söndag 31 maj 2015

Nedåt, nedåt


Jag antar att jag framstår som en tramsig, tjatig gnällspik när jag fortsätter mitt klagande över vädret, men faktum är att jag håller på att gå sönder. Jag orkar inte med det här längre. Nu har det med någon enstaka dags undantag varit skitväder ända sedan i höstas. Jag kan inte minnas att jag varit så påverkad av vädret förr. Regn har jag brukat tycka om. Kanske är det för att jag inte har några marginaler längre. Det behövs inte så mycket för att tippa mig över kanten.

Jag hatar blåst. Verkligen HATAR. Och det blåser iskallt i princip vareviga dag. Hade det bara varit regnet så hade det varit lättare. Men blåsten. Det iskalla. Att nästan aldrig få se solen. Jag borde kanske känna mig lite upplyft av det faktum att det i alla fall är grönt nu och inte så förbannades fult som det är på senvinter och tidig vår, när det inte är någon snö som täcker skiten, men det har varat för länge. Alldeles för länge. Och jag blir tröttare och tröttare, ilsknare och ilsknare och får anstränga mig för att inte börja gråta över eländet.


Bild: Ludolf Bakhuizen 'Dutch Merchant Ships in a Storm'

Också


Jag har råd med en kaninbur också. Och tid för att ha en kanin.

Älsklingen, som var den som tog initiativet till att skaffa Vitnos, byggde helt oombedd ihop buren med stor geist.

I väntan på kaninen har Nassen - iklädd prinsessklänning - fyllt den med mjukisdjur istället. Man tager vad man haver. Hon har fixat SÅ med dem och Älsklingen har givit henne mat- och vattenskål som hon har satt in så att de inte ska behöva vara hungriga.

I morgon (idag, klockan har visst passerat midnatt) åker vi iväg för att välja oss en ny gotlandskanin. Åh vad jag längtar :)


onsdag 27 maj 2015

Aljosha, zigenarhövdingens pojke

Jag fortsätter att försöka lära mig mer om romerna. Den här boken hittade jag bland barn- och ungdomsböckerna.


(hade jag anat att det skulle vara så hopplöst att hitta en vettig bild på nätet, så hade jag fotat den innan den gick tillbaka till biblioteket)

'Det var så här och ändå inte såhär, men hade det inte hänt, så hade det inte berättats'

Så brukade Aljoshas pappa börja de sagor han brukade berätta kring lägerelden. Familjen reste runt i hela Sverige innan de stannade i Stockholm, först i ett tältläger i Sköndal, sedan i ett hus i Tantolunden. Under  många år ville Aljosha inte prata om sitt romska ursprung men i den här boken berättar han om sitt liv och hur det var att leva som rom i Sverige under första halvan av 1900-talet. Romska barn fick inte tillåtelse att gå i svensk skola förrän på 1960-talet. Aljosha fick sin utbildning i den första skolan för romer i familjen Taikons tält i Gubbängen. 

En intressant man som uppenbarligen gått sin egen väg. Aljosha Nils-Erik Dimiter Taikon tyckte om att sy och att dansa, gifte sig med en ickeromsk frånskild kvinna, betydligt äldre än han, och arbetade inom vården. Jag hade gärna läst en "ordentlig" biografi om honom, den här är väldigt översiktlig och förenklad.

DNs recension


Spindlar

Varje morgon och kväll sätter jag mig för att skriva ett inlägg här - men inte blir det något av. Det blir inte mycket av någonting som jag hade tänkt.

Igår kväll fastnade jag på Spindelnätet, en facebookgrupp som startats av den eminenta Kajsa Mellbrand. Jag är mäkta imponerad av denna kvinna må jag säga. Så kunnig, hjälpsam och vänlig. Stämningen i gruppen är mycket god och där är många kunniga och hjälpsamma spindelentusiaster. Jag har aldrig sett en negativ eller suckig kommentar där. Det finns en vanlig hemsida också.

Igår försökte jag mig på att arta min första spindel. Det gick inte så där hejans bra. Men jag fick hjälp och tålmodiga svar på mina frågor och nu vet jag att denna kompis är en tallsektorspindel (Stroemiellus stroemi).


Jag trodde att det var en Pachygnata, men så var det alltså inte. Skillnaden, fick jag förklarat för mig, är att en Pachygnata har mörkare käkar. Stoemiellus har käkar i samma färg som framkroppen och den har ibland annulerade (randiga) ben, vilket min har. Tydligen ska mönstret på framkroppen också skilja sig åt, men jag ser då inget mönster på någon av dem. Än. 

Jag jobbar vidare på att lära mig lite om spindlar.

Här kan man se ett par filmer om spindlar där Kajsa Mellbrand medverkar.

Hoppspindlar

Presentspindlar (rovspindlar)

Husspindel




torsdag 21 maj 2015

Jag har visst råd!


I 20 år har jag önskat mig en ordentlig assistent. Efter att ha levt med Vi har inte råd! och Vi har inte tid! i tolv år har det på något vis blivit en sanning, i alla fall något jag inte riktigt orkat ta upp kampen med att ifrågasätta. För tolv år sedan hade jag faktiskt inte råd. Men nu har jag. Jag har visst råd! Och nu har jag beställt en. En äppelgrön. För grönt är skönt.


*Host*


Mycket väl medveten om att det kan ta flera år innan fröer gror så tröttnade jag ur i höstas och började rensa. Det blev ju inget sått alls förra våren, så sådderna hade stått minst ett och ett halvt år. Jag slog sönder jordklumparna lite, i synnerhet när det gällde de lite mer 'dyrbara' sådderna, för att kolla att det inte fanns några underjordiska groddar eller större intakta frön. Jag tömde allt i tre tomma jordsäckar i väntan på något lämpligt ställe att tömma ut det hela på.

Ja, *host*, så här såg det plötsligt ut i två av dem.

Jag har nu räddat dryga 30 små pioner ur säckarna. Sannolikt är de flesta - om inte alla - rosenpioner (Paeonia veitchii). Jag sådde massor eftersom jag har en idé om att ha dem som marktäckare. Fram till nu har mina rosenpioner alltid grott efter ett år, men naturen gör som den vill och man ska inget ta för givet. Där fick jag för mitt bristande tålamod!

onsdag 20 maj 2015

Förgäves rycker han i handtaget


Jag kände honom knappt, min mellankusin. Men som barn var han min stora kärlek. Han var stor och hade moppe, jag en liten, liten flicka, våldsamt svartsjuk när han försvann iväg med några tjejer i sin egen ålder. Plötsligt är han borta. Helt oväntat. Inte 60 fyllda.

Och min allra käraste mellanfaster! Ingen borde behöva begrava sitt eget barn. Hur överlever man? Jag vet att man gör det. Men herregud, hur?


Titeln lånad från Szymborskas dikt


onsdag 6 maj 2015

Grodrom och nässlor


De lovade fint väder idag. Nå ja, fint jämfört med hur vädret har varit det senaste i alla fall. Men när jag klev upp ösregnade det. Där rök min långpromenad i skogen. Den där planerade som jag har längtat efter att göra så länge.

Först vid lunch tid klarnade det upp lite - men blåste i gengäld så att både torkställning och temugg på förstukvisten gick ikull. Då tog jag mig i kragen och hämtade en balja från uthuset och började inreda den för grodyngel. Jag gick några vändor ner till älven för att hämta vatten och lite vattenväxter.

Sedan plockade jag ett par liter nässlor. För första gången i mitt liv tänker jag nämligen göra nässelsoppa.

Så hämtade jag ungarna och travade ut med dem i skogen för att hämta grodrom. Jag visste två ställen ganska nära där jag sett rom i vattenfyllda traktorhål, med förfärande lite vatten kvar. Åtminstone i det ena. Ytterligare ett reservställe hade jag uppåt älgslakteriet, men där var jag inte så orolig för vattenmängden.

Men nattens och morgonens regn hade skapat ordentliga rännilar och nästan all rom tycktes ha spolats bort. En liten rest fanns kvar i traktorspåret med minst vatten, antagligen för att där inte flödade så väldigt. Vi skopade upp en del i en hink jag hade med mig och hur det nu var så blev det att vi tog en ganska rejäl promenad. Pojkarna ville hoppa över den nu tämligen strida bäcken en bit längre fram och Nassen verkade nöjd och glad med att gå och hålla mig i handen. Vi gick så att vi kom ut i närheten av älgslakteriet för jag tänkte att vi skulle hämta lite rom till i gölen där uppe. Där var helt översvämmat och all grodrom var borta.

Nå ja, en liten skvätt rom har vi i alla fall tippat ner i baljan och så hoppas vi på att få föda upp lite grodor. Och nässlorna har jag förvällt och ställt in i kylen till i morgon.




tisdag 5 maj 2015

Dränerad


Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom fram till en bit in i juni.
Med order om att gå minst en timma i skogen varje dag.
Ska bli!


måndag 4 maj 2015

This is the end, my friend


I helgen har vi berättat för barnen. Älsklingen* har köpt ett hus i närmsta större ort, några kilometer bort, där Draken går i skola. Inflytt om en och en halv månad. Jag bor kvar i huset.


* Ja, tillsvidare kommer jag att kalla honom 'Älsklingen'. Något X blir han inte. Vi har ju barn ihop. Och hur skulle han någonsin kunna vara något annat än 'älskling' när han har givit mig mina barn?


fredag 1 maj 2015

Kvinnlig läkare


Om man googlar på 'kvinnliga läkare' så är första förslaget 'kvinnliga läkare självmord'

I Läkartidningen står det så här:

Genomgående är att läkare har en klart förhöjd självmordsfrekvens jämfört med befolkningen i övrigt. Och medan det bland befolkningen i övrigt är vanligare med självmord bland männen så är förhållandet det omvända bland läkarna. Kvinnliga läkare är alltså de som löper störst risk att ta sitt liv.

Och i ett annat nummer:

Nästan 13 procent av läkarstudenterna på Karolinska institutet betecknar sig själva som deprimerade. De flesta uppger att de saknar feedback och uppmuntran från lärarna och mer än var tredje sistaårsstudent tycker att utbildningen präglas av en atmosfär där personliga svagheter och brister inte accepteras.

Och under nyheter på SVTs sida

Nästan var tredje läkare känner sig utbränd, och lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset.

Och så fortsätter det, 43 200 förslag.

Nej, jag försöker inte hinta om suicidtankar. Några sådana har jag aldrig haft, varken nu eller tidigare, även om jag i princip har varit deprimerad sedan den dagen jag började på läkarlinjen. Jag försöker bara förlika mig med min terapeuts bedömning, att jag lider av en utmattningsdepression - även om jag inte nått vägs ände - och att jag behöver få vara sjukskriven en tid. Att det kan ta en ände med förskräckelse om jag inte försöker måna om mig själv. Att jag måste tillåta mig själv en sjukskrivning.

Jag har nu fullföljt denna andra randning, om fyra månader, på medicin. Nu skulle jag tillbaka till min allra käraste handledare och överläkare, tillbaka dit där jag ville arbeta.

Jag måste återhämta mig. Och jag måste acceptera att det är så.

Men efter dagens jour: det är SÅ jäkla kul att vara doktor, och jag är SÅ jäkla glad att jag får vara det.

Fortsättning följer...