Det är tisdagen den 9 februari 2010. Sändningen av Förkväll i tv 4 har just avslutats. Carin da Silva, en av oss tre programledare och jag går in i sminkrummet för att byta om. Jag är både glad och nöjd och tycker, att vi har gjort en utmärkt sändning tillsammans. Jag är kallad till möte med vår producent. Jag vet inte, vad mötet ska handla om. Formalia kanske. Därför har jag bråttom, byter kläder och säger hej till Carin: "Vi ses i morgon", ropar jag, när jag springer till hissen. Det blir inte så. Vi ses aldrig mer i en TV-studio. För tre minuter senare får jag sparken av TV4. Ja, de kallar det visserligen för time-out, men så vitt jag vet, är det samma sak som avsked på grått papper. Jag förstår plötsligt ingenting. En kaotisk period i mitt liv tar sin början, en period av sorg, självrannsakan, besvikelse och känslor av svek och övergivenhet - men mitt i all sorgen också en stark upplevelse av befrielse. Det tunga oket har lyfts bort från mina axlar. Detta är inte slutet av mitt liv, inte heller början. Det är kanske inte ens en avgörande del av mitt liv. Ett liv, som kantats av framgångar, motgångar, känslor av otillräcklighet, rädslor, förföljelse, mobbning, glädje, självförakt, humor, besvikelser, ja allt som en människas liv kan bestå av. Med den här boken vill jag ge er en inblick i detta liv, som trots all yttre glamour och framgångar inte innehåller någotdera. Bara hårt arbete och en ständig känsla av otillräcklighet.
Jag fick syn på boken när jag var inom biblioteket på väg ner till Mamma i Skåne. Jag vara bara tvungen att låna den. Jag har dålig koll på Elisabet Höglund måste jag tillstå. Jag minns henne vagt från nyheterna, fast egentligen inte mer än att jag störde mig på hennes röst. Håret funderade jag inte över förrän en granne kommenterade hur bedrövlig hon såg ut i håret. Jag får väl erkänna att jag mest har retat mig på henne i min dag och egentligen aldrig sett vad hon faktiskt uträttat. Jo, hemskt men sant.
Så såg jag henne i Let's dance, tyckte att hon var ursöt och glömde helt att jag stört mig på henne tidigare. Men vad hon egentligen uträttat i sin dag visste jag fortfarande inget om. Jo, jag visste att hon hållit på med idrott på relativt hög nivå, men vad hade jag ingen aning om.
När Älsklingen och jag satt och tittade på På Spåret muttrade han över att de tagit med henne i programmet. Hon är för gammal. Hon är ju så osäker. Och dadada... Jag blev skitirriterad på honom. Vaddå gammal? Hon är ju duktig. Vad då osäker?
Men hon som är så skärpt, sa han. Minns du inte sist hon var med?* Nu sitter hon bara och låter sig styras och ger efter för den där unge killen. Hon verkar så osäker. Det skulle hon aldrig ha gjort tidigare, hon skulle aldrig varit så eftergiven. Ungefär så sa han.
Jag höll inte med honom. Jag tyckte verkligen inte att hon var för gammal, och duktig som sjutton var hon ju. Hon gick ju till final!
Men jag skämdes verkligen när jag hörde Älsklingen. Där hade jag gått och retat mig på rösten och förfasats över håret, medan han hade sett hur skärpt hon var. Inget annat. Inget hår. Ingen röst. Inga kläder. Bara att hon var skärpt och skicklig och duktig.
448 lättlästa sidor som man bara svischar igenom. Hur har jag någonsin kunnat störa mig på denna människa? Man bara måste tycka om henne och imponeras.
* Nej, jag tror inte att hon varit med förr. Jag vet inte var han fått det ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar