Kulturtanter på vift

Det går inget vidare för mig, men i helgen har jag haft det bra. I fredags kom min älskade väninna - en av de två vänner jag har kvar - från Hufvudstaden för att tillbringa helgen här. Vi har tjattrat, druckit vin och kulturtantat oss. Det är förunderligt, jag som knappt kan prata med människor längre, kan tjattra i timmar med henne. Hon var här en kort sväng under senvintern också och då var det nio år sedan vi sågs. Nio år som var som bortblåsta så fort vi kom samman igen.

Igår var vi till Magasinet i Falun och såg Nick Brandtutställningen. Jag var rätt ledsen över att jag missade då han ställde ut på Fotografiska för något år sedan, och plötsligt var utställningen här. Här. I utmarkerna. Till min förvåning hade kära konstkritikerväninnan också missat utställningen på Fotografiska, så hon var så nöjd, hon med, att få en andra chans.

Jag är helt fascinerad av de förkalkade djuren från Lake Natron. Jo, jag har en morbid sida, i allra högsta grad.

Jag blev förvånad över hur ung han är, Brandt. Född 1964. Jag hade en vag - och uppenbarligen helt felaktig - bild av en grånande herre.

Efter utställningen åkte vi vidare till Stora Hyttnäs, Carl Larssongården, i Sundborn. Det var länge sedan jag var där. När Draken var nyfödd. Han skrek oavbrutet och Lassepappan och jag fick gå varsin guidad tur, medan den andra satt utanför och väntade med den vrålande ungen. Det var innan jag hade fattat att han måste få snutta nästan hela tiden. När jag väl lärt mig det gick jag runt med honom så. En gång, minns jag, travade jag genom halva Östermalm med Draken snuttande vid mitt bröst. Jag tycker verkligen om Stora Hyttnäs. I synnerhet Karins textilier. Och färgsättningen. Och planeringen...

Där finns en duk, broderad i rött, som jag gärna skulle vilja sy upp. Den finns som materialsats för 700. Men när skulle jag hinna det liksom? (Tyvärr hittar jag ingen bild på just den).

De där lamporna skulle jag vilja ha, men jag tycker att priset är rätt saftigt. 500 kronor för lite papper. Ja, och armaturen då. Men vad kostar sådan, 100 kronor? Borde man inte kunna göra en liknande själv?

Idag har vi varit på Ottilia Adelborgmuséet. Händelsevis pågick en utställning med Helena Hernmarck, som jag inte kände till namnet, men väl, delvis, till gärning: fantastiska bildvävar. Jag har sett henne tidigare på Dalarnas museum. Och nu fick jag klart för mig att hon väver - ja, åtminstone nu - med garn från Wåhlstedts och att vävarna görs hos Alice Lund i Borlänge. 

Så där jättemycket av Ottilia Adelborg fanns där inte, men väl två trevliga damer som gärna berättade och förklarade och en film som faktiskt gav en hel del.

Blomsteralfabetet är väl det hon är mest känd för.

Knyppelskolan

Sedan åkte vi vidare till Sätergläntan för ett besök i butiken - som var stängd. Vi som tyckte att vi hade kollat upp det så noga innan. Ack ja!

Det var så oändligt skönt att få prata. Prata på riktigt. Om ungar och föredettor, om åldrade föräldrar och om syskon, om litteratur och film, konst och politik. Att för en gångs skull få prata med en människa jag har något gemensamt med. 

En fin helg