lördag 31 maj 2014

En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar


Det är tisdagen den 9 februari 2010. Sändningen av Förkväll i tv 4 har just avslutats. Carin da Silva, en av oss tre programledare och jag går in i sminkrummet för att byta om. Jag är både glad och nöjd och tycker, att vi har gjort en utmärkt sändning tillsammans. Jag är kallad till möte med vår producent. Jag vet inte, vad mötet ska handla om. Formalia kanske. Därför har jag bråttom, byter kläder och säger hej till Carin: "Vi ses i morgon", ropar jag, när jag springer till hissen. Det blir inte så. Vi ses aldrig mer i en TV-studio. För tre minuter senare får jag sparken av TV4. Ja, de kallar det visserligen för time-out, men så vitt jag vet, är det samma sak som avsked på grått papper. Jag förstår plötsligt ingenting. En kaotisk period i mitt liv tar sin början, en period av sorg, självrannsakan, besvikelse och känslor av svek och övergivenhet - men mitt i all sorgen också en stark upplevelse av befrielse. Det tunga oket har lyfts bort från mina axlar. Detta är inte slutet av mitt liv, inte heller början. Det är kanske inte ens en avgörande del av mitt liv. Ett liv, som kantats av framgångar, motgångar, känslor av otillräcklighet, rädslor, förföljelse, mobbning, glädje, självförakt, humor, besvikelser, ja allt som en människas liv kan bestå av. Med den här boken vill jag ge er en inblick i detta liv, som trots all yttre glamour och framgångar inte innehåller någotdera. Bara hårt arbete och en ständig känsla av otillräcklighet.

Jag fick syn på boken när jag var inom biblioteket på väg ner till Mamma i Skåne. Jag vara bara tvungen att låna den. Jag har dålig koll på Elisabet Höglund måste jag tillstå. Jag minns henne vagt från nyheterna, fast egentligen inte mer än att jag störde mig på hennes röst. Håret funderade jag inte över förrän en granne kommenterade hur bedrövlig hon såg ut i håret. Jag får väl erkänna att jag mest har retat mig på henne i min dag och egentligen aldrig sett vad hon faktiskt uträttat. Jo, hemskt men sant.

Så såg jag henne i Let's dance, tyckte att hon var ursöt och glömde helt att jag stört mig på henne tidigare. Men vad hon egentligen uträttat i sin dag visste jag fortfarande inget om. Jo, jag visste att hon hållit på med idrott på relativt hög nivå, men vad hade jag ingen aning om.

När Älsklingen och jag satt och tittade på På Spåret muttrade han över att de tagit med henne i programmet. Hon är för gammal. Hon är ju så osäker. Och dadada... Jag blev skitirriterad på honom. Vaddå gammal? Hon är ju duktig. Vad då osäker?

Men hon som är så skärpt, sa han. Minns du inte sist hon var med?* Nu sitter hon bara och låter sig styras och ger efter för den där unge killen. Hon verkar så osäker. Det skulle hon aldrig ha gjort tidigare, hon skulle aldrig varit så eftergiven. Ungefär så sa han.

Jag höll inte med honom. Jag tyckte verkligen inte att hon var för gammal, och duktig som sjutton var hon ju. Hon gick ju till final!

Men jag skämdes verkligen när jag hörde Älsklingen. Där hade jag gått och retat mig på rösten och förfasats över håret, medan han hade sett hur skärpt hon var. Inget annat. Inget hår. Ingen röst. Inga kläder. Bara att hon var skärpt och skicklig och duktig.

448 lättlästa sidor som man bara svischar igenom. Hur har jag någonsin kunnat störa mig på denna människa? Man bara måste tycka om henne och imponeras.


* Nej, jag tror inte att hon varit med förr. Jag vet inte var han fått det ifrån.

fredag 30 maj 2014

Intox

 

Jag tog emot en intox. En helt ung människa, några och tjugo. Gud vet vad hen petat i sig. Ambulanskillarna kom med en kasse med tomma förpackningar, men en del av dem var mammans. Hen ventilerades när hen kom och narkosen var där och fortsatte ventilera när hen rullats in på rummet, beredda att intubera. Jag ordinerade Lanexat och Naloxon och hen vaknade upp lite, från RLS 8 till RLS 4-5, och började andas själv, reagerade på smärta. Hen togs upp till IVA för övervakning.

Morgonen efter fick jag veta att hen försämrats. Först gjordes en lungröntgen. Ingen förklaring. Sedan en skiktröntgen av hjärnan. Utbredda anoxiska hjärnskador med inklämning.

Jag var så säker på att hen skulle vakna. De brukar göra det, alla de där intoxerna som kommer, i parti och minut. Det fanns inte i min värld att det inte skulle gå bra. Faktiskt. Naivt kanske.

Ännu levande. Och ändå inte.

Och jag känner mig oändligt sorgsen.

Tordyveln flyger i skymningen


Jodå, jag lånade den och lyssnade, precis som jag sa när jag skrev om Agnes Cecilia.

När Jonas, Annika och David vattnar blommor på Selanderska gården hittar de gamla brev, skickade till en Emelie som levde på 1700-talet. I breven står det om en tretusenårig egyptisk staty i Ringaryd, där de bor. Finns den kvar, och i så fall var? Från en inspelning på ett av Jonas band hörs viskningar som leder dem närmare statyn. Andra märkliga saker sker, som att de blir uppringda av en gammal dam som vill spela schack i telefon, vem är hon? Och har den märkliga blomman ett eget liv? 

Vad är det som påverkar historiens gång? Slumpen, viljan eller något annat?
Det här är den fantastiska berättelsen om några ungdomar i Ringaryd i Småland. Och om hur två till synes tillfälliga händelser gör att saker i det förflutna rullas upp på nytt och slutligen avslöjas.

Jo, visst är de riktigt charmiga de här böckerna. Och Jonas är ju så söt som reporter :) Fast jag tyckte nog bättre om Agnes Cecilia tror jag. Och faktiskt, jag tror inte att barn i yngre tonåren läser 1700-tals brev så där alldeles utan ansträngning. Eller så gör de det. Jag kanske underskattar folk.

Johorå, fler ungdomsböcker kommer. Hav förtröstan! ;)

torsdag 29 maj 2014

Pust!


Min första - och sista - A-jour har jag tagit mig igenom med blotta förskräckelsen.

Ja, i vanliga fall förväntas man väl gå som A-jour när man är ST, lite beroende på specialitet. Åtminstone efter en tids randning. Således var jag inplacerad som A-jour idag, eftersom jag nu kommit en bit på min randning. Det är bara det att jag är väldigt oakutish lagd och alldeles för långsam för att funka som A-jour på medicinakuten. Jag meddelade schemaläggaren att jag inte vill gå några A-jourer och han erbjöd sig att plocka bort den. Men då kände jag mig så feg att jag lät den stå kvar. Denna enda. Hädanefter blir det B-jourer.

Och detta måste väl ha varit världshistoriens lugnaste A-jour *tackgodegud*. Jag tror att vi har haft fem eller sex patienter på hela dagen. De som kom var i och för sig tämligen akuta och ordentligt sjuka. Vi fick lägga in dem alla - varav en på IVA - men det var inga problem för det var gott om platser (!!! När hände det senast?). 'Vi' är lika med jag och en mycket sympatisk, sansad och särdeles akutish lagd B-jour.Tack och lov för honom! Jag rondade bara en avdelning och där var mest småfix att åtgärda. Mobimeden (EKG som skickas från ambulans och som ska bedömas) var nog inte fler än sju, liksom sökningarna från "huset" (= avdelningarna). Bara två patienter på huset behövde jag undersöka lite för att kunna bedöma. Och inte ett enda trombolyslarm!

Ja ja, jag är en hopplös jäkla fegis. Men en liten smula har jag i alla fall utvecklats sedan jag, som AT, grät varenda dag jag åkte till akuten. Nu går jag där stup i kvarten. Och jag har kommit överens med schemaläggaren att fortsätta gå medicinjourer under ST även när min medicinrandning är färdig. Fast som B-jour då.


Anslaget ovan sitter i fikarummet på akuten. Det finns andra Människor på akuten än patienter. Ibland verkar det som om folk i gemen glömmer bort det.

måndag 26 maj 2014

Mannen som slutade ljuga


(Ja, jag ligger sjukt mycket efter i mitt bokdokumenterande. Nu kommer denna, sent omsider)

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, erkände 39 mord och dömdes för åtta av dem innan han år 2002 avbröt sin terapi och slutade samarbeta med polisen.

Sedan domarna avslöjats som århundradets rättsskandal har de juridiska misstagen rättats till i en världsunik resningsprocess. I dag vet vi att sex olika tingsrätter blev förda bakom ljuset. Men en större fråga är obesvarad: Varför blev tingsrätterna lurade? Runt Sture Bergwall fanns en sammansvetsad grupp bestående av en åklagare, en förhörsledare, en psykolog, en advokat och en minnesforskare från Stockholms universitet. Vad drev dem att i åratal turnera runt med en drogad, fabulerande människa i förvissning om att han var en seriemördare? Hur kunde deras tro vara så stark att några till och med ljög i rätten för att få Sture Bergwall fälld?

Svaret är mer konkret än man kan tro. Gruppens övertygelse kom från ett mottagningsrum på Norrtullsgatan i Stockholm. Där arbetade en kvinna i 80-årsåldern som var psykoanalytiker. Sture Bergwall var hennes patient. Terapeuterna på kliniken i Säter där han vårdades var bara den gamla damens redskap, och hennes analyser styrde polisens tänkande. Utan den gamla damen hade seriemördaren Thomas Quick aldrig skapats.

Mannen som slutade ljuga är resultatet av ett grävjobb som Dan Josefsson inledde efter journalisten Hannes Råstams bortgång i januari 2012. Med hjälp av wallraffande och en omfattande research avslöjar han den häpnadsväckande historien om kvinnan som skapade den falska seriemördaren Thomas Quick – och om gruppen som följde henne.

Mannen som slutade ljuga är spännande som en thriller, klargörande som en sanningskommission, och långt mer skakande än någon fiktiv berättelse kan bli. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Det är så sanslöst. SÅ sanslöst.

Otroligt spännande, faktiskt, fast det känns halvperverst att tillstå det, och mycket bra.

Jag avskydde min AT-placering på Säter. Det enda som överhuvudtaget gav mig någonting var de två dagar jag fick gå med Göran Kjellberg, resten var bedrövligt. Min kommande psykiatrirandning har jag krävt att få göra annorstädes, trots att Säter är vad som ligger närmast till hands. Såpass. Och jag kan inte påstå att min bild av Säter förändrats till det bättre efter att ha läst Råstams och Josefssons böcker.

onsdag 21 maj 2014

Tornseglare!

Seglarna är här. De har svischat runt mig där jag stått invid vattenspridaren och betraktat det nyplanterade. Stora ja, det märks rätt tydligt när man har dem runt öronen. Bokstavligen.

Jag vill minnas att de brukar komma senare, en bit in i juni, sist av alla flyttfåglar - ja, av dem jag känner till och kan identifiera här.

Ännu nära midnatt har jag hört deras... ja, vad? Skriande?

söndag 18 maj 2014

Marina


Uppenbarligen är det här den första vuxenboken Zafón skrev. Det fattade jag inte förrän efteråt. Jag trodde att den var hyfsat ny. Tja, den var väl ungefär i samma stil som de andra två jag läst, Vindens skugga och Ängelns lek. Något annat förväntade jag mig knappast. Jag antar att det var just vad som lockade just då: något lättlyssnat till bilen. (Jag läser som bekant inte deckare längre, Zafón är ungefär det läskigaste jag ger mig på och chic lit är inte riktigt min grej). Var det inför resan ner till Mamma jag lånade den? Timma ut och timma in i bilen. Då tarvas något dylikt. Nä, jag minns inte. Jag ligger så långt efter med mitt bokdokumenterande och senaste tiden har jag framlevt i något slags dimma, så jag har tappat kollen på både det ena och det andra. Nå väl, den här var nog sämre än de tidigare - senare - två.  Lök på laxen är väl det minsta man kan säga om Zafón. På denna både vitlök, gräslök, purjolök, ramslök och kajpar. Och silverlök.

I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är. 

Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner. 

En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr. 

Marina är en svindlande berättelse där Carlos Ruiz Zafón följer Óscar och Marina långt in i Barcelonas undre värld, en bortglömd plats mörkret frodas.

Sveriges radios recension

Smålandspostens recension

För även om Marina är långt ifrån så bra som de efterföljande romanerna, så underhåller Zafón oss medan vi läser – och det kan verkligen inte alla författare.

Så skriver Margareta Flygt i Smålandsposten, och så är det väl kanske. Jag kan inte riktigt tycka att det är bra, icke desto mindre är det alldeles lagom underhållande att lyssna på i bilen. Jag tror faktiskt att jag ska låna Himlens fånge vid tillfälle, om jag hittar den som CD-bok.

lördag 17 maj 2014

Förundersökningen nedlagd

Jag kom hem från Mamma på tisdag kväll, 15:e maj. Hela natten låg Nassen och hostade i mitt öra. Jag sov knappt någonting. Och dåligt hade jag sovit i flera nätter innan. Eftersom jag hade ett viktigt möte på stan på förmiddagen och dessutom behövde veckohandla, kom jag överens med dagmamman att hon skulle ta emot Nassen, trots att hon var lite skruttig, i några timmar.

När jag kom hem var jag helt slut. Kände mig bakfull av pur trötthet och undrade i mitt stilla sinne hur i herrans namn jag skulle orka gå jour från sju på kvällen till två - i bästa fall - på natten. Jag försökte lägga mig i sängen och dåsa lite, ständigt väckt av Nassen.

Så ringde telefonen.
- Vad har hänt? Vad har hänt? frågade Älsklingen och lät tämligen hysterisk.

Dödligt trött och irriterad över att bli störd för femtioelfte gången svarade jag
- Hänt? Vad då hänt? Har någonting hänt?

- Var är barnen?

- Ja, de är väl i skolan...

- Men vad är det som har hänt? sa Älsklingen, alltmer uppfordrande.

- Polisen är här för att hämta mig.

- Va?!???!?! Men du har väl inte gjort någonting?

Nej, det är klart jag inte har!

Polisen hade ringt. Om han inte infann sig vid arbetsplatsens utgång inom femton minuter skulle de komma in och hämta honom.

Trött och förvirrad började jag fundera över om jag kört alldeles för fort på vägen hem. Jag körde ju Toyotan, den står på honom. Kom de för att ta hans körkort i tron att det var han som kört? Det var den enda förklaring jag kunde komma på.

- De säger att det är om barnen sa han.

- Men du har väl inte gjort något mot barnen?!?

- Vad kan det vara? Kan det vara något annat än misshandel eller sexuella övergrepp? undrade han. Jag kunde inte komma på något annat.

Han pratade med mig hela vägen på väg ut från området

- Men här står ju ingen polis! konstaterade han.

Jag tänkte att någon måste ha "skämtat" med honom och hann bli vansinnigt förbannad på den/dem som varit så jävla smaklösa, när jag hörde:

- Är det ni som ska hämta mig? 

En främmande röst sade något och samtalet bröts. Och där satt jag. I mardrömmen.

Vem tror att ens man har begått sexuella övergrepp mot barnen? Jag tänkte tanken. Tänk om! Men kom fram till att jag var helt övertygad om han inte gjort något sådant.

Efter tio minuter ringde en polis. Det är så att din man är anhållen, misstänkt för ett allvarligt brott. Barnen hämtades från skolan av Soc i morse och är fortfarande där. De har undersökts av läkare. Du är inte misstänkt för något men vi behöver höra dig som vittne.

Jag ringde jobbet och sa att jag inte kunde gå min jour och jag ringde farmor och bad att få lämna Nassen, utan att tala om vad det handlade om, bara att Polisen ville att jag skulle vittna.

 I bilen på väg in till stan tänkte jag att det var en dröm, det måste vara en mardröm. Snart vaknar jagdet här är inte sant.

Älsklingen var misstänkt för grov fridskränkning. Det låter kanske inte så allvarligt, men det är långt värre än misshandel, minimistraffet är 6 månader. Barnen hade samstämmigt sagt i att Älsklingen slog dem. Karusellen var igång.

Jag lämnade mitt vittnesmål. Nej, jag har aldrig någonsin sett honom slå barnen. Nej, jag har aldrig någonsin sett några märken på barnen som tyder på att han har slagit dem. Jag har aldrig misstänkt att han slår dem. De uttrycker sig så. Och så berättade jag bland annat om denna episod, när det var jag som var inblandad, inte han.

Jag märkte att polisen var nöjd med mitt vittnesmål. Och trots att hon ställde öppna frågor så kände jag oerhört väl på hennes reaktion när jag sagt något som hon tyckte var av särskilt värde*. De sa ju till mig att båda barnen hade sagt att pappa slog dem, och jag trodde att det var Draken, i första hand som sagt saker, dels för att han och Älsklingen oftare är osams  (Draken är fena på att provocera sin far - och sin bror också, för den delen) dels för att jag vet att  han uttrycker sig så (se länken ovan; det har han ju gjort sedan Trollet var två år. Det har räckt med att vi har skällt på Trollet så att han börjat gråta, så har Draken stått och hoppat, slagit och skrikit hysteriskt: Slå honom inte! Gör honom inte illa! fast vi inte ens har rört ungen). Till min förvåning reagerade hon mest på det jag sa som rörde Trollet.

Det visade sig att Trollet hade sagt i skolan, när de pratade om känslor, närmare bestämt 'arg', att han blev arg när pappa slog honom.

Våra vittnesmål stämde överens. Några märken efter misshandel hade barnläkaren naturligtvis inte hittat, vi slår ju faktiskt inte barnen. Draken hade i själva verket inte alls sagt att pappa slog honom. Älsklingen släpptes. Vi fick åka till Soc för att hämta barnen, efter att ha hämtat Nassen hos farmor, och efter att ha avlagt någon slags "vittnesmål" hos en särdeles bitchig "soctant" fick vi åka hem.

Hem till paniken. Till ångesten. Till förtvivlan.

Andra natten jobbade jag. Och Älsklingen jobbade på dagen. Inför tredje natten bara grät jag och grät och grät. Till slut intalade Älsklingen och Mamma mig att jag måste sjukskriva mig. Jag hade varit livsfarlig på akuten. Älsklingen sjukskrev sig också. Vi hade fått klart för oss vad grov fridskränkning egentligen innebar. Älsklingen googlade och googlade. Det är ett brott att ta sitt barn i armen så att det gör ont, även om det inte ens var meningen att det skulle göra ont. Jag hade allt jag läst om Quick och Hannes Råstam i färskt minne. Vi höll knappt ihop, men måste ju hålla ihop för barnen.

"Soctanten" gick på semester. Ingen erbjöd oss något stöd. Det var helt absurt att de, som uppenbarligen hade så stora misstankar om att barnen for illa hos oss att de måste göra en utredning, bara släppte hem oss i detta skick. Trodde de att vi skulle vara bättre föräldrar när båda var försatta i akut kris? Och Nassen... ingen hade kollat Nassen. Om barnen for så illa hos oss, borde de inte kolla upp Nassen också?

När vi fick tag på Soctanten efter en och en halv vecka blev hon ytterligt förvånad över att vi tyckte att det var en jobbig situation. Vi verkade ju så samlade när vi var där och barnen visade - och sa - väldigt tydligt att de ville hem till oss, sa hon. Jo, hon visste ju att man kan hamna i en kris i en sådan här situation. Jag praktiskt taget skrek i luren att det väl rimligen inte kan finnas en enda familj som råkar ut för något sådant som inte hamnar i en kris. Och visste hon verkligen ingenting om hur människor reagerar i en kris. Och, Vad fan, får ni inte lära er någonting på det där stället? 

Det var ju inte rimligt att han skulle bli fälld. Det fanns inga bevis. Vi har ju inte slagit barnen. Och bevisbördan ligger ju på åklagaren. Icke desto mindre, människor har faktiskt blivit fällda utan att det funnits bevis. Råstam hade jag i färskt minne och samma dag jag pratade med Soctanten släpptes en man som suttit fängslad i åratal för övergrepp mot sin dotter - oskyldigt dömd. Man talar om att skärpa upp lagstiftningen runt barn ytterligare, och hur ska man någonsin kunna bevisa att man inte någonsin tagit sitt barn i armen så att barnet tyckte att det gjorde ont? Smärta är ju väldigt mycket mer än nociception. Kanske hade Draken också sagt att Pappa tagit honom i armen några gånger så att det gjorde ont. Då skulle det vara två mot Älsklingen. Och är det vid mer än vid ett preciserat tillfälle så drar det mot fridskränkning, och fridskränkning kan inte vara något annat än grov. Fängelse 6 månader till 6 år.

Älsklingen var helt beredd på fängelsestraff, på att förlora jobbet, på att vi måste flytta, på att ta barnen ur skolan... Jag har fått panik av hans tankar, prat och försök att bearbeta sin situation och vi har haft svårt att stödja varandra eftersom vi haft så olika behov och sätt att hålla oss flytande. Ungarna har mått skit. Våra anhöriga har varit förstummade.

Igår var vi på Soc, första steget i deras utredning, efter en månad. Vår utredare är synnerligen sympatisk och vettig. När vi kom hem låg fem kuvert i brevlådan, alla med samma innehåll: förundersökningen är nedlagd. Ingenting har framkommit som tyder på brott och vidare utredning torde knappast heller leda till att något framkommer, konstaterar man.

En månads helvete är över.

Älsklingen berättade om förhöret. Han hade tackat nej till advokat. På slutet hade de frågat honom om han erkände, fast i något slags luddiga juridiska termer. Han hade svarat att han inte visste vad det innebar och att han ville ha en advokat innan han svarade. De släppte honom hur som haver. Jag tyckte att det var lite konstigt. Varför skulle han ens fundera på att erkänna? Det han sa tydde ju ändå på att han hade förstått innebörden av den juridiska terminologin. Men vem fan tänker logiskt och strukturerat i en sådan där situation, tänkte jag, hur jäkla klartänkt skulle jag själv varit om det var jag som satt där? Först igår fick jag reda på vad det handlat om. Han funderade på om det på något vis skulle bespara ungarna något om han erkände. Älsklingen min! Han var beredd att erkänna ett brott han inte begått och som kunde ge honom fängelse, för att skydda sina barn. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Nu väntar bara socutredning. Vem hade väl anat att man skulle behöva genomgå en sådan? Det har varit en annan värld för mig. Nu är det min värld. Och kanske blir jag en bättre doktor av det här. Om man nu ska försöka se något positivt med det hela.



* Ja, eftersom jag nu har läst om förhör i parti och minut, hur Quick lotsades fram till "korrekta" vittnesmål och erkännanden, så var det rätt fascinerande att se hur denna polis, som ändå ställde helt öppna frågor och inte "ledde" mig på något vis ändå väldigt tydligt "läckte" vad som var "bra" svar.

fredag 2 maj 2014

Natten innan de hängde Ruth Ellis


Den här tyckte jag verkligen om.

De stora memoarerna ligger ständigt på salongsborden. De skarpa och skapande tankarna. De heroiska besluten. De omvälvande politiska skeendena. Allt det Intressanta, Viktiga, Betydelsefulla. 

Mina berättelser växer ur något annat. De växer ur de händelser och impulser ibland tvivelaktiga impulser jag i ögonblicket tagit på allvar, med konsekvenser jag inte kunnat förutse.  

På vägen från missionshuset i Småland, över stenrösen och genom skogen ut i världen, har jag oupphörligt letat efter ett kvinnoliv med kärlek, närvaro och frihet och plötsligt, efter många år, upptäckt den människa som hela tiden funnits vid min sida. 
    
Förvånade och skakade av livet och döden fick vi äntligen syn på varandra.”   

Så presenterar Margareta Strömstedt sina ”memoarberättelser”, som på samma gång handlar om henne själv och några andra kvinnoöden. Sårigheten, smärtan och det oändligt komplicerade i levandet vibrerar i texterna så oroande som om allt hände just nu. Margareta Strömstedt har samma ömhet i blicken vare sig hon berättar om sig själv eller andra kvinnor, och skapar på så sätt förbindelser och samhörighet mellan sig själv och dem, och oss som läser.

Titelns Ruth Ellis avrättades i London 1955, dömd för att ha skjutit den man som misshandlat henne och dödat det barn hon väntade. Den unga förälskade Margareta Strömstedt befinner sig på ett hotell i Bournemouth den dallrande heta julikvällen innan Ellis ska hängas. Med hennes tragedi i tankarna hamnar hon mitt i en annan kvinnas olycka, den övergivna bittra pensionatsvärdinnan, och gråter med henne… ”Jag grät med henne och längtade efter min egen älskade, han som inte var lik de andra männen. Jag grät för att jag nu var så ung och ändå kände att det som var kärnan i mig själv, kvinnan längst därinne, var uråldrig och fårad och redan märkt av tiden. Älska mig, älska mig, ropade det inom mig.” 

HD:s recension

SvD:s recension

DN:s recension

torsdag 1 maj 2014

Kôrv

Uppenbarligen har jag en faiblesse för androgyner. Eller så har jag inte det. Kanske har jag bara en faiblesse för människor som jag tycker är vackra att se på. Och jag råkar tycka att Yohio och Conchita Wurst är vackra och tilltalande att se på. Jag tycker ju att Michelle Pfiffer är enastående vacker, liksom Tyson Beckford, och de är ju faktiskt inte ett dugg androgyna någon av dem. Det är ju inte direkt så att jag faller för alla dragqueens. Rent objektivt kan jag se att Christer Lindarw är vacker som kvinna, men subjektivt föredrar jag honom som man utseendemässigt. Och Simon i Outtrigger är ju varken särskilt vacker eller androgyn, men honom blev jag kär* i ändå.

Hur som helst, nu har jag fallit pladask för Conchita Wurst. Heja Österrike i Mello!



En till. Jag ryser faktiskt när jag hör honom på slutet där




* Nå nå, nu ska vi inte övertolka när jag säger kär!