Mannen som slutade ljuga

(Ja, jag ligger sjukt mycket efter i mitt bokdokumenterande. Nu kommer denna, sent omsider)

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, erkände 39 mord och dömdes för åtta av dem innan han år 2002 avbröt sin terapi och slutade samarbeta med polisen.

Sedan domarna avslöjats som århundradets rättsskandal har de juridiska misstagen rättats till i en världsunik resningsprocess. I dag vet vi att sex olika tingsrätter blev förda bakom ljuset. Men en större fråga är obesvarad: Varför blev tingsrätterna lurade? Runt Sture Bergwall fanns en sammansvetsad grupp bestående av en åklagare, en förhörsledare, en psykolog, en advokat och en minnesforskare från Stockholms universitet. Vad drev dem att i åratal turnera runt med en drogad, fabulerande människa i förvissning om att han var en seriemördare? Hur kunde deras tro vara så stark att några till och med ljög i rätten för att få Sture Bergwall fälld?

Svaret är mer konkret än man kan tro. Gruppens övertygelse kom från ett mottagningsrum på Norrtullsgatan i Stockholm. Där arbetade en kvinna i 80-årsåldern som var psykoanalytiker. Sture Bergwall var hennes patient. Terapeuterna på kliniken i Säter där han vårdades var bara den gamla damens redskap, och hennes analyser styrde polisens tänkande. Utan den gamla damen hade seriemördaren Thomas Quick aldrig skapats.

Mannen som slutade ljuga är resultatet av ett grävjobb som Dan Josefsson inledde efter journalisten Hannes Råstams bortgång i januari 2012. Med hjälp av wallraffande och en omfattande research avslöjar han den häpnadsväckande historien om kvinnan som skapade den falska seriemördaren Thomas Quick – och om gruppen som följde henne.

Mannen som slutade ljuga är spännande som en thriller, klargörande som en sanningskommission, och långt mer skakande än någon fiktiv berättelse kan bli. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Det är så sanslöst. SÅ sanslöst.

Otroligt spännande, faktiskt, fast det känns halvperverst att tillstå det, och mycket bra.

Jag avskydde min AT-placering på Säter. Det enda som överhuvudtaget gav mig någonting var de två dagar jag fick gå med Göran Kjellberg, resten var bedrövligt. Min kommande psykiatrirandning har jag krävt att få göra annorstädes, trots att Säter är vad som ligger närmast till hands. Såpass. Och jag kan inte påstå att min bild av Säter förändrats till det bättre efter att ha läst Råstams och Josefssons böcker.