fredag 28 februari 2014

Och nu blire mello...

Men alltså (no offence!) hårdrock måste väl ändå vara typ det töntigaste som finns. Inte nog med att det låter för djävligt, hela uttrycket är bara så pinsamt: frisyrerna, kläderna, poserna, symbolerna, de fula smyckena... För att inte tala om headbangandet! Det är skämskudde rakt av.

Icke desto mindre... Det här är min favvis inför Andra chansen i Melodifestivalen:



- Den här är bra! sa jag
- Men mamma, du gillar ju inte hårdrock sa Draken och tittade helt oförstående på mig

Och när jag nu har sett deras version av Robin Stjernbergs You, ja, då är ju saken klar. Jag är kär i Simon Peyron*. Sorry Yohio, men Outtriggers låt är faktiskt bättre.

Och om nu en skabbig tant som avskyr hårdrock och i vanliga fall stoppar huvudet i skämskudden vid åsynen av långhåriga, headbangande ynglingar tycker att det här är sketabra, så måste de ju vara bäst. Eller hur?! :)


* Lugn, lugn! Jag går inte och trånar efter småpojkar, även om jag är kär i både Yohio (första ögonkastet, i Seremedy, han är en liten pärla gossen!) och Simon. Mina till-mig-i-trasorna-känslor är tämligen asexuella.


Det näst töntigaste - eller kanske faktiskt på delad förstaplats - måste ju vara hip hop med de där tramsiga viftandet med händerna och de pinsamt fula kläderna, töntkeporna och det skämskuddetarvande blinget.

Här är min tvåa:



Verkligen inte min stil den heller, ha ha!

Heja Outtrigger och Jem imorgon!


söndag 23 februari 2014

Haikudikter


Jag tycker väldigt mycket om haiku. Och jag tycker väldigt mycket om Tranströmer. Därför känns det konstigt att jag inte riktigt kan ta den här boken till mitt hjärta. Visst finns där en och annan dikt som tilltalar mig, men de är färre än jag förväntade mig. Och de engelska översättningarna tycker jag är blaha blaha. Det kan förvisso bero på att engelska inte är mitt - men sannolikt översättarens - modersmål och jag inte förmår uppfatta det subtila och därmed finessen i det hela. Ja, det är nämligen så att varje dikt även finns med i engelsk respektive kinesisk översättning. Den kinesiska kan jag inte uttala mig om alls. Mer än att jag tycker att tecknen är vackra att se på.

Den här gillade jag i alla fall :)

Kom upp ur kärret!
Malarna skakar av skratt
när furan slår tolv


lördag 22 februari 2014

Solblomman

I fontänen på Sveatorget i Borlänge står den här metallskulpturen. Åtminstone har jag för mig att den inte sprutar vatten själv, utan att den står i en bassäng där det sprutar runt omkring den. Jag gillar den. Borlänge har också för det mesta sällsynt lyckade blomsterdekorationer om somrarna.


Jörg Jeschke har gjort den - liksom ett par av Borlänges rondellskulpturer.


fredag 21 februari 2014

Gösta Berlings saga


Äntligen stod prästen i predikstolen.

Jo då, till sist så kom jag igenom den. Det är väldigt svårt för mig att få sammanhängande lästid och den här boken gör sig inte i småsnuttar. Så fort jag sätter mig ner i en stol så har jag en unge i knät. Eller en som står bredvid och pratar, pratar, pratar. Det är först på kvällarna när de är nattade som jag egentligen har möjlighet att läsa och då är jag så trött att jag vanligtvis somnar ifrån det hela. Nå ja...

Igår satt jag i ett väntrum och bläddrade i en gammal Vi där jag läste en anmärkning om att det vore en lisa att få läsa en recension utan ordet 'spretig'. Nu skriver jag ju inte recensioner, utan prickar bara av det jag har läst med någon kort kommentar om vad jag tyckte, men faktiskt är just spretig ett ord jag skulle vilja använda om Gösta Berlings saga. Möjligen beror denna känsla mer på den splittrade läsningen än på boken i sig. Någon annan som tycker att den är lite spretig?

Bortsett från det är ju Selma ändå Selma, och på gamla da'r har jag ju gått och blivit riktigt förtjust i henne - även om Gösta Berling inte är den bok jag tyckt bäst om. Kanske borde jag läsa om den om något år. Det känns som om den skulle kunna vinna på det.

Är inte Selma oerhört speciell? Jag har inte läst någon författare som ens avlägset påminner om henne. Finns det någon som jag har missat?

Charlotte Löwensköld får nog bli nästa Selma-projekt. Men först ska jag försöka beta av lite i boktravarna jag redan har här hemma.

Gösta Berling, den nergångna prästen som uppgiven och desillusionerad försöker supa ihjäl sig, räddas till livet av den barska och karismatiska majorskan på Ekeby. Han upptas i den brokiga skara kavaljerer som majorskan omger sig med. Ett muntert och sorglöst leverne tar sin början. Men det finns också en stor kärlek i Gösta Berlings liv, Elisabeth, som redan är gift med den enfaldige greve Henrik. 

Gösta Berlings saga är en mustig skröna från Selma Lagerlöfs älskade Värmland, präglad av både burlesk humor och djupt allvar. En saga som saknar motstycke i svensk litteratur. 

torsdag 20 februari 2014

För närvarande - vecka 8

Bild snodd här

Dricker:
Nu är det Kooh-I-Noor. Vanligt hederligt ceylonte.

Läser:
Dödssynden av Harper Lee. Nej, jag har faktiskt inte läst den förut. Jag försöker bättra mig när det gäller klassikerna och klämma en då och då.
Japans historia av Ottoson & Ekholm - den går det segt med!
Kidnappad hjärna av Miki Agerberg - jo, jag ångade iväg och lånade den

Lyrik:
Det går lite trögt med lyriken för närvarande. Som tidigare Heidi Strand Harboes Det kvite romet.
Därtill Richard Brautigans Och glödlampan bara fortsätter att lysa som jag hittade - alldeles ny - på biblioteket för en femma.

Lyssnar på:
Bärnstenskikaren, del 3 av Den mörka materien av Philip Pullman. Ja, fortfarande. Den är 19 cd-skivor lång, den rackaren.

Jobb:
Lungmedicinsk avdelning.

Dominerande känsla:
Snuvighet

Väder:
Snö. Mulet. Ett par minusgrader.

Bäst just nu:
Att jobba på lungmedicin med Öl P, tror jag.

Sämst just nu:
Förkylningen


tisdag 18 februari 2014

Som amning i kyrkan


Med jämna mellanrum dryftas det i media om huruvida det är lämpligt att amma offentligt. Oftast är det någon upprörd moder, som blivit avvisad från restaurang, köpcentrum eller annan offentlig lokal med hänvisning till att bäbisars ätande är anstötligt, som tar sig ton i en artikel som sedan genererar insändare, för och emot.

Så här ser det ut i Johannes kyrka i Malmö - som jag förövrigt blev synnerligen förtjust i. Ni ser väl nere till vänster?!

måndag 17 februari 2014

Kidnappade patienter


Jag måste nog ta och läsa den här tror jag.

Sign. Trött doktor

söndag 16 februari 2014

För bövelen!


Men blä vad jag blir trött på 'afrikanska violer' och 'wistaria'. En översättare om någon borde väl ändå veta att det inte bara är att översätta rakt av. Och även en översättare måste väl rimligtvis ha tillgång till ett lexikon. Eller nätet. Det är ju för fagerlund bara att skriva in 'african violet' eller 'wistaria' i googles bildsök och se vad man får fram. Något ganska bekant faktiskt.

African violet = saintpaulia = Saintpaulia

Wistaria = blåregn = Wisteria 

För BÖVELEN!

(Den här gången var det Harper Lees Dödssynden i översättning av Jadwiga P Westrup som framkallade min irritation)


På bilden den rena arten Saintpaulia rupicola. En av mina första saintpaulior och en av mina absoluta favoriter. Den enkla blå violen ser kanske inte särskilt imponerande ut i jämförelse med alla nya flashiga hybrider, men när den står där med sin friska grönska, tät på grund av sina många rosetter, och är alldeles översållad med blommor, då tassar de flesta fram och undrar vad det är.

Man har identifierat 24 arter vildväxande saintpaulior. De växer inom ett begränsat område i Tanzania och Kenya. På grund av skogsskövlingen är de utrotningshotade.

lördag 15 februari 2014

Gurtil X

Mera sjukhuskonst


Gurtil bor på lillsjukhusets bibliotek. Han står så att han är väldigt svårfotad, men han är ju så söt att jag inte kunde låta bli. Ni ska tro att jag har klättrat för att komma åt så här pass. Eva Fornåå har gjort honom.

Fornåå har gjort väldigt fina saker. Se bara på det här jordsvinet som står i Rosengrens fjärilsträdgård i Söderköping!

Och här är får-Gurtilar :)

Här är hennes hemsida.

torsdag 13 februari 2014

Minnet av en sommar


Första kvällen på Gotland i somras. Vi gick stigen upp till en gammal kalkugn. Här är ungarna på väg nedåt igen. Spontant tog de varandra i handen. Eller... Draken kanske det var som såg till att hålla de andra två.

Precis vad jag behöver titta på så här års. För jag har ju glömt hur de bråkade hela tiden och minns bara att det var varmt, ljust, skönt. Att jag var ledig. Att de var söta och gosiga.

onsdag 12 februari 2014

Kikis expressbud


Jaha ja, barn- och ungdomsböcker var det ja...

Kikis Expressbud är den fantastiska berättelsen om den unga häxan Kiki, som nu när hon fyller tretton äntligen ska ge sig ut i världen och praktisera sina häxkonster, såsom alla häxor genom tiderna har gjort. Och självklart har hon med sig sin älskade svarta katt Jiji. Men det är inte så lätt att lämna sin familj och möta en främmande stad för att skapa nya vänskapsband och bygga sig en ny framtid. Inte ens för en häxa!

Kikis Expressbud, är en bok som är älskad i Japan och som är så uppskattad att den Oscarbelönade regissören Hayao Miyazaki fick sitt genombrott med animéfilmen baserad på Kikiböckerna.

- Råkade den där katten möjligtvis falla ner från himlen? Frågade Kiki.
Kvinnan tittade häpet på henne.
- Jag vet inte om den kom fallande från himlen, eller om den växte upp från marken, men jag hittade den för en stund sen i skogen. Jag har letat länge efter den rätta svarta färgen till min målning som jag skall ha på en utställning. Det ska vara den svartaste svart, helst den svarta färgen häxor använder. Den här katten är det närmaste jag hittat hittills.
Kvinnan tystnade plötsligt när hon såg Kikis kvast och skrek till:
- Säg inte att du är en...
- Jo, jag är en häxa

Jo då, den var väldigt söt och bilderna (utom omslaget) är jättefina, men den där magin jag är van vid från animé går inte riktigt fram i boken. Jag vet inte riktigt om det är just den här boken eller om det är så att animémagin faktiskt ligger i bilderna. Vi har filmen hemma sedan länge, men jag har inte sett den. Jag får väl ta mig i kragen så att jag får en chans att jämföra.



tisdag 11 februari 2014

Qu'est-ce que c'est?

Men... vad är nu detta?


Jo...


Sjukhuskonst!


Jag vet inte vem som gjort den eller vad den heter, men jag kallar den 'Solpojken'.

måndag 10 februari 2014

Rapport från familjeidyllen

Draken beordras att göra sina läxor innan han får fortsätta att sitta vid datorn. Draken ställer till stor kalabalik och rusar upp för trappan och vägrar lyssna på sin far. Fadern gnäller nedifrån om att jag måste göra en insats. Allmänt less på att han inte kan fullfölja sina konflikter med barnen utan att blanda in mig så går jag och letar reda på Draken och säger till honom att han faktiskt måste gå ned till fadern igen. Draken vägrar och blir slutligen helt rabiat, står och hoppar och vansinnesskriker och klipper till - utan att egentligen träffa förvisso, men ändå ett riktigt slag.

Jag blir fullkomligt vansinnig och rusar efter honom när han springer in på sitt rum och slänger sig i sin säng. Jag tar ett ordentligt tag i hans arm och vrålar, halvhysteriskt, Vad gör du?! Vad gör du?! Vad gör du?! Draken skriker som en stucken gris. Och då menar jag stucken gris. Aj! Aj! Aj! Så gör han nämligen. När han har hållit på och trökat och provocerat oss och sina syskon en halv dag och vi - eller vanligen fadern - börjar lacka ur ordentligt, tar ett tag i hans arm och säger ifrån på allvar att nu fåre jävlarimej vara NOG! då skriker han Aj! Aj! Aj! Och så ställer sig åtminstone lillebrodern - som själv har skrikit som en stucken gris halva dagen för att storebrodern är på honom och tessar och tessar och tessar - på hans sida och säger Pappa slår Draken!

Naturligtvis är ungen ute på nätet, och de mikrofonförsedda hörlurarna ligger tre meter från mig när jag skriker. Och han skriker. Aj! Aj! Aj! Men åh, vad jättekäckt liksom! Fadern kommer uppstormande och stänger av mikrofonen och undrar vad som har hänt.

Han klippte till mig! säger jag upprört.

Det var du som slog honom först säger Trollet, som överhuvudtaget inte varit närvarande förrän på slutet, och jag lovar, i den stunden hade jag verkligen god lust att klippa till en unge. Istället ställde jag mig och väste att de skulle hålla sig jävligt långt ifrån mig det närmsta dygnet, båda två. Och jag tänkte att nästa gång så ringer jag ta mig fan till Polisen och säger Jag slår mina barn! Så kan de sätta mig i fängelse och där får jag i alla fall vila mig från deras eviga bråkande och skrikande i fem minuter. Jag tror att jag ska föreslå dem det nästa gång.


Åh, vad vi har det puttrigt, mysigt och idylliskt här i vår villa på landet, heeela familjen!
Åh, vad det är fiiint och glamouröst att vara doktor!

(Sade jag att vi har svininfluensa på avdelningen?)


Och gissa!

Och gissa om diktafonen lade av!
Och gissa om jag har fått ligga och krypa på golvet och trassla sladdormbon!
Och gissa om jag blev tvungen att leta upp ett nytt rum!
Och gissa om det är kul och sitta och vänta på att nya datorn behöver 10 minuter för att orka igång!
Och gissa om jag tycker att det är kul att brandlarmet ringer var tionde minut, och ska så fortsätta till klockan 17!

Jag vill hem och baka bröd, mata höns och pussa på mjuka runda barnakinder.

söndag 9 februari 2014

Färdigjourat


Mina tre D-joursnätter är avklarade. I förrgår kväll när jag kom till akuten var jag fullt beredd på att börja skotta bland intoxerna, som brukar ligga staplade längs väggarna om fredagkvällarna (ja nästan i alla fall), och en ordentlig övertid. Men jag såg inte en enda intox på hela kvällen och prick klockan två kunde jag resa mig och gå. Jag tror aldrig att det har hänt förut. Men för all del, en tredjedel av patienterna jag handlade hade missbruksorsakade besvär. 

Ett axplock av vad jag tagit hand om de senaste tre nätterna:
En hjärtinfarkt
En sepsis.
En med tromboflebiter där hen injicerat uppslammat 'gud vet vad'
En yrsel som slutligen blev diagnosticerad benign lägesyrsel.
En med paranoida vanföreställningar.
En urticaria
Några svullna underben som utretts för DVT.
Några multisjuka med ohållbar hemsituation.
Några bröstsmärtor som visat sig vara buksmärtor och skickats till kirurgen.
En med helt atypiska, mycket fluktuerande och helt osammanhängande neurologiska symtom.

En anhörig tackade för bra bemötande.
En patient konstaterade att jag var en komplett oduglig sjuksköterska och gjorde fula miner bakom ryggen på mig.
Roligare än så är det inte.


Igår när jag vaknade städade jag, lagade mat, bakade bröd, pussade på ungarna, hängde upp späck till småfåglarna och pysslade lite med hönsen. Det är det som är grejen!

lördag 8 februari 2014

Om ugglan ropar igen


Den här tyckte jag verkligen om.

John Haines avled i mars 2011, nära 87 år gammal. Han kan räknas in bland moderna amerikanska naturpoeter som Robinson Jeffers och Gary Snyder, liksom i traditionen av oberoende sanningssägare alltifrån Whitman och Thoreau till dagens Wendell Berry. Drygt tjugo år gammal begav sig Haines till Alaska, byggde sig en stuga i vildmarken och blev kvar större delen av sitt liv. Därifrån formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. John Haines presenteras här för första gången på svenska. Poeten Per Helge, som svarar för översättning och efterord, är sedan länge djupt förtrogen med författarskapet, bl.a. efter en flerårig brevväxling med Haines.

Jag kände inte till Haines när jag sprang på den här boken på biblioteket och snabbt ryckte åt mig den. I ärlighetens namn så har jag haft den här hemma rätt länge, säkert ett par, tre månader. Jag upptäckte att den inte blivit lånad, den fanns inte med på det lååånga kvittot efter det besöket och söker man på den i bibliotekets katalog på nätet så står den som "inne". Ja ja, jag ska lämna tillbaka den. Jag lovar. Och jag ska köpa mig ett eget ex. Och jag ska köpa mig Haines The Stars, The Snow, The Fire - Twenty-Five Years in the Alaska Wilderness. Fast jag ska stilla mig lite. Dels har jag lovat Älsklingen att vara lite sparsam ett tag, dels har jag drivor av olästa böcker i hyllorna. Och jag måste nog googla på Robinson Jeffers och Gary Snyder, som jag naturligtvis inte heller känner till.


OM UGGLAN ROPAR IGEN

i skymningen,
från ön i floden,
och det inte är för kallt,

ska jag vänta på att månen
stiger,
sen glida ut på vingarna
och möta honom.

Inte ett ord blir sagt,
men under huvan mot kylan 
ska vi sväva över
alarna längs stränderna,
spana med gula ögon.

Sen ska vi sitta
i den skuggiga granen
och plocka benen 
ur sorglösa möss,

medan den långa månen driver
mot Asien
och floden mumlar
i sin isiga bädd.

Och när morgonen klättrar 
utmed grenarna
skils vi utan minsta ljud,

svävar belåtna
hemåt, medan
den kalla världen vaknar.


Det går inte att låta bli att tänka på McCandless och Into the Wild när man läser. Förekommer inte Denali i boken? Eller minns jag fel? Flera beröringspunkter hittar jag. Och i Into the Wild fanns också citat från Haines.


VÄGEN MOT DENALI

Invid vägen mot Denali,
vänd åt norr, en sliten stol
i vilken ingen utom
vinden satt.
                  Och längre bort
i kvällens riktning, en gammal man
som dunkelt log, med ett gevär 
i famnen
Sakta täcktes det av rost

fredag 7 februari 2014

Amulett


Ja men, det här var ju skojsigt. Jag måste låna följande delar också. Jag tror att jag träffade på den på nätet någonstans och blev nyfiken, så när jag såg den på biblioteket så åkte den ner i kassen. Hegas ger ut lättlästa böcker för barn. Det här är nivå 3 av 5. Det kan väl passa bra till mig :)

Tolvåriga Emily flyttar med sin mamma och yngre bror Nevin till ett gammalt hus familjen ärvt. De upptäcker snart att huset ruvar på hemligheter ... När ett monster drar in deras mamma genom en dörr i källaren följer syskonen efter för att rädda henne - och hamnar i en underjordisk värld, befolkad av demoner, robotar och talande djur.


Kazu Kibuishi är prisbelönt serieskapare, född i Tokyo men lever i Kalifornia.

(Karlifornia???)


Nu har jag läst den för ungarna också. Båda tillsammans. Det är sällan det funkar med samma bok till dem bägge. De tyckte att den var jättespännande och väntar spänt på att jag ska låna hem följande delar. 



torsdag 6 februari 2014

Herredjuret


Angola, december 1948. Hettan är olidlig när den berömde konservatorn, naturfilmaren och äventyraren David Sjölander höjer sitt gevär och fäller en väldig elefanthanne. Under ett helt liv har han drömt om att skjuta en elefant på plats i Afrika. Men samtidigt som kulan genomborrar djuret skriver David Sjölander under sin egen dödsdom. Knappt sex år senare dör han som en direkt följd av det mödosamma arbetet med att montera elefanten för Naturhistoriska museet i Göteborg. Drygt femtio år senare påbörjar en ung man sökandet efter sanningen om David Sjölander och hans liv. 

Herredjuret är en suggestiv och skrämmande historia på gränsen mellan dröm och verklighet om besatthet, galenskap och ond bråd död. Men den är också en aktuell bok om det moderna samhällets förhållande till djur och natur.

Jag hittade den på biblioteket för fem kronor. Alldeles ny. De har dåligt med plats och sorterar ut sådan som är för smalt. Den var väl värd sitt modesta pris, kan jag säga. Bra. Mycket bra. Och speciell i sin stil.


Nej, vi har inte blåst upp den. Ungefär så står det på en skylt vid elefanten. Och precis det är vad jag tänker när jag står där. Den är för stor. Så där stora är väl inte elefanter. Jag har ju sett elefanter, jag vet hur stora de är. På Skansen kom man nära, dessutom, på den tiden det begav sig. Men det var indiska elefanter, inser jag. Jag är osäker på om jag någonsin sett en afrikansk elefant. På den här bilden anar man inte hur jäkla stor den är. Den är så jäkla stor!


”Berättelsen kommer att stanna hos mig länge.- Martina Lowden” Kulturnytt P1
”Trots sitt lilla omfång är Herredjuret en rik och originell bok. Frågan är om inte Herredjuret såväl stilistiskt som ämnesmässigt kan läsas som en fortsättning på Utrota varenda jävel, men utifrån en ny generations världsbild.” Sverker Lenas, Dagens Nyheter
”...på knappa 125 sidor lyckas Hagberg, suggestivt och lättbegripligt, väcka många blodluktande och alarmerande frågor om vår civilisation” Pia Bergstöm, Aftonbladet
”...en både originell och tankeväckande text.” Cecilia Nelson, Göteborgsposten
”Herredjuret är en remarkabel bok. Det är så välskrivet, så intressant, så svindlande – Hagbergs bok kommer att följa mig länge” Therese Eriksson, UNT
”Att artbestämma Herredjuret är dock ingen lätt sak. Hagbergs nästan lyriska anslag gör den också märkligt behagfull, och därefter hårt prövande” Jonna Fries, Tidningen Kulturen


DN:s recension

tisdag 4 februari 2014

Agnes Cecilia - en sällsam historia


Mycket barn- och ungdomsböcker för frk Scylla nu ja! Den här läste jag faktiskt aldrig som barn. Det förvånar mig lite. Jag har lånat hem den till Draken ett par gånger, men han har inte låtit sig bevekas. Så jag bestämde mig för att lyssna på den själv istället. Den var riktigt bra, spännande. Jag tror jag ska läsa/lyssna på Tordyveln flyger i skymningen också.

Maria Gripes "sällsamma historia" handlar om den föräldralösa Nora, som visserligen har det bra hos sina släktingar, men inte upplever sin tillvaro hos dem som något självklart. När Nora är 15 år flyttar de till en gammal lägenhet och märkliga saker börjar hända. Klockan går baklänges, rummet förändras, de döda blir närvarande och en docka nästa levande. Nora dras in i ett magiskt äventyr, som hjälper henne att slutföra sorgearbetet efter föräldrarna och finna sin egen identitet.

Det hände nästan bara när Nora var ensam hemma /.../ Övernaturligt ville hon helst inte kalla det med tanke på hur lite hon visste om såna saker, men obegripligt.

Även om de spänningsskapande elementen aldrig blir till självändamål hos Maria Gripe, så finns de ändå där, till de yngre läsarnas förtjusning. Eller som Maria själv uttrycker det: "Fantasin får inte förlora kontakten med verkligheten, då blir det bara fantasterier och inte roligt längre." 

Aha, nu vet jag varför jag aldrig läste den som barn. Den kom ut 1981 :) Nå ja, det känns som den fanns där när jag var barn. Titeln är så väldigt välbekant. Nu var ju jag inte den som var den i och för sig, jag läste både barn-, ungdoms- och vuxenböcker när jag var 18 år. Men inte denna, då.


För närvarande - vecka 6

Dricker:
Mest grönt just nu. I synnerhet Liptons citrus. Ja, och så kaffet då. Och rött vin.

Läser:
Gösta Berlings saga. Ja, det går lite segt med Selma. Jag behöver vara i en viss stämning och ha lite sammanhängande tid för att få flyt i allt O:andet. Det tarvar nästan högläsningsrytm. (O, sena tiders barn! Vänner, människors barn, I som dansen, I som skratten! O Ekeby, du vår längtans land, må din ära stråla! etc)
Kikis expressbud av Eiko Kadono. Ja, det var det där med barn- och ungdomsböcker :)
Japans historia av Ottoson & Ekholm

Lyrik:
Som tidigare Heidi Strand Harboes Det kvite romet
Därtill Tranströmers Haikudikter

Lyssnar på:
Bärnstenskikaren, del 3 av Den mörka materien av Philip Pullman. 

Jobb:
Mitt emellan två D-joursveckor. D v s på akuten 19-02. I praktiken dock vanligen 19-03, åtminstone.

Dominerande känsla:
Läslust

Väder:
Snö. Mulet. Plusgrader.

Bäst just nu:
Att pussa på Nassens runda mjuka kinder

Sämst just nu:
Trollets jäkla svinkoppor. Envisa rackare. 

måndag 3 februari 2014

Kajor

 
                                                                                Bild Cetin Ceki

På åkern gick en flock kajor
de pulsade fram med snö upp till axlarna
Det såg roligt ut
Jag undrar vad de kunde finna där


Into the Wild


För dryga tio år sedan satt jag i ett väntrum och bläddrade i ett glassigt magasin. Där hittade jag en recension av Tunn luft (Into Thin Air om man så vill). Recensenten poängterade att han aldrig i livet hade kommit på tanken att läsa den boken på egen hand, tokar som klättrade i berg var ungefär det han var minst intresserad av i livet, men boken var ju bara så jäkla bra. Typ.

Jag skulle heller aldrig kommit på tanken att läsa den om det inte hade varit för den där recensionen som gjorde mig nyfiken. Vaddå upp och klampa på Mount Everest med syrgastuber och skräpa ner? Vad ska det vara bra för? Trams! Men jag läste boken och den var ju bara så jäkla bra. Via den fick jag nys om Jon Krakauer och hans bok Into the Wild, som jag genast blev vansinnigt sugen på att läsa. Och sedan dess *host* har jag hållit på att skaffa mig ett ex. Jag hade verkligen inte gott om pengar på den tiden och när den fanns inne på Pocket Shop så tyckte jag inte att jag hade råd, och när jag kom med pluskan i högsta hugg och skulle köpa, så fanns den inte längre. Nå, slutligen, anno 2013, lyckades jag då bärga ett ex.

Jag började läsa den i våras. Det var då när jag inte kunde koncentrera mig på eller komma in i någonting, mest beroende på att jag somnade ifrån efter en sida. Det är svårt att få sammanhang i en berättelse då. Jag bytte bok och bytte bok och bytte bok och hoppades att någon i alla fall skulle kunna få mig så engagerad att jag kunde hålla mig vaken. Det är ju trots allt så att det kostar på mer att läsa på engelska, och jag tror aldrig jag läst någon bok med många ord jag inte kunde som denna, och jag tänkte att någon lättsam måbrabok på svenska kanske skulle fungera. Det gjorde det nu inte, men det var så det gick till när jag lade boken åt sidan. Det var bara att gilla läget. Into the Wild lades åt sidan i väntan på bättre tiden.

Nu har jag läst om en del och sedan läst ut den. Och den är ju bara så jäkla bra.

In April 1992 a young man from a well-to-do family hitchhiked to Alaska and walked alone into the wilderness north of Mt. McKinley. His name was Christopher Johnson McCandless. He had given $25,000 in savings to charity, abandoned his car and most of his possessions, burned all the cash in his wallet, and invented a new life for himself. Four months later, his decomposed body was found by a moose hunter. How McCandless came to die is the unforgettable story of Into the Wild.

Immediately after graduating from college in 1991, McCandless had roamed through the West and Southwest on a vision quest like those made by his heroes Jack London and John Muir. In the Mojave Desert he abandoned his car, stripped it of its license plates, and burned all of his cash. He would give himself a new name, Alexander Supertramp, and , unencumbered by money and belongings, he would be free to wallow in the raw, unfiltered experiences that nature presented. Craving a blank spot on the map, McCandless simply threw the maps away. Leaving behind his desperate parents and sister, he vanished into the wild.

Jon Krakauer constructs a clarifying prism through which he reassembles the disquieting facts of McCandless's short life. Admitting an interst that borders on obsession, he searches for the clues to the dries and desires that propelled McCandless. Digging deeply, he takes an inherently compelling mystery and unravels the larger riddles it holds: the profound pull of the American wilderness on our imagination; the allure of high-risk activities to young men of a certain cast of mind; the complex, charged bond between fathers and sons.

When McCandless's innocent mistakes turn out to be irreversible and fatal, he becomes the stuff of tabloid headlines and is dismissed for his naiveté, pretensions, and hubris. He is said to have had a death wish but wanting to die is a very different thing from being compelled to look over the edge. Krakauer brings McCandless's uncompromising pilgrimage out of the shadows, and the peril, adversity , and renunciation sought by this enigmatic young man are illuminated with a rare understanding - and not an ounce of sentimentality. Mesmerizing, heartbreaking, Into the Wild is a tour de force. The power and luminosity of Jon Krakauer's stoytelling blaze through every page.

Artikel av Krakauer om fakta som framkommit efter att boken skrevs.


Sista bilden på Chris McCandless


söndag 2 februari 2014

Att stycka en kyckling


Jag skulle baske mig behöva gå på någon slags husmorsskola. Jag kan inte ens stycka en kyckling på anständigt vis. Det är bedrövligt! Igår gjorde jag coq au vin och då slog mig detta faktum för femtioelvte gången.

Men allvarligt, jag skulle behöva gå en kurs om kötthantering. Hur man styckar, hur man använder olika styckningsdelar, hur man trancherar, hur man filéar fisk (strömming klarar jag, men det vete sjutton om jag skulle klara något annat). Jag skulle vilja lära mig att ta rätt på en hel fågel också.

Å andra sidan så finns det ju knappt annat än kycklingfilé i saltlag med konsistens à la kokosboll, dansk fläskfilé, italiensk köttfärs, fläskkotletter, halvcentimeter tjocka lövbiffar, odlad lax i portionsbitar och fryst pangasius i diskarna nu för tiden - åtminstone inte här i krokarna där vi inte har några saluhallar och långt till havet - så det skulle kanske vara spilld möda.

Här om dagen försökte jag få tag på högrev eller märgpipa, svensk, att koka grytbas på, men trots besök på två storköp hittade jag varken det ena eller det andra. Märgpipa hittar man ju aldrig nu för tiden, förresten. Jo, någon gång i vårt lokala Konsum tror jag att jag sprungit på något paket. Fast när jag muttrade inför dagmamman så sa hon att det bara är att beställa nere på Konsum, så tar de hem vad man vill ha. Det har jag inte tänkt på. Jag tror att jag ska be dem ta hem 3 kg märgpipa från Siljanchark åt mig så att jag kan koka en rejäl laddning grytbas. Jag gillar verkligen långkokskött, trådigt och mört.

Det här kanske vore något att satsa på :)


P. S. Det där kycklingskrovet, med oanständigt mycket kvar på, lades ut under häggen för att komma till nytta. Räven har inte varit här, men skatorna har kalasat på det hela dagen.


Den skarpa eggen


Del två av Den mörka materian, där del ett är Guldkompassen.

Universums gränser har öppnats och Lyras vän ligger död vid hennes fötter. Lyra vågar språnget in i en ny soldränkt värld för att förfölja den som dödat honom, för att få hämnd och svar på sina frågor. Men i stället hittar hon Will som just fyllt tolv och redan har ett mord på sitt samvete. Han är ute på en jakt lika ursinnigt angelägen som Lyras och tillsammans beger de sig ut i en värld som är totalt främmande för dem båda.

Men Cittàgazze, den stad dit de kommer, är en egendomlig och hemsökt plats. Själsslukande vålnader drar fram på gatorna, medan man kan höra bruset av änglars väldiga vingar i skyn högt därovan. Och i det mystiska Torre degli Angeli döljer sig Cittàgazzes dödliga hemlighet – ett föremål med högst märklig och förödande kraft.

Lyra och Will kämpar sig gemensamt fram genom alla faror, men med vart steg och varje ny fara kommer de närmare det största hotet av alla – och den förödande sanningen om sitt eget öde.

Det dyker ibland upp författare som ligger så långt bortom det vanliga att fantasilivet förändras för generationer framåt. Till denna gudabenådade grupp hör Lewis Carroll, Edith Nesbit, C S Lewis och J R R Tolkien. Och hit har nu också Philip Pullman sällat sig. Trilogin Den mörka materian är en berättelse för alla åldrar. Det är en barnbok, men också en vuxenroman. En bok att sluka för alla mellan åtta och åttio.

Alltså, jag gillar det här sketamycket. Jag håller på med del tre nu :)

lördag 1 februari 2014

Litet kvällsord


Mello förstås. Det är viktigt för ungarna. Åtminstone de två större. Nassen diggade förvisso glatt till Yohio och klappade händerna ett tag, men mest engagerade hon sig i den mus som hon fått för sig bor i ett hål i väggen. Hon matade den med vinegum och pratade oavbrutet om myssen.

Särskilt upplyftande var det ju inte, det som presenterades, men det var i alla fall mina två favoriter som gick vidare, så det får jag väl vara nöjd med. Jag är ju lite kär i Yohio sedan jag såg Seremedy första gången. Även om visual kei nu inte är min grej musikaliskt, så kan man ju inte annat än falla när man ser pojken. Och Ellen Benediktson var väl en liten pärla.?!

Annars slåss jag mot Trollets svinkoppor. Vi har varit lyckligt förskonade i familjen från det mesta utom förkylningar, men något skräp ska vi väl också ha.