tisdag 29 september 2009

Vunnet & försvunnet


I bilen har jag lyssnat på Bodil. Säkert tre gånger - eller åtminstone två och en halv. Jag har svårt att hålla på med annat när jag kör, så någon gång gick CDn två varv för att jag inte klarade att leta upp nästa skiva och byta samtidigt som jag körde. Någon gång flyttade jag över en påbörjad CD från ena till andra bilen, och då fick den gå från början igen. Ytterligare någon gång satte jag på boken från början igen, för att jag bara fick in skit på radion och för att det kändes lugnt och avslappnande att lyssna på Bodil på resan. Det funkade bra att hatta så där. Det var korta kapitel och de krävde inte att man lyssnade på dem i rätt ordning.

Kloka Bodil!

Så tankvärt, så tankvärt!


(Öh... eller heter det tänkvärt, slår det mig?)

söndag 27 september 2009

Kvinnan i Jerusalem

Mästerlig psykologisk skildring av den ständigt aktuelle Nobelpriskandidaten Abraham B Yehoshua.

Mommi var (verkade i alla fall) mycket fascinerad, och undrade om inte jag ville läsa. Den lät ju verkligen intressant.

Men näe, jag tyckte verkligen inte om språket och trots en egentligen ganska spännande story, tyckte jag att boken var rätt tråkig. Dock inte så tråkig att jag lade den ifrån mig. Jag var liksom tvungen att se hur det gick. Vad nu det skulle vara bra för, slutet kändes snarast som ett antiklimax.

När jag läst ut boken googlade jag och först på listan stod Mats Gellerfeldts positiva recension. Ja ja, det är väl någon brist hos mig som gör att jag inte förstår det fina i kråksången, antar jag. Ett flertal privatrecensenter är också lyriska. Det där med litterär analys inte är min grej. Jag läser rätt upp och ner, bara. Tolkar inte - åtminstone inte på något djupare plan. Och jag känner ungefär som Bokmoster. Jaha, bageriet ska ses som staten Israel, jaha, ja… För det ska man förstå av ordvalet, jaha... Och Bokmania är verkligen inte positiv hon heller.

Den var platt.

måndag 21 september 2009

Gå i kloster!

Här om veckan stod jag på kirurgmottagningen och väntade på att få vara med en urolog på mottagningen. Less på att att inte ha något att göra ryckte jag åt mig en Amelia - eller om det nu var en Tara – och började bläddra. Där fanns ett resereportage om att semestra i kloster. Det stod om flera stycken, både i Sverige och utomlands, men jag drogs direkt till ett Birgittinekloster i Italien: Suore di Santa Brigidine i Neapel. Artikelförfattaren hade bott en vecka i ett ”eremithus”, renoverat till modern standard, med egen klosterträdgård. I priset ingick italiensk husmanskost.

Jag blev alldeles matt av vällustkänslor och längtan när jag läste. Tänk att få sitta där, alldeles ensam, i den lilla klosterträdgården, och bara vara, läsa, andas, minnas, skriva, lukta, njuta och äta italiensk husmanskost, gå promenader och se på utsikten över Neapelbukten. Kanske åka en tur till Pompeji. Det skulle jag verkligen, verkligen vilja.

När jag kom till AT-centrum satte jag mig direkt och sökte upp sidan på nätet, och så satt jag där och drömde.

Plötsligt stegade det in en sprudlande psykiater – vad han gjorde där vet jag inte riktigt – och sa glatt.

- Du ser ut som du surfar på resor.

- Ehh… öhh… ja, det gör jag faktiskt.

Och så var jag tvungen att berätta för honom om detta fantastiska ställe jag hittat.

- Om du känner så, ska du göra precis tvärt om! Partyresa till Ibiza!

- Nej nej nej! kved jag Det är verkligen det sista i världen jag skulle vilja. Fy vad hemskt!

- Ja men, om du känner så, så ska du göra precis tvärt om. Det är vad du behöver då. Om alla gjorde tvärt om, så skulle vi inte ha några psykiska sjukdomar. Om manikern gjorde som den depressiva och den depressiva som manikern. Precis tvärt om!

Och så log han ännu gladare.

- Aldrig i livet skrattade jag.

Han lade ifrån sig sina papper och gick ut genom dörren. Efter en liten stund stack han in huvudet igen och sa

- Ibiza-punkt-nu! och så skrattade han och gick.


Men hörrni, låter det inte alldeles fantastiskt?! För övrigt upptäckte jag när jag började surfa på Birgittasystrarna att det faktiskt finns ett kloster i Falun. Minsann! Och morgonen därpå när jag åkte till jobbet så såg jag två Birgittasystrar på stan, för första gången. Det måste ha varit ett omen. Det betyder att jag absolut ska åka till Birgittasystrarna i Neapel, tror jag ;)

lördag 19 september 2009

Lizzy surtant och hennes sega matte

Den här bilden gör inte alls dagen rättvisa, för det har varit strålande väder. Här är klockan i och för sig närmare sju på kvällen, så det är väl därför himlen ser lite "avfärgad" ut.


I morse for Älsklingen och Drakungen på Mulleskola. Jag gjorde melodikrysset. Mina svärföräldrar brukar alltid lösa det, och de och Ippo-Olivia har givit mig lust att försöka mig på det igen. Det var länge sedan sist, 30 år eller så. Hur som helst lyckas jag alltid missa programmet - till idag. Jag lyckades faktiskt lösa krysset, men det berodde sannerligen inte på att jag kunde frågorna, utan bara på att det var rätt lätt att lista ut vad där skulle stå i rutorna ändå.

Jag har varit ute och grävt för granhäcken hela eftermiddagen, och jäklar anacka vad långsamt det går. Jag som trodde att det mesta var gjort när grässvålen var borta. Bara två sektioner av sju är färdiga för plantering. Suck och suck! Jag måste verkligen få ner den där häcken lite snabbt.

Nu har jag ont i axlarna av grävningen och är trött och sliten av jobb och förkylning. Lika bra att gå och lägga sig. Roligare än så här är jag inte just nu.

torsdag 17 september 2009

Mera jobb

Efter röntgenronden travar vi alla iväg till IVA för att ha gemensam sittrond. Avgående nattjour berättar vilka patienter som lagts in, var och varför. Narkosläkarna berättar hur de kirurgiska IVA-patienterna mår.

Lilla tanten har opererats för ett gigantiskt bråck med inklämd tarm. En stor operation var det, och det blir lite trångt när man efter X år ska ha in all tarm i buken igen. Trångt för lungorna bl a, och då kan det bli lite knöligt med andningen. Hon placeras därför på IVA, men hör till vår avdelning.

Nja, det är väl inte riktigt som det ska än, säger narkosläkarna på IVA-ronden, för i natt har hon mjölkat korna. Kirurgerna tycker att det är bra om man löser det här med korna innan lilla tanten kommer till avdelningen. Hon har nämligen ingen hemma som kan hjälpa till och mjölka, säger de.* Narkosläkarna tror nog att de ska få ordning på mjölken, säger de. Den är ju närproducerad och allt!**

På väg därifrån undrar operatören (ie Öl A, min handledare och idol) glatt hur en app*** hade tett sig på lilla tanten, om hon drabbats av en sådan innan tjocktarmen halades/trycktes in i buken igen. Hade hon haft status bak på ryggen?

Idag har jag avlägsnat ett keratoakantom och sytt ihop alldeles rasande fint. Och så assisterat försås, två bröst och en sköldkörtel. På medicinplaceringen tyckte jag inte att det var roligt att åka till jobbet en enda dag. Inte en enda. Nu känns det till och med kul att jag ska gå dagjour nästa vecka. För att inte tala om hur kul det ska bli att assistera på de två ljumskbråcken i morgon, ett barn och en vuxen.


* Dement make och utvecklingsstörd son
** Stor kalabalik i Dalarna för att Arla försöker konkurrera ut Milko
*** Blindtarmsinflammation

onsdag 16 september 2009

Basta!

Jag är förkyld. Det tänker jag inte vara. I morgon är jag frisk. Så det så! Jag ska proppa mig full med allehanda droger och gå och lägga mig. Faktiskt! Och jag ska sova så gott och vakna otäppt, orinnig och utsövd. Och hör sen!

Jag och Öl A är ensamma i två dagar och jag ska assistera vid två bröst, en thyreoidea och två ljumskbråck. Ni tror väl inte jag tänker missa det?! Glöm!

Har jag sagt att jag älskar lukten av sterilium? ;)

måndag 14 september 2009

Veckans skörd

Ja, jourveckans, alltså.

Nå, kanske är det oanständigt att benämna det så. Men på något vis handlar det ju om att se mycket när man är på akuten. Mycket likadant och mycket olika.

Mitt i bruset av alla som kommer in och har slagit i huvudet, skurit sig och har magsmärtor av mindre allvarlig karaktär, är det några som biter sig fast i minnet.

En liten flicka med pyelonefrit. Hon kom från barnmedicinarna på grund av flanksmärta och negativ urinsticka. När vi tog om stickan var den positiv så det skrek om det. Hon gick tillbaka barnmedicinarna.

En man med en, tämligen oväntad, pneumothorax efter ett fall. Att jag överhuvudtaget skickade honom på röntgen berodde på att han lät så dant på ena lungan – han var alltså inte tyst, som man skulle förvänta sig. Och så tyckte jag att han hade lite väl hög puls, även för att vara rökare. Jag var snarast orolig för lungcancer. Pneumothoraxen var så stor att jag såg den direkt då jag plockade fram bilden (jag orkade inte vänta på svaret från röntgen), annars kan de vara lite kluriga att få syn på, om man inte är väldigt systematisk.

En man med erektionsimplantat som hade penetrerat in i urinröret så att han knappt kunde kissa alls längre. Gud vad jag kände för karln! Han fick en suprapubiskateter (genom A-jourens försorg, inte min) och lades in i väntan på operation.

En kvinna med gallstensanfall som knappt gick att smärtlindra, ens med Ketogan.

En flicka som blivit sparkad i magen av en häst. Det var nog ingen fara med henne, men hon hade väldigt ont, så hon blev inlagd över natten för observation och smärtlindring.

En äldre kvinna med ändrade avföringsvanor, smärtor i stora delar av buken, femton kilos viktminskning och nedsatt allmäntillstånd. Troligen en bukmalignitet, pancreas- eller coloncancer, skulle jag tro. Hon var så fin.

En man, två år yngre än jag, med misstänkt caecumtumör. Han borde inte ha kommit till oss över huvud taget. Hans distriktsläkare hade redan börjat ta hand om honom, men skickat honom till Infektion då han misstänkte akut hepatit. Det hade han inte. Av någon anledning skickade infektion honom till oss. Det blev verkligen inte bra. Mannen fick ett mindre lyckat besked om den misstänkta tumören av min A-jour. Han borde ha fått det i lugn och ro av sin distriktsläkare.

En äldre kvinna med kortisonhud, som vårdades på reumatologen. Hon hade fallit på avdelningen och rivit upp tre sår på benen, sammanlagt säkert 25 cm långa. Kortisonhud är så skör, så skör, så skör, och hos äldre ”lyfts” liksom huden ofta upp och hänger som en sladdrig flerp ovan det subcutana fettet. Herregud, jag vet inte hur många stygn vi satte. Och hon hade jättejätteont när vi bedövade. Lilla gumman!


(Ja, ni får googla, ursäkta! Jag har inte tid att göra fina länkar eller skriva förklaringar.

Egentligen har jag massor att skriva, men jag hinner ju inte. Den här texten skrev jag i fredags, och har inte ens hunnit klistra in den här förrän nu.)

fredag 11 september 2009

Hypo

Vanemässigt, nästan tvångsmässigt går jag in på Hypodea så fort jag sätter mig vid datorn. Jag vet inte varför. Jag läser egentligen inte när jag är där. Det ser tråkigt ut där, tycker jag. Och jag vet inte om det är för att jag vill att det ska se tråkigt ut. För att jag inte ska känna av min förlust. Jag har ingen längtan tillbaka, men jag saknar det jag en gång hade - eller trodde att jag hade. Jag saknar känslan av tillhörighet. Nu känner jag inte tillhörighet någonstan, utom möjligen i min lilla familj. Jag är en som inte hör till och inte passar in. Inte någonstans.

Det strålar

Över motorvägen strålade Jupiter.

Trots att det har varit lugnt på kirurgakuten, värker mina spända axlar. Det är skönt att det är över för den här gången. Tre dagar ledigt.

onsdag 9 september 2009

Död

I kväll kom det in en liten, liten bäbis med andningsstopp. Den klarade sig inte. Jag var inte inblandad i det hela.

Hur överlever man som förälder? Jag som får regelrätt ångest bara jag tänker tanken att mina barn skulle dö ifrån mig.

Bara jag tänker på bäbisen och föräldrarna så får jag nästan panik. Jag vet inte hur jag ska kunna gå ut och sätta mig i bilen och köra hem, utan något att distrahera mig med.

Fy fan! Fy fan! Fy fan! Fy fan! Fy fan!



En jour kvar - för den här veckan.

måndag 7 september 2009

Två timmar senare

Dimman är borta. Solen skiner och daggen gnistrar i gräset.

Jag har plockat undan efter frukosten, dammsugit och skurat golvet på nedervåningen, strukit en duk och lagt på köksbordet och varit ute och klippt en bukett ringblommor och ställt i en vas. Jag älskar doften av ringblommor.

Jag har inte läst 'akut buk'.

En morgon

Dimman ligger tät över Djurmo klack och korpen korrar. Över åkrarna går solen upp, och genom det täta vita kan man skönja konturen av skogsbrynets trädtoppar mot himlen.

Vi kom sent upp. Kaninen rymde. Trollet grät förtvivlat över att behöva åka till dagmamman.

Jag går kvällsjour den här veckan och ska ägna förmiddagen åt att repetera 'akut buk'.

söndag 6 september 2009

Och igen

Jag blev fly förbannad på Älsklingen igår morse. Befogat, kan jag nog tycka. Däremot var det knappast befogat att bli så jäkla arg. Jag insåg i samma veva att jag glömt ta mina tabletter. Helt säkert i fredags, troligen i torsdags och eventuellt även i onsdags.

Vreden var av det slag som innan jag började äta SSRI. Jag blev för arg, för länge och så den efterföljande totala bristen på glädje, den totala oförmågan att rycka upp sig. Och sedan, när jag äntligen började känna mig glad, samma ras ner i det svarta för minsta lilla.

Kan det gå så fort? Jag hade ju bara varit utan tabletterna i två, kanske tre dagar.

Idag har jag kommit så långt att vreden är borta och jag kan känna glädje, men jag exploderar för minsta lilla. Tycker allt känns hopplöst. Går och lägger mig i sängen och stirrar i taket, för jag kan ju i alla fall inte göra något.

Älsklingen har tagit ungarna och åkt till Farmor och Farfar. För att jag ska få vila lite. Och antagligen för att de ska slippa mig ett tag.

Jag ska köpa mig en dosett, så att jag kommer ihåg att ta tabletterna.

lördag 5 september 2009

Precis


Idag är en sådan dag då precis allting blev precis helt fel. En borttappad dag, och jag sörjer den. Jag gör ett nytt försök imorgon.

Egentligen har jag så mycket, så mycket jag vill skriva om.

fredag 4 september 2009

Årsdagen

Idag firar jag ett år med körkort. Fortfarande känns det, under stundom, rent förunderligt att sätta sig bakom ratten. Får jag verkligen? Kan jag verkligen?

Jo, jag har faktiskt körkort. Wow! Och jag tror att det är en av de fyra bästa sakerna jag gjort i mitt liv:

Skaffat barnen - till slut och trots allt
Slutat röka
Flyttat från Stockholm
Tagit körkort

torsdag 3 september 2009

Kissgubbarna

Urologerna är så stela och tråkiga så att klockorna inte bara stannar, utan snarare går baklänges. Och när folk är så där överdrivet stela, torra, introverta och så totalt oförmögna att bjuda på sig själva, så händer något med mig. Jag sträcker på mig och växer. Blir trygg med det jag faktiskt kan. Jag blir överdrivet extrovert och överdrivet sprallig. Jag skämtar ohämmat, vilt och besinningslöst med mina överordnade och blir så där flirtig. (Flirtig på ett helt asexuellt sätt. Jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Så där människoflirtig).

I måndag insåg jag, något i senaste laget, att jag faktiskt inte bara är placerad i endokrinteamet, utan faktiskt skulle vara i urologditot. Då hade jag 1) kommit för sent enligt urologschemat 2) missat ronden 3) missat röntgenronden 4) möttes, när jag nu väl lyckades lokalisera några urologer, av två tillknäppta, sura herrar hastande på väg ner på operation.

Blä, vad det kändes pestigt. Jag bad allra ödmjukast om ursäkt, där jag stod bakom skynket (d v s på narkossidan, inte steril, inte med i såret) och tittade på njuroperationen. Och någonstans i den vevan blev jag så där hulkomvandlad.

Nu har jag fått lite fason på dem, tycker jag. Ha ha! Nå ja, jag har i alla fall sett något litet leende, fått någon liten kontakt och det känns faktiskt som de accepterar mig – trots att jag är så totalt tvärt emot. Nu känns det snudd på lite tråkigt att jag är jourledig imorgon. Men bara snudd på. Det ska bli underbart att få en tredagarshelg :)

Rivjärn


Det tar 40 minuter att åka till lasarettet. En timma och 20 minuter dagligen i bilen. Under medicinplaceringen lyssnade jag på musik, eget och bibliotekslånat. Nu när jag åter börjat jobba funkade det de första dagarna, sedan blev jag så less på allt och var inte sugen på en enda CD. Inte ens de säkra korten. Så då åkte jag till biblioteket och lånade mig en CD-bok.

'Tio rivjärn' har inte fått så särdeles bra kritik, såg jag när jag skummade lite på nätet. Men den var alldeles lagom att sitta och lyssna på i bilen. Nu är den slut. Jag ska försöka ta mig till biblioteket i morgon, tillsammans med mina små vilddjur, och se om jag kan hitta något annat lagom.

onsdag 2 september 2009

Sina fördelar

Säga vad man vill om kirurgen, men man hinner i alla fall både andas och äta lunch.