tisdag 29 december 2009

Förhoppningar


Jag fick lust att räkna upp mål och önskemål för det kommande året, jag med. Men så känns det lite olustigt. Som vore jag rädd att dra över mig det onda ögat. Får jag ens leva? Alla får inte det. Får jag vara frisk? Alla är inte det. Ibland vill livet något helt annat än vad man själv hade önskat, och det är bara att åka med, så gott det går. Det som känns viktigt idag kan vara betydelselöst i morgon. Men...

Om allt går som förväntat bör 2010 bli året då:
  • Jag får min legitimation

  • Jag påbörjar en ST-tjänst

  • Mitt äldsta barn börjar skolan

Jag hoppas att:

  • Vi ska få höns och ankor till sommaren.

  • Jag ska få en chans till en veckas semester och få vara alldeles, alldeles ensam för första gången på 7 år. Bara vara, läsa, andas, titta, skriva...

Vad som kommer lite mer an på mig själv och min förmåga att ta mig i kragen är:

  • Att regelbundet åka till äventyrsbadet med Drakungen.

  • Att försöka röra mig regelbundet.
  • Att ta vara på tiden bättre och få tid att läsa och handarbeta i större utsträckning.
  • Att skriva fler brev.

måndag 28 december 2009

Häxan från Portobello

Jag ska erkänna att jag blev rätt fängslad. Att den fascinerade mig. Men bra? Njae. Jag kan inte riktigt förlika mig med att en 60-årig karl från Brasilien har skrivit den här boken. Varför har han skrivit den här boken? Jag tyckte inte om slutet, det gjorde jag inte. Men vad var det då som fängslade mig? Jag vet inte. Jag är inte säker på att jag vill veta det heller. Det kanske skulle säga något om mig som jag inte vill kännas vid.

Jag har inte läst honom förr. Kanske borde jag i alla fall läsa 'Alkemisten'.

Eller?

söndag 27 december 2009

Slut på det roliga

Det röda lacket är nu borta och naglarna är kortade. I morgon ska jag jobba igen och är inte ledig förrän nyårsdagen (efter en tolvtimmarsjour på nyårsafton) för att sedan arbeta lördagen igen. Gudarna ska veta att det tar emot. Inte för att jag har något emot jobbet, egentligen, utan för att jag hellre vill vara hemma och skrota.

Jag har inte varit utanför dörren de senaste dagarna, med undantag för julafton då jag gick till och från bilen. Jag hade förmodligen mått betydligt bättre om jag bara tagit mig i kragen och lufsat ut en vända.

Jag har skickat iväg min första beställning från Trädgårdsamatörernas frölista och beställning från Konnässörsklubben. Det är sådant man måste vara snabb med. Konnässörsklubben hade träd och buskar som tema i år. Det tackar vi för. Synd att jag har så hög zon här bara.

Nu väntar Impecta, Rara växter och Lindbloms på genomgång.

Man blir säll av att så.

Det har ni inte hört förr va?! ;)

Röda naglar

Jag var lite ledsen eftersom jag inte hann köpa något fint att ha på mig till jul. Min garderob är sorgligt eftersatt efter 6 års pluggande med konstant pengabrist följt av en graviditet och därpå oavlönad mammaledighet. Sedan visserligen en och annan slant, men ingen som helst tid att springa i affäerer.

Men så letade jag fram en lång, vid, svart Gudrun Sjödén-kjol och en benvit blus med folkloreinspirerade broderier. Och till det fick jag för mig att jag skulle ha röda naglar, julen till ära. Det är mycket längesedan jag hade röda naglar. Sedan jag var i tonåren har jag varit mycket bestämd med att jag absolut inte kan ha färgat lack om inte naglarna är så långa att de når över fingertoppen. Det gör de aldrig nu för tiden, för jobbets skull.


På juldagen blev det samma kjol med en liten hålstickad kofta. Till den hör en sådan där stor säkerhetsnål att fästa ihop framstyckena med. Det blir inte snyggt, och säkerhetsnålen ser bara billig ut - i och för sig inte så konstigt, eftersom det är en billig kofta. Hur som helst... Jag drog mig plötsligt till minnes att jag har ett par enkla broscher med svarta "stenar" som jag fått efter Farmor. En av dem fäste jag ihop koftan med, och det blev inte så tokigt. Till det grå pärlor och örhängen med svarta gnistrande stenar och grå pärlor.

Och med detta blev jag faktiskt den mest uppklädda, trots allt, ty i Älsklingens familj står finkläder inte på schemat, ens till jul.


(Nog är det här första gången jag skriver om kläder?)

Lummer

För första gången sedan jag flyttade till Dalarna har jag fått tag på lummer :)

Fast det jag har satt upp runt gardinstången ser sannarligen inte särskilt fagert ut på den här bilden. Det är snyggare i verkligheten.

lördag 26 december 2009

Förnuft och känsla

Ok, jag erkänner... *host* Jag har aldrig läst Austen förut. Ska jag skämmas?

Tja, lite kul var den ju faktiskt, även om kärleksromaner inte är min förtjusning, inte ens om de är skrivna för 200 år sedan och av Austen - fast vetskapen om detta förlänar dock läsningen (i e lyssnandet) ett milt, förlåtande skimmer, trots allt.

Kvällsjoursveckan

Förra veckan gick jag kvällsjour. Den höll ta mig fanken på att ta kål på mig. Inte, som man kanske skulle kunna tro, för att ortopeddisken var nerlusad av herrar som inte kunnat anpassa hastigheten efter väglaget, bensköra damer, ungdomar som farit på alla upptänkliga glidande föremål på det mest dumdristiga sätt och madrass- pulka- eller stjärtlappåkande dagisungar som brutit allehanda lemmar - eller trodde att de gjort det - ute i snö och på is. Nej, utan för att arbetstiderna är en smärre katastrof när man har små barn.

Hem kom jag mellan halv ett och halv tre på natten. Sedan skulle det släckas ner, klappas katt, fås av kläder, filas tandtråd, avlägsnas smink, borstas tänder och lyckas med inmutning i Morfeus rike också. Och så Trollet som kom tufsande vid halv sex och ville snutta. Med eller utan mjölk ska det snuttas. Jag är för gammal för att klara mig på tre till fem timmars sömn i en veckas tid. Och till råga på eländet hör en tolvtimmars söndagsjour till kvällsjoursveckan. Ack ja! Nu har jag beklagat mig.

De tre lediga dagarna före jul försvann i ett töcken, trots att jag drog ned på väldigt mycket av det jag ursprungligen planerat att göra. Vi hann i alla fall baka pepparkakor, Draken och jag, och så målade vi kristyr på dagen efter. Men några mandelmusslor blev det inte, inga lussekatter och ingen knäck eller ischoklad, ingen marsipanstubbe med fikon i rom, valnötter, hasselnötter och choklad, inget pepparkakshus och inga apelsiner med nejlikor. Jag åkte inte till Insjön och jag gick inte på biblioteket. Och inte gick jag i affärerna på stan.

Det blev jul ändå.

Mjölkfritt

Förra veckan gick jag kvällsjour
Förra veckan försvann min mjölk.

I vanliga fall brukar jag börja läcka ungefär när det är dags att åka hem, och sedan smådrittlar det under natten. Det känns konstigt och tomt att den är borta. Jag har tyckt så mycket om att ha mjölk i mina bröst. Det kändes kvinnligt, mänskligt, djuriskt, rätt.

torsdag 24 december 2009

onsdag 23 december 2009

Finfrämmande

Jag har både domherrar och sidensvansar ute i häggen. Jag är så glad för det :) De är underbart vackra.

tisdag 22 december 2009

Snön lyser vit


Det är -21º och snön ligger vit över mark och träd. Vinteräpplen och rönnbärsklasar bär snömössa och dimman driver över älven. I häggen jagar småfåglar efter frön och nötter och skatorna hoppar efter de dinglande späckbitarna. Vitnos sitter i sitt granristäckta vindskydd och mumsar hö.
Ungarna är lämnade på fritids och hos dagmamma och jag ska slå in julklappar och städa. Det är mycket som ska hinnas med.

måndag 21 december 2009

Vintersolståndet


Hurra! Nu vänder det.

måndag 14 december 2009

Pick pick

Grannen har skaffat höns. Sådana där små rufsiga med fjädrar på benen. Kochin? De går helt lösa. Jag har sett dem trava runt där nere på gården och de har också hittat in i hästhagen nedom oss. Idag är de inne i vår trädgård :) De går och pickar under häggen där fåglarna (och jag) spiller ner en massa frön på marken. De är rackarns söta.

lördag 12 december 2009

Groda

Kollegan hade dikterat:
Mellanhandsben: svårbedömt på grund av svullnad...

Sekreteraren skrev:
Mellan hans ben svårbedömt på grund av svullnad...

Hoppla! Vem var det som sa läkargrodor?

fredag 11 december 2009

Ortopedop

Op igen. Kosackmössa. Munskydd. Sterilium. Bli påklädd, opsyrran framför och uskan bakom. Händerna ner i handskarna. Knyta bandet. Stå med. Hålla hakar. Diatermera. Suga undan lite blod, eller torka. Se och känna strukturerna där inne, se hur tjock peroneusnerven är och hur den försvinner in mellan muskelbukarna på underbenet och hur otroligt stram och hård Tractus ileotibialis (pekbar bild) är. Sy lite.

Ja, jag vet att det är lika patetiskt nu som tidigare, men jag njuter. Fortfarande. Och ibland står jag knappt ut med tanken på att jag snart inte får vara med om det mer. Jag ska sno med mig en flaska Sterilium innan jag slutar. Som tröst.

Bekännelse


När jag var en fem, sex år så var jag hemma hos en kompis kompis. Hon bodde nerför backen i Ramsdalen, där jag bodde då. Hon hade en snöglob! Jag minns inte säkert vad som fanns i den, men jag har ett vagt minne av en tomte på släde med paket och granar. Det kan vara en efterkonstruktion. Det var det vackraste jag någonsin hade sett. Redan då tyckte jag att vinter och snö var underskönt. Jag ville ha en snöglob mer än något annat i världen. Jag fick aldrig någon. Än idag kan jag känna något diffust i magen då jag ser en snöglob.

Förra året köpte jag en liten snöglob till Draken. Han förhöll sig kallsinnig. I år har jag köpt en till Trollungen. Jag antar att han kommer att kasta den i golvet, så det fick bli en liten billig en.

För många år sedan, på väg hem från Berlin, hittade jag en snöglob med Brandenburger Tor och silverglittersnö. Den kitschigaste av de kitschiga snöglober man någonsin kan tänka sig. Jag menar, finns det något fulare än Brandenburger Tor? Och så silverglitter på det. Jag stod och velade och velade. Jag sörjer än att jag inte köpte den ;)


(Ja, det var ju meningen att det skulle "snöa" i den där snögloben, men det gör det ju inte när jag lägger in den här, av någon anledning)

torsdag 10 december 2009

Mödrar och söner


Alldeles ljuvlig liten bok. Stillsam och lågmäld. En vecka i Aten (fast inte den boken med den titeln). Jag tyckte verkligen om den.

Jag har alltid varit svag för Kallifatides. Först när jag lyssnat färdigt på boken och läste på baksidan, mindes jag Bönder och herrar-trilogin. Hur är det möjligt? Jag som tyckte så väldigt mycket om den, då för länge länge sedan. Hur kunde jag glömma? Det är förunderligt.

Änglavingar

Hon är 90+ och har ramlat och slagit i ryggen och axeln.

- Här! säger hon och pekar Där vingarna skulle suttit om jag var en ängel.

lördag 5 december 2009

Tomt

Det känns tomt och tyst och ensamt här. Vid 1000 ska jag outa mig. Tror jag. Om det nu gör någon skillnad.

Seg lördag

Hela dagen har jag liksom bara gått och väntat på att det ska bli dags att åka till jobbet. Jag går jour imorgon, 11-21. Visserligen är det kul på ortopedakuten, men det är jobbigt att bara vara ledig en enda dag på en vecka. Jag är gammal och trött och har små barn som behöver mig. Dessutom har jag jobbat över ganska ordentligt tre av veckans dagar. Jag har inte kunnat slappna av och vila alls. Det känns som en förlorad dag.

Tjihooo!

STA:s frölista har kommit!

fredag 4 december 2009

A-jouren

Idag har han rosa strumpor :)

Och istället för sitt foto på passer-/id-kortet har han klistrat en bild av fantomen.

Är det inte rart?

torsdag 3 december 2009

Lägesrapport

Särskilt myckt snö har vi nu inte, men det är enastående vackert med all rimfrost på träd och buskar och. Om kvällarna står Jupiter ovan motorvägen och när jag svänger ner i byn gnistrar gräset som vore myriarder diamanter utslängda på marken. På mornarna står månen full ovan träden, enorm och med en skimrande halo runt om.

Jag har tillbringat veckan på ortopedakuten. Vad kul, tänkte jag i söndags, ortopedakuten! Men det var så lagom kul med en A-jour som jag knappt såg röken av, patienter i mängd och tämligen få patienter av den traditionella arten: Ramlat/slagit i. Ont här. Röntga. Fraktur/inte fraktur. Linda/gips. Info. Hem.

Emellertid fick jag redan i tisdags sällskap av en likaledes ny och förvirrad randande ST-läkare, och vi vimsade på tillsammans och livet kändes rätt roligt igen. Jag är glad över att ha honom där, i synnerhet som det är en ny A-jour varje dag.

Min första patient var i alla fall en scaphoideumfraktur (båtbens-) som jag klippte tämligen direkt och som syntes på röntgen. Nå ja, den var en och en halv vecka gammal.

I tisdags sydde jag, och sydde, och sydde. På en och samma tant. Det är rent förunderligt vilka gigantiska hudflikar gamla damer plägar slå upp då de ramlar. I synnerhet de som står på kortison. Det är som om någon hade tagit en stor osthyvel och skurit sig en skiva. Det är ett elände att lägga bedövning i de där sladdriga kanterna, tycker jag i alla fall.

Idag har jag och ST-randaren gipsat varandra så det står härliga till. Jojomensan.

A-jouren jag ska gå med i morgon har rakad skalle, mustasch, litet pipskägg, knallröda eller knallorange strumpor och en gigantisk dödskallering. Sådant livar upp.

onsdag 2 december 2009

Vaccinatören

Nu har jag vaccinerat Älsklingen. Jag var till skolan och fick Draken vaccinerad tidigare idag, och eftersom färre barn än väntat hade dykt upp och de hade vaccin över, fick jag med mig en dos att ge Älsklingen. Han tyckte att det gjorde ont - till skillnad från alla andra jag träffat. Jag flyttade nålen lite för att sprida dosen, aspirerade och sprutade igen, men han grimaserade fortfarande och då flyttade jag den lite till, men då skrek han till och ryckte till så att nålen åkte ut. Jag undrar om jag är så hopplöst klantig, eller om det var han som var stressad bara för att det var jag. Huden går man ju bara igenom en gång och vad kunde göra så ont, liksom?

tisdag 1 december 2009

Jerusalem

Jag har i ärlighetens namn alltid haft svårt för Selma. Det är något (blä, nu känner jag mig rent hädisk) barnsligt över hennes stil, och i synnerhet kärleksskildringarna har lite gamla 'Starlet' eller 'Mitt livs novell' över sig, och har känts så tramsiga.

Med hjälp av litteraturgruppen, som jag deltog i under en termin i början på den kliniska utbildningen, fick jag emellertid hjälp av de andra och våra diskussioner att mildra mitt omdöme en smula. Jag fick upp ögonen för det andra.

Jag antar att jag har vant mig vid Selma. Jag stör mig inte på de tramsiga kärleksskildringarna längre - inte så mycket i alla fall - och jag kan känna mig rätt tilltalad av det lätt övernaturliga draget som brukar finnas i hennes berättelser. Och Jerusalem tyckte jag mycket, mycket om.

söndag 29 november 2009

Advent

Veni veni Emmanuel måste var den allra vackraste adventssången. Egentligen föredrar jag den med stor kyrkokör och latinsk text, men eftersom jag inte fann någon sådan version som jag gillar på YouTube, så får det bli den här, lite annorlunda varianten.

(Jisses vad jag har slitit denna dag. Nu måste jag störta i säng.)


fredag 27 november 2009

Jag tror



Meditation, yoga, frigörande andning, spikmatta, avslappningsband, bön…

Jag tror att det viktiga är att man tar sig den tiden. Att man fokuserar. Att man vänder inåt. Det är det som är det helande. Sedan vad man väljer, är upp till var och en.

Bodil Jönsson talade om ett vitt rum för egen del. Och om en kvinna hon hört talas om som satt en halvtimma i sin trädgård varje dag.

Ett rum. Verkliget eller endast i tanken. Ett rum att finna ro i.

torsdag 26 november 2009

I stå

Det har gått i stå, mitt läsande. Jag som var så glad för att jag äntligen kommit igång igen. I hela mitt liv har jag läst och läst och läst, men helt plötsligt fanns där aldrig tid och möjlighet. Och när tiden och möjligheten äntligen fanns där igen - åtminstone stundomvis - så låste det sig, och jag kunde liksom inte längre. Jag hade svårt att koncentrera mig och kom inte in i det jag försökte läsa eller så somnade jag helt enkelt.

Men så i slutet av sommaren började det lossna och jag var så lycklig. Nu har det låst sig igen. Jag hoppas att det är något kortvarigt. Jag lyssnar i alla fall fortfarande i bilen.

onsdag 25 november 2009

Rutor


Jag fick sådan lust att virka sådana här mormorsrutor. Lite annorlunda än dem jag är van vid.

tisdag 24 november 2009

Intro

Vi har introduktionsvecka på ortopeden. Rent förunderligt! En introduktionsvecka!!! Inte SLASK ner på akuten! Eftersom jag missade större delen av min röntgenvecka bad jag att få vara en dag på Röntgen och kolla på skelettbilder, och den dagen har jag klämt idag. 250 bilder, typ, har jag gått igenom. Eller snarare 250 patienter. Det är ju ofta flera bilder, ur olika vinklar. Slätröntgen skelett är påfallande vackert. Jag gillar bild. Och de flesta frakturer lyckades jag upptäcka alldeles självsamt. MR-knäna, däremot, såg jag inte ett dyft på, men det gör ingenting, för dem behöver man inte kunna bedöma själv där nere på akuten, som man måste med de andra.

Min handledare är underbart rar och slår knut på sig själv för att ta bra hand om mig. Det blir nog bra det här. Det här också.

söndag 22 november 2009

Trots

Trollungen har varit komplett hopplös hela dagen. Han skriker och bråkar om allt. Först skriker han som en stucken gris för att han vill ha macka. Då får han en macka. Då skriker han som en stucken gris för att man har givit honom en macka. Och så vidare, i all oändlighet. Om saften, som han sedan inte vill ha utan slänger i golvet. Om att han vill diska, fast han skriket hysteriskt så fort man sätter på kranen. Om att TV:n ska vara på och sedan blir han vansinnig för att den är på. Himmel vad den ungen har levt rövare idag. Vid ettiden hade jag sprängande huvudvärk av allt skrikande. Som att det inte skulle räcka med att jag har ont i halsen sedan fem (FEM!) veckor. Ja men, är det rimligt?!

Icke desto mindre har jag idag:
¤ Gjort frukost och dukat av frukost.
¤ Kört diskmaskinen. Plockat ur diskmaskinen.
¤ Tvättat och hängt fyra maskiner tvätt.
¤ Kokat köttsoppa och bakat brytbröd, dukat och dukat av.
¤ Slagit in paket som Draken skulle ha med till bästisen samt planterat fem olika små kaktusar (som Draken själv sått) i en kruka, fyllt på med sjösten och placerat i guldkruka. Jo, småkillar gillar också guld, trots att de inte får enligt gängse pojkroll.
¤ Planterat om tre nyköpta små amaryllisar.
¤ Putsat två fönster (inte mellan, förvisso)
¤ Bäddat rent.
¤ Haft Älsklingen att sätta upp två amplar och två tavlor.
¤ Burit ut alla ca 200 krukor som stod ute på tvättstugetrappen till förrådet.
¤ Förankrat en julgransfot i jorden, där det sedermera ska placeras en gran. Gäller att passa på innan det fryser och/eller snöar.
¤ Lagat middag, dukat, dukat av.

Och däremellan släpat på, snuttat och kämpat med Trollet. Pust! Det duger som dagsverke.

fredag 20 november 2009

Spiderwickserien


Jodå, nu har vi läst ut Spiderwickserien, både jag och Draken (och Älsklingen förstås, eftersom han läser för Draken) alla fem delarna, om Tråckeltum, paddtrollen, Pipgrisen, Mulgarath, Arthur Spiderwick, gripen Byron, älvorna och annat oknytt. Den finns uppenbarligen som film också.

:)

Nu får vi väl sätta igång med Bortom Spiderwick-böckerna istället.

torsdag 19 november 2009

I sista skälvande minuten

Ja, då var det snart klart. Jag avslutar min treveckors anestesiplacering med att gå jour. För tillfället är det kav lugnt så jag sitter på ett tomt AT-centrum och väntar på att bli sökt.

Det är rätt kul med anestesi (inte IVA!) när man får göra något, men att sitta och titta på stabila värden på en skärm under långa operationer är ju så lagom upphetsande. Jag har tagit alla chanser att hämta och lämna saker, dra upp injektioner, pyssla med patienter, byta spruta i pumpen, koppla dropp och föra protokoll för att inte ledas till döds.

I princip är det två saker man ska lära sig på anestesiplaceringen. Sätta nål och hålla fri luftväg. Nålar har jag satt förödande få, men fri luftväg har jag hållit så det stått härliga till. Och så har jag satt larynxmasker i parti och minut och gjort ganska många intuberingar.

Senare
Där small det till, minsann. Jag sa till narkosläkaren jag gått med att jag ville ha snitt, för att få se lite bäbisar.

- Nää tack sa hon inga snitt!
- Ja men en EDA på förlossningen i alla fall sa jag.
- Ja, men där är det ju inga bäbisar sa hon bara magar.

Så sökte hon mig för att vi skulle gå och lägga en EDA.
Sedan sökte hon mig igen för att vi skulle gå på katastrofsnitt.
Precis när vi var klara med det sökte de från Öronop om en patient som satt en stor bit mat i halsen.

- Är du nöjd nu? undrade hon.

Nu är jag klar med min anestesiplacering. Jag kommer aldrig mer intubera. Det är nästan så att det känns lite sorgligt - trots att jag inte för allt i världen egentligen vill jobba med sådant här. Ibland är man konstig. Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sedan åka hem till mina små grisar. I morgon är jag ledig. På måndag ortopedi.

Katastrofsnittet gick bra. Det blev en flicka.

fredag 13 november 2009

Mannen utan öde


Helt annorlunda mot andra överlevarberättelser jag kommit i kontakt med. Lite provocerande tycker jag ändå att det känns att beskriva det som händer och att människor skickas till gaskamrarna så totalt utan känslor - åtminstone i första delen av boken, sedan ändras det lite. Jag förstår mig inte riktigt på den här boken. Jo, att inte se sig som ett offer... men till vilket pris? Till vilken nytta? Hur som helst en fascinerande berättelse.

torsdag 12 november 2009

Öronop

Jag visste faktiskt inte tidigare att man använder kokain i medicinska sammanhang.
Man lär så länge man lever...

Jag känner mig lika larvigt glad när jag får intubera som för tre år sedan.
Vissa saker förändras aldrig.

Jag är särdeles usel när det gäller att sätta nål.
... eller så lär man sig inte, trots att man lever.

Lever jag? (undrade den av tröttman drabbade)

onsdag 11 november 2009

Trams

För länge sedan var det någon på DD som satt och klistrade in gamla texter från ett annat ställe. Jag minns att jag tyckte att det var fruktansvärt fånigt.

*Host*

fredag 6 november 2009

Status

Snön är borta.
Draken är på disko.
Trollet snuttar.

IVA måste vara det tråkigaste som finns i vårdväg.

Nästa vecka öronop.

torsdag 5 november 2009

Snö


Så kom den första snön. Utanför lasarettet föll flingorna små och smälte direkt. Här ligger ett fluffigt vitt täcke över träd och mark.
Den kom sent i år.

tisdag 3 november 2009

Ovitt

Jag kan verkligen förlora mig i alla dessa vita inredningsbloggar, det kan jag. Men i takt med att ta mig fasen all inredningen är i vitt och vitt och silver eller cappuccino, vitt och cappuccino eller fondvägg, fondvägg och fondvägg, så blir jag mer och mer nöjd med vår röda soffa och våra blommiga öronlappsfåtöljer och ingen fondvägg så långt ögat når.

Jag hade aldrig någonsin själv kommit på tanken att köpa en röd soffa. Aldrig. Men nu hittade vi ju inget bra, billigt och småbarnsvänligt och det var lika bra att ta Älsklingens befintliga som - eftersom jag absolut inte kunde tänka mig en röd soffa - stod undanställd i stugan. Fåtöljerna heter Richard och tyget heter Venus. Jag har aldrig riktigt fallit för det när jag sett det på bild, men varje gång jag har stött på det i verkligheten (ie på Östbergs) så har jag känt att det vill jag ha, just det!

Ja *host*, mindre vacker bild på mindre vacker styling i ett nyinflyttat hem. Jag tog bilden för länge sedan för att skicka till Mor och visa att soffan och fåtöljen gick ihop. Man ser i alla fall det jag ville visa: hur o-vitt och hur o-cappuccino och o-fondväggigt vårt hem är.

Jag har förälskat mig i Kaffe Fassetts stickade filt. I all sin enkelhet är den underbar. Jag skulle vilja sticka en liknande i ull, ta upp färgerna i fåtöljen och ha den i soffan. (Bara för det tycker jag att fåtöljens färger ser blacka ut på bilden. De ser inte blacka ut i verkligheten, utan varma och snälla.)

Och så skulle jag vilja ha ljuslyktor i tusen färger på bordet. Men det går inte för Trollet.

måndag 2 november 2009

Kors i taket!

Tror ni mig om jag säger att granhäcken är planterad? Jisses vilken tid det har tagit, men nu är de i backen, alla de hundra små granarna. Hade jag varit barnlös hade jag klämt ner den på en helg. Ack ja!

Jo, jag vet att jag borde skämmas som planterar granhäck när jag är sjukskriven. Men det är skillnad på att jobba två timmar ute i trädgården, i sin egen takt, och snora, snörvla och rinna bäst man vill i sin ensamhet och att jobba åttatimmarsdag, vara alert och frottera sig med infektionskänsliga patienter. Jag skulle ha varit på IVA idag.

Och nu har jag fått ont i halsen igen. Synden straffar sig själv. Eller nått.


Ungefär som på denna stulna bild har jag tänkt mig
att granhäcken ska se ut om några år

Nämnas bör kanske att huset - inklusive veranda - ligger högt och härifrån kommer vi att kunna se över häcken, ut över hagarna och bort emot Djurmo klack.

Förgänglighet

En blåmes har strukit med

Pumporna hann vi inte bärga innan frosten kom

Echinacea purpurea. Röd rudbeckia.

Gör mig levande igen

Så här skrev Peppar på Hypo:

Jag vill inte spara ned mina texter, skriva ut dem och lägga dem i byrålådan. Jag vill att de ska finnas kvar här ute. Ha nåt slags liv. Vare sig nån läser dem eller ej.

Precis så känns det. Jag saknar mina Skylla- och Bastettexter. Jag ville att de skulle leva kvar där ute, även om ingen någonsin skulle läsa. Jag har dem nedsparade. Ibland undrar jag om det inte skulle gå att få in dem på en egen hemsida. Någon slags kod måste det ju ändå finnas sparad. Men jag är för blåst när det gäller sådant för att ens försöka ta reda på om det är möjligt.

söndag 1 november 2009

Flyga drake


Jodå, jag lyssnade färdigt på 'Flyga drake' här om dagen. Jag tyckte verkligen mycket om den. Så mycket att jag faktiskt åkte och lånade 'Tusen strålande solar', fast som vanlig bok, och trots att den är på 400 sidor ;)

Jag tänker inte se filmen.

lördag 31 oktober 2009

Mindre fager


Ha ha, nej inte är den vacker inte! Konstnärlighet är inte mitt mest framträdande drag, om man säger. Drakungen ville ha en pumpa och jag köpte en. Dessvärre började den ruttna i ena änden, och det var bara att försöka göra det bästa av situationen. Munnen var hopplös att få bort när jag väl skurit konturen, och när jag kämpade med det råkade jag skära bort tänderna i överkäken.

Draken är iväg och spökar i grannbyn. Jag är så glad för hans skull. Han har längtat så länge efter att få spöka och nu har han både läskig dräkt och en bästis att härja runt med. Han var så lycklig när han åkte.

Jag känner mig lite kluven till Halloween, det gör jag. Men nog behövs det lite fest på hösten, och nog har ungarna det väldigt kul när de får spöka och bara det faktum att Sverigedemokraterna sagt att det är osvenskt med Halloween, gör att jag gärna osvenskar mig lite i pur protest.

Mina fullfjädrade små filurer

Jag har varit ute och planterat lök och grävt lite till för granhäcken, trots att jag egentligen inte alls orkar. Det är liksom sista chansen. De har förutspått snö till veckan.

Jag har stått under häggen och jobbat och tagit täta pauser. När jag har stått stilla och pustat ut har fåglarna kommit flygande igen och fortsatt äta. Blåmesarna har, som vanligt, varit sturskast och de har fladdrat runt som bevingade små juveler, safir och citrin i ett, mellan talgstycken och jordnötsautomat, bara ett par meter ifrån mig. Jag blir lycklig av fåglar.


Inom parentes så har jag snott titeln från den här boken, som är vansinnigt rolig.

Heja mig!

Weeeey! Värsta kakexperten alltså! 10/10.
:)

Här

fredag 30 oktober 2009


Ja, den var söt. Tack, allra käraste Eva!


När jag var på biblioteket igår låg den bland utgallrade böcker.

- Men, den här är ju alldeles ny! sa jag Den kan väl inte vara utgallrad?! Och så bläddrade jag lite bland fler alldeles nya pocketböcker.

- Det är en sådan där bok vi får gratis från Kulturrådet [eller vad det nu var], vi har ju inte plats för allt sa biblotekarien.

- Jag håller på och läser den nu. Den är bra.

- Jo, men det är ju rätt smal litteratur det här, och vi har inte en chans att få plats med allt.

- Men, den här är faktiskt inte smal sa jag.

Biblotekarien tog boken och började läsa på baksidan. Mycket fokuserad.

- Kanske du ska ta den!? sa jag

Hon tittade snabbt upp, log lite och så fortsatte hon att läsa.

Jag tror att hon tar den. Eller så åker den in i hyllorna. Lånehyllorna.


(Intervju med Delphine de Vigan finns här)

Bara en dag, så där

I morse mådde jag till min förvåning sämre än tidigare. Kände mig egentligen inte sjukare, men tröttare och med nya symptom i fom av hosta och ögoninflammation. Efter att ha kört barnen till dagmamma/fritids vid halv tiotiden, hängt tvätt och röjt av det värsta kröp jag upp i sängen, målade om tånaglarna, rensade fröer och lyssnade på ’Flyga drake’. Den engelska titeln är nästan finare, ’The Kite Runner’. Det var skönt att få vila lite.

Vid halv tre åkte jag och hämtade barnen igen, satte en focacciadeg, gjorde tzatziki, hämtade vildrucola i trädgården och förberedde ljummen pastasallad. Jag glömde lägga i chèvren, kommer jag på nu i skrivande stund, men det gick ju utan också. Jag älskar rödvin. Verkligen! Men nu får det bli te med honung resten av kvällen.

Egentligen vill jag helst gå och lägga mig och sova, men det känns som om Älsklingen och jag behöver få sitta lite tillsammans också. Det får väl bli lite 'Eureka', trots att jag egentligen är rätt less på det.

torsdag 29 oktober 2009

Från Kattegatt...


Jäkla roligt fruntimmer det där! I synnerhet höll jag på att skratta ihjäl mig åt en krönika som inbegrep en getingfälla. Norsk, vill jag minnas. Jag gillade 'Saltön' också, när den gick på tv. Varför har jag inte läst mer av henne?


(Nej, litterära analyser och bokrecensioner har aldrig legat för mig, som ni märker. Det blir mest tummen upp eller ner)

onsdag 28 oktober 2009

Leoparder


Jag är torsk på fina böcker. Eller kanske snarare tilltalande böcker. De behöver inte vara fina rent objektivt. Eller ens subjektivt. Jag är torsk på böcker som utseendemässigt av någon anledning tilltalar mig.

Jag klev in i bokhandeln för att köpa ett block. Då låg den där och jag kunde bara inte låta bli. Särskilt fin är den egentligen inte, men formatet tilltalade mig. Och lite glittrig var den med sin silverfärg. Det är inte så ofta svenska böcker är glittriga. Den hade ett bokmärksband och ett resårband att stänga till med. På insidan av pärmarna var pappret lite grovt och skrynkligt, som om det vore handgjort, och bildade en ficka på pärmens insida. Jag vet inte när jag senast köpte en inbunden bok i en bokaffär.

Jag läste 'Priset på vatten i Finistère' – och jag älskade den. Det var när Draken var bäbis. Så fann jag ’Jag har fortfarande ingen ordning på mina papper’ och jag tröttnade rätt snart. Jag vet inte om det berodde på mig eller på boken.

'De från norr kommande leoparderna' tyckte jag SÅ mycket om. När jag luskade på Bodils sida upptäckte jag att det finns tre föregångare. Hur har jag kunnat missa dem? De är dessutom ännu finare.

Schuuuk

Efter tre dagar på akuten, med hyfsat välmaskerade symptom, har jag idag givit upp och sjukskrivit mig. Jag hade i princip ingen röst alls i morse men tänkte att det nog skulle ge sig, bara jag fick vara uppe ett tag, dricka lite kaffe och äta frukost. Det var fruktansvärt jobbigt att prata med barnen, och dem måste man ju prata med nästan oavbrutet.

Men det gav inte med sig, trots kaffe och macka, och jag insåg att jag måste ringa mig sjuk. Hur skulle jag kunna "förhöra" patienterna nere på akuten utan röst? Och så mådde jag ju jäkligt dåligt också, faktiskt, även om en del nu gått att medicinera bort med naproxen, paracetamol, Bafucin och varmt te. Jag förundras över att flickan i växeln ens kunde uppfatta vad det var jag väste fram.

Nu har jag fått lite röst tillbaka, även om jag kraxar rätt bra. Jag städar lite, vilar lite, städar lite igen, lägger mig på sängen och lyssnar på 'Flyga drake' (som jag väl är rätt ensam om att inte ha läst än), hänger lite tvätt och vilar igen. Jag har rackarns ont i halsen, och det sitter betydligt längre ner än det brukar.

Det är min sista vecka på kirurgen och jag är ledsen över att missa dagar av den. Jag ska försöka jobba åtminstone på fredag. Det är tredje gången på 10 veckor som jag blivit rejält förkyld. Men under det satans medicinhalvåret, då jag hade gjort vad som helst för att slippa åka till jobbet, blev jag minsann inte sjuk, trots att det var vinterhalvår, till skillnad från nu. Blä!


Det känns väldigt underligt att få HM:s vårkatalog i brevlådan nu.

torsdag 22 oktober 2009

Voilà!


-Var snäll och lägg ner dina vantar och mandarinerna i påsen så att de kommer med till lekis

sa jag till Draken medan jag stod med ryggen emot och kämpade med att klä på Trollet. Och se där vilket snyggt litet arrangemang han istället gjorde med hjälp av ljuslyktorna! Fast det såg jag inte förrän jag kom hem. Nu blir det fruktstund utan mandariner. Men vantarna stoppade han i alla fall ner i påsen. Man får vara glad för det lilla.

onsdag 21 oktober 2009

Omen II

Kolla vad jag hittade när jag ilade igenom bokhandeln på stan idag!

Det är meningen att jag ska åka till Birgittinersystrarna i Neapel, tror jag.

tisdag 20 oktober 2009

Tilgmans

Nu är Tilgmansskålen bärgad. Jag är helt kär. Den ger mig barndomskänslor. Passar inte särskilt bra i mitt bondkök, upptäckte jag, trots att det är grönt.



Vasen var såld, men det stora ölkruset har jag med mig hem, liksom lite annat smått och gott: en snidad träask som Draken har fått till skattkista och där han genast lade ner sina Gormitis och Pokemonkorten, två videofilmer (sic!) till ungarna, en ängel, ett brödfat och en kruka med en Aloe vera.

Men ni vet, jag är inte någon shoppande typ *host*.

Post helgjour

I tretton år arbetade jag heltid natt. Det känns som om det räcker. Helgens nattjourer slet hårt på mig. Under de tretton åren hade jag förvisso ingen familj att ta hänsyn till. Det är skillnad på att sova så länge man vill, vakna i lugn och ro och sedan gå och skrota i sin egen takt och att väckas av två tjoande ungar som pockar på uppmärksamhet efter knappa sex timmar, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag är gammal och trött helt enkelt. Alla dessa år av dubbelarbete har tärt på mig.

Igår sov jag fyra timmar och åkte sedan och hämtade ungarna. Jag lagade mat, plockade undan, nattade och somnade sedan i Älsklingens knä nere i soffan vid halv niotiden. Tio över nio gick jag och lade mig och sov som en stock i nio timmar, då väckarklockan ringde. Nu känner jag mig i alla fall ok. Det blir ingen jourtung specialitet för frk Scylla, det är då ett som är säkert.


Ute ligger frosten vit och som alltid förundras jag över hur vackert det är mot allt det faluröda. Nere över älven ligger dimman tät, men över trädtopparna bortom åkern i öster lyser solen igenom diset och björkens sirliga, frostiga grenar skimrar i ljuset. Jag dricker kaffe i min nya röda Taikamugg och förbereder mig för att skicka två försenade grattiskort, pionfröer och parfymer.

Häggen är full av småfåglar. I ett nafs har de tömt alla tre fågelautomaterna. Jag måste åka och köpa mer fågelfrö och sedan ska jag försöka ta mig till Tulavippan och köpa det där Tilgmanfatet.

söndag 18 oktober 2009

Morrisar

Finaste morrisarna!


Efter en lördagnatt på kirurgakuten med misshandel, misshandel, misshandel och ännu lite mer misshandel ska det bli skönt att krypa till kojs. Älsklingen har tagit ungarna med sig och åkt till Farmor och Farfar för att jag ska få lite lugn och ro. I kväll klockan tio går jag på igen.

lördag 17 oktober 2009

Ledig dag

När jag äntligen får en ledig dag, som igår, är det så mycket jag vill hinna med, att det mest blir stress och pannkaka av det hela. Mest, men inte bara förstås.

Jag lämnade barnen på lekis respektive hos dagmamma. Trollet klamrade sig fast vid mig. När jag lyfte över honom i Tarjas famn lutade han sig mot henne och jag såg hur underläppen åkte ut. Han grät inte. Han såg inte heller på mig. När jag skulle vinka i köksfönstret tittade han inte heller på mig. Han lutade sig mot Tarja och den lilla underläppen darrade. Och det gjorde betydligt mer ont i mammahjärtat än den där förtvivlade gråten. Den känns mer demonstrativ, medan det här kändes mer som äkta sorg. Eller ”sorg” kanske jag skulle säga.

Sedan åkte jag hem och duschade och gjorde mig i ordning och därefter for jag iväg till brevbärarkontoret för att hämta ut mina lökar från Eurobulb. Eftersom lökarna tar sig från Holland medelst ett transportföretag, lämpas paketet av hos brevbärarna, och inte hos OKQ8 som är vår ”Post”. Brevbärarkontoret har öppet 8-10. Inte helt lättillgängligt, med andra ord. De försöker köra ut paketet vid ett tillfälle, men är man inte hemma då, så går det ut en avi. Man är inte hemma klockan 13 på dagen. Nå ja, tack och lov för en ledig veckodag denna vecka. En del av lökarna skulle till en kollega på Vårdcentralen, så jag åkte dit med dem och passade på att fika där.

Därefter svängde jag förbi lilla växthuset och köpte nya blommor till köksfönstret. Jag brukar försöka ha blommande säsongskrukväxter som lyser upp lite i köket. Och så köpte jag en sådan där växt med små ”pepperfrukter” i rött, blekgult, orange och lila, för jag tänkte att ungarna skulle tycka att det var kul. Det gjorde de också. Åtminstone Draken blev eld och lågor. Och så köpte jag lite fina födelsedagskort.

Sedan åkte jag till Insjön för att shoppa. Jag är ingen shoppande typ, men icke desto mindre åkte jag dit. Jag var inne i de flesta affärer på Hjultorget – utom Clas Ohlson. På My-Iittala kompleterade jag min kära vårgröna servis med djupa tallrikar och uppläggningsfat och skålar och så köpte jag två röda Taika-muggar till de blå och vita jag redan har. Jag köpte ljuslyktor också, för två ljusstakar har katterna haft i golvet, så jag behövde komplettera nu när det börjar bli ljustid. Innan jag åkte vidare köpte jag tunna fingervantar till ungarna och en fin fågelmatare och så provade jag parfym. Alla de vanliga, nya parfymerna luktar pyton – om inte direkt så i alla fall efter en stund.

För första gången svängde jag in vid Insjöns väveri, en bit bort, och passade på att titta in i inredningsaffären som jag hört skulle vara så mysig. Där köpte jag fler kort, en löpare från Insjöns väveri att ha på köksbordet och lite tyg att klä om stolen i hallen med. Det som sitter på nu ser mer än förjäkligt ut.

På väg hem åkte jag för första gången till Tulavippan, som är ett jättestort loppis med många olika säljare. Lite som loppisen i Skärholmen. Där hittade jag en stor ölkruka i Höganäskrusstil, men som inte var det, som jag ville ha att sätta gran- eller tallris i till jul och påskris i till påsk. Den kostade bara 225 kronor, och det tyckte jag var ok. Så såg jag en fin kristallvas för 50 kronor och ett Tilgmanfat/skål med underbar glasyr inuti för 150. Av någon förunderlig anledning är jag svag för Tilgmann, trots att jag inte alls gillar samtida keramik något vidare. Dessvärre tog de bara kontanter och några sådana har jag i princip aldrig, så det var bara att trava iväg tomhänt. Jag hade kunnat gå till ICA och hämtat ut pengar, men jag var rätt hungrig och behövde komma vidare.

Därefter åkte jag till bolaget och sedan till Konsum och så äntligen hem.

När jag kom hem var klockan tre, huset såg ut som en tromb dragit fram, jag hade inte ätit eller druckit något sedan sju på morgonen, och då bara en macka och en halv mugg kaffe, jag behövde sätta en focacciadeg och barnen skulle hämtas. Jag röjde av det allra värsta och packade upp det viktigaste (kyl- och frysvaror), satte degen och åkte sedan ångestfull och hämtade mina stackars barn, som inte fick komma hem ett dugg tidigare, trots att det var fredag och jag hade ledig dag.

Jag hade fortfarande inte hunnit äta.

Spiderwick


Jag hade aldrig hört talas om Spiderwick när Barnens Bokklubb hade ett erbjudande om någon Spiderwickmapp, eller något sådant, och jag blev helt fascinerad av bilderna.


Sedan letade jag på biblioteket säkert vid fyra tillfällen, utan att finna det som jag luskat ut skulle vara första delen – eller någon annan del heller, för den delen. Till slut tog jag hjälp av en biblotekarie som hämtade fram ett ex ur någon specialgömma.

Det visade sig att Spiderwickserien är Hcf, alltså för relativt små barn, medan jag hade trott att den var riktad till ungdomar. Hur som helst lånade jag den, och den var minsann inte alls så dum - fast den känns väldigt påtagligt som bara en del av något större. Sedan lät jag Älsklingen läsa den för Drakungen. Han tyckte att den var bra, men han blev lite rädd när han hörde om vresarna. Jag satte Älsklingen på att låna nästa del på biblioteket i Borlänge. Den var förstås utlånad, men han satte upp sig på kö till både del 2 och del 3. Så nu går vi här och väntar alla tre.

torsdag 15 oktober 2009

Schas fula virus schas!

Nu ä ho vaccinerad mot grissjukan.

tisdag 13 oktober 2009

Moahaha!

Ja men, jag skrattar ihjäl mig!

måndag 12 oktober 2009

Jag önskar mig

  • En vacker handstil

  • En reservoarpenna

  • Vackra anteckningsböcker att skriva i

Jag köper anteckningsbok efter anteckningsbok

Jag skriver fult
Jag skriver fel

Det blir ett sammelsurium av tankar, handlingslistor, recept, växtlistor, webadresser, frölistor, boktitlar...

Och snart är boken nerklottrad, strukturlös, oläslig och omöjlig att hitta i

Kan man öva sig till en vacker handstil?
Kan man öva sig till struktur?

söndag 11 oktober 2009

Höstsöndag

Idag har Älsklingen bytt till vinterdäck på bilarna. Jag har städat, tvättat och passat barn. Se, det var väl en könsneutral fördelning av arbetet! Jag skyller på att jag faktiskt bara haft körkort ett år och inte hunnit lära mig, och att en av oss faktiskt måste vara med barnen.

I natt vaknade Trollet klockan ett och skrek som en stucken gris efter sin Makka Pakka. Jag fick kliva upp och leta fram den. Då somnade han om.


Jag hittade små keramiksvampar på 'Kärringen mot strömmen' och dem har Draken fått placera i ljusstaken.

Fortfarande är 2/7 av granhäcken oplanterad. Suck! Men vi har i alla fall varit ute och röjt undan lite på gården. En vacker dag...

lördag 10 oktober 2009

Två


Idag fyller min lilla gris 2 år. Dagen efter han föddes snöade det. Vi får väl se vad som händer i morgon. I dag låg frosten kvar i skuggan bakom huset långt fram på dagen, trots att det var flera plusgrader.

Farmor och Farfar har varit här på tårtkalas. Draken tog kommandot och slet upp de flesta paketen. Trollet tog det, tack och lov, med ro. Gladast blev han nog för Makka Pakka-dockan och DVDn med I drömmarnas trädgård. Nu ligger han i sängen och snusar med Makka Pakka i famnen.

Draken har lekt med bästa kompisen Gustav, och det är Gormiti, Gormiti, Gormiti och Gormiti. Och så lite mer Gormiti.


Igår gjorde jag sista dagen med endokrinteamet. Jag avslutade med en retentio testis - på mitt sjukhus ligger nämligen barnkirurgin på endokrinteamet. Nästa vecka är jag på urologsidan. Samma avdelning förvisso, men där är det mest TUR-P och TUR-B, som är så lagom kul och inte ett dugg assistentkrävande. Veckan därpå är jag ledig eftersom jag går natthelg nästa helg och min sista vecka är jag på akuten. Slutopererat för Scylla, med andra ord. Jag sörjer väldeliga.


Och här finns en fin liten film av först nämnda operation, för dem som gillar att gotta sig med sådant :)

onsdag 7 oktober 2009

Ninas resa


I bilen har jag lyssnat på Ninas resa. Jag tyckte mycket om den.

För några år sedan läste jag - eller lyssnade faktiskt, då också - på en annan överlevares minnen. Och trots det fantastiska i berättelsen, trots det fruktansvärda och gripande, lämnade boken bara en fadd eftersmak. Berättaren gav uttryck för åsikter som gjorde mig vansinnigt irriterad. Nu i efterhand minns jag inte ett enda dugg av berättelsen, bara hans puckade åsikter. Jag blev arg på mig själv som lät mig domineras så av detta i min bild av honom och boken - och arg på honom som var så DUM.

Men Nina imponerade.

tisdag 6 oktober 2009

Håll för näsan!

För sjävberöm luktar illa, och nu ska jag yvas.


Fråga mig inte hur man lyckas hålla sig kvar på en kirurgavdelning i en hel vecka på grund av rapningar. ST-läkaren som lade in patienten skämdes Åh, den där piiinsamma inläggningen. Jag blev bara inte av med honom. Det gick inte. Raparna var mycket frekventa, mycket högljudda och mycket situationsberoende – omansäjer. Det var också pruttandet och behovet av gåbord. Överläkaren förbarmade sig faktiskt över patienten och gjorde efterforskningar angående aerofagi. Det botas bäst med KBT, kom hon fram till. Hon försökte till och med fixa terapi omgående, men hann inte. Sedan åkte hon på jobb till Uppsala, och vi stod kvar med den rapande herren.

Vi talade om att han skulle bli utskriven. Då blev han våldsamt upprörd. Han kunde inte åka hem, för han bodde ensam i skogen och han kunde inte klara sig. (För att du rapar?) För han kunde inte stå. (För att du rapar?) För han kunde inte få i sig mat. (För att du rapar?) För han kunde inte åka och handla. (För att du rapar?) För han kunde inte köra bil. (För att du rapar?)

Jag kommer tillbaka och pratar med dig, sa jag. Jag bestämde mig för att ta honom sist, för jag visste att han skulle ta tid. Skrev ut alla andra patienter först, så att de säkert skulle komma iväg.

Den rapande mannen blev mer och mer upprörd, mer och mer otrevlig, mer och mer aggressiv, och systrarna kom smått förtvivlade till mig med rapporter med jämna mellanrum.

Medan jag skrev ut tre andra patienter, fick han våldsamt ont i magen, han rapade hysteriskt, han blev yr, han kunde inte gå, han blev förstoppad och kände att det var stopp långt ner och krävde lavemang. Och han var ARG.

Jag gick till den rapande herren och fick honom att följa med mig in på ett undersökningsrum, trots att han ihärdigt hävdade att han inte kunde gå. Sedan satt jag där och lyssnade. Sedan pratade jag. Sedan kände jag på magen. Sedan kände jag i ändtarmen. Sedan skrev jag ut honom – med recept på Lactulos, endast.

Syster kom in till mig och var helt förundrad. Vad gjorde du??? undrade hon. Han hade gått in på sitt rum, slagit ut med bägge armarna och sagt Nu är jag botad. Jag behövde bara prata med doktorn. Nu är jag botad. Så packade han ihop sina saker, utan att rapa, utan att prutta, utan att ha ont i magen och så lämnade han avdelningen, utan gåbord och utan lavemang.

Till och med den snäsiga yngre systern, som kvittrar väldigt med de manliga läkarna, och verkligen inte kvittrar alls med mig – tvärt om – ropade ett glatt ”Hej då” när jag stack in huvudet och önskade en trevlig kväll innan jag gick den dagen.

Och jag inser att det där med geriatrik och allmänmedicin nog är ett alldeles, alldeles riktigt val för mig, även om det nu är så vansinnigt kul och trevligt på kirurgkliniken, och jag redan börjat sörja att jag bara har några veckor kvar där.

Det är dem jag är bra på, dem som inte borde vara inom akutsjukvården alls. Och där bör nog inte heller jag vara.

Pust!

Ytterligare en suck av lättnad:

Läs!

Man kanske skulle våga sig på att bli palliatriker* i alla fall.



* Nej, det är inte vedertaget - men borde kanske bli :)

måndag 5 oktober 2009

Tack gode gud!


Det gick vägen. Hon är hemma hos oss igen.

Jag var helt säker på att hennes njurar lagt av, och det var väl det de misstänkte på djursjukhuset också, när jag ringde.

Det visade sig att ett grässtrå hade fastnat i halsen. De sövde henne och plockade bort det, gav kortison för att svälla av och eftersom det såg rätt illa ut i halsen skrev de ut antibiotika också.

Hon har knappt ätit och druckit alls de senaste dagarna. Kräkts när hon har fått i sig. Slickat sig om munnen som om hon mådde illa. Bara suttit och stirrat tomt framför sig eller rent av gått och gömt sig. Jag var säker på att det var kört.

2 200 kostade kalaset. Det var det värt. Vilken ofattbar lättnad!

Lizzy

Lizzy är sjuk. Jag sitter och väntar på att de ska ringa upp från djursjukhuset.
Jag tror inte att hon klarar det här.

torsdag 1 oktober 2009

Organtoppen

Sötaste organen:

Appendixar
Livmödrar
Barntestiklar


Hade jag varit 20 år yngre hade jag nog velat bli kirurg.
Vem hade väl trott något sådant?!

tisdag 29 september 2009

Vunnet & försvunnet


I bilen har jag lyssnat på Bodil. Säkert tre gånger - eller åtminstone två och en halv. Jag har svårt att hålla på med annat när jag kör, så någon gång gick CDn två varv för att jag inte klarade att leta upp nästa skiva och byta samtidigt som jag körde. Någon gång flyttade jag över en påbörjad CD från ena till andra bilen, och då fick den gå från början igen. Ytterligare någon gång satte jag på boken från början igen, för att jag bara fick in skit på radion och för att det kändes lugnt och avslappnande att lyssna på Bodil på resan. Det funkade bra att hatta så där. Det var korta kapitel och de krävde inte att man lyssnade på dem i rätt ordning.

Kloka Bodil!

Så tankvärt, så tankvärt!


(Öh... eller heter det tänkvärt, slår det mig?)

söndag 27 september 2009

Kvinnan i Jerusalem

Mästerlig psykologisk skildring av den ständigt aktuelle Nobelpriskandidaten Abraham B Yehoshua.

Mommi var (verkade i alla fall) mycket fascinerad, och undrade om inte jag ville läsa. Den lät ju verkligen intressant.

Men näe, jag tyckte verkligen inte om språket och trots en egentligen ganska spännande story, tyckte jag att boken var rätt tråkig. Dock inte så tråkig att jag lade den ifrån mig. Jag var liksom tvungen att se hur det gick. Vad nu det skulle vara bra för, slutet kändes snarast som ett antiklimax.

När jag läst ut boken googlade jag och först på listan stod Mats Gellerfeldts positiva recension. Ja ja, det är väl någon brist hos mig som gör att jag inte förstår det fina i kråksången, antar jag. Ett flertal privatrecensenter är också lyriska. Det där med litterär analys inte är min grej. Jag läser rätt upp och ner, bara. Tolkar inte - åtminstone inte på något djupare plan. Och jag känner ungefär som Bokmoster. Jaha, bageriet ska ses som staten Israel, jaha, ja… För det ska man förstå av ordvalet, jaha... Och Bokmania är verkligen inte positiv hon heller.

Den var platt.

måndag 21 september 2009

Gå i kloster!

Här om veckan stod jag på kirurgmottagningen och väntade på att få vara med en urolog på mottagningen. Less på att att inte ha något att göra ryckte jag åt mig en Amelia - eller om det nu var en Tara – och började bläddra. Där fanns ett resereportage om att semestra i kloster. Det stod om flera stycken, både i Sverige och utomlands, men jag drogs direkt till ett Birgittinekloster i Italien: Suore di Santa Brigidine i Neapel. Artikelförfattaren hade bott en vecka i ett ”eremithus”, renoverat till modern standard, med egen klosterträdgård. I priset ingick italiensk husmanskost.

Jag blev alldeles matt av vällustkänslor och längtan när jag läste. Tänk att få sitta där, alldeles ensam, i den lilla klosterträdgården, och bara vara, läsa, andas, minnas, skriva, lukta, njuta och äta italiensk husmanskost, gå promenader och se på utsikten över Neapelbukten. Kanske åka en tur till Pompeji. Det skulle jag verkligen, verkligen vilja.

När jag kom till AT-centrum satte jag mig direkt och sökte upp sidan på nätet, och så satt jag där och drömde.

Plötsligt stegade det in en sprudlande psykiater – vad han gjorde där vet jag inte riktigt – och sa glatt.

- Du ser ut som du surfar på resor.

- Ehh… öhh… ja, det gör jag faktiskt.

Och så var jag tvungen att berätta för honom om detta fantastiska ställe jag hittat.

- Om du känner så, ska du göra precis tvärt om! Partyresa till Ibiza!

- Nej nej nej! kved jag Det är verkligen det sista i världen jag skulle vilja. Fy vad hemskt!

- Ja men, om du känner så, så ska du göra precis tvärt om. Det är vad du behöver då. Om alla gjorde tvärt om, så skulle vi inte ha några psykiska sjukdomar. Om manikern gjorde som den depressiva och den depressiva som manikern. Precis tvärt om!

Och så log han ännu gladare.

- Aldrig i livet skrattade jag.

Han lade ifrån sig sina papper och gick ut genom dörren. Efter en liten stund stack han in huvudet igen och sa

- Ibiza-punkt-nu! och så skrattade han och gick.


Men hörrni, låter det inte alldeles fantastiskt?! För övrigt upptäckte jag när jag började surfa på Birgittasystrarna att det faktiskt finns ett kloster i Falun. Minsann! Och morgonen därpå när jag åkte till jobbet så såg jag två Birgittasystrar på stan, för första gången. Det måste ha varit ett omen. Det betyder att jag absolut ska åka till Birgittasystrarna i Neapel, tror jag ;)

lördag 19 september 2009

Lizzy surtant och hennes sega matte

Den här bilden gör inte alls dagen rättvisa, för det har varit strålande väder. Här är klockan i och för sig närmare sju på kvällen, så det är väl därför himlen ser lite "avfärgad" ut.


I morse for Älsklingen och Drakungen på Mulleskola. Jag gjorde melodikrysset. Mina svärföräldrar brukar alltid lösa det, och de och Ippo-Olivia har givit mig lust att försöka mig på det igen. Det var länge sedan sist, 30 år eller så. Hur som helst lyckas jag alltid missa programmet - till idag. Jag lyckades faktiskt lösa krysset, men det berodde sannerligen inte på att jag kunde frågorna, utan bara på att det var rätt lätt att lista ut vad där skulle stå i rutorna ändå.

Jag har varit ute och grävt för granhäcken hela eftermiddagen, och jäklar anacka vad långsamt det går. Jag som trodde att det mesta var gjort när grässvålen var borta. Bara två sektioner av sju är färdiga för plantering. Suck och suck! Jag måste verkligen få ner den där häcken lite snabbt.

Nu har jag ont i axlarna av grävningen och är trött och sliten av jobb och förkylning. Lika bra att gå och lägga sig. Roligare än så här är jag inte just nu.

torsdag 17 september 2009

Mera jobb

Efter röntgenronden travar vi alla iväg till IVA för att ha gemensam sittrond. Avgående nattjour berättar vilka patienter som lagts in, var och varför. Narkosläkarna berättar hur de kirurgiska IVA-patienterna mår.

Lilla tanten har opererats för ett gigantiskt bråck med inklämd tarm. En stor operation var det, och det blir lite trångt när man efter X år ska ha in all tarm i buken igen. Trångt för lungorna bl a, och då kan det bli lite knöligt med andningen. Hon placeras därför på IVA, men hör till vår avdelning.

Nja, det är väl inte riktigt som det ska än, säger narkosläkarna på IVA-ronden, för i natt har hon mjölkat korna. Kirurgerna tycker att det är bra om man löser det här med korna innan lilla tanten kommer till avdelningen. Hon har nämligen ingen hemma som kan hjälpa till och mjölka, säger de.* Narkosläkarna tror nog att de ska få ordning på mjölken, säger de. Den är ju närproducerad och allt!**

På väg därifrån undrar operatören (ie Öl A, min handledare och idol) glatt hur en app*** hade tett sig på lilla tanten, om hon drabbats av en sådan innan tjocktarmen halades/trycktes in i buken igen. Hade hon haft status bak på ryggen?

Idag har jag avlägsnat ett keratoakantom och sytt ihop alldeles rasande fint. Och så assisterat försås, två bröst och en sköldkörtel. På medicinplaceringen tyckte jag inte att det var roligt att åka till jobbet en enda dag. Inte en enda. Nu känns det till och med kul att jag ska gå dagjour nästa vecka. För att inte tala om hur kul det ska bli att assistera på de två ljumskbråcken i morgon, ett barn och en vuxen.


* Dement make och utvecklingsstörd son
** Stor kalabalik i Dalarna för att Arla försöker konkurrera ut Milko
*** Blindtarmsinflammation

onsdag 16 september 2009

Basta!

Jag är förkyld. Det tänker jag inte vara. I morgon är jag frisk. Så det så! Jag ska proppa mig full med allehanda droger och gå och lägga mig. Faktiskt! Och jag ska sova så gott och vakna otäppt, orinnig och utsövd. Och hör sen!

Jag och Öl A är ensamma i två dagar och jag ska assistera vid två bröst, en thyreoidea och två ljumskbråck. Ni tror väl inte jag tänker missa det?! Glöm!

Har jag sagt att jag älskar lukten av sterilium? ;)

måndag 14 september 2009

Veckans skörd

Ja, jourveckans, alltså.

Nå, kanske är det oanständigt att benämna det så. Men på något vis handlar det ju om att se mycket när man är på akuten. Mycket likadant och mycket olika.

Mitt i bruset av alla som kommer in och har slagit i huvudet, skurit sig och har magsmärtor av mindre allvarlig karaktär, är det några som biter sig fast i minnet.

En liten flicka med pyelonefrit. Hon kom från barnmedicinarna på grund av flanksmärta och negativ urinsticka. När vi tog om stickan var den positiv så det skrek om det. Hon gick tillbaka barnmedicinarna.

En man med en, tämligen oväntad, pneumothorax efter ett fall. Att jag överhuvudtaget skickade honom på röntgen berodde på att han lät så dant på ena lungan – han var alltså inte tyst, som man skulle förvänta sig. Och så tyckte jag att han hade lite väl hög puls, även för att vara rökare. Jag var snarast orolig för lungcancer. Pneumothoraxen var så stor att jag såg den direkt då jag plockade fram bilden (jag orkade inte vänta på svaret från röntgen), annars kan de vara lite kluriga att få syn på, om man inte är väldigt systematisk.

En man med erektionsimplantat som hade penetrerat in i urinröret så att han knappt kunde kissa alls längre. Gud vad jag kände för karln! Han fick en suprapubiskateter (genom A-jourens försorg, inte min) och lades in i väntan på operation.

En kvinna med gallstensanfall som knappt gick att smärtlindra, ens med Ketogan.

En flicka som blivit sparkad i magen av en häst. Det var nog ingen fara med henne, men hon hade väldigt ont, så hon blev inlagd över natten för observation och smärtlindring.

En äldre kvinna med ändrade avföringsvanor, smärtor i stora delar av buken, femton kilos viktminskning och nedsatt allmäntillstånd. Troligen en bukmalignitet, pancreas- eller coloncancer, skulle jag tro. Hon var så fin.

En man, två år yngre än jag, med misstänkt caecumtumör. Han borde inte ha kommit till oss över huvud taget. Hans distriktsläkare hade redan börjat ta hand om honom, men skickat honom till Infektion då han misstänkte akut hepatit. Det hade han inte. Av någon anledning skickade infektion honom till oss. Det blev verkligen inte bra. Mannen fick ett mindre lyckat besked om den misstänkta tumören av min A-jour. Han borde ha fått det i lugn och ro av sin distriktsläkare.

En äldre kvinna med kortisonhud, som vårdades på reumatologen. Hon hade fallit på avdelningen och rivit upp tre sår på benen, sammanlagt säkert 25 cm långa. Kortisonhud är så skör, så skör, så skör, och hos äldre ”lyfts” liksom huden ofta upp och hänger som en sladdrig flerp ovan det subcutana fettet. Herregud, jag vet inte hur många stygn vi satte. Och hon hade jättejätteont när vi bedövade. Lilla gumman!


(Ja, ni får googla, ursäkta! Jag har inte tid att göra fina länkar eller skriva förklaringar.

Egentligen har jag massor att skriva, men jag hinner ju inte. Den här texten skrev jag i fredags, och har inte ens hunnit klistra in den här förrän nu.)

fredag 11 september 2009

Hypo

Vanemässigt, nästan tvångsmässigt går jag in på Hypodea så fort jag sätter mig vid datorn. Jag vet inte varför. Jag läser egentligen inte när jag är där. Det ser tråkigt ut där, tycker jag. Och jag vet inte om det är för att jag vill att det ska se tråkigt ut. För att jag inte ska känna av min förlust. Jag har ingen längtan tillbaka, men jag saknar det jag en gång hade - eller trodde att jag hade. Jag saknar känslan av tillhörighet. Nu känner jag inte tillhörighet någonstan, utom möjligen i min lilla familj. Jag är en som inte hör till och inte passar in. Inte någonstans.

Det strålar

Över motorvägen strålade Jupiter.

Trots att det har varit lugnt på kirurgakuten, värker mina spända axlar. Det är skönt att det är över för den här gången. Tre dagar ledigt.

onsdag 9 september 2009

Död

I kväll kom det in en liten, liten bäbis med andningsstopp. Den klarade sig inte. Jag var inte inblandad i det hela.

Hur överlever man som förälder? Jag som får regelrätt ångest bara jag tänker tanken att mina barn skulle dö ifrån mig.

Bara jag tänker på bäbisen och föräldrarna så får jag nästan panik. Jag vet inte hur jag ska kunna gå ut och sätta mig i bilen och köra hem, utan något att distrahera mig med.

Fy fan! Fy fan! Fy fan! Fy fan! Fy fan!



En jour kvar - för den här veckan.

måndag 7 september 2009

Två timmar senare

Dimman är borta. Solen skiner och daggen gnistrar i gräset.

Jag har plockat undan efter frukosten, dammsugit och skurat golvet på nedervåningen, strukit en duk och lagt på köksbordet och varit ute och klippt en bukett ringblommor och ställt i en vas. Jag älskar doften av ringblommor.

Jag har inte läst 'akut buk'.

En morgon

Dimman ligger tät över Djurmo klack och korpen korrar. Över åkrarna går solen upp, och genom det täta vita kan man skönja konturen av skogsbrynets trädtoppar mot himlen.

Vi kom sent upp. Kaninen rymde. Trollet grät förtvivlat över att behöva åka till dagmamman.

Jag går kvällsjour den här veckan och ska ägna förmiddagen åt att repetera 'akut buk'.

söndag 6 september 2009

Och igen

Jag blev fly förbannad på Älsklingen igår morse. Befogat, kan jag nog tycka. Däremot var det knappast befogat att bli så jäkla arg. Jag insåg i samma veva att jag glömt ta mina tabletter. Helt säkert i fredags, troligen i torsdags och eventuellt även i onsdags.

Vreden var av det slag som innan jag började äta SSRI. Jag blev för arg, för länge och så den efterföljande totala bristen på glädje, den totala oförmågan att rycka upp sig. Och sedan, när jag äntligen började känna mig glad, samma ras ner i det svarta för minsta lilla.

Kan det gå så fort? Jag hade ju bara varit utan tabletterna i två, kanske tre dagar.

Idag har jag kommit så långt att vreden är borta och jag kan känna glädje, men jag exploderar för minsta lilla. Tycker allt känns hopplöst. Går och lägger mig i sängen och stirrar i taket, för jag kan ju i alla fall inte göra något.

Älsklingen har tagit ungarna och åkt till Farmor och Farfar. För att jag ska få vila lite. Och antagligen för att de ska slippa mig ett tag.

Jag ska köpa mig en dosett, så att jag kommer ihåg att ta tabletterna.

lördag 5 september 2009

Precis


Idag är en sådan dag då precis allting blev precis helt fel. En borttappad dag, och jag sörjer den. Jag gör ett nytt försök imorgon.

Egentligen har jag så mycket, så mycket jag vill skriva om.

fredag 4 september 2009

Årsdagen

Idag firar jag ett år med körkort. Fortfarande känns det, under stundom, rent förunderligt att sätta sig bakom ratten. Får jag verkligen? Kan jag verkligen?

Jo, jag har faktiskt körkort. Wow! Och jag tror att det är en av de fyra bästa sakerna jag gjort i mitt liv:

Skaffat barnen - till slut och trots allt
Slutat röka
Flyttat från Stockholm
Tagit körkort

torsdag 3 september 2009

Kissgubbarna

Urologerna är så stela och tråkiga så att klockorna inte bara stannar, utan snarare går baklänges. Och när folk är så där överdrivet stela, torra, introverta och så totalt oförmögna att bjuda på sig själva, så händer något med mig. Jag sträcker på mig och växer. Blir trygg med det jag faktiskt kan. Jag blir överdrivet extrovert och överdrivet sprallig. Jag skämtar ohämmat, vilt och besinningslöst med mina överordnade och blir så där flirtig. (Flirtig på ett helt asexuellt sätt. Jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Så där människoflirtig).

I måndag insåg jag, något i senaste laget, att jag faktiskt inte bara är placerad i endokrinteamet, utan faktiskt skulle vara i urologditot. Då hade jag 1) kommit för sent enligt urologschemat 2) missat ronden 3) missat röntgenronden 4) möttes, när jag nu väl lyckades lokalisera några urologer, av två tillknäppta, sura herrar hastande på väg ner på operation.

Blä, vad det kändes pestigt. Jag bad allra ödmjukast om ursäkt, där jag stod bakom skynket (d v s på narkossidan, inte steril, inte med i såret) och tittade på njuroperationen. Och någonstans i den vevan blev jag så där hulkomvandlad.

Nu har jag fått lite fason på dem, tycker jag. Ha ha! Nå ja, jag har i alla fall sett något litet leende, fått någon liten kontakt och det känns faktiskt som de accepterar mig – trots att jag är så totalt tvärt emot. Nu känns det snudd på lite tråkigt att jag är jourledig imorgon. Men bara snudd på. Det ska bli underbart att få en tredagarshelg :)

Rivjärn


Det tar 40 minuter att åka till lasarettet. En timma och 20 minuter dagligen i bilen. Under medicinplaceringen lyssnade jag på musik, eget och bibliotekslånat. Nu när jag åter börjat jobba funkade det de första dagarna, sedan blev jag så less på allt och var inte sugen på en enda CD. Inte ens de säkra korten. Så då åkte jag till biblioteket och lånade mig en CD-bok.

'Tio rivjärn' har inte fått så särdeles bra kritik, såg jag när jag skummade lite på nätet. Men den var alldeles lagom att sitta och lyssna på i bilen. Nu är den slut. Jag ska försöka ta mig till biblioteket i morgon, tillsammans med mina små vilddjur, och se om jag kan hitta något annat lagom.

onsdag 2 september 2009

Sina fördelar

Säga vad man vill om kirurgen, men man hinner i alla fall både andas och äta lunch.

söndag 30 augusti 2009

Jour

Igår gick jag min första kirurgjour. 11-23 sade schemat. När tiden äntligen började närma sig hemgång fick vi in en aorta – som det så vackert kallas när det kommer en patient med brustet aortaaneurysm – och min A-jour fick tillkalla kärlkirurgbakjouren och sedan stod hon och opererade. Och listan med opåtittade blev bara längre och längre, och jag kunde ju omöjligen bara gå hem, tyckte jag, så jag gnetade vidare med mitt trötta, förvirrade, värkande huvud. Klockan tre kom jag hem. A-jouren verkade i alla fall uppriktigt tacksam över att jag hade stannat kvar. Det är lite olika hur AT-läkarna gör, sa hon, det är ju ert schema som gäller.

Kvart i sex kom Trollet tufsande och ville snutta. När han kröp upp till mig kände jag att han osade, så det var bara att gå och byta blöja. Sedan låg vi och snuttade ett tag innan jag bar in honom i hans säng, stängde dörren, gick in till mig, stängde min dörr, satte i öronproppar och somnade om. Sedan väcktes jag igen då Draken kom och ville klappa rygg och för tredje, och sista, gången när Draken kom och ville visa sina nya Gormitti och Trollet tyckte att det var dags att snutta igen. Han tycker i princip alltid att det är dags att snutta igen. Då var klockan kvart över åtta, och det kändes i alla fall någorlunda rimligt att kliva upp.

Nu går jag bara här och såsar, gosar med ungarna och plockar lite här och där. Bland annat har jag fryst in fyra liter hiram. Det är mumma till fil och müsli det!

måndag 24 augusti 2009

Hurusom man tar det lugnt vet jag icke

Det är ju det att jag har så svårt att ta det lugnt. Jag arbetar tills jag stupar. Typ. Igår skulle Älsklingen iväg och fixa mangelboden (byns) med övriga i byföreningens styrelse, och jag dukade av frukosten, bäddade rent, pysslade med tvätten, tog hand om barnen och rensade ogräs. Så kom Älsklingen hem och började klippa gräset. Och jag, *host*, började gräva. Sedan gick Älsklingen in och fixade våfflor, och när vi ätit så var jag helt slut, och den ännu ej tillfrisknade kroppen bara skrek om vila, att få sova en stund. Men jag ville ju så förtvivlat gärna komma ut i skogen en liten, liten sväng. Vi beslutade om att stanna vid något bra ställe, och sicksacka av skogen lite runt bilen, bara, så att det inte blev så långt att gå och så att Trollungen skulle kunna lufsa lite på egen hand och snaska blåbär, och inte behöva skrika om att bli buren hela tiden. Så vi packade en fikakorg och åkte iväg.

Något så där jättebra ställe att stanna på hittade vi inte. Så det blev mer gå än planerat och betydligt mer bära Trollunge. Vi hittade en del blek taggsvamp, lite kantareller och en herrans massa rödgul trumpetsvamp. Och så lite lingon och blåbär. Att plocka bär på något mer organiserat sätt är inte att tänka på med ungarna, men jag brukar i alla fall försöka plocka någon deciliter. Många bäckar små…

Sen var det bara att åka hem och ta hand om svampen och laga mat och bada ungar och ta hand om kaninen och ta hand om tvätten och duscha… Och Trollungen skulle inte sova, utan skrek och skrek och skrek och svampen ville aldrig bli klar, fastän jag rensade och rensade och förvällde och förvällde. Klockan var nog elva innan jag kom isäng, och då hade jag ändå sparat en del svamp-och-bär-jobb i kylen. Och jag hade varit igång precis hela dagen.


Idag är jag så trött och matt att jag knappt orkar lyfta armarna och ginge jag och lade mig, så skulle jag somna direkt.

Det är ju tur att min arbetsgivare inte vet hur jag bär mig åt när jag är sjukskriven.

lördag 22 augusti 2009

Alldeles vanlig helg

Lite segt har det varit här idag, jag med min förkylning och en dåligt soven Älskling. Hur som helst tog han med sig Draken in till stan för att köpa Pokemonkort, och ordnade samtidigt med ny maskara till mig, några säckar barkmull till granhäcken, en glasruta till ett fönster i uthuset samt ett par ”mjukisjeans” till Trollet.

Trollet och jag var hemma och städade, tvättade, gosade, sjöng, lekte och bakade muffins.

När de äldre två pojkarna kom hem fikade vi och sedan stack vi ut en liten tur i skogen. Jag blev rätt svettig av ansträngningen, men det var väldigt skönt ändå. Det är alltid skönare att vara ute när man är förkyld. Vi såg två grodor och en stor och väldigt fin korsspindel. 2½ dl lingon, 2½ dl blandade hallon och blåbär, en påse kantareller och två påsar blandsvamp ligger nu i frysen. Draken var så duktig, idag igen, och hjälpte mig att rensa.

Älsklingen fick tag på lammfärs – av någon anledning är det inte det lättaste här uppe – och vi kunde göra en av mina favvisrätter, en Köp hem 5 från 'Allt om mat'. Väldigt simpel, men ack så god! Lammfärs, stora vita bönor, purjo, feta, citron (och vitlök – men lägger man till det blir det ju inte 5).

Älsklingen hade sett räven nedåt älven när han gick för att klippa grenar åt Vitnos. Jag får minsann aldrig se räven, klagade jag, varpå Älsklingen travade ner med mig till älven igen för att visa. Men inte fick jag se någon räv. Bah!

Mer glamouröst än så är inte mitt liv, ha ha. Men faktum är att det räcker alldeles gott för mig - även utan räv.

Nu ska jag fortsätta med höstens Eurobulbbeställning.

fredag 21 augusti 2009

Vargen

Världens bästa Arleta sjunger 'O Lykos' (Vargen)

Klockan är tolv
Det är de galnas timma

Αρλέτα - Ο Λύκος

Priviligerad

Jag har sjukskrivit mig.
Det är första gången på åtta år som jag får vara hemma och vara sjuk, utan att tvingas plugga eller ta hand om barn.
Vilken lyx!

torsdag 20 augusti 2009

Flöde

Jag har haft ont i halsen sedan i söndags. Ganska ordentligt ont har jag haft, men det har stannat därvid. Till idag. I morse började jag känna mig täppt och jag hade problem med att orka upp de två trapporna till AT-centrum när jag kom till lasarettet.

Under dagen har jag blivit stadigt sämre, så till slut skickades jag hem. Jag lyckades inte bli av med morgondagens jour helt och hållet, men käre kollegan P lovade ta 16-23. Jag tänkte att det kanske kan vara ok att gå 11-16, bara fem timmar. Dels får jag - som är så sketarädd för akuten - smyga igång lite, med bara fem timmar, dagtid, en vardag, dels kändes det rimligt att orka med det. Men nu börjar jag undra. Näsan rinner konstant, liksom ögonen, och tårarna droppar ner i knäet.

Inte för att jag längtade till akuten, men det känns då etter värre att göra sin första kirurgjour en lördag, 11-23. Nästa lördag, närmare bestämt. Blä!

onsdag 19 augusti 2009

Gosetroll

Pinky Ponk

Trollungen var bedårande i morse. Av sin storebror har han lärt sig att man ska springa och hämta en butt när man ser en insekt. Storebrodern tycker nämligen att insekter (och andra kryp, förvisso) ska infångas och förvaras i burk, och utövar denna sport så till den milda grad att mitt burkförråd så gott som alltid är kraftigt decimerat, trots att jag fyller på med nya stup i kvarten. Och lillebrodern vill naturligtvis göra likadant. Ser han ett kryp, så springer han iväg och hämtar en butt. Eller ett lock. Det är inte så noga. Jag har aldrig sett honom få tag på något. Däremot brukar han ofta leka ut de kryp hans storebror infångat, för det är ju så roligt att kasta buttar i ner för trappan, eller ut genom dörren. Eller nått.

Nå väl, i morse stod Trollungen framför TVn och tittade storögt på
I drömmarnas trädgård. Han gillar det. Med jämna mellanrum sa han Hämta burken! Hämta burken! Och rätt var det var sprang han ut i köket, hämtade en butt i lådan, sprang fram till TVn tryckte burken emot och försökte fånga de små figurerna. Det gick inget vidare. Det heller.

Han var så rasande söt där han stod :)

tisdag 18 augusti 2009

Opdag

Jodå, samma barnsliga njutning av lukten av sterilium, av att bli påklädd, av att få assistera. En mastektomi med axillarutrymning och två sektor med sentinel node (friska körtlar i bägge fallen). En utskrivning och två gamla epikriser betade jag också av. Jag ska tillstå att jag, uhrm, lagt av mig när det gäller att sy, men jag kämpade på med så väl sub- som intrakutana, med en nålförarare som inte riktigt ville lyda och en vimsig hjärna som inte kunde komma ihåg vilket håll jag snurrade åt sist.

Ja, jag VET! Ibland måste jag bara få svänga mig med lite doktorska, jag har ju aldrig någon att prata jobb med. Känner man ett våldsamt behov att få termerna förklarade för sig kan man googla eller fråga. Annars är det bara att låta det gå in genom ena ögat och ut genom det andra och skynda vidare till nästa blogg :)

måndag 17 augusti 2009

Kir

Jorå, det ska nog gå det här. Fast för tillfället väljer jag att förtränga att jag ska gå jour på fredag. Jag är placerad i endokrinteamet. Hurra liksom! Endokrinkirurgi är väl det jag tycker är roligast, jag har bra erfarenhet av endokrinkirurger sedan tidigare och enligt uppgift ska det här teamet dessutom vara det bäst fungerande och mest sympatiska på mitt sjukhus.

Min handledare, en äldre överläkare, har tidigare inte givit något vidare intryck, men har idag visat sig vara trevlig och sympatisk och riktigt charmig där han sitter och skrockar med sin torra humor.

Jag tidigare hört av de andra AT-läkarna att det är så svårt att komma till på operationerna, eftersom det är för mycket folk, men jag är då uppsatt som assistent på fem av sex operationer. Det är förvisso sommarbemanning fortfarande, så det är väl risk för att det blir större trängsel längre fram. Under sommaren opereras bara cancerpatienter, så det är bröstcancrar alla de fem.

Jag minns min barnsliga förtjusning i att assistera under utbildningen, hur jag älskade att stå med endokrinkirurgerna och hur jag älskade lukten av sterilium. Vi får väl se om det känns lika trevligt imorgon. Jag måste bara lyckas tvinga i mig ordentligt med frukost. Och komma ihåg att ta stödstrumpor på mig. Heja mig!

söndag 16 augusti 2009

En till bra

Idag har vi varit på gårdsrunda i Säter. På första stället tjatade Trollet mest om att han ville se krokodilen - som var en sådan där trädgårds-”prydnad” i sköldpaddsdammen. Som förälder misströstar man ju en smula, när man släpar iväg ungarna för att se på djur och de inte alls har något sinne för vad de, enligt vuxenmallen, borde ägna sitt intresse åt.* Nå ja, han tyckte att grisarna, getterna och hästarna var rätt kul de med, för allan del, men lamorna gillade han av någon anledning inte.

På andra stället skrek han i alla fall lyckligt när han fick syn på höns, ankor och gäss, och kalkonen var rätt skojig den med. Ungarna fick spargrisar och ballonger och Draken vann tre kilo potatis på lotteri.

På vägen hem somnade Trollet i bilen och Älsklingen stannade till för att jag och Draken skulle få gå en sväng i skogen och titta efter svamp. Någon vidare svampskog var det inte, men medan vi gick där och spanade fick jag syn på något invid en stock som såg lite underligt ut. Men vad ÄR det där? tänkte jag En möglig gammal svamp, eller? Det såg ut som något med vindlingar, som en hjärna eller en murkla. Jag gick närmre och närmre och plötsligt flaxade det upp en stor fågel framför mig. Jag hann inte alls se hur den såg ut, men den mögliga svampen visade sig vara en fågelunge. Jag kallade till mig Draken och vi upptäckte att det låg fyra stycken i en rad, alldeles stilla. De var spräckliga med relativt långa näbbar och cirka femton centimeter långa (lita inte på mig, jag är dysmåttiker). Så förfärligt söta! Jag misstänker att det var morkullor, åtminstone stämmer det rätt bra med
den här bilden. Det var ett mindre, rätt fuktigt skogsparti, inklämt mellan åkrarna.

Väl hemma grävde jag klart för granhäcken (!). Sedan blåste vi upp ett tiotal ballonger och ungarna härjade och lekte med dem tills bara en var osmälld och därefter stoppades de i badet. Trollet skrek som en stucken gris och fick halas upp ganska omgående. Nu håller jag på och snuttar honom till sömns. Sedan är det bara att packa ner skor, stetoskop, namnbricka och pennficka och bita i det sura äpplet igen. Schemat för de närmaste sju veckorna innefattar en fredagskvällsjour, två lördagar med 12-timmarsjourer, en dagjoursvecka och en kvällsjoursvecka. Åh, vad jätteroooligt! Inte.


* När vi var i Orsa björnpark blev han alldeles till sig i trasorna och skrek lyckligt när han fick syn på alla måsar som kom flygande och skränande när björnarna utfodrades. Resten brydde han sig inte så mycket om. Draken var, vid sitt första Kolmårdenbesök, mest intresserad av de stora affischerna med tigrar på. Själv påstås jag ha suttit och tittat på duvorna efter att mina ömma föräldrar med mycken möda och stort besvär släpat mig upp för Skansens backar för att jag skulle få se på björnungarna.

lördag 15 augusti 2009

Bra dag

Riktigt, riktigt kaffe i morse. I Dalarna går det inte att få tag på något schysst kaffe. Svindyra små påsar i specialaffärerna innehåller små tråkiga, matta bönor. Det var en lisa att äntligen få hem ett par kilo från Sibyllan.

Sedan ut och gräva för granhäcken. Nu är 5/7 avklarade.

Igår hade Älsklingen med sig thaimat hem, eftersom Draken bett om det. Två lådor, med tre små rätter i vardera, visade sig vara så väl tilltagna att vi hade en hel låda kvar, efter att ha ätit tre stycken av maten. Den kvarvarande åt vi till lunch.

Sedan åkte vi ut i skogen. Två liter blek taggsvamp, en liter kantareller och sex deciliter hallon. Det var väl inte så illa pinkat för en liten tur i främmande skog med ett Troll som ville bli buret i princip hela tiden. Draken och jag hittade skelettet efter en rovfågel.

Kaffe och cognac vid hemkomsten.

Draken var jätteduktig och hjälpte mig att rensa svamp. Det gick fort, fort tack vare honom. Nu har vi fyra påsar svamp till höstens skav och grytor och två buttar hallon i frysen.

Sedan åt vi nybakad focaccia, tzatziki, tomater, feta, salami, paprika och oliver och drack vin.

Nu ska jag gå ner till Älsklingen och äta lite gottisar innan jag går och lägger mig och läser. Jag är så innerligt glad över att jag äntligen kan läsa igen.