tisdag 31 mars 2015

Drömmar


Jag drömmer. Drömmer och drömmer. Sällan är det mardrömmar. Aldrig - skulle jag vilja säga - är det drömmar som lämnar efter sig någon angenäm känsla. Drömmarna känns bara röriga och meningslösa och trots bristen på otäcka inslag, lämnar de så gott som alltid något slags olustkänsla efter sig. Kan jag inte bara få drömma en trevlig dröm någon gång?

Igår natt simmade jag. Simmade och simmade. Fast i luften, runt, runt i en rundad byggnad, på olika våningar. En del kolleger var också där och simmade. Jag drömmer rätt ofta att jag simmar, men det är nästan alltid något problem. Det är för trångt - antingen är bassängen för liten eller så är det för mycket folk - eller så finns det inget vatten, eller så kommer jag aldrig ut till bassängen, eller så ska det precis stänga.

Ofta drömmer jag att jag är tillbaka i eller utanför min lägenhet i Vårby Gård. Jag vet att den inte är min längre och jag vet att jag inte ska vara där. En rädsla för att bli ertappad. Ibland är jag där för att hämta grejer. Ibland är jag där och tittar efter vad nya hyresgästen ändrat. Ibland är jag bara utanför, tittar upp mot lägenheten. Ibland är jag hos min gamla granne Kajsa, som bodde mitt emot, och tittar från hennes lägenhet - som inte alls är som hennes lägenhet var - in i min gamla.

Jag avskydde verkligen Vårby Gård, men jag älskade min lägenhet. Jag brukade säga att jag skulle vilja ta lägenheten, lyfta ut den och placera den ute i skogen.

Under alla dessa år - jag flyttade hösten 2000 - har jag inte förstått varför jag hela tiden drömmer om min gamla lägenhet. Först för någon vecka sedan kom jag på att jag egentligen inte har fått boa in mig sedan jag lämnade Vårby Gård. Jag var väldigt lycklig när jag fick min lägenhet i Åbylund. Området var ett otroligt lyft och jag fick en liten tomt, både på fram och baksidan. Men lägenheten trivdes jag aldrig riktigt i. Tapeten i sovrummet blev fel. Färgen i köket, som skulle vara ljust, mjukt gul såg nästan rosa ut när den kom upp på väggarna. Jag tyckte illa om golven. Och det fanns aldrig tid eller pengar att försöka göra det fint.

Här i huset har jag inte heller fått boa in mig och göra det fint. Är det därför jag återkommande drömmer om min gamla lägenhet?

Men varför drömmer jag om simningen då? Den som aldrig blir riktigt som den ska.


Jag älskar att simma.


Inte PK

Först injicerar man amfetamin.
Sedan tycker man att man mår konstigt.
Då ringer man efter en ambulans.
Sedan ligger man på akuten och ska undersökas, utredas, vårdas och pysslas om.
Efter några timmar mår man bra igen.
Då ska man ha en sjuktransport hem.

Nej, jag kan inte åka buss. Jag måste ju vila nu. Jag har faktiskt varit sjuk!!!


Ja, ursäkta, men fy fan vad jag är less på dem!

måndag 30 mars 2015

En gång i Stockholm


Den här såg jag förra våren på ett plank vid Centralen där de just höll på att bygga om. Jag tyckte att den var sketakul :)

Och för den som känner sig blåst på Monica efter att ha läst rubriken, så bifogar jag denna:





söndag 29 mars 2015

Vinden blåser kall


Vinden blåser iskall och snöflingorna yr i luften. Det är igenmulet. Igen. Kaffet smakar fortfarande pyton och inga kycklingar har kläckts under Blåklocka.

Jag har gått runt i huset och ställt om klockor. Sommartid, detta idiotiska påfund! Jag har då aldrig begripit vad det ska vara bra för. För att få ljusare kvällar, har jag hört. Själv skulle jag vara mer behjälpt av ljusare mornar, så att jag tar mig upp. Och det där med ljusare kvällar, vad spelar det för roll? Man måste i alla fall lägga sig tidigare än man vill för att orka upp tidigare än man är skapt för. Snart nog är det i alla fall ljust både på morgonen och på kvällen, så vad är nyttan då?

För böndernas skull, läste jag någonstans. Men käre värld! Bönderna måste väl vara de som har minst nytta av sommartid. De har inga idiotiska kontorstider (ändra på dem istället!) att anpassa sig efter och sedan när började kossor, vetefält och potatisåkrar bry sig om klockan?

Ändra tiden?! Det finns något löjeväckande, något så uppblåst och samtidigt patetiskt i att tro att man kan ändra tiden - istället för att anpassa sig till den. Och ursäkta min fördomsfullhet, men jag tror inte att det är en kvinna som har kommit på det här tramset.


lördag 28 mars 2015

Litet eftermiddagsgnöl


Jag halvsitter i sängen och läser Barbro Lindgren. Med jämna mellanrum lyfter jag blicken, tittar ut över sovrummet och förfasar mig över vad jag ser. Jag orkar inte göra något åt eländet. Jag tvivlar på att den där riktigt orken kommer att dyka upp förrän det där huset dykt upp.

Kaffet smakar fortfarande pyton. I stället smuttar jag på en Drambuie, den smakar i alla fall anständigt.

Trollet har stuckit in huvudet vid ett flertal tillfällen och jublat över att han och brodern lyckats plocka ner kottar ur granarna. Kan man vara glad över kottar har man mycket att vara glad över. Nassen tar hand om sin bäbis. Den har just ätit spagetti med köttfärssås.

Jag försöker med något slags desperation att känna mig glad för än det ena, än det andra, men mest känns det som om jag bara bestod av ett stort tomt hål - med ett plufsigt, rynkigt skal utanpå.


Lördagens litania


I torsdags kväll började det blåsa något rent infernaliskt. Åskar det? undrade Draken förskräckt. Och så satte det igång att snöa.

Igår var var marken vit. Det snöade fortfarande från en blygrå himmel. Vad tänker folk på när de säger att de älskar våren? Maj? Det är väl först då det blir någorlunda anständigt. Mars och april är vanligtvis komplett fasansfulla, och det enda som gör att man överhuvudtaget överlever är att det i alla fall börjar bli lite ljusare. I den mån man nu kan uppfatta det genom det gråtunga.

Nå väl. Idag skiner i alla fall solen - så länge det nu varar - och snön håller på och smälter bort.

Jag sörjer att jag missar mässan i år. Varför just i år, när jag behöver den så innerligt väl? Vad ska jag nu få ny energi ifrån? Hur ska jag nu orka släpa mig fram till den dagen ett lämpligt hus blir ledigt i grannbyn?

Allting smakar fortfarande pyton. Jobbigast är det med kaffet. Inte för att det smakar sämst, men för att det är svårast att vara utan. Ja, vara utan den normala smaken alltså. Dricker gör jag, lika besviken varje dag.

Jag är glad för fåglarna i alla fall. Vi brukar inte ha så många sorter här. Nu är här: pilfinkar, blåmesar, talgoxar, grönfinkar, bofinkar, gulsparvar, gråsiskor, grönsiskor, nötväcka, domherre, koltrast och större hackspett. Ja, och så skator och kajor förstås.

Och i förrgår räddade Draken och jag Binka ur duvhökens klor. Bokstavligen! Hur mycket fjädrar som helst låg bakom ladan, men jag kunde inte upptäcka några skador på henne. De har ju rätt tjock fjäderdräkt, hedemororna. Kanske fick han inte riktigt tag i henne, utan bara i fjädrarna.

Nu ska jag ut och hämta in frysta blåbär till lunchen och titta till mina två ruvhöns,


torsdag 26 mars 2015

Månne


En fallen ängel?


Dagens klagan


Skitväder! Igenmulet och så blåsigt att det viner och knakar i huset.

Någon mässa blir det inte i år. Det hade jag behövt annars. Doften av blommor, grönt och jord. Färgerna. Att få gå runt och titta. Socialisera lite i montern. Träffa folk. Lära nytt. Handla lite. Drömma. Planera. Äta gott med Far och Mommi. En kort semester.

Istället detta mullvadsbruntråkgråa färglösa, iskalla, doftlösa, tröstlösa, hopplösa i ett hus som mer och mer liknar en lumpbod än ett hem. Det hem det egentligen aldrig varit. Och jag känner mig deppad och håglös. Det känns som det inte är meningen att någonting ska gå bra längre, att något ska gå lätt, att något ska vara mysigt eller trevligt, att livet ska innehålla någon form av njutning eller lycka. Allt är bara grått utan slut och jag har slutat tro att det ska komma ut några lediga hus i grannbyn, så att jag äntligen kan få börja skapa ett liv här. Ett liv och inte bara ett varande.

Jag mår illa och allt smakar pyton. Kaffet smakar illa, teet smakar illa, saft smakar illa, vatten smakar illa, maten smakar illa. Febern är över i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Igår var det Draken som hade temp över 39°, men idag är också han feberfri.

I ett tappert försök att i alla fall frambringa någon slags glädje konstaterar jag:

Vi har gråsiskor här! Och en bofink. Gråsiskor har jag inte sett sedan jag bodde i Åbylund.




Bild: Black Abstraction, Georgia O'Keeffe

tisdag 24 mars 2015

Det är bättre med ensam ensamhet


Igår kväll låg jag utslagen i sängen, helt slut efter att ha haft en tjorvig Nasse hemma så jag inte kunnat vila alls. Jag frös och frös och förstod att febern steg och att det var dags att peta i sig naproxen igen, men jag orkade inte kliva upp. Jag bara låg där, i något slags dvala, och huttrade.

Vid midnatt frös jag fortfarande. Jag konstaterade att tempen var uppe i 39,6° och att jag helt enkelt var tvungen att ta mig upp på toa. Så jag vinglade upp, in på toa och ner för trappan för att hitta något att dricka så att jag kunde ta tabletterna. Sedan höll jag på att inte komma upp för trappan igen. Jag var helt kallsvettig, trots den höga febern, och var livrädd att jag skulle svimma. Till slut lyckades jag dra mig upp för ledstången och ta mig in i sängen igen.

Inte en enda gång under kvällen var han inne och frågade hur jag mådde. Inte en enda gång strök han mig över pannan för att känna om jag var varm. Inte en enda gång frågade han om jag behövde något. Inte en enda gång erbjöd han sig att hämta dricka åt mig. Nu finns det Alvedon kom han in och sade vid ett tillfälle. Men jag orkar inte gå upp stönade jag. Och han vände om och gick ut ur rummet och satte sig vid datorn för att spela.

Då känner man sig rätt ensam.

Alltigenom svårfångat

Eller Fem misslyckade bilder

Jag var på kurs i Jönköping härom veckan. Den här tavlan med de lysande husen fanns i lokalen där kursen hölls. Jag blev så glad av den, men rackarns vad det var hopplöst att få en bra bild. Det hängde en lampa framför, så jag var tvungen att gå ganska nära för att inte få med den.


Den här tavlan gjorde mig också glad. Det är ett arbete som gjorts av tidigare kursdeltagare där varje knut representerade något slags kontakt deltagarna emellan. Den blev inte heller bra på bild.


Taket i föreläsningssalen var väldigt fint. Jag försökte fånga det på bild. Det gick inget vidare. Och när jag försöker räta ut bilden så att inte lampan ska hänga på tvären, så försvinner en betydande del av den.


Den här texten fann jag på toaspegeln. Jag försökte på alla sätt att ta en bild där inte jag skulle komma med. Det gick inte.


När jag nu var i Jönköping måste jag naturligtvis bege mig till Länsmuseet för att se John Bauer-utställningen. Jo då, jag tog mig dit, med hjälp av SAABen och en och annan bussfil :) Det var en fin utställning. Och vore jag inte kär i Bauer redan innan, så hade jag blivit det direkt när jag såg denna bild. Den låg i en utdragbar glastäckt låda och det var helt omöjligt att få ett vettigt foto av den. 


Tur för Bauer att han slipper se hur det ser ut här hos mig!  



måndag 23 mars 2015

Vakuum


Nassen har legat bredvid mig och hostat hela natten. Och i morse hörde jag Draken börja han också. Och därmed grusades mina förhoppningar om att få vara ensam här hemma och kurera mig i lugn och ro. Det skulle vara så oändligt skönt att få vara sjuk, utan att behöva sköta sjuka barn samtidigt.

Efter ett gram paracetamol och ett halvt naproxen så släpade jag mig i alla fall ut till hönsen. Älskade höns! Blåklocka ligger och ruvar. Tyvärr har jag missat att anteckna ungefärligt datum när hon lade sig, så nu har jag inte en aning om när det kan tänkas vara klart.

Jag fyllde på mat till vildfåglarna också. En koltrast har kommit hit och flera grönsiskor har jag sett. Vi har inte haft grönsiskor här förut.

Trots att det är helt igenmulet, blåsigt och snöslaskigt så var det faktiskt riktigt skönt att komma ut lite. Det brukar lätta lite med frisk luft när man är så där igenkorkad av en förkylning.

Nu sitter jag här i sängen och ser ut över den sanslösa röran här hemma. Jag har bara ingen ork att ta itu med det hela. Inte än. För närvarande lever jag i ett vakuum och kommer varken framåt eller bakåt. Beslut är fattade men har inte kunnat genomdrivas. Så snart det bara är klart så ska jag sätta igång. Äntligen! Och jag ska skura och skura, städa och städa, röja och röja, slänga och slänga, fixa och dona och efter sju år i detta hus skapa mig ett hem, utan att någon bromsar mig hela, hela tiden.


söndag 22 mars 2015

Kunzelman & Kunzelman


När Viktor Kunzelmann dör framför sitt staffli, 83 år gammal, rullar en osannolik historia upp sig för hans son Joakim. Den har sina rötter i mellankrigstidens Tyskland, utspelar sig under andra världskriget och löper vidare in i 40- och 50-talets Sverige. Den framgångsrike och berömde tavelkonservatorn, änkling och tvåbarnsfar, visar sig också ha hetat något helt annat, och varit någon helt annan. Joakim och hans syster Jeanette tvingas nu pussla samman en ny bild av Viktor, där småstaden Falkenberg och karriärårens Stockholm får sällskap av helt andra miljöer och erfarenheter, som förfalskarverkstäder, fångläger och berlinska bögklubbar.

Joakim Kunzelmann i sin tur lever i början av det nya seklet ett annat slags dubbelliv, i en hektisk virvel av pengar och sex där lögner och självförakt är på väg att knäcka honom. Han har misslyckats som skribent och med sitt äktenskap, och hans förnedringsresa, full av prövningar, för honom från lyxkrogar och dokusåparedaktioner till porrfilmsträsket och svarta affärer av olika slag. Allt medan han försöker förstå vem hans far egentligen var. 

'Skröna' stod det någonstans - eller var det 'skälmroman'? - och det lät ju som något för mig. Jag gillade de delar som handlade om Kunzelmann d ä, men inte om dem som handlade om Kunzelmann d y. Och slutet var alldeles för puttrigt.

Njae...




Goddag mäster skräddare


När jag började min ST-tjänst på lillsjukhuset var det en egen liten klinik med min käre handledare som chef. Där fanns ett palliativt team och ett hemsjukvårdsteam. Vi hade inneliggande strokerehab och ortopedisk rehab. Ibland tog vi emot även andra patientkategorier med rehabbehov, t ex patienter från kirurgen eller infektion. Det fanns en liten minnesmottagning och ett öppenrehab bestående av dag- och hemrehab. Vi skötte kommunens korttidsplatser samt två stora och två mindre boenden.

Numera har min handledare släppt chefskapet och vi ingår i en större klinik, en fyrkantig koloss på lerfötter där fokus inte längre ligger på korta beslutsvägar och en verksamheten som flyter på. De palliativa teamen i hela landstinget har slagits samman till en egen klinik. Hemsjukvården har tagits över av kommunen och därmed primärvården. Det beslutades från högre instans om att strokevård skulle bedrivas i obruten vårdkedja, och man stängde den halvan av vår avdelning*. Vi har släppt alla boenden utom ett. Korttidsplatserna har vi kvar, liksom den lilla minnesmottagningen och öppenrehab.

* Behöver jag tala om att man inte öppnade några nya strokeplatser istället för dem som stängdes? Behöver jag tala om att det blev halvt katastrofläge inne på storsjukhusets neuroavdelning som inte fått utökade platser och plötsligt inte hade någonstans att göra av sina akut sett färdigbehandlade patienter? Behöver jag nämna att neuroavdelningen inte hade någon rehabkompetens, hur duktiga de än var på att ta hand om strokepatienter akut? Behöver jag säga att alla som behöver lite längre strokerehab ändå får denna på annan plats än på akutsjukhuset, d v s en bruten vårdkedja?

På grund av sköterskebristen stängdes vår lilla avdelning några veckor under semestertid förra sommaren och personalen (inte läkarna men sjuksköterskor, undersköterskor och paramedicinare) fick istället vara på rehabavdelningen invid storsjukhuset, två mil bort. Detsamma planerades för denna sommar. Men nu har vi fått besked om att avdelningen måste stängas en månad tidigare. Två sköterskor har sagt upp sig och gått till kommunen (högre löner och bättre arbetsvillkor, i e inte varannan helg) och "katastrofen" var ett faktum. Så skört är det. När beskedet kom om tidigarelagd flytt sade ytterligare två sköterskor upp sig. En tredje letar annat jobb men har inte sagt upp sig än. En usk:a går i pension enligt plan och ytterligare en har nu valt att gå i förtid. En sjuksköterska, som flyttat från avdelningen och ner till öppenvården, kommer också att försvinna - om än inom kliniken - till rehabavdelningen invid storsjukhuset. Ambitionen sägs vara att öppna vår avdelning igen efter sommaren, men hur ska man kunna trolla fram sex sjuksköterskor i dessa tider? Vem söker sig till ett sjunkande skepp?

Dr R som tidigare byggt upp palliativvårdsteamet hade när jag fick min tjänst byggt upp en suveränt fungerande hemsjukvård. Den raserades totalt när kommunen tog över och dr R tröttnade ur och gick i pension direkt när han fyllde 65. Det är helt osannolikt att han hade gjort det annars. Dr K fyller 70 och har således jobbat rätt länge på övertid - om än inte på heltid. Han går i pension i höst. Och min älskade handledare dr G, inser jag nu, fyller 63 i höst. Det innebär att han är pensionsfärdig strax efter att jag är färdig specialist. Och om hela hans "livsverk" (han har skött lillsjukhuset sedan 70-talet då det var ett jättestort långvårdssjukhus, och lyckats anpassa verksamheten in absurdum och hålla den vid liv genom alla svängningar och idiotiska påbud uppifrån) raseras så misstänker jag starkt att han drar sig tillbaka omedelbart.

Allt det jag en gång sökte mig till är borta. Nästan allt. Inte en enda sköterska finns kvar. En stor andel av usk:orna är borta. Med lite tur får jag behålla dr G ett tag när jag är klar, men det är inte säkert. Hälften av vår verksamhet, sett till områden, är borta: palliativvård, hemsjukvård, strokerehab. Sannolikt försvinner ortopedrehab också, och därmed avdelningen.

Det var bra, mäster skräddare
Tack så mycket, mäster skräddare
Adjö adjö mäster skräddare


Tanya Bond har gjort råttan.

lördag 21 mars 2015

Surtant


Idag är himlen blå och marken vit. Nå ja, det viktigaste var väl att dölja solförmörkelsen och snöa över vårdagjämningen. Fnys!

Jag firar vårens inträde med att ligga platt fall i sängen med sprängande huvudvärk, rinnande ögon, hosta och halsont. Och tro det eller ej, jag har till och med lyckats orka mig upp i lite feber, 38,1° minsann! Feber får jag vart tionde år på sin höjd. Jag tycker väl kanske att det kunde räcka med fyra sjukveckor bara i år. Och hur jag ska orka ta itu med den förbaskade bokföringen som planerat vet jag så rakt inte. Nå ja, jag är i alla fall glad att det slog till nu och inte till nästa helg då jag ska åka till Stockholm och stå på mässan.


fredag 20 mars 2015

Vårdagjämning


Plötsligt en dag var himlen blå. Och så en dag till. Och ännu en. Förunderligt! Jag kan knappt minnas när det hände senast. Idag var det solförmörkelse - och himlen naturligtvis åter grå. Jag fick inte se den.

Och snön faller. Faller och faller. Vad ska det vara bra för? Har det knappt kommit någon snö tidigare i vinter, så behöver den sannerligen inte komma nu.

I någon vecka har jag desperat letat vårtecken. Förgäves har jag spanat efter tofsvipor. En trana såg jag i alla fall i söndags. Under köksfönstret har mina persiska blåstjärnor börjat sticka upp, blekblå, ännu hårt knutna. Men nu är de översnöade.

Och jag är less.


torsdag 19 mars 2015

Grönt är skönt!


Jag har aldrig haft gröna naglar förr. Verkligen! Jag har hållit mig i den röd-rosa skalan, kalla färger. Grönt är inte riktigt min färg. Tyvärr, för jag älskar grönt. Men så tyckte jag att jag måste matcha min nya sjal - som är betydligt mer rosa än som syns här. Nagellacket fanns redan i skåpet, inhandlat till Trollet, som vid något tillfälle tyckte att han absolut ville ha grönt nagellack. Nu är det jag som har grönt nagellack. Tjihooo!