onsdag 30 november 2011

Hon är borta


Idag förlorade vi vår bästa ruvhöna, käraste, fina Mynta. När jag kom hem från BVC såg jag att det satt en rovfågel på gräsmattan, och jag förstod direkt att den hade slagit något. Jag hoppades, hoppades att det inte skulle vara någon av våra, och så var det vår finaste, bästa höna. Igen.

Nog förstår jag, och accepterar, att vi kan förlora djur när vi låter dem gå lösa, men varför hela tiden våra käraste djur? Först förlorade vi vår favoritanka - när vi hade två andrikar vi behövde bli av med. Sedan förlorade vi min älsklingskatt - när vi har två som jag mest önskar att jag slapp (ja, det är hemskt men sant!). Därefter förlorade vi älskade Nonoosen och nu Mynta - när vi har hela hönsgården full av tuppkycklingar som vi måste göra oss av med.

Utöver det har vi förlorat en andrik och varit tvungna att låta slakta vår vackra tupp.

Till råga på eländet så flög rovfågeln iväg när jag kom. Den hade bara hunnit plocka bort fjädrarna på buken, och vad jag kunde se inte egentligen ätit något. Sedan satt skatorna där och hackade. Så onödigt! De kan ju äta vad som helst. Älsklingen bar iväg henne bort över åkern. Jag hoppas att räven eller någon rovfågel hittar henne, så att det i alla fall var någon mening med hennes död.

Fy vad jag är ledsen!

måndag 28 november 2011

Dubonnet

Plötsligt fick jag för mig att jag ville ha en flaska Dubonnet. Det var något som mina föräldrar alltid hade hemma när jag växte upp och jag drack det en del i min ungdom. För något, eller ett par, år sedan blev jag bjuden på ett glas. Var? Kanske hos Mamma. Mer sannolikt där än hos Pappa. Jag tänkte att, ja men det här är ju gott, jag borde köpa mig en flaska. Men det gjorde jag aldrig. Då. Men jag travade in på Systembolaget förra veckan för att äntligen göra slag i saken. Det fanns ingen Dubonnet. Killen jag frågade hade inte ens hört talas om Dubonnet. Han sökte och det visade sig att den bara fanns på ett enda ställe i Dalarna, i Falun. Va?! Det trodde jag var något som fanns överallt sa jag häpet. För att inse att Dubonnet antagligen är väldigt mycket 70-tal och väldigt mycket ute. (Ja, inte bara 70-tal, att döma av bilden ovan och alla de i samma genre man kan finna om man googlar lite, men inte sedan 70-talet i alla fall). Och den här bilden känns väldigt bekant :)

Jag beställde en flaska. Tjoho!

Nu tändas...


Egentligen vill jag ha en sådan här, 'Fantasi'. Jag tycker att de är sketaballa. Lite Ystads metall över den, inte sant? ;)

Men nä, jag är för snål. De är rätt dyra. Och eftersom de är gamla känner jag mig osäker på om det går och kommer att gå att få tag på lampor åt dem anständigt smidigt.


(Bilden har jag tjyvat från Tradera)

söndag 27 november 2011

Första advent


Ja, så kom snön ändå. Jag trodde inte på det.

I morse var regntunnan överfull och det var grått, grått, grått och blåsigt värre.

Hönshuset är städat och adventsattiraljerna på plats. Till eftermiddagsfikat tände vi första ljuset och läste

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
Då gläds vi åter alla
att fira få advent


Och jag har druckit en liten slatt glögg som fanns kvar sedan förra året. Det var gudomligt gott.

Inte 99 dock


Den här mobilen är fin. Jag funderar på att köpa en till Nassegrodan i julklapp. Frågan är förstås om den kan bräda hennes älskade trämobil, med färgglada flygplan och helikoptrar, som hänger ovanför skötbordet. Det gröna planet är uppenbarligen finast. Det är det hon tittar på. Lustigt! Jag hade trott att den knallröda eller gula helikoptern skulle dra till sig blickarna mer än ett ganska dovgrönt plan - men icke! Mycket flygetyg bleve det förstås, men strunt samma.

lördag 26 november 2011

Halvgjort


På freda'n ska man städa
det gör varenda tant


Nå, igår städade jag övervåningen. Halva. Sedan hann jag inte längre.

Idag gick jag ut för att städa hönshuset. Jag ville göra det medan det var ljust. Städningen inomhus går ju att göra fast det är mörkt ute. Jag hann halva. Sedan blev Nassan ledsen. Jag tänkte att jag kunde fortsätta efter (den sena) lunchen.

Men efter lunch började Älsklingen noja för snö. De har hotat med två dec snö sa han. Ja men inte här väl? Det känns verkligen orimligt att det skulle snöa idag protesterade jag. Men han nojade likväl, och jag tänkte att det var lika bra att röja undan alla mina krukor och frösådder och fixa klart kallbänken inför vintern. Hönshuset kan jag ju städa i morgon även om det snöat i natt tänkte jag. Jag hann halvvägs. Sedan grät Nassan igen.

Sedan började det regna.

Och huset lyses av hälften av våra adventsljusstakar och -stjärnor.

Ack ja!

Surt


Hur ska det gå för min älskade Bollnäsfil (den i särklass godaste filen!) , nu när Milko ätits upp av Arla?

Och vad blir det av Siljanchark när (om?) Scan har lagt beslag på det?

Suck! Den här utvecklingen gillar jag inte.

fredag 25 november 2011

Vind


Det blåser attans. Träden vajar oroväckande och grå moln flyger förbi. Emellanåt skymtar solbelysta, bulliga vita moln och en blå himmel mellan dem. SMHI spår blåsigt veckoslut med risk för storm på fjället. Jo tack.

Syster och bror


Så har jag då läst sista delen i trilogin. Eller snarare lyssnat på. Jag gillar trilogin. Jag gillar Pleijel. Jag gillar Peder Falk som inläsare.

De första delarna är 'Drottningens chirurg' och 'Kungens komediant'.

Jag ska nog läsa lite mer Pleijel tror jag. Ja, förutom alla andra tiotusen titlar jag har på min lista då, *host*.

Förresten behöver jag låna mig en ny CD-bok. Det är ypperligt att ha en att lyssna på samtidigt som jag stickar när jag "sitter fast" timma ut och timma in med amningen.

Det är 1830-tal. Isaac Berg är sångare och sånglärare på operan i Stockholm och gift med Lina, den framstående skådespelaren Lars Hjortsbergs dotter. De väntar sitt första barn och stora musikaliska förhoppningar fästs vid pojken. Det visar sig att han är döv från födelsen. Hans syster föds ett par år senare och har allt vad han saknar: hörsel, sångröst och musikalitet. Men hon är bara flicka.

Albert och Helena står varandra mycket nära, men lever sina liv under helt skilda villkor. Albert tillbringar flera år av sin uppväxt på Manillaskolan för döva och blinda och blir så småningom målare och reser på egen hand i Europa. Han är utfattig och har svårt att försörja sig på sin konst. Helena förlorar sin stora kärlek. Hon spås en lysande sångkarriär men tvingas offra den för sin familj.

"Om inte min mor skingrat sin ensamhet genom att berätta - ibland fantisera och fabulera - om sin fars svenska släkt, hade jag inte fått idén till denna familjehistoria. Genom hennes inlevelsefulla berättande fick jag den. Men jag måste först bli tillräckligt gammal, tänkte jag. En dag tyckte jag att jag blivit det."
Agneta Pleijel

torsdag 24 november 2011

Gick och gick


Jag satte Nassegrodan i mei tai:en och gick en av skogsvägarna upp. Det är första gången vi går på promenad. Hon sov så fint och jag gick och gick, snabbt, uppför och mera uppför. Det behövde jag. På tillbakavägen en sväng in i skogen.

Det är ju rent bedrövligt att min älskade lilla flicka hann bli en hel månad innan hon fick känna doften av skog och höra ljudet av en porlande bäck. Men inget som kan göras ogjort. Så släpp det Scylla, släpp det!

Garrulus glandarius


Häromdagen såg jag en flock nötskrikor flyga upp från en åker när jag körde förbi. De var en fem, sex stycken. Och en skata.

Jag har aldrig någonsin förr sett nötskrikor mer än en och en.

onsdag 23 november 2011

En livboj, någon?

Jag vadar runt i tvätthögarna med dammråttor yrande omkring mig, med ludna ben, tofsiga armhålor, flagnande nagellack, oklippta naglar och en på tok för lång lugg.

Det har varit en tuff vecka.

måndag 14 november 2011

Rya


Den här ligger ute på Tradera nu. Jag är rätt kär i den.
Fast var skulle jag ha den?

Katharine Hodgkin


Den lilla irisen 'Katharine Hodgkin' (ja ja, bilden är snodd) är ljuvare än ljuv. Jag försökte plantera den och ett antal andra små våririsar ett år. Inte en enda kom upp. Vete fasen vad jag gjorde för fel. I år har jag köpt den igen och försöker med att plantera den i kruka. Vi får väl se hur det går. Håll gärna en tumme! Det gör jag.

söndag 13 november 2011

Asch då, typ!

Jag tänkte att jag skulle ha en plantering med svarta och vita tulpaner och lila alliumbollar. Så jag beställde den vita liljeblommande 'White Triumphator', den vita fransade 'Swan Wings', svarta 'Queen of Night' och kirgislök (Allium aflatunense), både arten och hybriden 'Purple Sensation' (färgskillnad ungefär som på bilden, även om bloggen bara talar om 'Purple Sensation') och den svarta tulpanen 'Continental'. Så här såg 'Continental' ut på bilden när jag beställde:


Men när jag googlar på 'tulipa continental' får jag fram de här två bilderna:
1
2

Suck! Jag undrar just hur tulpanskrället ser ut, ijengkligen.

Växternas hemliga liv


Jo, visst var den intressant. Men den är lite osammanhängande skriven, tycker jag. Jag vet inte om det är översättningen som blivit konstig eller om originalet är likadant. De har valt att slopa de vetenskapliga namnen, för att inte "verka frånstötande på icke-botanister". Nu är jag ju i allra högsta grad en ickebotanist, men för mig är det vansinnigt irriterande att inte ha tillgång till vetenskapliga namn. I synnerhet när det till största delen handlar om något slags kvasisvenska namn, som ingen människa hört talas om. Hur ska man då kunna söka? Hur ska man kunna lära?

Över tre fjärdedelar av alla nutida växter har underjordiska svamppartners. Där ser man! Jag kanske ska vara nöjd med röksvampen som har invaderat min blå rabatt och som jag fick med hästskiten från C.

Antalet mangroveväxter är stort men de bildar ingen egen familj. De härstammar från flera familjer som inte är besläktade med varandra. På samma sätt som ökenlivet lett till att växter från olika familjer varit tvungna att anta liknande former (ie kaktusar/euphorbior som nämns tidigare i boken), har flodmynningarnas krävande liv producerat en hel grupp av ganska likartade men obesläktade trädarter som går under samlingsbegreppet mangrove. Ser man på! Jag var helt säker på att mangrove var en specifik art. Man lär så länge man lever.

Men det här vet jag faktiskt inte om jag köper: Australien har en särskilt artrik mistelflora med omkring sjuttiofem arter... Många har blad som imiterar värdartens. Det är svårt att förklara detta genom det vanliga evolutionära argumentet att likheten ger misteln vissa fördelar, exempelvis kamouflage. Det är mer troligt att den genom att ta vatten och näring från värden även suger upp vissa tillväxthormoner som påverkar bladformen... Nä men, lät inte det krystat? Inte påverkar väl tillväxthormoner bladformen?! Eller är det bara jag som är okunnig på området?

Och Roraima och tepuis hade jag aldrig hört talas om tidigare. Ja men, det är ju helt fantastiskt! Se på de här bilderna: 1 2 3. Får mig att tänka på de där svävande bergen i Avatar :)

lördag 12 november 2011

Dimma


Dimman ligger tjock utanför, trots att det är nollgradigt och både det ena och det andra ute i trädgården har frusit.

Idag har vi varit på ridlekis. Sedan Nassegrodan kommit blir det till att åka hela familjen. Älsklingen känner sig inte riktigt mogen att hantera en häst och jag kan ju inte åka ifrån Nassen än. Idag fick Trollet en stor stadig häst, som var redigt bred över ryggen och eftersom han är så liten stod benen rakt ut när han satt upp. Det såg så kul ut. Till och med folk i "publiken" hade kommenterat, berättade Älsklingen. Kolla den där lille i grönt, benen står RAKT ut.

Det är som om luften gick ur mig när jag äntligen fick alla lökar i jorden. Det enda jag vill är att krypa upp i min fåtölj med Nassegrodan och sitta och gosa, läsa eller handarbeta. Fast jag har faktiskt lyckats plantera en kruka med vit och rosa ljung, en för mig okänd växt med rosa bär och renlav som täckning. Den ska stå ute på förstukvisten. Och så fick jag planterat en Nematanthus albus (pussmunart) som Älsklingen råkade ha i golvet så att ett par grenar gick av. Det hade inte blivit några rötter på grenarna, som stått i vatten, men Gesneriacéer brukar ju vara snälla och rota sig lätt, så jag hoppas att det ska funka med att bara sticka dem i jorden.

Förresten skulle jag behöva mig en virkning. Det är stökigt att sticka medan man ammar. En kort virknål är lättare att hantera än två långa stickor.

Att finna ron


Jag har kommit på mig själv med att ha börjat ta småpauser då och då, alldeles spontant och utan att planera för det. Särskilt när jag stannar bilen. Jag vrider om nyckeln och bara sitter en stund. Bara är. Tänker inte på något speciellt. Andas.

Jag är helt fascinerad av denna upptäckt. Tänk att jag!

fredag 11 november 2011

Äntligen!


Nu är de i jorden, alla de #¤$€%#§&€ lökarna, både de köpta och de jag fått av Pappa. Idag grävde jag ner vårstjärna (Chionodoxa forbesii) (bilden ovan), blåstjärna (Scilla sibirica), klotlök (Allium spaerocephalon), några krokus av okänd sort, något slags pärlhyacinter och "bluebells" (Scilla nonscripta) - som jag tvivlar på är härdiga här uppe, men Pappa tyckte att jag kunde prova.

Det är bara att be en stilla bön att de klarar sig när jag planterar så sent. Vi får väl se hur länge blidvädret håller i sig.

Allt jag gör i trädgården från och med nu, är bara bonus och inget måste. Vad skönt!

First Aid Kit missinassen

torsdag 10 november 2011

Fläng


Idag har jag bara flängt runt, känns det som. Frukost och påklädning av mig själv, Troll och Nassegroda. Köra Trollet till dagmamma. Hämta Draken och köra honom till tandhygienisten. Väga Nassegroda på BVC. Köra Draken tillbaka till skolan. Hem och snutta Nassegroda och äta lunch. Jaga iväg med Älsklingen till familjeteamet. Till dagmamman och hämta Trollet. Till kompis och hämta Draken. Hem och fixa mat. Få Draken klar för ju-jutsun. Ta hand om tvätten. Sopa och torka tvättstugugolv - som inte var så fagert efter att jag tvingats släpa in den dubbla vattenslangen på tining; löv, gräs och lera en masse, omansäjer.

Men någon slags ro i kropp och själ har jag ändå lyckats finna de här senaste dagarna. Peppar, peppar...

onsdag 9 november 2011

För tredje gången


Mynta, det lilla skrället, har lagt sig att ruva igen. Drygt en vecka har hon legat och det är sex ägg under henne. Jag betvivlar att de är befruktade, men det lär väl visa sig. Kanske borde vi ha tagit bort dem. Det kostar väl henne en del att ligga där, och det är ju onödigt om det inte blir något. Och blir det något så är det ju inte direkt bästa tiden. Nå ja!

Frost


Det är sådan dimma över älven att man inte ser Djurmo klack. Men här över är det klart. Himlen är blå och solen skiner på frostiga gräsvippor, snöbär och lackröda nypon. Och den här nässlan.

Jag hoppas att det tinar upp lite snart så att jag kan gå ut och gräva för de sista lökarna.

Torsken som krympte


och andra evolutionära mirakel

Det här var en skojsig och spännande bok. Väldigt lättillgänglig. Och ett helt kapitel om myror var där. Mitt förhållande till myror är, som bekant, en smula krystat, och jag läser med något slags skräckblandad (eller nått) förtjusning. Och myrmelologi, visste ni att det heter så? Det gjorde inte jag. Många litteraturhänvisningar som verkar särdeles intressanta. Jag har antecknat för fullt på min lilla - eller inte så lilla, kanske - lista.

Skönlitteratur? Vad är det?

Baksidetext
Torsken som krympte slår upp dörrarna till evolutionens ändlösa party, där miljarder år, virus, fjärilar, människor och alla möjliga snyltgäster deltar, inte i sämja, utan själviskt och försvarande sitt eget hörn. Evolution innebär konstant förändring och valen görs enligt stundens behov, inte med tanke på morgondagen. Det finns ingen stor plan - evolutionen är oändamålsenlig och ibland till och med vansinnig med tanke på artens överlevnad. Hur ska man annars beskriva ödlor vars aggressiva parningsriter leder till populationens evolutionsmässiga självmord? Eller den kortsiktiga människan, som trots sin intelligens verkar gräva sin egen grav?

Finländsk evolutionsekologi håller hög klass internationellt. FD Hanna Kokko, professor i djurekologi, och FD Katja Bargum, myrmekolog och vetenskapsredaktör, hör till branschens toppnamn.

tisdag 8 november 2011

Gräver och gräver och...

Jag kämpar på med mina lökar. Idag fick jag klart verandarabatten, inklusive ogräsrensning och kantgrävning. Det är ju tveksamt om jag får upp några Allium, så sent som jag är ute, men tulpanerna ska det väl inte vara några problem med. De här åkte ner idag:

Tulpan 'Uncle Tom'

Tulpan 'Carnaval de Nice'

Tulpan 'Mount Tacoma'

Allium atropurpureum

Trebarnsmor, gubevars

Ja, det är ju inte så många dagar jag har behövt praktisera detta på "fullt allvar". Först var Älsklingen hemma på pappadagar, sedan kom Pappa upp och stöttade lite och ägnade sig en del åt pojkarna som var hemma på höstlov.

Idag åkte vi till biblioteket. Bortsett från att Trollet var tämligen springig och inte alls lyssnade på mina femtioelva tillsägelser, så gick det rätt bra. Men på vägen hem somnade han i bilen. Släpa tunga bokfyllda kassar och bilbarnstol med Nassegroda. Och Nassegrodan vaknade förstås och skrek. Höns och ankor hade jag inte fixat innan, fast jag nog bort, så det fick jag rodda med i mörkret. Och inte fanns det något vatten kvar i regntunnan, så jag letade upp trädgårdsslangen och fyllde - under ett väldigt stänkande - butten med hjälp av den. Och då insåg jag att jag hörde ank-möööhp från två håll. När jag kollade i hönshuset var där bara tre. Ut och leta i mörkret. Under häggen hittade jag en ensam, möööhpande Akleja. Ankor ser inte ett smack i mörker, verkar det som. Jag försökte driva henne mot hönshuset, men hon sprang bara kors och tvärs som en yr höna, så till sist fick jag fånga in henne och bära henne. Då bajsade hon på mitt ben. Vet ni hur slafsigt ankbajs är?! Mina nytvättade byxor! Och så ut i uthuset, likaledes i mörkret, och fylla på havre till ankorna. Därefter ut igen till frysboxen och leta fram något snabblagat (pytt i panna). Sedan ner till bilen och hämta sovande Trollunge, få av honom kläderna och lämpa honom i soffan. Få av mig själv bajsiga byxor och tvätta av benet. Sedan snutta gråtande Nassegroda, som Drakungen snällt försökte underhålla med nappen.

Och då fick jag ju pausa lite, där i "snuttfåtöljen". Och humöret hade jag i behåll.

Det ska nog ordna sig, det här!

söndag 6 november 2011

Träd i marker och myter


Inte blir det mycket skönlitteratur här inte. Jag fortsätter med mina älskade träd.

Jan Danielson brättar om svenska träd, inte bara gran, björk och rönn utan även lite mindre vanliga som avenbok och idegran. Varje träd presenteras under rubrikerna: Grantankar (Bok-/Hägg- etc), Saga och sanning och Berömda granar/bokar/häggar.

Och apropå tallar som är stora/gamla nog att bära upp ett havsörnsbo, som kan väga uppemot ett ton: Det tar faktiskt 350 år att få fram en trehundrafemtioårig tall. En självklarhet som är lätt att glömma bort.

Så sant som det är sagt. Sluta hugg ner träd, baraföratt! Jag blir galen på detta hysteriska trädfällande som pågår omkring mig :(

En recension