp inombords. Så länge.

tisdag 30 januari 2018

Veckans topplista v 5 - Danmark


Temat för Veckans topplista hos Johanna är Danmark. Det känns lite pinsamt att vara så dåligt bevandrad när det gäller dansk litteratur, men jag har ändå fått ihop en lista. Jag fuskar dock lite och väljer flera titlar av ett par av författarna.



Darling Jim av Christian Mørk. Egentligen inte alls min typ av litteratur, men som jag älskade den här boken! Så sanslöst spännande. Så speciell. 

En dag kör en ung man vid namn Jim in i den lilla irländska landsortsstaden Castletownbere på en knallröd motorcykel, och livet blir sig aldrig mera likt för de tre föräldralösa systrarna Fiona, Róisín och Aiofe. Jim trollbinder dem med sina sagor, särskilt den om prinsen som förvandlas till varg och inte kan bestämma sig för om han ska älska eller döda den kvinna som försöker rädda honom. Men samtidigt börjar systrarna ana att den skicklige sagoberättaren döljer något, att det inte är en slump att unga kvinnor gått en hemsk död till mötes där Jim dragit fram.

Låter inte så hejans intressant, men jisses!



Den afrikanska farmen av Karen Blixen. I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. Det måste vara en av de mest kända inledningarna till litterärt verk. McCall Smith inspirerades av den när han inledde Damernas Detektivbyrå, minns jag att jag hörde honom berätta. Mma Ramotswe had a detective agency at the foot of Kgale Hill. Jag minns att jag blev helt kär i Denys Finch Hatton när jag såg filmen - nej, inte i Robert Redford, i rollen. Det var länge sedan jag läste boken.



En arktisk safari och andra skrönor och Grevens arv och andra arktiska skrönor av Jørn Riel.
Jag hittade dem på biblioteket för mååånga år sedan. Jag tyckte att de var vansinnigt roliga och passade på att införskaffa egna exemplar när jag sprang på dem på ett antikvariat. Skrönor är ju generellt väldigt trevligt. Riel har även skrivit mer "seriösa" böcker som även de utspelar sig på Grönland. Dem borde jag läsa.



Drottningporten av Pia Tafdrup. Även denna fann jag på biblioteket, blev förtjust och införskaffade ett eget exemplar. Jag har inte läst hela. Jag läser aldrig diktsamlingar från pärm till pärm. Jag är generellt förtjust i Tafdrups poesi - det jag har läst vill säga, det är väl inte så där jättemycket. Jag borde lägga upp den på nattduksbordet så att det blir av att jag läser en dikt då och då. (Jag, jag, jag, jag... JAG orkar inte försöka formulera om det). Man bör alltid ha lite poesi på nattduksbordet :)



Fräls oss ifrån kärleken, Kärlekens vägar och villovägar och Tone av Susanne Brøgger.
Brøgger var något av en husgud för mig i min ungdom. Kanske syns det hur sönderlästa de första två är. Creme Fraîche klämde jag också ett antal gånger. Jag är inte helt hundra på att jag skulle bli lika till mig om jag läste dem idag. Torkväder läste till och med min lille Papseluring och han gillade den. Hennes senare böcker har jag inte läst, trots att jag har både Ja!, Det pepprade suset och Kväve här i bokhyllan. Jo förresten, Linda Evangelista Olsen har jag faktiskt läst, den är av lite senare datum - om än rätt gammal nu. Jag borde faktiskt läsa dem. Och Jadekatten också.

Jag sjunger om Tone,
sorgen ska skrivas i vatten,
glädjen i sten,
fåglarna flyger i form av en fisk


måndag 29 januari 2018

Kväll


Nysnö
Koh-i-noor
Och i tvättstugan leker Amok
  med en halvdöd mus

söndag 28 januari 2018

Jour igen


Åter igen en jour då jag i min enfald trodde att jag skulle kunna sitta och jobba med mitt projekt. Det var att göra från nio till fem. Det är rehab jag är på. Patienterna ska inte vara så sjuka. De ska vara i skick att träna.

Det misstänkta utbrottet av calici var med all sannolikhet inget sådant och jag häver intagningsstoppet efter att ha kollat av med infektionsjouren. Patienten, ett multitrauma, som egentligen skulle kommit igår får nu komma. Jag ringer ortopedjouren och informerar. Skriver in patienten på eftermiddagen när han väl kommer.

En man, nyligen opererad i hjärnan, med tilltagande huvudvärk som inte viker på opioider. Jag tar kontakt med neurokirurgjouren i Uppsala. Hon är lika frågande som jag. Vi diskuterar smärtlindring. Hon tycker att jag ska göra en CT. Jag skriver en akutremiss. Tittar till honom flera gånger. Fortfarande lika ont. Han får mer Oxynorm i väntan på att kortisonet ska verka. Neurokirurgjouren ville ha en remiss. Jag skriver den. Röntgensvaret kommer. Inget konstigt.

En typ 1-diabetiker med högt blodsocker som inte reagerar på insulin, bara stiger, och lågt natrium. Vad ska vi göra? Hoppa över Glukonaken i natt och ge ett Ringer istället, så får han in sig lite mer natrium också. Ge inget extra insulin nu utan den vanliga dosen när han snart ska äta. Fortsätt kolla sockret.

En patient med öppen buk verkar inte må bra. Frusen och rödrosig. Kan jag titta på honom? Han har snabb puls och ganska lågt tryck, men verkar i övrigt må bra. Infektion på gång? Fortsätt NEWSa x4.  Det är lurigt med sepsis och man måste vara snabbt på med behandling. Kanske borde jag kolla lite prover? Jag följer parametrarna, tittar till honom flera gånger, men allt verkar ok. Jag väljer att avvakta.

En dam har fått blåsor på ryggen och under bysten. Är det bältros tro? undrar de. De visar bilder. De lyckas inte lägga in dem i journalen, har uppenbarligen ingen behörighet till kliniken han tillhör. Jag lägger in bilderna, men när jag klickar upp dem är det så dålig skärpa att jag inte ser mycket. Jag går in och undersöker damen. Blåsorna går över mittlinjen, med någon blåsa på andra sidan ryggraden.
Det borde inte zoster göra. Och de hon har under bysten sitter också över mittlinjen och dem har hon haft några dagar. Jo, det har kliat och svidit på ryggen i några dagar innan blåsorna kom och jo, blåsorna upptäcktes i natt, fanns där inte igår. Har du haft bältros förr? frågar jag damen som inte alls tror att det är bältros, Det är nog bara lite skav säger hon. Var satt det förut när du hade det då? undrar jag och damen pekar ut samma dermatom där hon nu har blåsor. Blåsorna hon har under bysten och den som sitter på "fel" sida ryggraden ser annorlunda ut än de andra. Jag måste ändå misstänka zoster. Jag sätter in Valaciclovir. Bättre att sätta in och sedan sätta ut om det inte är bältros än att inte sätta in och det visar sig vara det. Behandlingen ska in så tidigt som möjligt.

En dam med hjärtsvikt ska ha Furix men nålen går inte att använda, i så fall måste de sätta en ny. Och hon är extremt svårstucken. Hon kissar i alla fall inte på Furix. All urin kommer på natten. Ska hon ha Furix i alla fall? Sköterskan som kommer på kvällen har jobbat på ambulansen, hon kanske kan få in en nål. Jag har inte tyckt att hon ska ha Furix alls över helgen, men det är svårt att gå emot sin överläkare. Jag pratar med damen. Är det jobbigt med andningen? Jag lyssnar på lungorna. Krånglar fram kateterpåsen ur byxbenet, bara 300 ml. Tidigare har urinen varit blodig, men nu är den klar. Jag jagar runt och letar efter vätskelistan. Hur mycket hon har druckit? Jag går in i journalen och kollar vikten. Hon har gått ner fem kilo sedan hon sattes in på intravenös Furix - men första vikten är inte tagen på vår våg, det kan skilja. Jag bestämmer mig för att vi ska hoppa över eftermiddagsdosen. I morgon bitti när min överläkare kommer får hon ta ställning till om de ska sätta nål och fortsätta ge.

En man med halvsidesförlamning efter stroke behöver få ta ut rörligheten i armen. Paramedicinarna har klagat på att det inte blir gjort under helgen, att han är så stel när de kommer på måndagarna. Jag går dit och sträcker ut hans arm, långsamt långsamt, först på för- och sedan på eftermiddagen. Fullt extenderad får jag den inte, men nära nog och förhoppningsvis ska han inte vara så stel i morgon.

Jag skriver daganteckningar och signerar av provsvar och annat medan jag väntar på att blir uppringd, på röntgensvar, på nästa NEWS, på att patienten ska komma...

När jag ska gå och äta vid ett är köket låst, mina nycklar passar inte. Men varför låser man dörren till ett kök på ett låst våningsplan? Tror någon på allvar att en tjuv ska bryta sig in och medan larmet går söka igenom ett helt våningsplan för att slutligen hitta köket längst in och stjäla en 300-kronors mikrovågsugn eller vad? Jag gick ner till patientköket och snodde en banan, fil och flingor.


Jag är trött. I morgon ska jag lämna SAAB-eländet på verkstaden klockan sju. Jag får sitta kvar och jobba med projektet efter jobbet, både i morgon och på tisdag.

lördag 27 januari 2018

Topplistan vecka 4


Temat för veckans topplista hos Johanna är Förintelsen. Jag har sparat mitt inlägg till idag, Förintelsens minnesdag.

Här är mina topp 5 på temat:


Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson
Ninas resa - Lena Einhorn
Boktjuven - Markus Zusak
Pojken i randig pyjamas - John Boyne
Frågor jag fått om Förintelsen - Hedi Fried

De här tyckte jag också mycket om:


Maus - Art Spiegelman
Och i Wienerwald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink
Ett kort uppehåll på vägen mot Auschwitz - Göran Rosenberg
Högläsaren - Bernhard Schlink

De här tyckte jag däremot inte om:


A-6171 Jag överlevde Auschwitz - Ferenc Göndör
Mannen utan öde - Imre Kertész

Ibland undrar jag om jag är den enda människan i världen som inte tyckte om Mannen utan öde, men så är det i alla fall. 
Jag vill minnas att jag var rätt gripen när jag lyssnade på Jag överlevde Auschwitz - tills jag kom till epilogen. Då blev jag så förbannad på den där jäkla Göndör att den är det enda jag minns av boken överhuvudtaget. Och sonen hans tycker jag ger ett precis lika osympatiskt intryck. 

I bokhyllan står dessa och väntar på att bli lästa:


Och de här vill jag väldigt gärna läsa:


De fattiga i Łódź: Den har ju fått så bra kritik och är så omtalad - och så Augustpris på det. Skärvor av ett liv: för att Hedi Fried är så fantastisk. Utvald att leva för att jag tycker så mycket om Ninas resa och det jag läst av Stefan Einhorn och äpplet faller inte långt från trädet sägs det ju. Jerzy som har frambringat dessa barn torde ju vara en remarkabel och läsvärd person, tänker jag.

Emerich Roth och Primo Levi skulle jag också vilja läsa.


Man kan tycka att vi skulle lära oss av historien, men vi gör visst aldrig det, vi människor. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet som människor i Europa att läsa om förintelsen, att vi borde ha ett förintelsekanon. I synnerhet i dessa tider av faktaresistens, oförmåga till källkritiskt tänkande, islamofobi och invandrarfientlighet. För även om vi nu inte verkar lära oss av historien, så kommer vi i alla fall inte lära oss bättre om vittnenas ord tystnar och glöms bort.

Och medan jag googlar på ämnet så ploppar Nordfronts fula tryne ideligen fram: Den patologiska förintelsebluffaren, judisk makt-veteranen, och anti-vita aktivisten, Emerich Roth...

Skäms Nordfront, allesammans, bara SKÄMS! Jag kan inte i ord beskriva hur mycket ni äcklar mig.

Av mig får Emerich Roth ett 💖


P. S. Bildgoogla på 'Emerich Roth' och gissa tre gånger vilken av alla bilder av Roth som Nordfront valt att illustrera sin text!

fredag 26 januari 2018

Kvällstankar


Idag har jag knut. En sådan "riktig", uppsatt med hårnålar. Det måste vara 25 år sedan sist.

Min farmor hade, så länge hon levde, en fläta som nådde ner till midjan, tunnare för vart år, som hon snirklade till en knut och fäste med hårnålar.

Mitt hår når nu också ner till midjan, vilket kanske låter tjusigt, men det är ytterligt misskött - jag har inte toppat det sedan i början av maj - och inte särskilt tjockt, så det ser inte mycket ut för världen. Min knut är inte snodd av en fläta utan bara tvinnat. Jag är förvånad över att jag lyckades få till den och att den hållit hela dagen.

I natt sov jag två timmar. Jag hade bestämt mig för att bara ta rätt på det nya kylskåpet - som nu är inforslat i köket - men inte ett endaste dugg mer när jag kom hem från jobbet. Bara sätta mig i fåtöljen med en stor balja te och inte göra ett smack. Men jag har inte ens tagit rätt på kylskåpet.

Jag har tänt ljus i hela vardagsrummet, krupit i mjuka kläder och satt på mig L'air du Desert Marocain. En av mina absoluta favoritparfymer som jag sällan bär vintertid men plötsligt längtade efter.

Jag funderar på om jag skulle starta en parallell blogg bara för böcker och bokrelaterade inlägg, nu när det blivit så mycket. Men jag är rädd att jag tappar mitt läsande (lyssnande) igen och vad spelar det då för roll? Hur sönderstressad kommer jag att bli på vårdcentralen? Kommer jag ha någon tid och ork att skriva överhuvudtaget? Och skulle jag ens kunna kalla det bokblogg när jag inte recenserar böckerna jag läser, bara nämner dem och inte mycket mer?

Satan vad jag har ont i halsen! Kan det då aldrig ge sig?


När man bor på landet...


... händer det stundomvis att man hittar en tupp i soffan.


torsdag 25 januari 2018

Det spricker upp - tror jag

Det börjar lätta en smula - vågar jag ens säga det? Visserligen är jag fortfarande fruktansvärt trött och det halsonda är inne på tredje veckan nu, men i övrigt så. Katterna verkar ha lugnat ner sig en aning efter att ha kissat ner våra sängar, rakt igenom allt, fem gånger under helgen och såren läker fint utan varken krage eller kroppsstrumpa på. Amok har jag börjat släppa ut.

Början på veckan var dock lika hopplös som förra. Nassen väckte mig fem på morgonen i måndags och hade kissat ner sin säng. Ingenting hon brukar göra. Sedan ringde inte min klocka på morgonen så jag försov mig ordentligt, var tvungen att skjutsa killarna till skolan eftersom skolbussen redan gått och kom inte till jobbet förrän halv tio. Naturligtvis hade jag lyckats sätta i motorvärmarsladden utan att notera att det stod en kasse med tomkassar ovanpå kupévärmaren, så nu har den bränt och jag får sätta mig i en iskall bil om mornarna - typ det värsta jag vet.

Det för länge sedan beställda kylskåpet som av någon anledning skickades till Uppsala och fastnade där i tio dagar är nu på ingång. Jag beställde det så att det skulle komma när jag var hemma och sjuk. Jag kan ju inte vara borta från jobbet en hel jäkla dag för att kvittera ett kylskåp, vilket tar typ en minut. Efter mycken myda och svärt bestor har jag nu lyckats leja en granne till att springa ner hit och ta emot det när det kommer i morgon. Det är en äldre man som bott hela sitt liv i byn. De äldre "infödingarna" här i byn är det inga problem med. Det är de medelålders som aldrig bott utanför Dalarna som är det stora problemet - inskränkta jävla typer - samt ett par stycken med uppenbara personlighetsstörningar. Nå ja, jag har svurit nog över denna förhatliga by i tidigare inlägg.

Jag har bokat tid för att fixa parkeringsljusen nästa vecka och ytterligare en tid för ombesiktning och när det är avklarat ska jag ställa av SAAB-eländet. Det borde jag ha gjort för ett år sedan. Det blir surt att kliva upp en timma tidigare två dagar nästa vecka, jag som inte ens fungerar den tid jag brukar gå upp, men det ska bli skönt att få det avklarat.

Nästa vecka, 1:a februari, börjar jag som internstafett på vårdcentral och ska vara kvar där i drygt fyra månader innan jag återvänder till geriatriken. Jag är rätt nervös. Rädd för att inte göra rätt för mig, att inte duga när jag nu får så satans bra betalt. Jag är så utpräglat geriatrisk lagd, med vana att se helheten och att ha tid på mig. På vårdcentralen måste jag anskaffa tunnelseende och jobba snabbt. Dessutom kan jag inte allmänmedicin, som är typ världens svåraste specialitet. Jag har kollat lite i min tidbok vad de har bokat in. Ett boende ska jag sköta och en hel del äldre och årskontroller hypertoni var det, men också ett antal yngre med magproblem. I princip samtliga med utländska namn. Gah! Hur var det nu med de där hereditära sjukdomarna som är vanliga i vissa delar av världen och som bland annat ger buksmärta? Och är de flyktingar? Vad har de i bagaget då? Vilka trauman?Psykosomatiskt? PTSD? Ni ser, jag börjar tänka brett direkt, innan jag ens sett patienten. Jag får helt enkelt sätta mig och läsa på lite dagen innan jag får patienterna - hur jag nu ska hinna det. Men kom ihåg Scylla, det vanliga är det vanliga! Även hos flyktingar från Mellanöstern. Om de nu ens är flyktingar.

tisdag 23 januari 2018

Stanna hos mig


Yejide träffade sin man på universitetet och de har varit gifta i fyra år. De har ett fint äktenskap, allt som egentligen saknas i deras liv är ett barn. Yejide ber om ett mirakel, hon träffar läkare, hon går motvilligt på en krävande ceremoniell pilgrimsfärd. Men inget händer.

Släkten är bestämd, kräver ett barn och insisterar på att hennes man ska ta en till fru. Yejide känner sig förtvivlad. Hennes make försöker blidka Yejide såväl som släkten. Men det är en omöjlig situation som kommer att leda till svartsjuka, svek och förtvivlan.

Relationsromaner - för det kan man väl ändå kalla denna - är ju verkligen inte min grej, lika lite som kärleksromaner. Sannolikt hade jag aldrig kommit på tanken att läsa den om den inte varit utomeuropeisk-utomanglosaxisk. Att den är sprungen ur en kultur så olik vår var det som lockade mig. Och jag tycker att den var himla bra.

Och med denna har jag betat av den första boken i läsutmaningen 3x3 2018.


söndag 21 januari 2018

Ringaren i Notre Dame


En vacker söndagsmorgon hade någon lagt en varelse på bänken utanför kyrkan. Där brukade man lägga hittebarn för att de skulle bli omhändertagna av fattigvården. Det som nu låg där hade lockat en samling nyfikna till sig. Och anledningen var att det inte var något nyfött barn utan ett missfoster — en mycket kantig och orolig sak, inlindad i en linnesäck. Det hade ett vanskapt huvud, en skog av rött hår, ett öga, en mun som skrek och tänder som såg ut att vilja bitas. - Man kan ju bara se ena ögat. Det andra är täckt av en vårta, sade en i skocken. - Säkert ett djävulsägg som varslar om olyckor, sa en annan. - Vore bättre om man brände upp det, utbrast en tredje. Sedan några minuter hade en ung präst stått och lyssnat till pratet. Utan ett ord sköt han undan dem som stod framför honom - Jag adopterar detta barn, sade han och svepte in det i sin rock och försvann in i kyrkan.

Boken gavs ut hela 62 år före Drottning Gåsfot, men är oändligt mer lättillgänglig. Jag trodde att jag visste hur den slutade men så var visst inte fallet. Likväl tyckte jag att jag kände igen slutet när jag väl hörde det. Kanske finns sluttemat i fler böcker? Jag har inte sett den tecknade filmen men undrar lite hur de har fått till det där. Knappast som i boken i alla fall.

Rätt hemsk, egentligen, men jag gillade den.

Illustration från första utgåvan

Och nu har jag läst två böcker i läsutmaningen Månadens språk och första klassikern i 6 klassiker på 6 månader. Och om det anses fuskigt att klämma två utmaningar med en bok, så får jag väl sätta Drottning Gåsfot på 'Månadens språk' och denna på '6 klassiker på 6 månader'.

lördag 20 januari 2018

Inte så hejans kul vecka det här alltså

På väg från jobbet till parkeringen

Det har varit en tuff vecka. I måndags skjutsade jag Draken till träningen och var inte hemma förrän halv nio och då skulle jag ta hand om djuren och förbereda för att lämna småkatterna på djursjukhuset för kastrering.

Sedan tisdagens vedermödor som jag skrev om här.

På onsdagen fick jag åka tillbaka till djursjukhuset och köpa en kroppsstrumpa till Mei-lin, eftersom det inte funkade med kragen. När jag kom hem vid sextiden var jag dödligt trött och bara orkade inte göra något vettigt.

På torsdagen skulle jag lämna bilen på besiktning redan sju på morgonen. Båda katterna lyckades smita ut och jag sprang runt här i halvmeterdjup snö och jagade katter, sönderstressad, och kom naturligtvis för sent. De tog mig ändå men bilen gick inte igenom. Mitt fel. Något så banalt som parkeringsljusen, som jag fått tillsägelse om redan förra året, men glömt bort. Så nu åker jag alltså på ombesiktning. Och måste byta lampor. Tydligen är det helt hopplöst att göra själv på den bilen, så jag måste fixa tid på verkstad. Suck!

Efter jobbet åkte jag raka vägen till Lassepappan för att hämta Draken och köra på veckans andra ju-jutsuträning. När jag kom hem vid nio var det bara att sätta igång med skottningen - som jag borde ha fixat redan på onsdagskvällen. Jag höll på till strax före tolv - igen. Sedan var jag tvungen att röja undan det allra värsta här för eftersom jag skulle få ungarna på fredagen samt duscha. Jag kom i säng halv fyra på morgonen. Och skulle upp klockan sex igen.

Och igår, slutligen, var jag tvungen att storhandla. Först granngården där jag köpte solrosfrön, jordnötter, talgbollar och hampfrön och sedan Willys för att inhandla veckans mat. Eftersom jag bara sovit tre timmar under natten kändes det inte så lockande att ställa sig och laga mat när jag kom hem vid sju, utan jag åkte och handlade thai. Ungarna blev lyckliga.

Då jag hade nattat Nassen och satte mig i min fåtölj för att slappna av en stund innan jag gick och lade mig kom Trollet ner för trappan. Mamma, någon av katterna har kissat i min säng! Bara att resa sig och trava upp för att bädda rent. Ut med lakan och täcke, bort med madrassöverdrag, ställa undan madrassen för senare åtgärd, ta fram ny madrass och nytt täcke och så bädda rent. Suck igen!

Och i morse, vid sjutiden, när jag varit uppe och kissat och krupit ner hos Nassen igen (hon brukar få ligga kvar i min säng på fredagsnätterna när hon kommer, för det är så gosigt att ha henne här igen; men jag sover rätt dåligt, så det får bara bli en natt) kände jag att en katt hoppade upp bredvid mig i sängen. Jag klappade lite på huvudet på den, bakom ryggen så att säga, och började ana oråd när den - jag uppfattade det som Amok - inte började spinna. Och mycket riktigt, kattfan hade hoppat upp och satt sig att kissa!!! Jag slet bort täcket för att förhindra att det rann igenom ner på lakanet, men naturligtvis hann jag inte. Det hade kommit både på lakan och madrasskydd. Det var bara att väcka Nassen och bädda rent hela sängen. Alltså, jag blir galen! Jag vet inte om det är kastreringen som gjort Amok lite knäpp. Men faktum är att jag haft problem med i stort alla katterna, mer eller mindre. De stammar alla från min vackra Nikita, en kvartsabessinier, som tyvärr blev överkörd innan vi ens haft henne ett år och när hennes ungar, Takita och Neko, bara var åtta veckor. Hon sprang och kissade lite här och där och jag försökte med allt, inklusive stor undersökning hos veterinär, innan hon plötsligt slutade efter några månader och sedan var det inga problem.

Men nu är det helg. Jag har fått sova ut någorlunda och även om jag har mycket att göra så behöver jag inte stressa och jag kan sätta mig lite då och då och läsa. Jag har tvättat, tvättat och tvättat efter kattskrällets framfart, städat hönshuset, varit borta till grannen och hämtat hö till kaninen och skottat en gång fram till förrådet. Draken och Nasse har varit snälla och skottat fram till verandan och till ladugården (inga kor där, nej, men en trappa upp till ett isolerat förråd där jag förvarar kartongerna med jul- och adventspryla) Tidigare i veckan har jag bara orkat skotta gångar fram till hönshuset, kaninen, från carporten fram till förstukvisten samt ytan framför carporten, så att jag kunde ta mig ut med bilen. Det har snöat en halvmeter under veckan och vinden har blåst upp drivor som är meterhöga och först i natt kom plogbilen för andra gången. Gissa hur vägarna här i byn har sett ut!

Slutsatser:

  • Inte en vinter till utan snöslunga.Nästa gång jag byter bil ska jag ha en fyrhjulsdriven.


  • Jag ska köpa madrasskydd till ungarnas sängar. Finns det något värre än att dra av och på madrassöverdrag?


  • Det fungerar inte med krage på nyopererade katter. Har aldrig någonsin gjort. Således har jag införskaffat kroppsstrumpor i två storlekar. Heja mig!


  • Jag måste få mer ordning på mig. Varför i h-e fixade jag inte de där glödlamporna till parkeringsljuset i fjol? Hur kunde jag bara glömma bort det? Jag måste finna en strategi för att komma ihåg dylikt. (Och SAAB-eländet ska ställas av, så fort den är ombesiktigad. Äntligen!)




  • Drottning Gåsfot


    I 1700-talets Paris arbetar huvudpersonen Jacques som stekvändare i sin fars stekstuga Drottning Gåsfot. När stekstugan en dag får besök av abbé Coignard får Jacques ett erbjudande: mot fri mat ska abbén undervisa honom i latin, grekiska och kristendom. Det visar sig att den försupne abbén har minst sagt okonventionella föreställningar om vad ett kristet leverne innebär. Tillsammans stöter de på en mängd bisarra figurer, alla med sina egna säregna idéer om samhället, livet och historien. 

    Vimsiga jag uppfattade det som att boken var skriven på 1700-talet, men så är ju inte fallet. Den kom ut 1893. Jag hade dessutom lyckats förtränga att Anatole France är nobelpristagare, 1921 fick han priset.

    Jo, den var för all del rätt kul. Men det största värdet för mig när jag läser äldre klassiker är nog ändå detta med att ta del av något som skrivits för hundra år sedan eller mer. Jag kan nästan känna mig lite andäktig.

    Inläsningen gillade jag däremot inte. Och jag blir - som bekant - jäkligt irriterad när ord uttalas helt fel. Går man inte igenom sådant före inläsningen? Och jag förstår att det är lätt att läsa 'hän-ger sig åt' som 'hänger sig åt' av bara farten - jag läser ju för mina barn nästan dagligen, så nog vet jag hur det är - men kan man inte gå in och redigera i efterhand?

    Och med denna har jag klarat av första boken i utmaningen Månadens språk som alltså är franska (i e böcker ursprungligen utgivna på).

    Dessutom har jag prickat in kategorierna 'nobelpristagare' och 'klassiker', varav jag faktiskt är uppe i fem redan av den senare. En klar förbättring sedan i fjol då jag bara lyckades klämma en på hela året, ha ha!

    onsdag 17 januari 2018

    Veckans topplista; vecka 3

    Man hittar mycket roligt när man fnattar runt bland bokbloggar. Jag blev nog lite förskräckt när jag först började träffa på Veckans topplista: Herregud! Är det verkligen så många som hinner läsa så många böcker på en vecka att de bland dessa kan utse fem favoriter? Och i förskräckelsen kastade jag bara ett snabbt öga på inläggen och förstod aldrig vad det egentligen handlade om. Nu har jag emellertid uppdaterat mig en smula och det var naturligtvis inte så att det sitter människor i var och varannan bloggstuga som läser 25 böcker per vecka. I stället är det så att man varje vecka ska välja fem böcker på ett specifikt tema. Idén kommer uppenbarligen från Johannas deckarhörna, och varje veckas tema kan man utläsa här.

    För vecka 3 gäller Vinterkänsla (t ex omslag eller i bokens handling). Och eftersom jag för tillfället är helt besatt av böcker så tänker jag hänga på även detta och gör härmed min debut.


    Jag tycker väldigt mycket om alla dessa fem.

    Snö av Maxence Fermine
    1800-talets Japan. 17-årige Yuko är en poet med stark fascination för snö. Han anställs vid kejsarens hov men får först gå i lära hos mästaren Soseki. Männen finner varandra och Yuko hjälper Soseki att få återförenas med sin älskade, den vackra lindanserskan Snö, och lär själv känna hennes dotter Vårsnöflinga... Jag skrev om den här.

    Flickan med glasfötter av Ali Shaw 
    Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Hauda’s Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas...  Jag skrev om den här.

    Snöns rike av Yasunari Kawabata
    Till en turistort med heta källor på den snörika ön Honshu - ett paradis för njutningslystna rika - kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen, en estet ut i fingertopparna, som tillfullo förmår uppskatta två fjärilars lek över fälten, men vars trötta hjärta inte orkar omfatta en passion. I honom förälskar sig den unga geishan Komako. Deras förbindelse är dödsdömd från början, men i det längsta vägrar Komako, hängiven och förtvivlad, att inse detta. 
    Det är nu väldigt länge sedan jag läste Snöns rike, men då jag gjorde det älskade jag den och jag läste - och älskade - allt jag lyckades finna av Kawabata. Jag kan inte påstå att jag blir jättesugen när jag nu läser baksidestexten. Men en dag ska jag sätta mig ner och läsa om alla mina Kawabata. (De är visst bara tre, upptäckte jag nu när jag kollade här)

    Vid lärkvatten av Maria Tapaninen
    Vid en grumlig sjö, i en ålderdomlig by i Karelen bor de sju systrarna. De lever i symbios med naturen och umgås med döda själar och kvarblivna ryssar i en kollektiv och drömlik värld.
    Jag skrev om den här.

    Trollvinter av Tove Jansson
    Det är vinter i Mumindalen. Hela muminfamiljen har gått i ide för att sova tills våren kommer igen, precis som alla mumintroll har gjort i eviga tider. Men plötsligt händer något oväntat - Mumintrollet vaknar upp och kan inte somna om. Han är det första troll som någonsin har fått uppleva den främmande, iskalla värld som kallas vinter. 
    Typ världens bästa bok eller nått. I många, många år plockade jag fram den varje år när snön kom och läste. Och jag har lyssnat på den många gånger också. Finns inläst både av Birgitta Ulfsson och Mark Levengood. Det är något visst med att få med finlandssvenskan. Draken och Trollet gillar den också. Draken bad mig låna den åt honom strax före jul så att han skulle få lyssna igen.

    Genomgående: magin, det poetiska, det estetiska; snö och frost.

    tisdag 16 januari 2018

    Jag tror jag blir galen!

    I morse lämnade jag in de två yngsta katterna på djursjukhuset för kastrering, vaccinering och chipmärkning. Jag kom sent iväg från jobbet och först vid halv sex var jag framme för att hämta dem. Jag fick vänta en halvtimma innan jag fick komma in. Och så instruktioner: kragar förstås, inte gå ut, hålla sig lugna, inte springa runt i trappor och så och göra häftiga rörelser osv.

    Det har snöat förskräckligt idag och blåst en massa så det är höga vallar både här och där och väglaget är uselt. Jag körde hemåt, i 80 på motorvägen. Ganska snart märkte jag att Amok blev alldeles tossig där bak i buren. Jag försökte nå bak med armen för att sticka in ett finger och gnussa lite på honom så att han skulle lugna ner sig. Det gjorde han inte. Det var full kalabalik där bak. Och plötsligt började det osa. Det rådde liksom inget tvivel om att kattskrället hade bajsat. Och herre min je vad det stank. Efter att ha puttrat i 60 på lillvägen hem mot byn kom jag äntligen fram. Naturligtvis var det inte plogat i byn. Bilen tvärdog när jag skulle över snövallen in. Tack och lov lyckades jag ta mig över när jag startade igen, jag trodde att jag bara skulle slira där jag stod mitt i härligheten. In i carporten kom jag emellertid inte, utan fick ställa mig på trekvart och rusa in med katterna.

    Mei-lin släppte jag ut och Amok bar jag i buren in i duschen. Han hade både kissat och bajsat, trampat runt i det hela och dessutom fått av sig kragen och kletat ner hela den och bandet också. Jag hade missat att stänga dörren helt, så han lyckades putta upp den och smita ut medan jag försökte spola ner bajset för att få bort den värsta lukten. Jag fick fatt på honom rätt snart, men innan dess hade han kladdat bajs på halva hallgolvet också. Med mycken möda och fara för mitt liv - nå ja - lyckades jag få kattskrället rent.

    När jag kom ut hade Mei-lin lyckats få av sig kragen och smitit in i hålet under köksskåpen - som jag naturligtvis glömt bort och inte tänkt på att sätta för. Jag har letat igenom hela huset uppifrån och ner, krupit och krälat, lyft och kikat bakom, under och i, och krageländet är borta. Men alltså, hur kan en hel kattkrage bara försvinna? Hon kan ju inte gärna fått med sig den in i hålet och tagit av den där. Jag letade igenom skrubben under trappan där jag trodde att jag hade en gammal hängande efter tidigare kastrering och allt vad nu katterna råkat ut för, men icke.

    Jag slängde den nedbajsade handduken och alla de jag använt för att torka Amok i tvättmaskinen och torkade golvet i hall och på toan. Tre gånger. Sedan sanerade jag kattburen så att det inte skulle lukta så förbaskat.

    Jag gav katterna mat och det lockade fram Mei-lin så att jag kunde blockera hålet. Sedan ställde jag mig och sanerade Amoks krage och fick efter mycket om och men på den på en hysterisk Mei-lin. Det känns viktigare att hon har en, hon har ju hål rakt in, så att säga.

    Under tiden gjorde Amok skäl för sitt namn och for som ett torrt skinn upp och ner för trappan och busade med allt han kom åt, tessade på Mei-lins krage så att hon blev sönderstressad samt jagade sin arma moder Takita så att hon morrade ilsket åt honom.

    Och här sitter jag - jag var bara tvungen att få i mig en macka och lite te - och har just konstaterat att Mei-lin har fått av sig kragen igen. Det tog typ fyra minuter.

    Klockan är tjugo i nio och jag måste ut och skotta. Inte bara alla gångar, så att jag tar mig fram, utan även det insnöade SAAB-eländet så att jag kommer åt att sätta batteriet på laddning och kan få ut den när den ska på besiktning på torsdag bittida.

    Amok håller på och river övervåningen - låter det som. Där gick något ikull! Fan! Vad? Det är ingen idé att sätta på Mei-lin kragen, jag kan inte dra åt hårdare än jag gjorde, då stryps hon. Hur fan ska det här gå?


    måndag 15 januari 2018

    Läsutmaning: 6 klassiker på 6 månader

    Vargnatt utmanar sig själv att läsa sex klassiker på sex månader. Och eftersom jag inte är riktigt klock i skalen så hänger jag på. Jag är i gott sällskap har jag sett när jag googlat runt. Ja, när det gäller att anta utmaningen då. De andra är sannolikt hur klocka som helst. Hur som helst så sammanfaller denna utmaning fint med ett ännu inte outat läsprojekt jag har snickrat på här i min fåtölj under helgen istället för att göra det jag borde gjort.

    Så här ser min lista ut:
    • Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
    • Onkel Toms stuga - Harriet Beecher Stowe
    • Pickwickklubbens efterlämnade papper - Charles Dickens
    • Övertalning - Jane Austen
    • 1984 - George Orwell
    • Skriet från vildmarken - Jack London
    Jo, alla finns på Storytel, annars hade jag aldrig kunnat ge mig på det. 

    Och eftersom alla goda ting inte alls är tre, så vet man inte vad som händer framöver, ho ho!


    (Avklarade titlar i fetstil)

    söndag 14 januari 2018

    När Scylla har lust att ge sig själv smisk


    Äsch! Inte ett smack har jag fått gjort i helgen. Jag hade planerat att jobba med mitt projekt, promenera, åka skidor, röja undan julen, städa, koka linssoppa - både på gröna och röda - ringa mamma och pappa, skriva brev till faster, sätta en surdeg med mera. Istället har jag lyssnat på böcker, skrivit och drömt om och planerat för alla böcker jag ska läsa under 2018. Ack, jag är en förtappad varelse!

    Hela huset är ett kaos av julgrejer som ännu inte är nedplockade i sina lådor - bara en med julgranspyntet (till den ena granen, vill säga) är klar och står i hallen. En avbarrad gran med avklippta grenar står uppe i allrummet. Den andra står ute på förstukvisten. Jag har inte rört på mig på hela helgen: ingen promenad, inga skidor, ingen yoga, ingen qigong, ingen tai chi. Och ingen meditation. Arrgghhhh, jag blir galen på mig själv! Rätt åt mig att jag är stel som en pinne, har ont i ryggen och flåsar som en blåsbälg när jag går upp för de tre trapporna till min exp på jobbet!

    Det måste bli ändring på detta. Måste!



    Läsutmaning: 3 x 3 under 2018

    Naturligtvis borde jag veta bättre. Jag vet inte bättre. Jag är oförbätterlig. Det är ju det där med listor, med glädjen i att bocka av, kryssa i. Gjort! Jag är duktig! Duktiga Scylla! Ugglan & Boken har trenne läsutmaningar för 2018. Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig ifrån den där tredje. Här är - mot bättre vetande - den andra: Läs tre teman med tre böcker i varje, alltså 3 x 3 under 2018. Nedan ser du mina teman. Fem av böckerna ligger här hemma och väntar. Fyra står på kö i Storytelbokhyllan. Åtminstone en av böckerna i hyllan skulle gå att lyssna på via Storytel, om det blir alltför svårt med läsandet.

    3 Chimamanda Ngozie Adichie
    Half of a Yellow Sun
    Alla borde vara feminister
    Brev till en nybliven förälder

    Tillägg: Eftersom det visade sig i efterhand att de två senare inte var romaner utan endast små korta saker, ett publicerat brev och ett publicerat TED-talk - jag valde titlarna på vad jag kunde finna på Storytel och tittade aldrig närmare på vad det egentligen var - så kompletterar jag med en roman:

    Lila hibiskus

    3 nigerianska (utöver Adichie)
    Stanna hos mig - Ayòbámi Adébáyò
    Fiskarmännen - Chigozie Obioma
    Nattens sång - Chris Abani

    3 böcker min 92-åriga faster rekommenderat och lånat mig
    The Group - Mary McCarthy
    The Ballad of the Sad Café - Carson McCullers
    Pentimento - Lillian Hellman

    Dålig koll som jag har på Afrika och dess litteratur så var det inte förrän jag började googla på dessa författare som jag insåg att de alla är nigerianer, liksom även Chinua Achebe. Många stora författare från detta land, alltså. Mitt ursprungliga tema var 3 afrikanska. Nu har jag ändrat det. Nästa steg får bli att utforska fler afrikanska författare, från andra länder, och försöka få lite geografisk fason på sig. Och så måste jag läsa på lite om Nigeria, rent allmänt, också.

    Och lite nöjd är jag när jag, så här i efterhand, noterar att sju av nio titlar har kvinnlig författare, fem olika.


    Häng på vettja!

    Stäppvargen


    Jag känner mig faktiskt rätt kluven och vet inte riktigt vad jag tyckte om Stäppvargen. Mestadels gillade jag den inte, men så ibland tyckte jag att den var riktigt angenäm.

    Harry Haller är en medelålders, ekonomiskt oberoende enstöring, en melankoliker utanför den mänskliga gemenskapen. Missnöjd med sig själv och sin omvärld grubblar han fåfängt över sin situation tills han får 'Traktat om Stäppvargen' i händerna. Denna mystiska lilla skrift innehåller nyckeln till hans egen personlighet: han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och traditioner.

    Jag tyckte bättre om Siddhartha, men även i den fanns något som gnagde, något jag inte kan sätta fingret på, men som finns i Stäppvargen också. Är det Hesse som gnager?

    Jag undrar lite över initialerna, HH. Harry Haller och Herman Hesse. Och Hermine/Herman, som bär författarens namn. Är det Hesse själv som är Haller? Eller både Haller och Hermine? Och jag kan inte låta bli att tänka på Ekelöf:

    En värld är varje människa, befolkad
    av blinda varelser i dunkelt uppror
    mot jaget konungen som härskar över dem.
    I varje själ är tusen själar fångna,
    i varje värld är tusen världar dolda
    och dessa blinda, dessa undre världar
    är verkliga och levande, fast ofullgångna,
    så sant som jag är verklig. 

    Vem var först? Jag googlar. Det var Hesse.

    Det är lätt för mig att tycka om Hesse för hans ställningstagande mot kriget - åtminstone som det uttrycks i boken; det måste ju för all del inte vara hans egen åsikt. Och så kom 2:a världskriget, som Hesse på sätt och vis förutspådde.

    Kvinnosynen kan man ju säga en hel del om. Å andra sidan, var det inte den för tiden allmänt rådande? Och emellanåt kommer textrader som får en att hoppa en halvmeter upp i luften: Inte ens den primitiva negern... och När han begagnar denna negermässiga vargmetod... Eh... negermässig!?! Ja, det var en annan tid, men kan man ursäkta allt med det? Melville var också av en annan tid, och han skriver också om negrer (vill jag minnas) och den svarte vilden. Men han skriver ävenledes om den vite vilden, och jag kan inte se något som helst nedsättande när han skriver om svarta - eller om indianer heller för den delen. Det är lätt att studsa till när man läser neger, men det var ju faktiskt den gängse benämningen under lång tid och det behöver inte ligga något nedsättande i ordet i äldre litteratur. Men hos Hesse är fallet definitivt så. Han inte bara använder ordet, som sådant, utan sätter det i en uttalat nedsättande kontext. Kan det bero på att Hesse, som europé, aldrig träffat en svart människa och fått en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, medan Melville, som amerikan har gjort det, och dessutom är synnerligen berest och har träffat många andra folkgrupper? Uttrycker inte Blixen i början av Den afrikanska farmen en ganska nedlåtande syn på svarta, som med tiden, allteftersom hon vistas i landet, luckras upp och sedan försvinner? Eller minns jag fel? Kan man sätta sig till doms över en människa, som aldrig träffat en svart person, men som hört av tidens vetenskapsmän att svarta människor är av en primitiv och outvecklad människoras och tror på det? Vad är det jag tror på, som dagens vetenskapsmän hävdar vara sanningen, men som i själva verket inte är det? Nå ja, nu var det ju Stäppvargen det skulle handla om.

    Och om Stäppvargen tyckte jag... Nä, jag vet faktiskt inte!

    Men borde det inte gå att göra något jäkligt kul, bra mycket roligare, av Magisk teater, endast för förryckta - om man kan skriva?

    Recension i Skånska Dagbladet

    (Horace Engdal, ho ho!)

    Recension av Bokfetischist


    lördag 13 januari 2018

    Läsutmaning under 2018: Månadens språk

    Jag borde inte göra det här. Jag vet ju hur det brukar gå med mina läsplaner och hade i år tänkt att hålla käft om dem. Men, men...

    Hos Ugglan & Boken hittade jag bokutmaningen Månadens språk. Under året ska jag, respektive månad, läsa minst en bok som ursprungligen gavs ut på följande språk:

    Januari: franska
      Drottning Gåsfot - Anatole France
      Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
      Jaktturen - Agnès Desarthe
    Februari: japanska
      Män utan kvinnor - Haruki Murakami
      Gästkatten - Takashi Hiraide
      Danserskan på Izu/Varmbadhusen - Yasunari Kawabata

    Mars: polska
      Och mörkret täcker jorden... - Jerzy Andrzejewski
    April: portugisiska
      Kreolska riket - José Eduardo Agualusa
      Vinden som sprider elden - Selva Almada
      Syskonen Malaquias - Andréa del Fuego
    Maj: turkiska
      Och fåglarna flög - Yasar Kemal
    Juni: italienska
     (men jag läste Stål av Silvia Avallone i november, så en italiensk har det blivit i alla fall)
    Juli: afrikaans
      Memorandum - Marlene van Niekerk & Adriaan van Zyl
    Augusti: vietnamesiska
      Vi - Kim Thúy (Nej f-n, den är ju inte skriven på vietnamesiska, utan    på franska; ridå!)
    September: tyska
      Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann
      En vecka i Berlin - Benedict Wells
      Den unge Werthers lidanden - Johann Wolfgang von Goethe
      Katarina Blums förlorade heder - Heinrich Böll
    Oktober: spanska
      Flykten - Jesús Carrasco
    November: arabiska
      Stenblödning - Ibrahim al-Koni
    December: ryska
      Brott och straff - Fjodor Dostojevskij
      Ivan Iljitjs död - Leo Tolstoj (kortroman)
      Herre och dräng - Leo Tolstoj (kortroman)
      Vita nätter - Fjodor Dostojevskij (kortroman)
      En dag i Ivan Denisovitjs liv - Alexandr Solzjenitsyn 

    Jag känner mig en smula orolig över afrikaans och portugisiska. Främst för att jag inte vet någon enda som skriver på afrikaans och den enda jag kan komma på som skriver på portugisiska är Saramago, som jag tycker intensivt illa om (ja, inte karln, han har väl inte gjort något ont, vad jag vet, men det jag läst av honom (i e två påbörjade böcker som jag inte för mitt liv lyckades avsluta). Jag får googla helt enkelt.

    Att klämma en fransk i januari ska förhoppningsvis inte utgöra något problem, eftersom nästa bok jag planerat att lyssna på är Drottning Gåsfot.

    Ja, det blir nog mer lyssna än läsa, som vanligt de senaste åren.

    Någon som vill hänga på?


    Tankar om buan


    Jag funderar och funderar - i synnerhet efter att ha läst Haines. Hur ska jag kunna vara mer uppe i buan? Jag hade ju planer ditåt när min inneboendefamilj plötsligt flyttade, med bara en dags varsel, och alla mina planer för sommaren gick om intet.

    Sedan dess har jag i alla fall decimerat hönsflocken med tanken att de befintliga ska kunna gå att stoppa ner i några flyttkartonger och tillsammans med katter, kanin och packning ska kunna forslas upp på bara en tur. Får jag med mig djuren så skulle jag kunna bo där de veckor jag inte har barnen. Det skulle ge mig ungefär en timmas resväg extra per dag, men om jag lyssnar på böcker i bilen, så är det väl använd tid, tycker jag. Jag kan åka hemom - det ligger längs vägen - varannan dag och duscha och vattna blommorna. Jag har planer på att skaffa kattlucka, en sådan som öppnas av katternas chip. Man kan ställa in dem så att de är öppna inåt men inte utåt, så skulle jag inte få med mig någon av katterna, för att de är ute på vift, så kan jag ställa in kattluckan så att de kommer in men inte ut, och så kan jag hämta den dagen därpå.

    Där uppe, utan el och rinnande vatten, får jag en helt annan ro. Jag kan läsa, handarbeta, jobba på gården, hugga ved (få saker är väl så rogivande som att hugga eller splinta ved), promenera i skogen, köra yoga, tai chi och qigong, meditera och kanske till och med börja springa. Det går utmärkt att blaska av sig i en balja om jag blir svettig.

    Jag skulle behöva fixa en kaninbur - finns att köpa billigt på blocket - och ett kaninhägn. Sätta upp fler pinnar i vedboden till hönsen. Senast vi hade höns där uppe var de bara fyra. Några balar halm för att täcka golvet under pinnarna. Några värpreden. Ett par plasttråg till foder, så att inte mössen kommer åt det. Det är inte så mycket. Jag skulle förstås behöva några fler kattburar. Jag har en stor och en liten. I den stora skulle de två små gå in. Men jag har fem katter och en kanin. Kanske kan jag hitta några på Blocket, de behöver inte vara så fräscha.

    Men vintern? Jag längtar oerhört efter att vara där på vintern, åtminstone på helgerna. Då kanske jag kan få någon granne att titta till djuren. Men går det ens att ta sig upp med min bil som inte är fyrhjulsdriven? När jag var där förrförra hösten, då det var nollgradigt, var det helt ogörligt att hålla värmen inne. Det är ju en fäbodstuga, bara byggd för sommarbruk och inte isolerad. Vad skulle behövas? Jag kan ingenting om hus. Innerfönster? Var får jag tag på det? Tjocka gardiner att dra för fönsterna? Fönsterluckor, skulle det göra skillnad? Mattor på golvet? En gasolkamin, skulle det räcka? Den kunde brinna på natten, då jag inte kan hålla elden igång och på dagen om jag är ute. Eller måste jag låta isolera huset?

    Och även om jag tar mig upp till buan med min bil, så kommer jag sannolikt inte kunna ta mig hela vägen fram till stugan. Kanske behöver jag en pulka att dra packningen i, sannolikt snöskor. Sådana har jag aldrig använt. Jag har sådana där fina, breda norska skidor som jag har fått. Men vad har man för pjäxor i dem? Jag har aldrig provat dem. Jag borde kolla bindningarna. Antagligen måste de vallas. Jag vet ingenting om valla. Det vore fantastiskt att få åka skidor i skogen. Jag har ett minne från min barndom, var jag 6 år kanske? Jag vaknade innan resten av familjen, satte på mig skidor och åkte ut i skogen. Det var fantastiskt! Jag älskar den mjuka snötystnaden i skogen. Jag bär med mig känslan av den skidturen än, efter nära 50 år. Nu för tiden kommer jag aldrig ut i skogen på vintern. Det går inte att gå i den djupa snön och jag har aldrig kommit mig för att skaffa snöskor. Så dumt!

    Om jag kunde ta mig upp dit på vintern. Om jag kunde hålla en anständig värme inomhus. Då skulle jag åka skidor, gå med snöskor i skogen, sitta och titta in i elden, läsa och, på kvällen, sätta mig i min gamla baden-baden, på ett fårskinn, svepa in mig i en pläd, luta stolen bakåt och titta på stjärnhimlen. Där uppe, där det inte finns något elektriskt ljus som stör.


    fredag 12 januari 2018

    The Stars, The Snow, The Fire


    Jag fann John Haines diktsamling Om ugglan ropar igen (jag skrev om den här) och blev förtjust. Sedermera köpte jag ett eget ex och, efter att ha googlat lite om honom, även denna bok. Den har legat ett tag, men för någon vecka sedan läste jag ut den. Jag började skriva om texten ganska omgående, men det är som om jag inte finner orden. Jag skriver, skriver om, fastnar, sparar texten, tar fram den igen, kommer ingenstans nu heller, ändrar lite, saknar ord, sparar texten...

    For 25 years the poet John Haines lived, trapped, and hunted on the windswept hills above the Tanana River east of Fairbanks, Alaska. In this remarkable collection of essays he turns a poet's eye on his existence there and captures a life lived for the sake of survival.

    Nu får det bli som det blir.

    Denna min eviga längtan efter att vara ensam i ett litet hus i skogen! Att sitta och titta ut på just stjärnor och snö och att titta in i elden. Jag har svårt att vara helt overksam, men just när jag sitter framför en brasa kan jag sitta hur länge som helst och bara stirra in i den. Likadant med stjärnorna, jag kan titta och titta, och med snön. Kanske stjärnhimlen, snö, is och rimfrost ändå är det vackraste jag vet. Det var lätt att lockas av titeln.

    Skulle jag själv vara kapabel att skjuta ett djur för att ha något att äta. Jag tror det. Trots min uttalade blödighet, så tror jag faktiskt det. Man vänjer sig. Jag vande mig vid att mata mina ormar med levande föda. Det som kändes helt orimligt först - och kanske även nu, så här trettio år efteråt - var bara en vanesak. Men att skjuta eller, än värre, snara djur för att sälja pälsverk. Nej, det tror jag inte. Och använde Haines verkligen sax, eller har jag missuppfattat det? Så horribelt! Å andra sidan, vad har de djur jag äter tvingats genomleva innan de hamnade på min tallrik? Visserligen köper jag bara svenskt kött, bortsett från något enstaka nya zeeländskt lamm, men ändå. Så lätt att avskärma sig från vad köttet man köper egentligen är för något - liksom från vem som har tillverkat det urbilliga reaplagget man köper, och under vilka omständigheter personen - barnet? - arbetat. Haines dödar, ja, men inte som en självklar rättighet, inte utan moraliskt resonemang. Vad gör det med honom?

    Så vackert. Så poetiskt. För mig är det en njutning att läsa dessa skildringar av livet och landet, det hårda arbetet, långsamheten och så en och annan skröna.

    På SVT Play har jag sett flera avsnitt av Kalles sex liv och det som tilltalade mig i särklass mest var Jägerskan på fjället. Jag anar en röd tråd här. En naiv, kraftigt romantiserande del av mig längtar efter det där livet. Åtminstone att ha tillgång till det periodvis.

    Jag blev lite förvånad när jag såg en teckning av Haines stuga. Så stora fönster! Jag hade väntat mig små för att bättre bevara värmen.


    Recension i NY Times

    Omdömen på Good Reads

    onsdag 10 januari 2018

    Denna dag, ett liv - eller nått


    Efter att ha fått iväg killarna till skolbussen och skjutsat Nassen till hennes skola åker jag hem igen. Jag har svårt att komma mig för med det jag borde. Jag skriver lite. Läser - men ofokuserat. Ligger i sängen och vrider mig. Tänker. Men till slut så.

    Jag gör upp eld i vedspisen, sedan i kakelugnen. Mina stickor håller på att ta slut. Jag kommer att behöva ut och spänta fler snart, i helgen kanske. Bära in mer ved också, så att den hinner torka ordentligt. Jag hämtar en sekatör och klipper av det yttersta av grenarna på julgranen där den står naken - på både pynt och barr - men ännu inte utburen. De kommer att funka bra att tända med så länge.

    Katterna sitter på parad och tittar in under diskmaskinen. Antagligen är det en mus där. Jag öppnar skåpet under diskbänken, det är där, invid avloppet, som musen tar sig in. Jag tycker inte om när katterna fångar möss, det skär i mitt ömtåliga hjärta, men jag vill faktiskt inte ha musen inne i min skafferilåda, bajsandes och ätande slut på gryn och annat. Jag låter min hjärna blunda och hoppas att katterna ska ta musen.

    Lillkattan Mei-lin löper. Hon drar runt i huset som en osalig ande, åmar sig, kurrar och ylar om vartannat. Bror Amok verkar tack och lov inte alls fatta vad som är i görningen. Jag har tid för att kastrera dem bägge på tisdag.

    Jag har hittat ett och ett halvt paket urgammal mathavre längst in i skafferiet. Jag kokar det till hönsen medan jag fortsätter mata på ved i spis och kakelugn. Jag vill ha till en fin glödbädd så att jag kan lägga på ordentligt med ved innan jag går ut. Jag kokar nyponsoppa som Trollet ska få till sina äggvitor när han kommer hem. Sedan separerar jag äggen, fem stycken, så att det ska vara förberett och gå snabbt när han kommer.

    Så går jag till hönsen och kaninen. Rimfrosten gnistrar i trädtopparna. Längre ned än så når inte solen, där den står lågt bakom Ändlösberg så här års. Framför förstukvisten ligger en samling småfågelfjädrar. Takita då! tänker jag. Hon är hopplös på att fånga smådjur. Lite större djur också, för den delen. Det är inte ovanligt att jag hittar en fet vattensork utanför dörren. Nå ja, jag är tacksam så länge hon inte släpar in dem.


    Jag byter det frysta vattnet i hönshuset mot nytt, fyller på mattråget, ger dem resterna från igår - pasta och smul från Drakens frukostflingor - konstaterar att det inte går att skrapa av skitbrädan, det har frusit. Nå ja, då luktar det inte i alla fall. Jag strör över sågspån. Finner ett ägg i ett rede, stoppar det i min ficka och tackar. Går och hämtar en famn halm som jag strör ut i inre delen. Hönsen älskar att sprätta och picka i ny halm. Och så till Mylla, som får ett halvt äpple, en halv morot och mer hö.

    Jag går till uthuset för att ta fram mina fågelmatare. Jag skäms över att erkänna det, men jag har ännu inte hängt ut mat till småfåglarna. Jag som alltid har varit så noga med det. Jag hittar bara två små och en, likaledes liten, som är för jordnötter. Jag har inga jordnötter hemma. Fåglarna kommer att äta ur de där två små i ett nafs. Var är de andra? Var de trasiga så att jag har slängt dem? Jag minns inte. Hittar ytterligare en fågelmatare, fin men hopplös. Fröna rinner inte ut ordentligt, inte ens när jag fyller den med små hampfrön. Kanske går det att klippa upp plåten lite vid öppningen? Men inte idag. Jag fyller de två små matarna med solrosfrön och bestämmer mig för att hänga dem på verandan. Jag får köpa nya och hänga nere i storhäggen. När jag står på verandan ser jag att matarna hänger kvar i trädet. Jag hänger den ena mataren på den enda kroken, jag har glömt att det är öglor, alla utom denna enda krok. 

    Jag går tillbaka till verkstaden och fyller några småhinkar med solrosfrön och vete - det är vad jag har till hönsen. Sedan går jag in för att hämta ett par buntband - jag behöver bara ett, men tar man ett så kan man ge sig på att det går av. När jag passerar huset ligger en död liten blåmes framför trappan. Jäkla katt! tänker jag, väl medveten om att sådan är kattens natur och det är bara vad jag får räkna med när jag nu har valt att ha katt, fem stycken till och med.


    Jag hänger upp fågelmataren på en gren med hjälp av ett buntband. Det går inte sönder. Det är bara för att jag har två. Så fyller jag på de andra matarna, det som blir över strör jag på marken, åt gulsparvarna.

    Jag går runtom och drar in soptunnorna. Sopbilen har varit här. Jag såg den genom köksfönstret och svor när jag såg att den snälle chauffören hoppade ur och drog fram grannens tunnor. Som den ondsinta människa jag är så hoppades jag att den förhatlige grannen skulle stå där med sin överfulla, gigantiska soptunna och veta att det är fyra veckor till nästa tömning. Den förre chauffören hoppade då sannerligen inte ut och drog fram glömda tunnor.

    Sedan plockar jag i ordning efter mig. Tar med mig vattenautomat och tom yoghurthink (jag använder dem för matrester till hönsen) och går in för att lägga in mer ved. Blåmesen är borta. Kanske har Mei-lin tagit den. Takita står på förstukvisten och vill in med mig.


    Jag går ut igen och ner en sväng till älven. Det är fortfarande öppet vatten i ett stråk på östsidan. Här på västsidan ligger isen - utom där bäcken rinner ut - och den är så vacker med sina olika schatteringar och tussar av rimfrost.


    På hemvägen går jag förbi brevlådan. Jag har fått en ny fin almanacka.


    Temperaturen i köket har orkat sig upp till 17°. Kakelugnen är varm nu, men jag fortsätter att mata in ved i spisen. Trollet kommer och jag steker hans ägg och värmer nyponsoppan lite i mikron. Sedan steker jag äggulorna till mig, lägger dem på en bit rallarhalva, skivar en tomat och lägger över. Som vanligt har jag glömt att äta frukost och nu, när klockan närmar sig två börjar jag bli rätt hungrig.

    Så röjer jag undan efter oss och börjar plocka med julgransprydnaderna, som har plockats av granen, men ännu inte ner i sina lådor. I en timma håller jag på medan jag då och då fyller på med mer ved i spisen. Temperaturen är uppe i 18° nu.

    Jag åker iväg till COOP för att hämta ut paket och köpa en frankerad kartong. Expediten letar och letar efter mitt paket när jag plötsligt inser att det är till macken jag ska. Jag ber om ursäkt och sätter mig i bilen igen. Kör förbi miljöstationen.Jag har två kassar med pappersförpackningar i skuffen. Sist jag skulle lämna dem var det knökfullt i båda containrarna - som vanligt. Det är fortfarande knökfullt, så jag fortsätter till macken och hämtar ut paketet. Undrar vem i hela friden Johan Berg är. Känner jag någon Johan Berg? Först när jag tar emot paketet inser jag att det är kaffe och te som jag beställt från Sibyllan. Jag hade glömt det.

    Jag kör hemåt igen, förbi byn och vidare till grannbyn. Svänger upp förbi bygdegården till miljöstationen för att slänga mina pappförpackningar där. Naturligtvis är det knökfullt. Så då kör jag till fritids och hämtar Nassen. Hon pladdrar oavbrutet.

    Väl hemma börjar jag med maten. Kycklingen är redan förberedd sedan häromdagen, då proppen gick till lilla frysen och jag plötsligt stod med en förpackning tinade kycklingbröst. Det var bara att lägga dem i marinad och steka på dem, annars skulle de förfaras. Jag löser panangcurry i kokosmjölk, lägger i morötter, broccoli och bambuskott och kokar ris. Och så i med kycklingbitarna. Dukar, skär upp gurka och lägger in ännu mer ved i spisen.

    När vi ätit hjälper jag Nassen att sätta på Mulan, hon har en bit kvar som hon inte hann se klart igår kväll. Medan hon ser på film röjer jag av bordet, gör matlådor, sätter igång diskmaskinen, förbereder kvällsmat till kaninen, samlar ihop sådant som ska ut till skatorna. Jag har lite ledsen brysselkål och grönkål i kylen som jag samlar ihop. Nassen kommer ner och vill ha O'Boy innan hon går och lägger sig. Medan hon dricker går jag ut till kaninen, lägger kålen under storhäggen till rådjuren och tömmer ut skatmaten framför hönshuset. Tittar in till hönsen och säger god natt.


    Sedan går jag upp med Nassen, ser till att hon sätter på sig nattlinne, borstar hennes tänder, läser ur Sofis upptäcktsfärd och ger henne massage innan jag stoppar om henne. Jag tittar in till Trollet och säger att det är dags att göra sig klar snart. Han vill inte att vi ska läsa idag, av någon anledning. Kanske är han för trött.



    Klockan är halv tio. Jag ska gå och duscha och sedan lägga mig. Jag är trött, snorig, hostig och har fortfarande ont i halsen. Jag har verkligen ingen lust att jobba imorgon. Men det får gå, det får gå.

    -15°


    I natt har temperaturen fallit med nästan tio grader. Diset ligger över åkern och det är knappt man skönjer skogen där bortom. Det är ännu svårt att avgöra om det bara är dimmigt eller också mulet. Senast temperaturen föll väntade jag mig klart väder, i stället för det sedan länge rådande jämngrått mulna, men när det ljusnade och jag tittade ut var det fortfarande grått - och blåsigt. Det var oväntat.

    I köket är det 16°. Som alltid är det problem med temperaturfördelningen i huset. Här uppe är det varmt och skönt. Jag ska vila en stund, ligga i sängen och läsa, men sedan ska jag gå upp och elda i både vedspis och kakelugn, tänkte jag. Jag bryr mig inte så mycket om det är kallt där nere. Jag har vant mig. Jag brukar sätta på mig en fleecetröja, går hur som helst alltid med inneskor och vill jag sitta i vardagsrummet och läsa så drar jag en filt över mig. Men för barnen är det jobbigt.

    Jag har lovat Trollet hans ägg tills han kommer hem från skolan. Jag försov mig i morse och hann inte steka några åt honom. Trollet är liten, huvudet kortare än kompisarna, och mager. Skolhälsovården larmade om att han minskat i vikt sedan förra året. Jag gör vad jag kan för att få i honom ordentligt med protein och energi. Han älskar stekt äggvita, gulan äter han inte. Så jag står här om mornarna, om jag inte jobbar, och delar ägg och steker. Det blir en herrans massa gulor över, som jag har lite svårt att göra av med. Äggvita på flaska fungerar inte. Inte ens katterna åt eländet. Jag steker i olivolja, mycket, och en hel del hamnar i små fördjupningar och gropar i ägget, förhoppningsvis så mycket att det blir några extra kcal där. I ärlighetens namn köper jag äggen. Mina egna är så små och har så stor andel gula i sig, synd att offra dem, tycker jag. I köpeäggen är det betydligt mer vita än gula.

    Jag är fortfarande sjukskriven, det blir en vecka idag. I morgon ska jag pallra mig iväg till jobbet, tänkte jag. Det går nog.

    måndag 8 januari 2018

    Snöstormen


    Jag måste verkligen slå ett (extra) slag för Vladimir Sorokins Snöstormen, som jag lyssnade på som radioföljetong i fjol, ypperligt inläst av Rolf Lassgård. Den var verkligen fantastisk. Omslaget är bedrövligt, ja! Så här ser det uppenbarligen ut i original. Oändligt mycket snyggare.


    I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård.

    Hästarna kämpar på den kalla tundran där fienden kommer allt närmare. Snart börjar det bli tydligt att Garin och hans kusk kommer att stå öga mot öga med den värsta fienden av dem alla - Rysslands värsta snöstorm genom tiderna är nämligen på ingång.

    En fantastisk blandning av dåtid, nutid, saga och science fiction - vilket inte fullt framgår av ovanstående.

    Vladimir Sorokin

    Tyvärr ligger inläsningen inte kvar på sr.se som radioföljetong, men kanske går det att få tag på den på något annat vis - synd på så rara ärter annars!

    Rolf Lassgård vid inläsningen

    Anbefalles således å det varmaste!

    Och jag, jag måste läsa mer av Sorokin.

    söndag 7 januari 2018

    Moby Dick


    Kalla mig Ismael!

    (Är det inte så Stina Ekblad säger i sin roll i Bergmans Fanny och Alexander?)

    Jodå, tro det eller ej, men nu är det gjort!

    Nu djeflar! tänkte jag i förrgår kväll, bullade upp med en stor balja te, en termosmugg mer mer te, en chokladkartong och ett fat med småkakor och en bit av julfruktkakan. Och så läste jag ut den. Drygt 600 sidor är nu faktiskt avklarade.

    Svårläst är den inte, men det är lite som med poesi, det är inte bara att plöja igenom. Delar av boken är dessutom nästan utformade som ett drama, med scenhänvisningar och allt, och det plöjer man ju inte heller rätt av. Därtill har jag en lite äldre upplaga vars meningsuppbyggnad stundomvis hållit på att driva mig till vansinne:

    Jag känner personligen tre fall då en val som fått en harpun i kroppen lyckats fullständigt undkomma och efter en mellantid (vid ett tillfälle av tre år) sedan åter harpunerats av samma hand och dödats...

    eller

    Av alla dessa skäl alltså, och kanske även av andra som inte här kan i detalj analyseras, insåg Ahab klart att han alltjämt måste i stor utsträckning förbli trogen det egentliga och officiella ändamålet med Pequods resa...

    eller

    Men även om allt detta medges – förefaller det inte ändå vid lugnt och sansat övervägande som en vansinnig tanke att en ensam val skulle i den stora, ändlösa oceanen individuellt kunna igenkännas av sin jägare, alldeles som en vitskäggig mufti på Konstantinopels myllrande gator?

    Har man någonsin skrivit svenska på det viset? Jag har försökt att frammana hur äldre texter brukar se ut och hur det nu är med tysk ordföljd, men min stackars hjärna slår bara bakut och vill inget minnas. Nu finns en utgåva med ytterligare en översättare angiven och jag antar att denne fixat till det hela en smula. 

    Om Melville står det på bokfliken: Redan som 17-åring gick Melville till sjöss. Han följde bland annat med en valfångare till Söderhavet. Här rymde han och togs om hand av en ökänd kannibalstam, typeer. Sina upplevelser från den tiden skildrar han i böckerna 'Typee' och 'Omoo'. Båda blev framgångsrika.

    Melville ger ett mycket bildat intryck och jag undrar lite hur han lyckats hinna med det när han gick till sjöss vid 17 och dessförinnan fick finansiera sin egen skolgång, från 11 års ålder, genom att jobba på kontor samtidigt. 

    Jag har alltid hört att Moby Dick ska vara så tråkig, men karln är ju rolig. I synnerhet när han ondgör sig över hur kaskeloten framställts av diverse konstnärer, som sannolikt aldrig sett en kaskelot i levande livet:

    Allvarliga anmärkningar skulle kanske kunna göras beträffande denna vals anatomiska detaljer, man jag förbigår dem, eftersom jag inte för mitt livs själ själv skulle kunna göra en lika god teckning.

    På den andra gravyren håller båten på att lägga sig långsides med den långhalsbesatta flanken av en stor simmande rätval, som rullar sin väldiga, svarta, lurviga kropp i havet likt ett mossigt jordskred från de patagoniska klipporna. Hans andningsstrålar är raka, kraftiga och svarta som sot, så att man av så mycket rök i skorstenen måste dra den slutsatsen att en riklig kvällsmat höll på att lagas i det stora innandömet därnere.

    Jag tvivlar inte på att kaptenen lät utföra denna teckning till sina sjömäns uppbyggelse. För att nämna en enda sak vill jag påpeka att den har ett öga som , om det enligt den åtföljande skalan anbragtes på en fullvuxen spermacetival, skulle ge denna val ett synorgan, stort som ett fem fot långt burspråksfönster. Ack, min gode kapten, varför lät ni oss inte också få se Jona titta ut genom det fönstret?

    Se på det populära arbetet Djurvärlden av Goldsmith. I den förkortade londoneditionen av 1807 finns stick föreställande en förment ”val” och ”narval”. Jag vill inte vara ohövlig, men denna vanskapliga val liknar i hög grad en amputerad sugga.

    Kort sagt, Frédéric Cuviers spermacetival är inte någon spermacetival, utan en pumpa. 

    Ganska rolig är han också när han beskriver hur Stubb sitter i den lilla valfångstbåten - alltså inte fartyget - bland hajarna:

    Och dock finns det inte någon tänkbar tid eller anledning då man ser dem /hajarna/ strömma samman i ett så oräkneligt antal och vid gladare och muntrare lynne än kring en död spermacetival, som på natten ligger förtöjd vid ett valfångstfartyg ute på havet. Den som ännu aldrig sett den synen, han bör uppskjuta sitt omdöme om det lämpliga i djävulsdyrkan och nyttan av att hålla sig väl med djävulen.
    Men tills vidare tog Stubb inte mera notis om mumsandet vid den bankett som pågick så nära honom  än hajarna fäste sig vid smackandet av hans egna epikuretiska läppar.

    Och hur är det med Melvilles syn på filosofer, ha ha?

    Det är som när man på ena sidan hissar upp Lockes huvud; då kränger man över åt det hållet, men när man sedan hissar upp Kants på det andra, så kommer man på rätt köl igen, fast i ett mycket eländigt tillstånd. På det viset håller somliga människor alltid på att lämpa sin båt. O, ni dårar! Kasta alla de där pundhuvuderna överbord, sedan kommer ni att flyta lätt och rätt.

    Denna rätval tror jag har varit en stoiker, spermacetivalen en platoniker, som kanske slagit sig på Spinoza på äldre dagar.

    Den tidens valfångst, som den beskrivs av Melville, gör en i sanning mörkrädd. Inte bara för vad de arma djuren utsätts för (det gör de väl för övrigt idag också), utan för de helt sanslösa arbetsförhållandena och riskerna valfångarna utsätts för. Herregud liksom! Och mitt i denna lovsång till den blodiga och (i mina ögon) osmakliga valfångsten är det lite rörande att se hur beundrande, rent av andäktigt, Melville betraktar kaskeloten. Och rolig är han då med:

    Andra poeter har prisat antilopens milda ögon och fågelns underbara fjäderskrud. Jag är mindre högstämd och nöjer mig därför med att besjunga en stjärt.

    Icke desto mindre är Leviatan av en så mäktig storlek, alla hans proportioner så gigantiska, att samma brist som hos jupiterstoden skulle te sig avskyvärd hos honom alls inte är något fel. Tvärtom, det ökar hans höghet och värdighet. En näsa på valen skulle ha verkat näsvis.

    Och verkar han inte ganska medveten och modern ändå, Melville?

    Hämnd på ett oskäligt djur! Skrek Starbuck, ett oskäligt djur som angrep dig i sin blinda instinkt! Det är ju galenskap! Att hata ett oskäligt djur, kapten Ahab, det syns mig hädiskt!

    ... den rovgiriga västerländska världen.

    Vad är ärkebiskopen av Själsfrälsas årsinkomst på 100 000 pund, utpressad ur hundra tusen fattiga, svältande, utslitna arbetare (alla vissa om himlen utan Själsfrälsas hjälp)...

    Jag är så oändligt glad att jag faktiskt tog mig den tiden och gjorde mig den mödan att läsa boken, trots att det nu tog så ohemult lång tid. Det var den värd! Och som belöning till mig själv, för att jag inte gav upp, har jag skickat efter den här: 


    Det ska bli spännande att läsa den!

    Och en liten bonus: titta på den här bilden på sovande kaskeloter. Är den inte underbar?!