fredag 16 november 2018

En naken rumpa


Nassen går på simskola - sent omsider. Igår var vi i badhuset och eftersom jag fortfarande inte är frisk från min förkylning, så hade jag beslutat mig för att hoppa över badandet för egen del. Nassen ville så gärna att vi skulle basta ihop, och det tyckte jag väl kunde gå bra. Så jag stod där i omklädningsrummet och höll på att klä av mig. Jag hade precis dragit av mig trosorna, det sista plagget, och stod lätt framåtlutad in mot skåpet för att lägga in dem. Jag måste ha stått lite snett också, så att ryggen var något riktad mot dörren in till omklädningsrummet.

Plötsligt kom det in en kvinna, i min ålder, kanske något äldre, och tjoade högljutt Oj oj oj! Jag undrade förstås vad som stod på och tittade mot henne då hon fortsatte, lika högljutt En naken rumpa!

Eh... alltså... i omklädningsrummet till en simhall? Ja, det är klart var det enda jag till slut lyckades haspla ur mig.

torsdag 15 november 2018

Annie got her gun!


Tack Björklund och Lööf, TACK! Jag är gråtfärdig av lättnad. Ni är mina hjältar.

Just nu läser jag (ie lyssnar på) Oppermanns, som skrevs 1933 och beskriver tiden då Hitler kom till makten, alltså utan att författaren har tillgång på "facit", och med jämna mellanrum har jag nästan fått panik och blivit helt tårögd. Jag tycker att jag kan känna igen så mycket från hur det ser ut här i Sverige idag. Nu kan jag känna en liten smula hopp igen.


Sätt vem fan som helst som statsminister, bara inte SD får något inflytande.


måndag 1 oktober 2018

Höst


Frostigt gräs och soldis. Djurmo klack syns inte alls bortom älven. Min manchuriska valnöt har tappat nästan alla sina blad. Ullungrönnen däremot har just börjat rodna. Än hänger äpplena röda på träden. Jag borde ha tagit vara på dem.

lördag 10 mars 2018

Kurs i Lund

På kurs. En kollega, en medmänniska, i rullstol. Och plötsligt ser jag. På ett lasarett, där man rimligen borde tänkt på saken

Eh... de där ståborden utanför föreläsningssalen

Eh... de där dörröppnarna, snören i taket, man måste stå för att nå

Eh... dörröppnaren som inte funkar. Inte någon dag i veckan

Eh... uppförsbackar, nedförsbackar, trafik. Det går att ta sig - om man inte har en hög skada och nedsatt kraft även i armarna

Eh... bestick, servett, vatten, glas, på stånivå

Den vackraste mannen på kursen, med ögon som gör till och med en frigid tant matt. Igår som jag. Cykelolycka. Den som inte når upp till ståbordet

Det kunde varit jag. Eller du.


lördag 3 mars 2018

Scyllas hylla


Eftersom det har blivit så infernaliskt mycket bokinlägg här - ja åtminstone i förhållande till övriga - så har jag nu gjort en ny blogg där böckerna kan få bo och härja bäst de gitter.

Jag börjar med att outa den där egna läsutmaningen som jag tjatat om.

Jag får väl putsa lite på sidan eftersom. De där ringarna var t ex RUNDA när jag gjorde dem. Det är de inte nu. 

Välkomna!



Totalt slut är jag

Angel With Lit Wings av Joyce Tenneson*

Käre värld vad jag har slitit senaste tiden. Jag har jobbat övre varenda dag i veckan. Igår sprang jag genom vårdcentralen strax före halv åtta på kvällen, då larmet slår på, i halv panik över att jag inte skulle hinna ut i tid. Jag snodde en jobbdator med mig hem för att kunna fortsätta jobba hemma. Sedan satt jag till halv fyra i natt innan jag var ikapp. Men NU ÄR JAG IKAPP. Mina patienter har varit så komplexa med så mycket problem att jag har haft efterjobb på flera timmar ibland efter besöket - och dessutom inte hunnit diktera på avdelad tid. Det har hopat sig och blivit mer och mer och mer... Jag kände att jag var tvungen att få bort den här bördan för att försöka börja på nytt igen. Jag ska på kurs i Lund nu veckan som kommer och måste åka i morgon vid middagstid. Och där har vi ett krux. Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Vårdcentralen är larmad hela helgen. Emellertid bor en av sköterskorna här i byn, har det visat sig. Jag lyckades inte hitta hennes nummer någonstans, men jag ska masa mig upp till henne och be henne ta med datorn till jobbet på måndag. Det gäller bara att hon är hemma. Vad gör jag annars? Nå ja, jag har en plan B och en plan C. Inte helt lyckade, men jag tror att det kan fungera. Annars stryper de väl mig. Förresten... plan D: Be Lassepappan svänga inom vårdcentralen på väg till jobbet och lämna datorn. Det kanske rent av borde vara plan B.

Förra helgen blev det fel på handbromsen på min bil. Eller ja, en sådan där elektronisk, parkeringsbroms kallas det väl. Så i onsdags fick jag flänga till verkstaden och få någon att titta på den, i torsdags fick jag åka tillbaka och lämna bilen och igår fick jag åka dit för tredje gången och hämta den igen. Jag kom undan med 750 kronor i självrisk. Pust! Men det blev tre timmars extra arbete utöver all övertid jag gjort, och det kändes. Kändes att mitt i allt flänga fram och tillbaka, mitt i arbetstiden, och passa tider, när jag redan var så sönderstressad. Och särskilt surt var det att stå med lånebil utan motorvärmaruttag när det plötsligt behagade att bli -20°.

Jag har burit in ved och fyllt hela nischen, spentat lite stickor, ringt ex-dagmamman och bett hennes man slakta fyra tuppar åt mig - det är kalabalik i hönshuset och akut läge - jag får lämna dem i morgon och så har jag påbörjat städning av hönshuset. Jag ska snart ut och fortsätta, måste bara få sitta en liten stund först. Sedan får jag väl pallra mig upp till sköterskan och försöka lämna datorn och trava bort och hämta hö till Mylla. Därefter ska jag in igen och städa hela huset, packa, tvätta, duscha, laga mat och vattna blommor.

Men sedan... sedan får jag en veckas ro. Jag ska bo hos mamma och kommer ha en timmas bilpendling till Lund, enkel väg, och då ska jag lyssna på Pickwickklubbens efterlämnade papper. Mamma lägger sig tidigt och det ska jag också göra. Tvinga mig att göra. Ligga och läsa. Vila upp mig. Där finns inga måsten - mer än själva kursen förstås, men inte på kvällarna. När var jag fri från måsten en kväll senast?

Nå väl, buss på't frk Scylla!


* Joyce Tenneson är en favorit. Jag är oändligt glad att jag fick möjlighet att se henne när hon ställde ut på Fotografiska. Flera av hennes fotoböcker finns på önskelistan, i synnerhet Wise Women, med äldre kvinnor. Ett alltför sällsynt motiv i vår tid där bara den unga, vackra kvinnan förefaller värd att avbilda, helst retuscherad till perfektion. Säger jag och lägger ut en bild på just en ung, vacker, retuscherad kvinna - ha ha!

måndag 26 februari 2018

Gästkatten


Underbart omslag. Och jag som dels är kattmamma, dels går igång på allt som är japanskt faller naturligtvis. Det är en jättefin berättelse. Men...

Ett barnlöst par i trettioårsåldern hyr ett litet hus i utkanten av Tokyo. De är författare som arbetar hemifrån och de har inte längre så mycket att säga varandra. En dag dyker en katt upp i deras kök, en bedårande liten varelse som får dem att lyfta huvudena från sina skrivbord.

Med katten kommer små stunder av vardagsglädje, det unga paret börjar prata med varandra igen och livet tycks ljusare. En rörande och poetisk bok om hur kärleken till en liten katt kan förändra allt.

Gästkatten är fylld av tänkvärda insikter som får dig att se på livet med nya ögon.

Nej, jag tycker inte att ovanstående stämmer. Jag noterade ingenting som tydde på att paret inte har något att säga varandra längre eller att de plötsligt börjar tala med varandra. Är det jag som är ouppmärksam?

Berättelsen är så osammanhängande, med konstiga upprepningar. Uppenbarligen har delar av den publicerats i en tidskrift innan den utkom som bok. Kanske är det däri problemet ligger. Men borde inte någon fixat till det hela innan? Ett kapitel inleds med: Chibi kom ju till oss på dagarna, men hon brukade komma på nätterna också... Detta efter att flera tidigare kapitel nämnt att hon var hos paret på nätterna. Eh... ? Och den konstiga grannfamiljen... Jag fattar inte ett smack, och möjligen beror det bara på att jag är trög. Icke desto mindre, historien är rörande, men - för mig - hänger den inte ihop alls.

Det här var andra boken i Läsutmaning: Månadens språk 2018 (japanska således)