lördag 18 februari 2017

Fortsatt kravlig

Jag halvsitter i sängen och kan inte komma till ro, trots att jag är dödstrött. Bredvid mig snusar Nassen, iklädd rosa nattlinne och doftande av lavendelolja efter kvällens god-natt-massage. Hon vill somna i min säng. Ibland bär jag över henne nästan direkt, ibland - som ikväll - kan jag inte riktigt förmå mig att skiljas från hennes lilla mjuka varma kropp.

Jag mår inte bra. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig. Förkylningen är någorlunda utläkt, en smula snorig och hostig och lite kletiga ögon på morgonen bara. Men jag har haft lätt huvudvärk i flera dagar och de senaste dagarna har jag mått småilla och nu på eftermiddagen försämrades det. Jag kunde knappt äta någon kvällsmat. Inte för illamåendet, egentligen, det var inte så farligt då. Jag hade bara ingen aptit. Det händer mig nästan aldrig. De flesta verkar tappa aptiten när de är sjuka, eller när det är jättevarmt, men jag kan då alltid peta i mig.

Elisabet på hugget

Icke desto mindre tog jag mig i kragen och gick ner till grillkåtan och gjorde upp eld för att ungarna skulle få grilla korv och mashmallows. Nassen och Elisabet följde med ner direkt, medan killarna valde att bli uppringda när glöden var klar och komma ner då. Det var första gången Elisabet åt grillade mashmallows. Hon blev förtjust.


lördag 11 februari 2017

Vegetarianen


Jag fick syn på den på bibblan. Det var nog omslaget som drog till sig mina blickar, men när jag tittade närmre insåg jag att jag läst om den. Ett vagt minne av positiva omdömen. Jag kunde inte stå emot. Förstås. Det går inte så hejans bra med mitt klassikerprojekt kan man lugnt säga. Inte än.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian.

Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad
händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten.

På ena bokfliken står det: "En kortroman om sexualitet och galenskap som förtjänar all framgång den rönt. / Ian McEwan"

Eh... va?!?!?

Jag har läst i hela mitt liv och jag berömmer mig med att ha hyfsat språklig koll, men jag har alltid varit oförmögen att recensera litteratur. Jag kan inte säga om en bok är väl skriven. Jag kan bara säga om jag tycker om den eller inte. Likaså är jag oförmögen till tolkningar av det som står explicit, jag läser bara rätt av. Det är en sorg för mig detta. Denna oförmåga, denna brist.

Men när det gäller "sexualitet och galenskap" - som förvisso ryms i romanen - måste jag verkligen värja mig. Det är väl för fan inte det den handlar om.

Så kanske, kanske ser jag någonting bortom det explicita. (Vem fan är nu denna Ian McEwan? Vilken inskränkt typ!)

Och kortroman? I en recension står det att "de 120 sidorna känns som 500". Min bok är på 213 sidor. Det tycker jag är ganska lagom.

Jag började läsa igår kväll när jag gick och lade mig. Vaknade tidigt och fortsatte. Somnade om igen och fortsatte när jag vaknade närmare lunchtid. Och läste ut den. Jag vet inte när jag senast läste en bok på detta vis. Det ger mig en smula tröst nu, när jag är sjuk för andra gången på tre veckor och livrädd för att ha fått mitt utmattningssyndrom tillbaka. Jag borde inte kunna sträckläsa en bok då. Eller? Nå väl...

Jag gillade verkligen den här. Jag är ju så fascinerad av träd.

Och det där med träd var ungefär en lika rimlig koppling som McEwans "sexualitet och galenskap". Och bara för det tänker jag nu sätta tänderna i Trädens hemliga liv. Så det så!

Visserligen har det bara gått några timmar sedan jag läste ut den, men jag märker att jag "bär den med mig". Det är ett tecken på en bra bok. För mig. Bra för mig och tecken för mig.

De flesta recensioner jag i efterhand har läst är så knäppa, så jag tänker inte länka till dem - sade hon tjurigt.

'Surrealistiskt' och 'udda'. Precis vad jag gillar.

(Det här blev nog bloggens konstigaste bok-tyck, tror jag bestämt)


fredag 10 februari 2017

Gnöl

Salim gosar in sig hos morbror Neko

Ja, då var det dags igen. Drygt en vecka sjuk, en vecka halvskruttig på kurs. Ok under helgen hos mamma och de två första dagarna på nästa kurs, och nu sjuk igen. Snorig med rinnande ögon och konstant nysande ligger jag här i sängen med en hostande Nasse. Vad less jag blir! När ska jag kunna komma igång med att simma, promenera och åka skidor? 

Den här veckan har det varit handledarkurs, något som är obligatoriskt i min ST-utbildning. Det var en bra kurs och jag är nöjd. Och som vanligt väckte kursen en massa tankar, intresse och önskan att lära mig mer, att läsa på, finna bra böcker... Jag vet bara hur det brukar bli. När skulle jag hinna det liksom. Klockan elva på kvällarna när jag är klar med det mest akuta? Mina lediga helger? När ska jag hinna tvätta, städa, sköta allt som ligger efter här hemma, träna, umgås, ringa, maila och skriva brev, lustläsa, handarbeta, pyssla med växterna...?

lördag 4 februari 2017

Stranden

Jag hann ner en sväng på stranden. Det var om möjligt ännu gråare och disigare idag, men aningen mindre blåsigt. Det mörknade rätt snart men snäckor och benbitar lyste i mörkret. Jag har hittat några spännande skallbitar som jag inte för mitt liv kan begripa vad de kommer ifrån för djur.


Mor och jag har varit på Väla och shoppat loss en smula. Det är inte ofta jag gör det. Vi åt indiskt på restaurangtorget. En lysande idé. Flera restauranger runt gemensamma sittplatser. Var och en kan välja det hen vill ha: wok, grekiskt, hamburgare, pasta, husmanskost, indiskt etc. Jag med mina krångliga ungar hade önskat att det fanns på fler ställen.


Med sushi i magen plågar vi oss igenom Mello. Jag hoppas att 1:an och 7:an går vidare, men så kul ska vi väl inte ha det.


Se där, 7:an i alla fall! Vi får se hur det går med 1:an. Om jag nu orkar vara uppe så länge.

fredag 3 februari 2017

Kråkorna och jag


Efter tre dagars kurs i Jönköping fortsatte jag söderöver och är nu hos min ömma moder. Här är grått, kallt och blåsigt. Jag tvingade mig ut på en promenad nere på stranden. Där var typ hundra kråkor och så jag.


Vi har ätit krabba. Det var länge sedan. Inte köper jag hem en hel krabba och mölar i mig nu när jag är ensam.

Jag är så förtvivlat trött, men tänkte att jag i alla fall ska hålla mig vaken till åtta och se 'På spåret' innan jag stupar i säng i klädkammaren. Jodå, jag sover faktiskt där. Mamma har så litet nu sedan hon flyttade till seniorboendet, så det är i princip där det finns plats för en madrass. Det finns en gästlägenhet att hyra för 100 kronor natten - inget att bråka om alltså - men jag vill hellre vara här hos henne. Klädkammaren funkar finfint.

söndag 29 januari 2017

Ett dyk in i det okända

Jag som i princip aldrig tittar på tv, inte ens äger någon, väldigt sällan ser på SVT Play och har varit på bio - en tecknad film med barnen - en gång de senaste tio åren har uppenbarligen haft ett uppdämt behov av att "glo", för i förrgår såg jag också Ett dyk in i det okända på SVT Play (den ligger kvar i fem dagar till).

Jag klickade igång filmen utan att ha läst någon beskrivning och hade nog förväntat mig något slags naturfilm med maffiga bilder från grottor, men filmen visade sig handla om något helt annat.

Ett gäng erfarna dykare med farliga platser som specialitet åkte tillsammans till Nordnorge för att dyka i ett grottsystem och det gick alldeles, alldeles på tok. Filmen handlar om vad som händer efteråt.



Jag med min klaustrofobiska läggning får ju halvpanik bara jag ser den här bilden. Jag vågar inte ens gå ner i vår krypgrund. Eller... om jag blev så illa tvungen skulle jag väl ta mig i kragen, men hittills har jag inte varit det, utan vänligt men bestämt avböjt när någon tyckt att jag borde följa med ner. 

Ibland har jag längtat efter att lära mig dyka, men så sätter det där klaustrofobiska in, och så kommer jag inte längre. Fast i helt öppna vatten så... kanske! För jag är oerhört fascinerad av dykning. Jag älskade att titta på Cousteau-programmen som barn och i unga år läste jag alla hans böcker. Jag älskar Det stora blå och har i perioder googlat 'fridykning' och läst och läst - trots att det är något jag aldrig någonsin skulle ge mig in på själv.

Filmen är en och en halv timma lång. En stor del utgörs av otydliga undervattensbilder där det är svårt att få klart för sig vad man egentligen ser. I övrigt är det mycket av dykarnas tankar och vardagsbilder från deras liv. Det händer liksom inte så mycket. Ändå var jag helt gripen.


Det förvånar mig lite att Jacques Mayols citat inte förekom i filmen. Det hade passat bra in. Kanske är det så uttjatat i de kretsarna, vad vet jag. Artikel om en av dykarna.

Och medan jag såg filmen mindes jag plötsligt en svensk långtradarchaffis jag liftade med från södra Tyskland, någonstans, till Halmstad, som berättade anekdoter om de finska långtradarchaufförer han ofta träffade. De där pojkarna, de är något att hålla i när åskan går! sa han beundrande. Dykarna i filmen verkade vara, just, något att hålla i handen när åskan går. Därmed inte sagt att de är något att hålla i handen i solsken :) Vi har alla våra starka och svaga sidor. 


fredag 27 januari 2017

Förintelsens minnesdag


Idag är det förintelsens minnesdag.

Under hela min uppväxt har jag hört det upprepas gång, på gång, på gång. HUR kunde detta hända?

Ändå händer det. Nu. Här. Hela tiden. Samma människosyn. Muslimer. Flyktingar.

I fikarummet (nej, inte på psyk) detta evinnerliga tjat om att vi minsann inte har råd att ta emot fler flyktingar. Men fattar ni inte? DE DÖR! Tänker ni låta människor dö för att ni inte kan avvara en jävla chipspåse på lördagarna? Men ser ni inte? Hur är det möjligt att ni inte SER?

Läs detta som Ingrid Lomfors, överintendent vid Forum för levande historia, har skrivit. Det börjar med orden.