måndag 1 oktober 2018

Höst


Frostigt gräs och soldis. Djurmo klack syns inte alls bortom älven. Min manchuriska valnöt har tappat nästan alla sina blad. Ullungrönnen däremot har just börjat rodna. Än hänger äpplena röda på träden. Jag borde ha tagit vara på dem.

lördag 10 mars 2018

Kurs i Lund

På kurs. En kollega, en medmänniska, i rullstol. Och plötsligt ser jag. På ett lasarett, där man rimligen borde tänkt på saken

Eh... de där ståborden utanför föreläsningssalen

Eh... de där dörröppnarna, snören i taket, man måste stå för att nå

Eh... dörröppnaren som inte funkar. Inte någon dag i veckan

Eh... uppförsbackar, nedförsbackar, trafik. Det går att ta sig - om man inte har en hög skada och nedsatt kraft även i armarna

Eh... bestick, servett, vatten, glas, på stånivå

Den vackraste mannen på kursen, med ögon som gör till och med en frigid tant matt. Igår som jag. Cykelolycka. Den som inte når upp till ståbordet

Det kunde varit jag. Eller du.


lördag 3 mars 2018

Scyllas hylla


Eftersom det har blivit så infernaliskt mycket bokinlägg här - ja åtminstone i förhållande till övriga - så har jag nu gjort en ny blogg där böckerna kan få bo och härja bäst de gitter.

Jag börjar med att outa den där egna läsutmaningen som jag tjatat om.

Jag får väl putsa lite på sidan eftersom. De där ringarna var t ex RUNDA när jag gjorde dem. Det är de inte nu. 

Välkomna!



Totalt slut är jag

Angel With Lit Wings av Joyce Tenneson*

Käre värld vad jag har slitit senaste tiden. Jag har jobbat övre varenda dag i veckan. Igår sprang jag genom vårdcentralen strax före halv åtta på kvällen, då larmet slår på, i halv panik över att jag inte skulle hinna ut i tid. Jag snodde en jobbdator med mig hem för att kunna fortsätta jobba hemma. Sedan satt jag till halv fyra i natt innan jag var ikapp. Men NU ÄR JAG IKAPP. Mina patienter har varit så komplexa med så mycket problem att jag har haft efterjobb på flera timmar ibland efter besöket - och dessutom inte hunnit diktera på avdelad tid. Det har hopat sig och blivit mer och mer och mer... Jag kände att jag var tvungen att få bort den här bördan för att försöka börja på nytt igen. Jag ska på kurs i Lund nu veckan som kommer och måste åka i morgon vid middagstid. Och där har vi ett krux. Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Vårdcentralen är larmad hela helgen. Emellertid bor en av sköterskorna här i byn, har det visat sig. Jag lyckades inte hitta hennes nummer någonstans, men jag ska masa mig upp till henne och be henne ta med datorn till jobbet på måndag. Det gäller bara att hon är hemma. Vad gör jag annars? Nå ja, jag har en plan B och en plan C. Inte helt lyckade, men jag tror att det kan fungera. Annars stryper de väl mig. Förresten... plan D: Be Lassepappan svänga inom vårdcentralen på väg till jobbet och lämna datorn. Det kanske rent av borde vara plan B.

Förra helgen blev det fel på handbromsen på min bil. Eller ja, en sådan där elektronisk, parkeringsbroms kallas det väl. Så i onsdags fick jag flänga till verkstaden och få någon att titta på den, i torsdags fick jag åka tillbaka och lämna bilen och igår fick jag åka dit för tredje gången och hämta den igen. Jag kom undan med 750 kronor i självrisk. Pust! Men det blev tre timmars extra arbete utöver all övertid jag gjort, och det kändes. Kändes att mitt i allt flänga fram och tillbaka, mitt i arbetstiden, och passa tider, när jag redan var så sönderstressad. Och särskilt surt var det att stå med lånebil utan motorvärmaruttag när det plötsligt behagade att bli -20°.

Jag har burit in ved och fyllt hela nischen, spentat lite stickor, ringt ex-dagmamman och bett hennes man slakta fyra tuppar åt mig - det är kalabalik i hönshuset och akut läge - jag får lämna dem i morgon och så har jag påbörjat städning av hönshuset. Jag ska snart ut och fortsätta, måste bara få sitta en liten stund först. Sedan får jag väl pallra mig upp till sköterskan och försöka lämna datorn och trava bort och hämta hö till Mylla. Därefter ska jag in igen och städa hela huset, packa, tvätta, duscha, laga mat och vattna blommor.

Men sedan... sedan får jag en veckas ro. Jag ska bo hos mamma och kommer ha en timmas bilpendling till Lund, enkel väg, och då ska jag lyssna på Pickwickklubbens efterlämnade papper. Mamma lägger sig tidigt och det ska jag också göra. Tvinga mig att göra. Ligga och läsa. Vila upp mig. Där finns inga måsten - mer än själva kursen förstås, men inte på kvällarna. När var jag fri från måsten en kväll senast?

Nå väl, buss på't frk Scylla!


* Joyce Tenneson är en favorit. Jag är oändligt glad att jag fick möjlighet att se henne när hon ställde ut på Fotografiska. Flera av hennes fotoböcker finns på önskelistan, i synnerhet Wise Women, med äldre kvinnor. Ett alltför sällsynt motiv i vår tid där bara den unga, vackra kvinnan förefaller värd att avbilda, helst retuscherad till perfektion. Säger jag och lägger ut en bild på just en ung, vacker, retuscherad kvinna - ha ha!

måndag 26 februari 2018

Gästkatten


Underbart omslag. Och jag som dels är kattmamma, dels går igång på allt som är japanskt faller naturligtvis. Det är en jättefin berättelse. Men...

Ett barnlöst par i trettioårsåldern hyr ett litet hus i utkanten av Tokyo. De är författare som arbetar hemifrån och de har inte längre så mycket att säga varandra. En dag dyker en katt upp i deras kök, en bedårande liten varelse som får dem att lyfta huvudena från sina skrivbord.

Med katten kommer små stunder av vardagsglädje, det unga paret börjar prata med varandra igen och livet tycks ljusare. En rörande och poetisk bok om hur kärleken till en liten katt kan förändra allt.

Gästkatten är fylld av tänkvärda insikter som får dig att se på livet med nya ögon.

Nej, jag tycker inte att ovanstående stämmer. Jag noterade ingenting som tydde på att paret inte har något att säga varandra längre eller att de plötsligt börjar tala med varandra. Är det jag som är ouppmärksam?

Berättelsen är så osammanhängande, med konstiga upprepningar. Uppenbarligen har delar av den publicerats i en tidskrift innan den utkom som bok. Kanske är det däri problemet ligger. Men borde inte någon fixat till det hela innan? Ett kapitel inleds med: Chibi kom ju till oss på dagarna, men hon brukade komma på nätterna också... Detta efter att flera tidigare kapitel nämnt att hon var hos paret på nätterna. Eh... ? Och den konstiga grannfamiljen... Jag fattar inte ett smack, och möjligen beror det bara på att jag är trög. Icke desto mindre, historien är rörande, men - för mig - hänger den inte ihop alls.

Det här var andra boken i Läsutmaning: Månadens språk 2018 (japanska således)


söndag 25 februari 2018

Hägring 38


Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Jag hade bara läst beskrivningens första stycke när jag lyssnade på Hägring 38 och blev rätt förvånad när den utvecklades som den gjorde. Men jäklar vad bra den var!

En lite långsam och lågmäld bok, hela tiden med en underliggande spänning. Vem är egentligen fru Wiik? Vad är det hon har varit med om?

Och ibland slår mig nästan antisemitismen hårdare här, i sin diskretare form, än berättelser om Förintelsen. Ett koncentrationsläger går knappt att föreställa sig, som priviligerad människa i ett priviligerat land, i en priviligerad tid. Det var . Fullkomligt fasansfullt, vidrigt, fruktansvärt... Men . Där. Antisemitismen, som den beskrivs i boken, är Här. Nu. Som människor beskrivs här och nu. Det var så här det började. Det var det här som så småningom ledde till Förintelsen, och det finns här och nu. Och ganska få reagerar över det. Jag får nästan panik.

Jävligt bra bok!

Och ytterligare en i mitt eget läsprojekt :)

lördag 24 februari 2018

Onkel Toms stuga


Tom är en plikttrogen och betrodd slav, make och barnafar, hos en "snäll" familj i Kentucky. Han har mer eller mindre blivit lovad sin frihet, men när familjen hamnar i obestånd så tvingas de sälja honom och en liten slavpojke för att klara sig ekonomiskt. Tom hamnar initialt i en rik, vänlig familj där han blir god vän med dottern. Den lille slavpojkens mamma tar sitt barn i famnen och flyr, mot Kanada, dit hennes man, ägd av en elak man, redan är på väg. Efter några goda år i den vänliga familjen säljs Tom vidare till en ondsint plantageägare.

Onkel Toms stuga uppges vara den mest sålda boken efter Bibeln. Har man bara räknat med västvärlden då, undrar jag.

Det är oerhört svårt att bedöma en 150 år gammal bok tagen ur sitt sammanhang och placerad i en helt annan tid. Det varnas i början av boken för att språkbruket kan verka stötande, men jag tycker att det är rimligt att man behåller n-ordet - även i sin grövsta form - i en sådan här bok. Beacher Stowe var ju trots allt absolutionist och det hävdas att boken bidrog till att slaveriet upphävdes. Det är inte däri det största problemet ligger. Används inte n-ordet i Rötter också? Hur ska man kunna skriva om den tiden, dess fasansfulla syn på och kränkande av människor, de oerhörda brott som begåtts, utan att använda ordet - lika väl som de nedsättande och kränkande tillmälen man använde om judar används när man skriver om Förintelsen. I de här sammanhangen måste de nedsättande orden få förekomma, i all sin avskyvärdhet.

Det är något som skaver som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Är det att Tom är så alltigenom god? Han är plikttrogen, arbetsam, lojal, from, snäll, duktig... Måste en svart människa vara alltigenom god, alltigenom gudfruktig, intelligent och perfekt för att duga? Jag hade lite samma känsla när jag läste Dödssynden. Den svarta anklagade mannen alltigenom god och den som anklagade honom värsta sortens white trash, alltigenom en slusk. Ja, kanske behövdes det då? Eller?

Eller är det tjatet om kristen tro som lösningen på allt? Jag skulle tro att de flesta slavägare var troende kristna, men har man bestämt sig för att svarta inte är riktiga människor, så behöver man ju inte följa de påbud som talar om hur man ska behandla sin nästa. Tom beskrivs näst intill som Jesus själv.

Allt är så svart-vitt (ja, ursäkta!). De goda är så extremt goda - och i synnerhet gudfruktiga - och de onda sådana utstuderade svin. Jag hade önskat lite mer gråskala.

Hur som helst, en klassiker är det, och jag är glad att jag äntligen läst (lyssnat på) den.

Och därmed har jag klarat den andra klassikern i Läsutmaning: 6 klassiker på 6 månader. För egentligen läste jag den här före Skriet från vildmarken.