Jag halvsitter i sängen och läser Barbro Lindgren. Med jämna mellanrum lyfter jag blicken, tittar ut över sovrummet och förfasar mig över vad jag ser. Jag orkar inte göra något åt eländet. Jag tvivlar på att den där riktigt orken kommer att dyka upp förrän det där huset dykt upp.
Kaffet smakar fortfarande pyton. I stället smuttar jag på en Drambuie, den smakar i alla fall anständigt.
Trollet har stuckit in huvudet vid ett flertal tillfällen och jublat över att han och brodern lyckats plocka ner kottar ur granarna. Kan man vara glad över kottar har man mycket att vara glad över. Nassen tar hand om sin bäbis. Den har just ätit spagetti med köttfärssås.
Jag försöker med något slags desperation att känna mig glad för än det ena, än det andra, men mest känns det som om jag bara bestod av ett stort tomt hål - med ett plufsigt, rynkigt skal utanpå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar