lördag 18 februari 2017

Fortsatt kravlig

Jag halvsitter i sängen och kan inte komma till ro, trots att jag är dödstrött. Bredvid mig snusar Nassen, iklädd rosa nattlinne och doftande av lavendelolja efter kvällens god-natt-massage. Hon vill somna i min säng. Ibland bär jag över henne nästan direkt, ibland - som ikväll - kan jag inte riktigt förmå mig att skiljas från hennes lilla mjuka varma kropp.

Jag mår inte bra. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig. Förkylningen är någorlunda utläkt, en smula snorig och hostig och lite kletiga ögon på morgonen bara. Men jag har haft lätt huvudvärk i flera dagar och de senaste dagarna har jag mått småilla och nu på eftermiddagen försämrades det. Jag kunde knappt äta någon kvällsmat. Inte för illamåendet, egentligen, det var inte så farligt då. Jag hade bara ingen aptit. Det händer mig nästan aldrig. De flesta verkar tappa aptiten när de är sjuka, eller när det är jättevarmt, men jag kan då alltid peta i mig.

Elisabet på hugget

Icke desto mindre tog jag mig i kragen och gick ner till grillkåtan och gjorde upp eld för att ungarna skulle få grilla korv och mashmallows. Nassen och Elisabet följde med ner direkt, medan killarna valde att bli uppringda när glöden var klar och komma ner då. Det var första gången Elisabet åt grillade mashmallows. Hon blev förtjust.


lördag 11 februari 2017

Vegetarianen


Jag fick syn på den på bibblan. Det var nog omslaget som drog till sig mina blickar, men när jag tittade närmre insåg jag att jag läst om den. Ett vagt minne av positiva omdömen. Jag kunde inte stå emot. Förstås. Det går inte så hejans bra med mitt klassikerprojekt kan man lugnt säga. Inte än.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian.

Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad
händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten.

På ena bokfliken står det: "En kortroman om sexualitet och galenskap som förtjänar all framgång den rönt. / Ian McEwan"

Eh... va?!?!?

Jag har läst i hela mitt liv och jag berömmer mig med att ha hyfsat språklig koll, men jag har alltid varit oförmögen att recensera litteratur. Jag kan inte säga om en bok är väl skriven. Jag kan bara säga om jag tycker om den eller inte. Likaså är jag oförmögen till tolkningar av det som står explicit, jag läser bara rätt av. Det är en sorg för mig detta. Denna oförmåga, denna brist.

Men när det gäller "sexualitet och galenskap" - som förvisso ryms i romanen - måste jag verkligen värja mig. Det är väl för fan inte det den handlar om.

Så kanske, kanske ser jag någonting bortom det explicita. (Vem fan är nu denna Ian McEwan? Vilken inskränkt typ!)

Och kortroman? I en recension står det att "de 120 sidorna känns som 500". Min bok är på 213 sidor. Det tycker jag är ganska lagom.

Jag började läsa igår kväll när jag gick och lade mig. Vaknade tidigt och fortsatte. Somnade om igen och fortsatte när jag vaknade närmare lunchtid. Och läste ut den. Jag vet inte när jag senast läste en bok på detta vis. Det ger mig en smula tröst nu, när jag är sjuk för andra gången på tre veckor och livrädd för att ha fått mitt utmattningssyndrom tillbaka. Jag borde inte kunna sträckläsa en bok då. Eller? Nå väl...

Jag gillade verkligen den här. Jag är ju så fascinerad av träd.

Och det där med träd var ungefär en lika rimlig koppling som McEwans "sexualitet och galenskap". Och bara för det tänker jag nu sätta tänderna i Trädens hemliga liv. Så det så!

Visserligen har det bara gått några timmar sedan jag läste ut den, men jag märker att jag "bär den med mig". Det är ett tecken på en bra bok. För mig. Bra för mig och tecken för mig.

De flesta recensioner jag i efterhand har läst är så knäppa, så jag tänker inte länka till dem - sade hon tjurigt.

'Surrealistiskt' och 'udda'. Precis vad jag gillar.

(Det här blev nog bloggens konstigaste bok-tyck, tror jag bestämt)


fredag 10 februari 2017

Gnöl

Salim gosar in sig hos morbror Neko

Ja, då var det dags igen. Drygt en vecka sjuk, en vecka halvskruttig på kurs. Ok under helgen hos mamma och de två första dagarna på nästa kurs, och nu sjuk igen. Snorig med rinnande ögon och konstant nysande ligger jag här i sängen med en hostande Nasse. Vad less jag blir! När ska jag kunna komma igång med att simma, promenera och åka skidor? 

Den här veckan har det varit handledarkurs, något som är obligatoriskt i min ST-utbildning. Det var en bra kurs och jag är nöjd. Och som vanligt väckte kursen en massa tankar, intresse och önskan att lära mig mer, att läsa på, finna bra böcker... Jag vet bara hur det brukar bli. När skulle jag hinna det liksom. Klockan elva på kvällarna när jag är klar med det mest akuta? Mina lediga helger? När ska jag hinna tvätta, städa, sköta allt som ligger efter här hemma, träna, umgås, ringa, maila och skriva brev, lustläsa, handarbeta, pyssla med växterna...?

lördag 4 februari 2017

Stranden

Jag hann ner en sväng på stranden. Det var om möjligt ännu gråare och disigare idag, men aningen mindre blåsigt. Det mörknade rätt snart men snäckor och benbitar lyste i mörkret. Jag har hittat några spännande skallbitar som jag inte för mitt liv kan begripa vad de kommer ifrån för djur.


Mor och jag har varit på Väla och shoppat loss en smula. Det är inte ofta jag gör det. Vi åt indiskt på restaurangtorget. En lysande idé. Flera restauranger runt gemensamma sittplatser. Var och en kan välja det hen vill ha: wok, grekiskt, hamburgare, pasta, husmanskost, indiskt etc. Jag med mina krångliga ungar hade önskat att det fanns på fler ställen.


Med sushi i magen plågar vi oss igenom Mello. Jag hoppas att 1:an och 7:an går vidare, men så kul ska vi väl inte ha det.


Se där, 7:an i alla fall! Vi får se hur det går med 1:an. Om jag nu orkar vara uppe så länge.

fredag 3 februari 2017

Kråkorna och jag


Efter tre dagars kurs i Jönköping fortsatte jag söderöver och är nu hos min ömma moder. Här är grått, kallt och blåsigt. Jag tvingade mig ut på en promenad nere på stranden. Där var typ hundra kråkor och så jag.


Vi har ätit krabba. Det var länge sedan. Inte köper jag hem en hel krabba och mölar i mig nu när jag är ensam.

Jag är så förtvivlat trött, men tänkte att jag i alla fall ska hålla mig vaken till åtta och se 'På spåret' innan jag stupar i säng i klädkammaren. Jodå, jag sover faktiskt där. Mamma har så litet nu sedan hon flyttade till seniorboendet, så det är i princip där det finns plats för en madrass. Det finns en gästlägenhet att hyra för 100 kronor natten - inget att bråka om alltså - men jag vill hellre vara här hos henne. Klädkammaren funkar finfint.

söndag 29 januari 2017

Ett dyk in i det okända

Jag som i princip aldrig tittar på tv, inte ens äger någon, väldigt sällan ser på SVT Play och har varit på bio - en tecknad film med barnen - en gång de senaste tio åren har uppenbarligen haft ett uppdämt behov av att "glo", för i förrgår såg jag också Ett dyk in i det okända på SVT Play (den ligger kvar i fem dagar till).

Jag klickade igång filmen utan att ha läst någon beskrivning och hade nog förväntat mig något slags naturfilm med maffiga bilder från grottor, men filmen visade sig handla om något helt annat.

Ett gäng erfarna dykare med farliga platser som specialitet åkte tillsammans till Nordnorge för att dyka i ett grottsystem och det gick alldeles, alldeles på tok. Filmen handlar om vad som händer efteråt.



Jag med min klaustrofobiska läggning får ju halvpanik bara jag ser den här bilden. Jag vågar inte ens gå ner i vår krypgrund. Eller... om jag blev så illa tvungen skulle jag väl ta mig i kragen, men hittills har jag inte varit det, utan vänligt men bestämt avböjt när någon tyckt att jag borde följa med ner. 

Ibland har jag längtat efter att lära mig dyka, men så sätter det där klaustrofobiska in, och så kommer jag inte längre. Fast i helt öppna vatten så... kanske! För jag är oerhört fascinerad av dykning. Jag älskade att titta på Cousteau-programmen som barn och i unga år läste jag alla hans böcker. Jag älskar Det stora blå och har i perioder googlat 'fridykning' och läst och läst - trots att det är något jag aldrig någonsin skulle ge mig in på själv.

Filmen är en och en halv timma lång. En stor del utgörs av otydliga undervattensbilder där det är svårt att få klart för sig vad man egentligen ser. I övrigt är det mycket av dykarnas tankar och vardagsbilder från deras liv. Det händer liksom inte så mycket. Ändå var jag helt gripen.


Det förvånar mig lite att Jacques Mayols citat inte förekom i filmen. Det hade passat bra in. Kanske är det så uttjatat i de kretsarna, vad vet jag. Artikel om en av dykarna.

Och medan jag såg filmen mindes jag plötsligt en svensk långtradarchaffis jag liftade med från södra Tyskland, någonstans, till Halmstad, som berättade anekdoter om de finska långtradarchaufförer han ofta träffade. De där pojkarna, de är något att hålla i när åskan går! sa han beundrande. Dykarna i filmen verkade vara, just, något att hålla i handen när åskan går. Därmed inte sagt att de är något att hålla i handen i solsken :) Vi har alla våra starka och svaga sidor. 


fredag 27 januari 2017

Förintelsens minnesdag


Idag är det förintelsens minnesdag.

Under hela min uppväxt har jag hört det upprepas gång, på gång, på gång. HUR kunde detta hända?

Ändå händer det. Nu. Här. Hela tiden. Samma människosyn. Muslimer. Flyktingar.

I fikarummet (nej, inte på psyk) detta evinnerliga tjat om att vi minsann inte har råd att ta emot fler flyktingar. Men fattar ni inte? DE DÖR! Tänker ni låta människor dö för att ni inte kan avvara en jävla chipspåse på lördagarna? Men ser ni inte? Hur är det möjligt att ni inte SER?

Läs detta som Ingrid Lomfors, överintendent vid Forum för levande historia, har skrivit. Det börjar med orden.

Så tog det om

På morgonen från mitt sovrumsfönster

I onsdags tyckte jag att jag började känna mig så bra att jag var säker på att kunna åka till jobbet som idag. Men igår var jag plötsligt sämre igen och jag insåg att det inte skulle funka. Så här ligger jag nu, inte jättedålig, men alldeles för matt för att orka jobba, med huvudvärk och kletiga ögon och en och annan hostattack med sputa ni inte vill veta färgen på. Det känns trist. Jag saknar jobbet. Faktiskt. 

Nu har jag sett även tredje säsongen av Skam. Jag gillar den verkligen. Det är något befriande över hur de avdramatiserar laddade saker utan att för den skull bagatellisera problemen. Jag ställer mig lite frågande till hur de framställer bipolär sjukdom, men tycker om hur de sätter fokus på människan och hennes friska sidor, istället för att låta människan vara sin sjukdom. 

Likaså tycker jag att de avdramatiserar homosexualitet utan att för den skull sticka under stol med heteronormen, det svåra med att komma ut och vad homosexuella fått och får utstå enkom på grund av sin sexuella läggning. 

I den starka, tuffa, kloka Sana framställs islam som något positivt. Halleluja!

Nu i tredje säsongen lade jag också märke till att de vuxna är ansiktslösa. I första säsongen var Evas mamma med i några scener, i andra säsongen har jag inget minne av några vuxna överhuvudtaget, men i tredje, som sagt, filmas läraren från brösthöjd och ner och Isaks föräldrar ser man bara bakifrån.  

Jag undrar vad ungdomar tycker om serien, det är ju för dem den egentligen är avsedd - även om det nu bara är vuxna jag hört exalterade omdömen från. Och jag inser nu att jag inte känner några ungdomar som jag kan fråga. Det är en ganska olustig insikt.


torsdag 26 januari 2017

Det smälter


Det är flera plusgrader och snön smälter. När jag tittade ut i morse droppade det för fullt och gårdens alla gångar var förvandlade till isgator. Tack och lov gick Stavros ut och sandade.

Det är så varmt att jag legat här i sängen med öppet fönster i säkert en timma. När jag vaknade var det igenmulet, grått och mörkt, men nu tittar faktiskt solen fram.

Jag sörjer snön. Jag vill ha vitt, vitt, vitt omkring mig, snötyngda träd, gnistrande rimfrost, klar stjärnhimmel och mjuk snötystnad. Vinter utan snö är så ful, ser så skitig ut, är så deprimerande. Jag försöker allt vad jag kan att finna skönheten; nakna grenar mot en djupblå himmel, björkens tunna, sirliga, lätt hängande och den gamla lönnens grova, knotiga; fröställningar, lavbevuxna tegelpannor på jordkällartaket, ett visset löv... Jag kan se det. Men jag måste anstränga mig. När allt är snötäckt och träden snötyngda så badar jag liksom i skönhet, svävar i den, behöver inte klättra upp för ett brant berg och fatta tag i en fröställning här, sirliga björkgrenar där, för att kämpa mig upp.

Jag önskar så att vår lilla stuggu uppe i buan var vinterbonad. Eller i alla fall att det gick att få upp en anständig temperatur om man bara eldade större delen av dagen. Jag skulle så gärna vilja sitta i en liten stuga, mitt i en snöig skog. Titta in i elden, läsa, åka skidor och på kvällen lägga mig i en däckstol och titta på stjärnhimmeln, där inget störande ljus finns.

Vår lilla by har helt sanslöst höga och starka lampor som snarare lyser upp omgivningen än grusvägen - jag begriper verkligen inte varför - så här är det inte optimalt att titta på natthimlen. Men kanske borde jag i alla fall skaffa mig en däckstol. Eller något lättare, något jag kan bära med mig men som ändå går att luta bakåt ordentligt och som ger stöd åt nacken. Då skulle jag kunna gå med den nedåt älven, slå upp den invid grillkåtan, lägga på en tjock dyna och, iklädd tjock jacka och överdragsbyxor, dricka te ur termos och se upp på Vintergatans disiga stråk, Venus som står högt om kvällarna nu, Orion - för det är något visst med Orion - och de andra stjärnbilderna, och kanske lära mig några nya.


Rhys



Ny favorit

onsdag 25 januari 2017

SKAM


Ja, så föll då även jag till föga. Kollegerna på psyk har suttit och pratat så mycket om den att jag inte kunde stå emot. Och nu när jag ligger hemma med min förkylning har jag passat på att se säsong ett och två. Det går liksom inte att sluta titta.

Den finns på SVT Play om någon mer än jag till äventyrs missat den.


Min fantastiska väninna


Mommi vill gärna ha blåbär i filen varje morgon. Men i Stockholm får de inte tag på några och själva har de inte längre möjlighet att plocka, eftersom far min haft ett obrukligt ben efter en misslyckad knäprotesoperation. De är också vana vid att äta mycket svamp, men inte heller svamp kan de plocka. Mommi vågar inte gå i skogen ensam eftersom hon går vilse och far min har knappt kunnat ta sig fram ens hemma i huset de senaste två åren. Tillräckligt med svarta vinbär till sin hiram (de brukar ta hälften röda, hälften svarta, men kallar det ändå hiram, som väl egentligen bara ska bestå av svarta), som far har i filen om mornarna, har de inte heller fått tag på. Och eftersom jag nu inte kan göra så mycket för dem här uppifrån, med utmattningssyndrom, jobb och tre barn, så ville jag i alla fall ge dem möjlighet till dessa små njutningar. Således införskaffade jag två hinkar blåbär, tre liter svarta vinbär, två kilo kantareller, en burk hjortronsylt och så plockade jag en hyfsad mängd trattisar och blandsvamp och åkte ner med. Lingon hade de kvar av sedan min leverans förra året. Nå väl, efter en lååång inledning... när jag vägrade ta betalt (naturligtvis!) för detta så kom Mommi och gav mig den här boken som tack.

Och nog har jag väl varit vagt medveten om hypen runt Elena Ferrantes böcker, men av någon anledning så har jag aldrig riktigt varit inne på att läsa henne(?). 

Jag började på boken strax innan jag åkte på min semesterresa i slutet av november, men trots att jag tyckte att den var bra, så tog jag aldrig med den, eftersom jag tyckte att det var bättre att välja lätta pocketböcker. Sedan tog det mig ju ett tag att läsa The Year of Reading Dangerously. Nu, emellertid, har jag läst ut Min fantastiska väninna.

I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.

Och visst var den bra. Efterföljande delar är uppskrivna på läslistan.


tisdag 24 januari 2017

Denis Mukwege


Liggande till sängs i en brakförkylning har jag passat på att se filmen om Denis Mukwege - en av mina stora idoler. Jag har läst en bok om hans arbete också - dock inte biografin över honom; den måste jag skaffa - och jag är månadsgivare till Panzisjukhuset.

Här, på UR Play, finns filmen.

Här finns boken jag har läst De glömda kvinnornas röst, för det facila priset 47 kronor.


Här finns biografin över Mukwege som jag bara måste läsa.


Och hit går man för att ge pengar till Panzisjukhuset och stödja Mukweges arbete där.

Man kan också gå in i Gåvoshopen och ge ett enstaka bidrag - bland annat till Panzisjukhuset.


söndag 22 januari 2017

Ulrika


Vi blev klasskamrater när jag började i ny klass vårterminen i 3:an. Vi umgicks inte jättemycket förrän någon gång i högstadiet. Sedan blev vi bästa vänner. Vi var oerhört tighta i många år.

När jag började läsa på läkarlinjen, träffade Lassepappan och ganska snart fick barn, så förlorade jag i princip allt övrigt i livet. Och när jag sedan flyttade till Dalarna så bröts kontakten med nästan alla mina vänner. Jag hann ju inte ens med det mest elementära i livet.

Det var nio år sedan vi sågs. När Trollet var nyfödd kom hon upp och hälsade på. Då bodde vi fortfarande i lägenheten i Borlänge.

Så kom hon i fredags och de nio åren var som bortblåsta. Vi har druckit vin* och pratat och pratat och pratat till långt in på nätterna.

Det har varit fint.


* Ja, där bröt jag min vita månad. Jag ska på kurs nästa vecka och då är det middag för alla deltagare. Serverar de vin då som kommer jag att ta ett glas. Och jag kommer att dricka vin när jag fortsätter ner till Mamma efter kursen. Men sedan får det vara bra igen, och jag tänker inte dricka något i februari - för så vitt det inte sker i sällskap med andra människor. Så får det bli.

fredag 20 januari 2017

Skuggsidan


Solen har sjunkit bakom Ändlösberg och vår sida av älven ligger i skugga. Men Djurmo klack lyser hon på.

Jag har jobbat sjukt mycket den här veckan. Jag ligger 25 timmar plus på flexen nu och det är inte bra för mig, med mitt knappt utläkta utmattningssyndrom.

Den här veckan har jag varit på beroendeavdelning. Egentligen ska jag bara vara på psykavdelning, men eftersom det ingår beroendejourer tyckte jag att det kunde vara rätt bra att uppdatera sig lite, och när en AT-läkare var besviken över att inte ha fått någon placering på "min" avdelning, så passade jag på att byta med henne. Jag tycker att det är kul med beroende också, men antagligen skulle jag tröttna rätt snart om jag var där en längre tid. Det måste kännas rätt tröstlöst när man sytt ihop allt runt patienten och ordnat ett omfattande nätverk av stöd med hjälp av kommunens missbruksenhet och öppenvårdspsykiatrin med kontaktpersoner hit, läkarbesök dit, psykologer, kuratorer, terapeuter och fan och hans moster och folk bara kommer tillbaka och tillbaka och tillbaka. En jävla sjukdom är det och man måste ständigt påminna sig att den nedsatta motivationen och förmågan att ta tag i problemet är en del av sjukdomsbilden, en förändring som sker i hjärnan och som den sjuke faktiskt inte riktigt kan rå för.


måndag 16 januari 2017

Det lättar


Jag kände tydligt att det blivit kallare. Mycket kallare, trodde jag. Men temperaturen hade bara sjunkit åter till -12°. Snön gnistrar som vore miljoner små diamanter utspridda och stjärnhimlen var magnifik. I botten på Vintertriangeln glimmade Sirius och Venus hade hunnit gå ner. När jag gick bort till Sessan för att hämta hö gnäggade hästarna lågt som svar på min röst. De trodde nog att jag kommit för att ge dem kvällsmat, som jag gör ibland, och jag antar att de blev besvikna. 

Jag lyckades inte somna förrän vid fyratiden i morse. Jag frös och frös, trots att jag drog på mig tjocka yllesockar, sedan bytte till långärmad tröja, därefter satte på mig långkalsonger och slutligen hämtade en extramjuk dubbel fleecefilt som jag lade ovanpå mitt tjocka duntäcke. Det kan vara ordentligt kallt i köket om vintrarna, men här uppe brukar det vara varmt och skönt, och antagligen var det inte alls kallt här uppe. Jag tror att frysandet kom från mig själv och inte orsakades av någon egentlig kyla, men jag kollade aldrig termometern. Dessutom hade jag den mest intensiva restless legs jag någonsin upplevt. Naturligtvis försov jag mig och kom en timma sent till jobbet. Men jag hann i alla fall till det viktigaste.

Det är så otroligt spännande på psyk. Så pass att jag funderar då och då på om jag inte borde byta specialitet. Det ska jag antagligen inte, men som sagt, tanken slår mig.

Och idag fick jag klart för mig att både Draken och Trollet flyttas upp ett steg vad gäller träningsgrupperna. Draken ska få börja träna i vuxengruppen i ju-jutsun och Trollet åker upp i mellangruppen i sin friidrott. Det innebär att deras träningar kommer att börja vid sjutiden. Men det är ju alldeles fantastiskt. Äntligen slipper jag vara helt sönderstressad om eftermiddagarna!

I Drakens grupp är de tre stycken som har kommit betydligt längre än de andra, men ingen har riktigt tid att träna dem på deras nivå, så de kommer inte vidare. Med femton ungar på mattan kan det inte vara lätt ha köra en träning som passar både Draken, som tränat längst med sina fem år, och den tjej som kom för första gången idag. Så nu har man alltså beslutat att de ska få träna med de vuxna. Den gruppen är mindre så där kommer de kunna få mer hjälp och sannolikt också bli mer sporrade. Jag tror att han kommer att tycka att det är mycket roligare.

Tänk att det äntligen börjar lätta! Jag känner mig lätt euforisk.


söndag 15 januari 2017

Skidor från tomten


Idag har jag då sannerligen inte gjort många knop. Jag sov i elva timmar och kom inte upp förrän halv tio. Efter en slöfrukost tog jag med mig Elisabet till grannbyn där de har ett fint skidspår. Det var andra gången hon åkte och hon kämpade på bra. Hon är fortfarande säker på att hon har fått skidorna av tomten och undrar över hur själva överlämnandet gick till. När fick jag dem egentligen av tomten så att jag kunde ge dem till henne? Under tiden vi åkte städade Maria och Stavro övervåningen. Snacka om bortskämd jag blivit!

Jag har varit på SFI och tiggt läroböcker, så dem satte jag i händerna på storebror Niko, 17 år. Han pratar bara engelska här hemma, men jag har märkt att han ofta översätter åt mamma Maria när jag säger något till henne, så jag har insett han kan betydligt mer svenska än han ger sken av. Och mycket riktigt klarade han det hela med bravur och satt här och plitade och kämpade i flera omgångar. Nu har han gjort upp med Gunilla, som är pensionerad lärare och den som hjälper Elisabet med hennes skolgång, att hon ska hjälpa honom ett par gånger i veckan. Lite kan jag ju göra, men de veckor jag har barnen är det svårt att få till det, liksom de dagar under mina barnlösa veckor då jag skjutsar till träningar. Förhoppningsvis får han plats på SFI snart - man har skickat in en ansökan - men det är ju inte för EU-migranter som för de flyktingar som kommer.

Maria fick sitta och träna på att skriva bokstäverna i sitt namn. Hon har aldrig fått lära sig varken läsa eller skriva. Jag försökte få Stavro att lära sig vårt alfabet - det bulgariska kan han - men han har någon spärr och vill inte försöka. Jag tror att han är osäker bara, för efter att ha nekat att fortsätta med mig, så satte han sig med Elisabet och försökte lite med hennes hjälp i alla fall. Bara jobba! säger han. Och alla vi andra runt familjen tjatar, men du måste kunna prata och läsa svenska också, hur ska du annars kunna få jobb?! Bångstyriga karl! Jag förstår inte varför det tar emot så mycket för honom.

Och bortsett från några adventsstjärnor är nu julen undanstädad. Det blir så mörkt och trist när man tar bort adventsljusstakar och -stjärnor. Jag borde köpa mig lite fler fönsterlampor att sätta upp istället.



Simon och ekarna


Jag har nog tyckt om allt jag läst av Marianne Fredriksson. Så fann jag Simon och ekarna på en lista över 100 (?) svenska böcker man bör läsa - jag minns inte var jag såg den - och tänkte att jag kanske skulle ta och lyssna på den.

Simon Larsson växer upp någonstans mellan Långedrag och Nya Varvet i ett Göteborg som präglas av kriget. Förbi hans fönster drar vita lejdfartyg med blågula flaggor målade på bordläggningen ut mot Kattegatt och minfälten. Simon är jude, adoptivbarn i en arbetarfamilj. Hans pappa är socialdemokrat, arg och stark. Men det är modern som dominerar hemmet med sin trygghet och sin värme. Hon är kanske en av dessa få människor som förstått vad kärlek är, att den inte kan odlas, ges näring och vatten eftersom den bara är frånvaron av rädsla. I arv får Simon den självklarhet som en bra mamma kan ge, men också den skuld som så ofta är godhetens följeslagare. 

Det är en händelsemättad roman. Men bakom väven av dramatik i krigets vardag finns ett annat tema. Marianne Fredriksson visar på livets hemlighetsfullhet, som följer pojken från uppbrottet ur barndomen och in i vuxen ålder. Marianne Fredriksson leder oss med auktoritet och stor självklarhet längre in i vår egen verklighet än vi når på egen hand.

Nu, efter att ha lyssnat, har jag letat efter information på nätet och funnit att den till och med finns på listor över de 100 bästa böckerna i världen. Nå ja, det är förvisso en svensk lista, men enligt Adlibris så var den, i slutet av 90-talet, en av de tio mest sålda böckerna i världen. Jisses alltså! Vidare har det gjorts film av den, något jag som vanligt missat.

Och visst var den bra, men en av de 100 bästa vet jag just inte. Jag var betydligt mer förtjust när jag läste Den som vandrar om natten, även om jag inte minns ett skvatt av vad den handlade om. Jag borde kanske läsa om den, för att se hur jag uppfattar den idag, men jag har ju en del *host* bokhögar och -listor att ta itu med, så vi får väl se hur det blir med den saken.


lördag 14 januari 2017

Runt älven


Idag var det uppstart i tai chin. Min lärare brukar samla sin första grupp och oss i början på varje termin för ett längre pass, då vi tränar ett par timmar, äter lunch och sedan tränar lite igen. Tidigare hade jag så lätt för att lära mig, men sedan jag blev sjuk är det helt förändrat. Nu har jag i alla fall insett att jag bara klarar av att lära mig en "övergång" i taget. Kör vi en ny snutt av formen och den omfattar tre övergångar, så kan jag inte lära mig, hur många gånger vi än drar igenom det. Jag måste nöta in en åt gången. Det känns skönt att ha insett det. Jag har varit rätt ledsen över hur dåligt det har fungerat för mig, men nu finns en lösning i sikte som jag har förmedlat till min lärare.

Efter tai chin åkte jag inom Borlänge och över till Domnarvet, parkerade bilen och promenerade slingan runt älven, från Domnarvsbron bort till Bullerforsen, över bron där och tillbaka på andra sidan. Slingan, som är jättefin och alldeles lagom lång, går i ett naturreservat, Älvravinerna. Jag har inte gått den på många år, sedan vi flyttade till Borlänge och bodde "på Bruket", som ligger precis intill, i några månader innan vi köpte huset.

Här omkring finns snart bara kalhyggen. Det blir bara fulare och fulare för vart år. Jag är så less!


fredag 13 januari 2017

Fredag kväll


När jag åkte hem var det -12° och snön låg tung på träden. Så ändlöst vackert! Varför såg jag inte det i morse när jag for?

Jag har gjort mina två första veckor på psyk och jag trivs verkligen. Det är oerhört intressant och passar mig ganska väl eftersom jag tycker om att jobba med helheten runt patienten och inte organspecifikt. Och det känns faktiskt som jag har uträttat en del bra redan. Att mina kunskaper bidragit och gjort nytta.

När jag kom till jobbet i morse insåg jag att jag glömt lägga parkeringstillståndet i framrutan, så jag fick gå tillbaka och fixa det. Promenaden från parkeringen tar inte alls de femton minuter jag först gissade på, utan knappt tio. Att få den där extra promenaden på morgonen kändes väldigt lyxigt faktiskt.

På väg hem åkte jag till simhallen. Det blev bara 1 500 meter, lite drygt, men jag är rätt nöjd ändå. Jag gillar att gå raka vägen från bassängen till relaxavdelningen och gå ut och sätta mig i bubbelpoolen. Ångbastun gillar jag också väldigt mycket, liksom meditationsbastun.

Väl hemma var jag fruktansvärt hungrig och mölade i mig lite chili con carne, som fanns kvar sedan tidigare i veckan, en bit brie, två chokladrutor och en apelsin. Och så te förstås. Jag häller i mig rätt ansenliga mängder te om dagarna, nu för tiden.

Nu har jag krupit upp i sängen och ska lägga mig och läsa. Jag är trött. Mycket, mycket trött.


torsdag 12 januari 2017

Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter


Jo, jag gillade den här också.

Första gången Maarten träffar David Perowne är på Harrys krog en regnig torsdagskväll i november. Efter ett par drinkar börjar Perowne berätta en högst märklig historia om hans hustru, Marlene. Perowne påstår sig känna henne mycket väl och kan avslöja en svart hemlighet i hennes liv, ur hennes mörka förflutna. Hennes riktiga namn är inte Marlene, utan Clara Maxwell. Perowne kände henne för många år sedan, hon har i själva verket varit gift med hans bäste vän. 

Han avslutar med att påstå att hon mördat hans vän, och hittills kommit undan med det. De hade också ett litet barn tillsammans, en son, han hittades drunknad i badkaret en vecka innan han skulle fylla två år. Var det en olyckshändelse, eller hade pojken blivit mördad, som sin far? 

tisdag 10 januari 2017

Fläng, fläng, fläng


Rusa hem från jobbet, utan att vara klar. Iväg till Granngården för att köpa höns- och kattmat. Vidare till Willys för att akuthandla. Hämta Nassen hos dagmamman. In för lite snabbprat med pojkarna. Iväg med Nassen till Lassepappan för att hämta skridskor. Förbi macken för att tanka. In på biblioteket för att hämta beställd bok och för att Nassen skulle få låna lite. Hem och direkt börja med matlagningen. Äta. Gå raka vägen upp och natta Nassen. Ringa viktigt samtal. Prova skridskor på Trollet inför morgondagen. Natta honom. Natta Draken.

Och nu här, halv elva. När är det egentligen meningen att man ska hinna träna, läsa, ägna sig lite åt sig själv?

måndag 9 januari 2017

Elva dagar i Berlin


Efter att ha lyssnat på Levande och döda i Winsford och blivit så förtjust, så lånade jag denna. Den har sannerligen inte fått särskilt bra kritik, men jag tyckte att den var hur charmig som helst. Och så tycker jag om att höra Håkan Nesser läsa.

Det må vara att Arne Murberg inte är något nobelprisämne. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom ett uppdrag gör han sitt bästa för att ro det i land. En komplikation är att uppdraget hör hemma i Berlin; Arne är ingen van resenär och hans tyska kunde vara bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Och ett par gula skor. Och en häxprocess. Elva dagar i Berlin är en saga för barn över arton år i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd. 

söndag 8 januari 2017

Takenoko - och lite annat


Drakungen fick ett nytt spel i jul och det satt vi och spelade till sent i natt, medan lillasyster sov sött i min säng. Det var väldigt kul. Vi spelade en stund på sena eftermiddagen idag också.

Eftersom jag somnade sent, så vaknade jag följaktligen sent. Det är så trist när hela dagen försvinner så där. En liten promenad ner till älven gick jag i alla fall med Trollet och Nassen. Draken har feber, så han stannade hemma. Och så har jag gjort min yoga. Man får vara glad för det lilla man kommer sig för.


Fröbeställningen till Trädgårdsamatörerna fick jag också iväg, i sista stund. Jag får färre och färre av mina förstahandsönskningar för varje år och, ta mig sjutton, inte en enda gång på dessa tjugo år - eller vad det nu kan röra sig om - har jag kommit med i annat än sista utskicket. Ingen större idé med att stressa in beställningen med andra ord.

lördag 7 januari 2017

Fruktpåsar

Men käre värld! Varför har jag aldrig tänkt på det här? Jag hamnade på bloggen Lev mer på mindre och fann ett inlägg om att sy egna fruktpåsar, istället för att ta plastpåsar i affären.

"Om var fjärde finländare skulle använda en fruktpåse av tyg istället för engångspåsar skulle man spara miljontals plastpåsar bara i Finland". Så skriver Röda korset på sin hemsida. Lagom inför julhandeln har de börjat sälja tygpåsar för frukt och grönt. 

Har det varit en diskussion om detta i Sverige som jag har missat?

Jag som köper sådana vansinniga mängder frukt. Trollungen äter kopiösa mängder. Och nej, jag sätter inte påse runt bananer och kålhuvuden, men många blir det i alla fall. Visserligen använder jag dem igen till kattlådepåsar, men det blir ju många andra påsar över, brödpåsar till exempel, som man kan använda istället.

Det här känner jag att jag bara måste ta mig i kragen och fixa. I inlägget finns en länk till en sida med beskrivning på hur man gör. Här är den.

Och med anledning av detta började jag spinna vidare. Jag brukar företrädesvis använda flergångskassar och återanvända papperskassar när jag handlar, men de är ju inte världens hållbaraste. Borde man inte kunna sy egna som är lite mer hållbara, med handtag som inte bara är fästa längst upp i kanten, utan längre ner, kanske rent av ner runt botten och upp? Vad skulle man använda för material? Jute?

Levande och döda i Winsford


Jag har nog tänkt på Håkan Nesser som deckarförfattare. Och deckare läser jag ju inte längre. Men så fick jag någon idé om att jag skulle lyssna på 'Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö' och klev in på biblioteket. Den fanns inte inne. I stället hittade jag 'Levande och döda i Winsford'.

En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.

Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?

Och är det någon som letar efter henne?

Spännande som fagerlund och riktigt bra. Så bra att jag fortsatt lyssna på Nesser. Jag gillar hans röst också - fast just den här läser han inte själv. Snyggt omslag också.

Växlingar

Snow in the Countryside (1909) by Kamisaka Sekka

Det växlar snabbt må jag säga. När jag skrev i förmiddags var det -23°. Bara några timmar senare var det uppe i -3°. Och nu blåser det också, som attan.

Jag var med Nassen och Elisabet på julgransplundring i bygdegården och hoppade, skuttade och dansade runt granen så det stod härliga till. Jo, långdans blev det också. Det måste ha varit evigheter sedan sist och det förvånade mig storligen att de där danserna med alla rörelser sitter i, liksom de trippiga stegen. Enda problemet var 'Mormors lilla kråka' där jag är van vid att dyka rätt ner när man ska "slinka ner i diket", medan folk här drar iväg framåt/bakåt en vända till innan de dimper. Jag höll på att dra med mig halva ringen.


Alltsedan Lassepappan flyttade för ett och ett halvt år sedan, har det stått en flyttkartong här uppe, knökfull av pärmar, mappar och allsköns papper. Den tog jag mig äntligen i kragen och tömde. Två fulla kassar som ska till återvinningsstationen blev det. De tomma pärmarna och mapparna har jag ännu inte tagit itu med, men de får åka ut i uthuset i morgon. Badrummet har jag också skurat - jo, jag vet då hur man fördriver en fredagskväll - bortsett från det förhatliga hörnbadkaret, som numera inte går att använda alls.

Nassen ville höra på musik när jag masserade henne - hon vill alltid bli masserad innan hon ska sova nu för tiden - och sedan när hon skulle somna. Jag hade på klassisk musik från min lista på Spotify och det var rätt lugna stycken på slutet, lite Satie och sista sången i Satyagraha. Hon verkade tycka mycket om det, så nu har jag satt ihop en egen spellista åt henne som hon kan lyssna på när hon ska sova.

Någon skidåkning blev det inte. Det tar vi i morgon.

fredag 6 januari 2017

Förmiddag


Idag är det mulet - men till min förvåning lika kallt. När jag, sent omsider, kom ner i köket var där bara 15°, trots att Maria redan börjat elda i vedspisen. Det är ett problem att det är så ojämn värme i huset. Här uppe är det alltid varmt och skönt och köket är alltid kallast. Lassepappan har slitit en hel del med det under åren, suttit och läst och läst på internet, frågat hit och dit, stängt ventiler här och stängt av fläkten(?) i värmepumpen, men inget hjälper. Jag tycker att det är konstigt att det är så svårt att få ordning på det, men egentligen är det ju inget större problem. Det går, som sagt, att elda i spisen i köket och kakelugnen inne i vardagsrummet, där familjen nu bor, och det är ju bara att dra på sig en fleecetröja. Tycker man ändå att det är för kallt i köket, kan man ju vistas i ett annat rum.

Jag har tänt en värmelampa inne hos hönsen. Hedemoror är förvisso anpassade till det här klimatet och genbanksansvarig har sagt att man inte ska sätta på värme, men när det är så kallt som nu tycker jag lite synd om dem. De senaste generationerna tuppar har dessutom så stora kammar och slör - det hade inte mina första och det är dessutom utmärkande för Hedemoror, som en anpassning till kallt klimat - och jag är lite rädd för att de ska förfrysa dem. Kanske borde jag se till att ta bort alla tuppar med stor kam, och spara på dem som har små, men det har inte blivit av. Jag har inte ens tagit mig i kragen och sett till att få årets tuppöverskott slaktat.

Jag ska strax åka och hämta lilla Nassen hemma hos Lassepappan och sedan åka på julgransplundring. Pojkarna ville pappan ta med på bio, nya Starwars, och den kan ju inte Nassen se.

Och så kom kylan


Ja, där fick jag för att jag pep om att det var mörkt, mulet, trist och ingen snö. Nu ligger här tre decimeter, natten är stjärnklar och det är -23°.

Jag gjorde ett nytt försök att gå och simma, men det var knökfullt i den enda motionsbanan som var öppen och jag klarar bara inte av att ligga och slösimma. Jag måste få köra på min takt. Jag förstår inte hur folk klarar av att simma så där långsamt. När jag gör det så sjunker mina ben. Men jag gick på relaxen i alla fall. Det måste väl också räknas som att ta hand om sig själv. Det är en häftig känsla att sitta ute i bubbelpolen i minusgrader - fast i Borlänge var det bara - 17° - med snö runt  omkring.

När jag kom hem satte Maria fram mat till mig. Är det tillåtet att ha det så lyxigt? Det var bara 16° köket, så jag tände en massa ljuslyktor och satte mig att elda i vedspisen. Det är konstigt att jag, som har så svårt för att inget göra, kan sitta i princip hur länge som helst och titta in i elden.

Jag har varit så förbålt trött hela veckan. Kanske för att jag slappnat av när jag nu gått in i rollen som underläkare igen, på mitt vanliga ställe har jag i princip överläkaransvar, samtidigt som allt är nytt. Nå ja, det var sju år sedan jag var där senast. Man glömmer rätt fort när det är saker man inte håller på med, i synnerhet när man hela, hela tiden måste lära sig nytt. Det finns liksom inte plats för hur mycket som helst.

Efter att ha suttit framför elden nära en timma ville jag bara gå upp och krypa ner i sängen. Men så fick jag för mig att jag äntligen skulle ta och se om Avatar, och plötsligt var det sent. Nå väl, jag är ju ledig imorgon. Kanske lyckas jag ta mig i kragen och köra lite yoga och tai chi igen då. Och så har jag lovat Elisabet att vi ska åka skidor. Hon fick ett par av mig i julklapp och längtar efter att få prova dem.


torsdag 5 januari 2017

The Year of Reading Dangerously


Jo då, jag blev klar till slut. Han är jäkligt rolig Miller, jag gillar verkligen hans humor. Men jädrar anåda vad många svåra ord han använder.

A working father whose life no longer feels like his own discovers the transforming powers of great (and downright terrible) literature in this laugh-out-loud memoir.

Andy Miller had a job he quite liked, a family he loved, and no time at all for reading. Or so he kept telling himself. But, no matter how busy or tired he was, something kept niggling at him. Books. Books he'd always wanted to read. Books he'd said he'd read that he actually hadn't. Books that whispered the promise of escape from the daily grind. And so, with the turn of a page, Andy began a year of reading that was to transform his life completely.

This book is Andy's inspirational and very funny account of his expedition through literature: classic, cult, and everything in between. Beginning with a copy of Bulgakov's Master and Margarita that he happens to find one day in a bookstore, he embarks on a literary odyssey. From Middlemarch to Anna Karenina to A Confederacy of Dunces, this is a heartfelt, humorous, and honest examination of what it means to be a reader, and a witty and insightful journey of discovery and soul-searching that celebrates the abiding miracle of the book and the power of reading.

Och som tidigare sagt, han har inspirerat mig till att åter ta tag i det där med klassiker.

Recension i The Guardian

onsdag 4 januari 2017

Och snön kom

Igår började det snöa. Det fortsatte under natten och pågick ännu i morse när jag vaknade. Åtminstone ett par decimeter hade fallit. Jag är glad att jag tog mig ut ur byn. För plogat var det naturligtvis inte. Styrelsen i vår vägförening är mer intresserade av att springa runt och utöva makt än att hålla byvägarna farbara för icke fyrhjulsdrivna fordon.

Jag lade mig tidigt igår kväll och vaknade således redan vid femtiden - även om jag låg och drog mig till sex. Jag räknade med att komma till jobbet i god tid, men sin vana trogna körde plogbilarna i dubbla filer på motorvägen just i värsta rusningen, så jag blev 20 minuter sen. Men varför ska 500 personer komma för sent till jobbet för att två plogbilar inte kan masa sig ut före halv åtta? Allt annat var plogat - ja, utom min by då - till och med parkeringarna.

Fast inte gångvägen genom parken till lasarettet. Men det var mindre snö där än hemma.


Efter att ha sovit urdåligt i två nätter orkade jag inte åka och simma som planerat igår. Sen var jag från jobbet också. Inte ens någon tai chi orkade jag med innan jag stupade i säng. Och idag kom jag inte från jobbet förrän halv sju, och känner mig helt urlakad. Jag ligger redan i sängen - osimmad, otai chiad och oyogad. Det går inte så hejans bra med min träning med andra ord. Just nu känns det som om sömn måste få komma i första hand.

måndag 2 januari 2017

För nymånens skära


Och Venus niger för nymånens skära. Jag antar att hon inte formulerar några tysta önskningar. De är ett vackert par på den tidiga kvällshimlen.

Idag har jag gjort första dagen på min psykrandning. Det blir nog bra. Och ett tillfälligt parkeringstillstånd har jag lyckats skaffa, så imorgon bitti ska jag parkera så att jag får en liten morgonpromenad. Det lär inte ta mer än en kvart att gå, men fram och tillbaka är två kvartar, som är en halvtimma, som är betydligt bättre än ingenting.

Jag stannade vid simhallen på hemvägen, men hade varken fått med mig schampo, balsam* eller "passerploppen", så jag åkte hem istället, tog mig i kragen och började röja i mitt rum. Det var då inte en dag för tidigt. Än är det mycket kvar att göra, men även en tusenmilaväg...

Tai chin tänker jag i alla fall inte hoppa över. Jag ska åtminstone köra igenom formen - så långt jag nu kan den.



* Att bada i klor utan att häva massor av balsam i håret är helt ogörligt. Det är knappt att jag får ut det ändå. Jag köpte faktiskt - efter mycken vånda - en badmössa härförleden, men håret får inte plats.


Hönan som drömde om att flyga


Jag fick syn på den i en bokhandel i Höganäs för något år sedan, eller, ja, när den nyss kommit ut (när var nu det?) och den gick ju omöjligen att motstå. Jag som är särdeles förtjust i höns dessutom. Sedan blev den liggande, som det mesta jag envisas med att köpa i bokväg.

Så fick jag syn på den hemma hos min faster i somras, och ! Kära faster var inte särskilt imponerad, men jag kunde bara inte motstå den, trots att jag tänkte att jag borde hålla mig och läsa mitt eget ex när jag kom hem, vilket slöseri med det, liksom.

Jag läste ut den på två dagar. Nej, den är jättekort, att jag höll på i två dagar berodde enkom på att jag hade så fullt upp med tre barn, käraste faster och kusin som jag ville passa på att umgås med så mycket som möjligt och alla semesterevenemang som skulle klaras av.

En sådan alldeles ljuvlig liten bok! Jag älskade den.

Detta är berättelsen om en höna som heter Knopp. En dag tröttnar hon på att lägga ägg efter ägg bara för att se dem forslas iväg till marknaden.

Varje dag tittar hon ut genom ladugårdsdörrarna och ser de andra djuren ströva fritt. Knopp suktar efter ett annat liv. Hon planerar att fly ut i friheten och drömmer om att få ta hand om ett av sina ägg själv.

En hymn för frihet, individualitet och moderskap med en kavat, pigg hjältinna som gör uppror mot sitt öde.

söndag 1 januari 2017

Mörk, mörkare, blåsigt


Få saker är väl så deprimerande som vinter utan snö. Detta nermörka, igenmulna, färglösa, blåsiga. Inte ens en millimeter av mig längtar ut i "friska luften". Jag vill bara sitta inne i soffan med tända ljus och dricka te.

Nu har jag emellertid tvingat mig ut på promenad tre dagar i rad. Heja mig! Igår hade jag tänkt mig upp till Puttkojan och jag packade en termos med te och en macka med rökt lax och travade iväg. Efter någon halvtimma insåg jag att jag inte skulle hinna fram och tillbaka innan det blev mörkt och dels - i ärlighetens namn - så är jag en smula mörkrädd, dels hade jag inte den minsta lust att ta mig ner för isgatan i sista backen utan att se var jag satte fötterna.

Så då satte jag mig ner på en stock invid vägen och åt min sena lunchmacka.


Jag har haft vackrare utsikt i min dag.


Det enda som egentligen var upplyftande var laxmackan - det var oväntat gott med Lingongrova med kallrökt lax - och en liten flock sidensvansar som satt i ett träd och sirrade.

Idag följde jag en annan skogsväg och vek av inåt skogen där jag kunde följa en liten bäck och åtminstone få njuta av ljudet av dess porlande.


Många kråkbär


Färg! Det finns faktiskt lite färg!


Lost on you



Ny favorit. Värsta coola LP! Jag fick tipset på facebook den allra sista timman jag var inne, före min enmånadspaus. Vilken jäkla tur!