Igår var var marken vit. Det snöade fortfarande från en blygrå himmel. Vad tänker folk på när de säger att de älskar våren? Maj? Det är väl först då det blir någorlunda anständigt. Mars och april är vanligtvis komplett fasansfulla, och det enda som gör att man överhuvudtaget överlever är att det i alla fall börjar bli lite ljusare. I den mån man nu kan uppfatta det genom det gråtunga.
Nå väl. Idag skiner i alla fall solen - så länge det nu varar - och snön håller på och smälter bort.
Jag sörjer att jag missar mässan i år. Varför just i år, när jag behöver den så innerligt väl? Vad ska jag nu få ny energi ifrån? Hur ska jag nu orka släpa mig fram till den dagen ett lämpligt hus blir ledigt i grannbyn?
Allting smakar fortfarande pyton. Jobbigast är det med kaffet. Inte för att det smakar sämst, men för att det är svårast att vara utan. Ja, vara utan den normala smaken alltså. Dricker gör jag, lika besviken varje dag.
Jag är glad för fåglarna i alla fall. Vi brukar inte ha så många sorter här. Nu är här: pilfinkar, blåmesar, talgoxar, grönfinkar, bofinkar, gulsparvar, gråsiskor, grönsiskor, nötväcka, domherre, koltrast och större hackspett. Ja, och så skator och kajor förstås.
Och i förrgår räddade Draken och jag Binka ur duvhökens klor. Bokstavligen! Hur mycket fjädrar som helst låg bakom ladan, men jag kunde inte upptäcka några skador på henne. De har ju rätt tjock fjäderdräkt, hedemororna. Kanske fick han inte riktigt tag i henne, utan bara i fjädrarna.
Nu ska jag ut och hämta in frysta blåbär till lunchen och titta till mina två ruvhöns,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar