torsdag 17 augusti 2017

Järngrepp


Tröttman håller mig i ett järngrepp. Tuff dag på jobbet, sedan storhandla inför att ungarna kommer i morgon. Hur ska jag ens orka ha dem här? Jag har varit utan dem i nära två veckor och det är första gången någonsin, fjorton år, som jag inte saknar mina barn när jag är utan dem. Jag är för trött.

Jag måste sova. Måste få sova.


onsdag 16 augusti 2017

Tjejer som oss

Bildresultat för tjejer som oss

Uppenbarligen har jag för närvarande ett uppdämt behov av att titta. Eller... jag tittar ju alltid, alltså aktivt tittar. Jag älskar att se, att se på saker. Hur som helst, nu har jag i alla fall fortsatt att titta på SVT Play.

Idag blev det Tjejer som oss i fem korta avsnitt. Oerhört berörande och berikande. Och speciellt kanske Heidis historia. Det svindlar.

Men i ärlighetens namn hade jag svårt för Ivy. Det där jäkla plutandet. Jag klarar inte av kvinnor som håller på och plutar så där. För att inte tala om läppförstoringar (fast det hade inte hon, det är bara i samma klass liksom). Det är SÅ. JÄVLA. FULT. Innan jag började titta på Tjejer som oss, så rullade 'Pappas flicka' igång, och efter tre minuter med Jackie Ferms förstorade läppar stod jag bara inte ut längre. Sorry, men jag grejar det bara inte. Och det där beteendet Ivy har kan jag omöjligt se som något kvinnligt. För mig är det bara tillgjort och tramsigt. Irriterande. Och det må vara lågt av mig att inte kunna acceptera människor som de är, men grejen är att jag inte kan köpa att någon är sådan. För mig har det där beteendet ingenting med kvinnlighet att göra. Ingenting.

De övriga personerna kände jag mig mycket tilltalad av. Jag hade velat höra mer, se mer. Förresten har Ivy säkert en historia att berätta som jag mer än gärna skulle vilja lyssna på - om jag bara kunde koppla bort plutandet.

Titta gärna! Här finns serien.

Bildresultat för heidi ingensdotter
Heidi Ingensdotter

P S Av en slump hittade jag bilder på Ivy innan hon valde att leva som kvinna, eftersom hon var modell även då, och jag inser hur otroligt vacker hon skulle vara om hon bara lät bli att pluta på det där fasansfulla viset. En fantastisk mun som verkligen inte behöver något plutande! Som man såg hon ut som en underskön alv, som gjord för en roll i Sagan om Ringen. Och faktum är att hon ser mer kvinnlig ut som androgyn modell än som Ivy. 

tisdag 15 augusti 2017

Mapplethorpe

Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv, ta det lugnt, göra saker jag vill... men urdålig på att komma i säng. Jag sover inte tillräckligt. Och när jag väl kommer i säng i bra tid, så har jag svårt att sova. Inte bra. Jag bara får inte bli sjuk igen. Inte sjuk på allvar. Nu är jag bara på väg att bli.

I kväll har jag tittat på dokumentären om Mapplethorpe på SVT Play. Jag har alltid varit svag för Mapplethorpe. Två gånger har jag sett honom - ja, utställningar alltså, naturligtvis inte karln själv. När var första? Senaste var på Fotografiska ganska nyligen, det är inte svårt att minnas, men när fasen var första? Inte på Fotografiska i alla fall. Moderna? Före millennieskiftet definitivt.

Och jag antar att de flesta primärt kopplar Mapplethorp till sex - jag vill inte säga porr - och BDSM, men det här är nog faktiskt min absoluta favorit. Det känns som jag har skrivit det förr (?)


Här ligger K-specialprogrammet om Mapplethorpe.

I morgon ska jag försöka få tid att se dokumentären om Rosa Taikon.

Ute på förstukvisten står två svampkorgar som jag inte orkar ta itu med. Vad är viktigast?

Nu måste jag gå och sova

måndag 14 augusti 2017

Fallet Kevin


Nu, sent omsider, har jag sett Fallet Kevin.

Herre gud!
Herre gud!
Herre gud!


lördag 12 augusti 2017

Eftermiddag i buan

Strax efter mitt förra inlägg tog jag mig i kragen och kom ut i skogen. Jag visste att jag behövde det - både att vara i skogen och att röra mig.

Jag blev alldeles till mig när jag upptäckte sådana här svampar. De ser ju helfestliga ut. Har aldrig sett dem förut. Blek spadmurkling heter den, har jag tagit reda på.


I mossan i en sluttning ner mot en myr hittade jag dessa. Jag har listat ut att det är knärot. Kan inte påminna mig om att jag sett sådana förut. De lyste så vackert där de stod, i vitt mot den gröna mossan.


Väl uppe för backen flög plötsligt en fågel upp, alldeles intill mig. I flykten tyckte jag att det såg ut som en morkulla, men jag är inte så bra på fåglar. Eftersom den lät mig komma så nära innan den flög upp kunde jag inte låta bli att titta lite där jag uppfattade att den kom ifrån, och där hittade jag denna lilla ljuvliga. Jag har ställt en frågan i en Facebookgrupp om det kan stämma med morkulla, men inte fått svar än.


Vem lämnar kvar en halv mus på det här viset? Stackars lilla kille :(


Jag hittade lite svamp, några kantareller, ett par rynkade tofsskivlingar och en strävsopp. Det räckte till en omelett tillsammans med ett par kokta potatisar och en rödlök. Den åt jag på jobbet idag.

Det var lite surt att behöva stiga upp klockan 5 för att hinna packa i ordning, åka hem och ta hand om djuren, duscha och klä om och koka kaffe och göra en macka att ta med i bilen till frukost. Men det var det värt för att få den vilan det innebär att sova ett par nätter där uppe.

torsdag 10 augusti 2017

I buan


Jag lyckades få en dag ledigt - jag har inga ronder på torsdagar - och finaste grannen S ställer upp och passar djuren, så igår kväll åkte jag upp till buan. Det är här jag har bäst möjlighet till återhämtning. Ensam i tystnaden, omgiven av träd, ljung, blåbärsris och fjärilsfladder.

Helt tyst är här naturligtvis inte. Vinden susar, humlorna flyger från ljungklocka till skogskovalltrumpet, det droppar ner i regntunnan och nötskrikorna är i sanning rätt livade. Men vad mig anbelangar ingår naturljud i begreppet 'tystnad'

Det regnade hela dagen igår och ännu när jag vaknade. Men så sprack det upp och jag trodde att väderprognosen - 19° och växlande molnighet - skulle gå i uppfyllelse. Nu har det emellertid mulnat på igen och känns plötsligt bra mycket kyligare.

Jag sitter på lilla verandan, insvept i en filt, alltsedan min sena frukost.

Nu börjar det regna igen. Det gör inget. Det här är ro.

onsdag 9 augusti 2017

Den blinda



Jag har hört namnet Kleerup, det har jag, och jag var medveten om att han varit med i Så mycket bättre, men det är allt. Men så letade jag efter ett stycke ur Blomdahls Aniara - och fann den här.

Så vackert!

tisdag 8 augusti 2017

Älvravinen


Efter jobbet åkte jag ner och ställde bilen på parkeringen "på Bruket" och gick rundan runt älven. Här hemma är det i alla fall bara kalhyggen. Grönt är skönt!


Det ser ut att bli mycket rönnbär.


När jag kom hem klippte jag gräsmattan. Jag var helt enkelt tvungen. Som jag längtar efter den dag då det inte längre finns någon gräsmatta här! När här bara är träd, buskage, planteringar, rabatter, spaljéer, pergolor, gångar, stigar, damm, och sittplatser av olika slag. Nå, en liten bit gräs ska få vara kvar, på övre delen av tomten, innanför uthusen i vinkel, hönsgård och jordkällare. Resten ska bort. Bara jag får tid och ork att gräva - eller pengar till att leja någon som gör det åt mig.


Den förlamande tröttheten sitter i. Kroppen värker, det är tungt att andas, jag till och med vaknade med huvudvärk. I normala fall längtar jag förtvivlat efter barnen i samma stund de åker till Lassepappan, även om jag har varit innerligt less på dem minuten innan de far. Nu bara bävar jag för den dagen de kommer tillbaka. Jag är livrädd att jag har blivit sjuk igen, att jag inte kommer att repa mig, utan att jag kommer att bli tvungen att sjukskriva mig.

Klassikerprojektet


Det går inte så där hejans bra med mitt Klassikerprojekt 2017 kan jag avslöja. Under semestern - i e "semestern" - har jag förlorat min förmåga att läsa och dessförinnan har jag bara läst På västfronten intet nytt, det vill säga den kortaste av de sju. Läst och läst, förresten, jag lyssnade.

Moby Dick flöt på riktigt bra ett tag, men en bit före slutet av första boken (jag har en utgåva i två delar) kom jag av någon anledning av mig. Var det när jag fick en sådan våldsam lust att läsa Vegetarianen tro?

Det här lär vara omslaget till första utgåvan av Moby Dick. Visst är den fin!?

När jag skulle på semester till Rhodos med barnen i maj så skaffade jag Storytel. Jag tänkte att jag skulle bli galen om jag tvingades sitta vid poolen och hålla koll på ungarna hela dagarna och varken kunde läsa, skriva, handarbeta eller sysselsätta mig på annat sätt. Men att lyssna på en bok och titta ut över poolen kändes överkomligt. Jag är ju ingen poolmänniska överhuvudtaget, men jag ville att ungarna skulle få bada och plaska i värmen och Trollungen var i stort behov av att få träna simning.

Jag vet inte direkt om Storytel lönat sig för mig. Normalt lånar jag ju ljudböcker gratis på biblioteket, men det är rätt trivsamt att ha den. Åtta böcker har jag lyssnat på sedan i mitten av maj - första två veckorna gratis. Nu håller jag på med tredje delen i serien om Arn, som jag faktiskt inte läst. Jag blev lite sugen eftersom jag planerat in besök i Varnhem, Gudhem och Alvastra på vår resa till och från Skåne i somras. Draken är ju så otroligt historieintresserad och själv har jag en faiblesse för kyrkor och kloster. Alvastra har vi varit vid flera gånger tidigare och Varnhem har vi gjort ett kort besök i. Vi kom tyvärr sent och dessutom ösregnade det, så det kändes som om det kunde vara kul med ett nytt besök, i synnerhet som alla tre ungarna gillade det. Och inför denna resa började jag alltså med serien.

Jag tror faktiskt att jag ska ta upp läsningen av Moby Dick igen. Vi får se om jag kommer ihåg den såpass att det funkar eller om det bara blir träligt och den kräver omläsning (pust!)

måndag 7 augusti 2017

Hildasholm


Så vad gjorde jag då med semesterns halva lediga dag?

Efter att ha lämnat Nassen hos Lassepappan fortsatte jag till en stor loppis i närheten. För en tid sedan, ja egentligen ganska lång tid sedan, såg jag en spegelbyrå där, en i ek med stor spegel, som jag ångrat att jag inte köpte för att ha i hallen. Jag tänkte att kanske, kanske skulle den finnas kvar och om inte så kunde jag i alla fall kolla om det fanns några andra roliga möbler. Jag köper i princip alla möbler på loppis eller Blocket, eftersom jag vill ha saker i mörkt trä, helst gamla. Men inte nog med att byrån inte fanns kvar, vilket heller inte riktigt var att vänta, de hade stängt igen hela möbeldelen. Ack och ve! Men där gick jag i alla fall, bland hyllorna, både länge och väl och kom slutligen ut med två billiga Tilgmannprylar och tre böcker, och axlarna betydligt lägre ner än då jag kom in. 


Sedan åkte jag till Hildasholm, där jag aldrig varit förut. Hemmavid regnade det, så jag gick med paraply ut till bilen, men redan när jag kom till loppisen var det uppehåll och i Leksand var himlen blå med lite molnstråk. Jag lämnade paraplyet i bilen och kom precis lagom till en visning. Inne i huset var det fotograferingsförbud. 


När jag kom ut efter 50 minuter ösregnade det och jag och flera av de andra guidade räddade oss in på caféet där jag fick mig en kopp te och en grillad surdegsmacka med linsröra, ost och tomat - förvånansvärt god - vilket inte var helt fel eftersom jag bara ätit en persika på hela dagen. När det lugnat ner sig lite och bara duggade gick jag till bilen och hämtade paraplyet och så gick jag runt i trädgården. 


Tallen i föregående inlägg står för övrigt även den på Hildasholm. Och jag längtar förtvivlat efter en stor trädgård på kuperad mark, med uppvuxna träd, vatten och utan grannar närmare än 100 meter från tomtgränsen.

söndag 6 augusti 2017

Den som ger sig i leken


Igår var det byfest. Eftersom jag är med i byföreningens styrelse (varför jag är det kan vi ta en annan gång) så måste jag naturligtvis vara med och ordna. Mig ålåg att fixa tipspromenad, göra två tårtor och så hade jag åtagit mig att baka två surdegsbröd.

Lassepappan hämtade barnen på fredagkvällen, två timmar senare än planerat, så först vid halv sju kom jag iväg till Borlänge för att handla en del saker som behövdes. Jag var hemma halv tio och hann inte göra de förberedelser jag planerat. Testa hur lång tid det tar för gelatinpulver att stelna hanns med, men inte att baka de två tårtbottnar jag behövde till ena tårtan, sådana där med sockerkaka och maräng. Jag var intill döden trött när jag gick upp för att göra mig i ordning för natten vid halv tolv och insåg att jag inte skulle orka upp tidigare än till åtta på morgonen.

Kvart i nio skulle vi träffas för att börja förbereda, ställa upp bord och bänkar, fixa med maten, duka med mera. Tack och lov kunde jag gå ifrån redan efter någon timma för att börja fixa med mitt. Och sedan gick allt åt helvete. ALLT.

Första tårtbottnen blev sned och vind och såg bedrövlig ut. Den andra blev helt bränd undertill, så den fick jag göra om. Gelén stelnade inte alls på samma tid som kvällen innan, det tog avsevärt mycket längre tid (är det skillnad beroende på hur stor mängd man gör?). Surdegsbröden jäste inte, utan de låg som två platta små klumpar i ugnen. Jag hade en ny surdeg - min gamla måste Pappa med sambo ha städat ut när de passade huset i tron att det var något snusk, för den har jag inte lyckats hitta - och uppenbarligen var den inte klar. När jag väl fått klar den andra tårtbottnen - eller snarare den tredje, den istället för den brända - så kunde jag omöjligt få på den på toppen när jag lagt fyllningen på den första. Och mitt uppe i detta, med bottnar, vispgrädde, hallon på tining här, blåbär på tining där, gelé som inte ville stelna, disk halvvägs upp till taket och ingen fungerande diskmaskin, platta brödklumpar i ugnen, äggskal och spill så skulle jag koka tre termosar kaffe också.

Då satte jag mig ner och grät. Jag var så stressad att det bokstavligen kändes som om något i mig skulle gå sönder. Inte hade jag fått i mig någon mat på hela dagen heller, bara en balja kaffe till frukost, och jag var alldeles skakig.

Jag ringde efter grannen, tillika ordförande i styrelsen, och hon kom över och hjälpte mig med tårtbottnen, tröstade mig med att det inte gjorde något att den var sned och vind, sa att vi klarade oss bra med bara baguetterna och klappade om mig lite. Sedan tog hon med sig tipspromenadslapparna och skulle skicka något av sina (vuxna) barn ut att sätta upp dem.

Och så småningom stelnade gelén så jag kunde göra klart tårtan (den blev fin), kaffet blev klart, jag tog mig in i duschen, målade mig och satte på mig rena kläder. Grannen kom och mötte upp och hjälpte bära mig det sista. Hon fick ta tårtan, jag vågade inte.

Och folk tyckte att det var en rolig tipspromenad - men svår - med fina bilder. Och den sneda, vinda tårtan var den som gick åt bäst. Och den andra tårtan trodde folk var köpt (ja, har man bara tillgång till en tyll, så är det ju lätt gjort). Och jag överlevde.

Men så pass utmattad är jag alltså återigen att jag går alldeles sönder när det kör ihop sig omkring mig. Tre veckor ensam med barnen och jag är tillbaka på ruta ett. Och det är ju så jävla typiskt, att på den enda lediga helgen, på fyra semesterveckor, då infaller byfesten. (Och varför jag nu åtagit mig att vara med i styrelsen, i mitt skick, finns det som sagt förklaringar till).

Barnen kom och var med på festen och Nassen stannade hos mig över natten. Jag körde hem henne till Lassepappan vid lunchtid idag, efter att vi städat undan och röjt efter festen.

Således... på fyra veckors semester har jag haft en halv dag med möjlighet till återhämtning. För så är det tyvärr. Hur mycket jag än älskar mina barn och vill vara tillsammans med dem, så är det enda sättet för mig att återhämta mig att vara ensam. Det absolut enda.



fredag 4 augusti 2017

Några kalhyggen till

Jag tvingade med mig ungarna upp till Lindbuan. Annars skulle de ha suttit framför datorn hela dagen. Det tog max 100 meter innan det började gnölas och gnällas om "ont i benen" (Ja, så blir det när man aldrig använder dem utan bara sitter på arslet), "jobbigt" (Ja, det är jobbigt att gå uppför, du dör inte), "När är vi framme?" (Ja, inte efter 100 meter i alla fall).

När Nassen pep som värst blev jag så jävla less att jag bara travade på, uppåt, uppåt, över kalhyggena och lät ungarna klara sig bäst de gitte. Ja, naturligtvis hade de huggit ner hela skogen. Blev jag överraskad? Not! Grannen behövde väl en femte fyrhjuling att fjanta runt på, eller nått. En robotgräsklippare kanske?

Och allvarligt Samsung, vem fan tror ni vill ha bilder i det här formatet? Inte jag i alla fall!

När jag kom upp till stugan (Friluftfrämjandets) gjorde jag upp eld så att vi skulle kunna grilla korv. Jag är inte så hejans bra på att göra eld måste jag tillstå. Efter ett tag kom ungarna larvande. Draken hade burit Nassen en stor del av vägen. Ja, det var väl rart och omtänksamt av honom, för all del, men hur bra är det att hon lär sig att det bara är att sätta igång och pipa, för då blir man buren? Han var helt slut när de kom fram och slängde sig på en brits inne i stugan.


Jag hade knappt fått på de jäkla korvarna innan de började: "Är de klara nu?", "När är de klara?", "Är de inte klara snart?". Hade jag inte varit tvungen att hålla koll på elden - jag misstänker att brandrisken är tämligen stor - så hade jag tagit ryggsäcken och bara gått. Och jag deklarerade att jag fan aldrig någonsin mer kommer att ta med dem ut på någonting eftersom de bara är missnöjda och gnäller hela tiden. "Hädanefter när ni är hos mig så gör vi ingenting, vi är bara hemma. Men modemet kommer att vara i max två timmar per dag. I övrigt får ni roa er bäst fan ni vill."

Efter ett tag började de springa runt och plocka blåbär med stor iver och så fick de sina korvar och det blev lite småtrevligt ett tag. Tills Draken började tjata: "Ska vi börja gå nu?", "När ska vi gå?", "Ska vi inte börja gå nu?" och jag höll på att gå i taket igen.


På nervägen var de i alla fall riktigt söta och plockade blåbär så det stod härliga till med frekventa förnöjda tillrop.

Men alltså, hur känner man sig när man går hem från jobbet när man har 
åstadkommit något sådant här? Nöjd och belåten med sitt värv? Gör det 
verkligen inte något med en människa som skövlar så till den milda grad?

När vi kom hem undrade Draken om vi inte kunde ha filmkväll. Det var ju sannerligen i senaste laget och jag kan inte påstå att jag hade någon vidare lust, men jag kunde inte stå emot. Jag vill ju att vi ska göra saker tillsammans. Egentligen. 


Det fick bli Pirates of the Caribbean, 4:an, för den hade jag inte sett. Rätt trist och utan den charm som de (eller i alla fall den) första hade, men nå ja. Frid och fröjd en stund i alla fall.

Och imorgon åker barnen till sin far. Och jag ska försöka återvandla den eldsprutande draken Scylla till människa igen. Försöka.


Till de flesta i mina (påtvingade) hemtrakter, och extremskövlarna i synnerhet:





onsdag 2 augusti 2017

När allt är fel

Alltid lika underbart att komma ut i de vackra Dalaskogarna!

Det kryper i hela kroppen. Allt är fel - ALLT!

Jag avskyr min kropp. Den äcklar mig.

Jag hatar den här byn. Jag vill inte bo här. Jag vill inte bo i Dalarna överhuvudtaget.

Jag blir snart helt hysterisk på mina barn. De måste vara världshistoriens värsta gnällspikar. Piper över allting. Missnöjda med allting. Bråkar oavbrutet, retas med varandra, slåss, trökar och tjatar sönder mitt huvud. Jag har god lust att skicka dem till ett flyktingläger några dagar så att de får lära sig veta hut. Men de skulle inte överleva i fem minuter.

Jag blir galen på min skittelefon, en Samsung S6:a. Maken till usel telefon! Jag är missnöjd till 100% Telefonen är också min enda kamera och den ger bilder i skitfult format, som inte går att ladda över till datorn, som lämnar svarta tomrum när jag vill beskära, som gör allt som har med bilder, som ju normalt är en glädje för mig, till något plågsamt, irriterande, ytterligt tids- och jobbkrävande.

Jag känner mig sviken och illa behandlad av de flesta i min omgivning:
- Inneboendefamiljen som bara drog, med tolv timmars varsel, och lämnade mig i sticket med en helt sabbad sommarplanering och akutsituation när det gällde att skaffa passning till hus, djur och växter på bara några dagar inför en planerad resa. Jag som slagit knut på mig själv och gjort allt jag kunnat för att hjälpa dem, inte minst ekonomiskt.
- Mitt X som helt plötsligt lade beslag på den enda veckas semester där jag hade en chans att få möjlighet till återhämtning; jag som ännu inte hämtat mig efter ett utmattningssyndrom och som har en jävla massa semester att ta ut men som inte kan ta ut någon, får alltså inte en enda vecka i år med möjlighet till återhämtning.
- Det fega falska kräket till chef på psyk, som genom att vägra lyssna på sin personal indirekt orsakade att jag blev av med mina glasögon för 8 500 och som inte hjälper mig att få någon ersättning för dessa och dessutom lurar mig - som tack för att jag slog knut på mig själv för att hålla avdelningen flytande när han lejt en galen stafett som vi var tvungna att hålla borta från patienterna, i e jag fick sköta både mitt och stafettens jobb, naturligtvis utan ersättning eller någon som helst cred.
- Det jävla fiberbolaget som, trots att jag kryssat i att de måste ta kontakt med mig innan de grävde in fibern, plötsligt hade lagt kabeln precis där jag ska anlägga trädgårdsgång, uteplats och rabatter. Och som fortfarande inte tagit kontakt med mig, trots att de efter mailkontakt sagt att de skulle.

Diskmaskinen fungerar inte. Inneboendefamiljen lyckades ha sönder den innan de drog. Och jag bara orkar inte skruva isär den och se om jag kan laga låset innan jag tar mig före att köpa ett nytt. Och hur skulle jag orka försöka få det på plats? Och vem skulle jag be om hjälp. Jag känner ingen här och har inga vänner. Jag är ensam. Alltid helt ensam. Och jag diskar och diskar och diskar, i ett kök som inte är anpassat för handdisk. Bara en ho och ingen direkt diskbänk att ställa ifrån sig på. Det är oerhört omständligt.

Telefonen fungerar inte. Det skulle kunna vara så det är fel på bägge mina trådlösa samtidigt men alldeles oavsett så är det vad Telia kommer att hävda om jag ringer. Det är ALDRIG hos dem felet ligger. Nå väl, kanske fibern gör att jag äntligen slipper Telia. Det vore ju inte en dag för tidigt. Som det är nu har jag även bredbandet via Telia - det är det enda som står till buds här - och gissa hur bra det är.

Björk i Dalaskog

Båda utomhuskranarna är trasiga och det rinner konstant ur blandaren uppe i badrummet, vad jag än gör. Och det går inte att få tag på en rörmokare. De svarar inte ens. Men jag är ju kvinna. Kvinnosynen i Dalarna är som den är, i e 50 år efter sin tid. Jag behöver byta matta i duschen också, eftersom där är en spricka där det rinner ner vatten. Det går inte att få tag på en mattläggare heller. Fast i ärlighetens namn så har jag en bra målare - han är till och med infödd och måste således ha missat den obligatoriska kursen i misogyni - och en bra snickare. Halleluja!

Och så detta väder till råga på allt. Blåsigt och mulet varenda jävla dag. Och så tillräckligt mycket regn för att det ska vara maximalt irriterande utan att göra den minsta nytta. Knastertorr jord överallt men tillräckligt våta blad för att man ska behöva stövlar när man går i skogen för att inte bli dyblöt.

Regn i en av Dalarnas trolska skogar

Ingenting av det jag vill och mår bra av att göra har jag möjlighet till. Det enda mina dagar består av är att duka, duka av, diska, tvätta, städa, få huvudet söndertjatat, laga mat, duka, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, lyssna på ungarnas bråk och gnäll, städa, tvätta, duka, laga mat, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, tjata om tandborstning, dusch, klädbyte, undanpockning...

Behöver jag säga att jag HATAR att laga mat?


Bah, det är ju bara ett år tills jag får möjlighet till lite återhämtning. Hur länge satt Nelson Mandela fängslad? Man måste ha perspektiv, fröken Scylla!