tisdag 31 december 2013

Guldkompassen


(Ja, det är ett jäkla bokinläggsbombande här, jag vet. Jag ligger såpass mycket efter och vill gärna - för min egen skull - ha in årets lästa böcker under rätt år)

Jag har lånat den till Draken ett antal gånger utan att få honom intresserad. Till slut bestämde jag mig för att lyssna på den själv. Den är sketaspännande ju! Lena Nyman läser fantastiskt. Filmen är ingenting i jämförelse, även om den för allan del är snygg.

Guldkompassen är första delen i trilogin Den mörka materien. Originaltiteln är Northen Lights, i USA dock The Golden Compass. Följande delar heter Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren.

Vi har väl alla drömt om att få komma till en annan värld. Guldkompassen, som i sin engelska ursprungsform är en av de mest omtalade böckerna i sitt slag på senaste tid, ger oss chansen att förverkliga vår dröm. Pansarbjörnar, häxklaner och daimoner, förkroppsligade själar som också utgör högst charmerande talande sällskapsdjur, utgör bara några av underverken i den här berättelsen om krig, politiska intriger, mysterievetenskap och en ung flicka som letar efter sina föräldrar. Allt detta i en märklig värld som i mycket påminner om sent artonhundratal, men är något helt annat. 

Hjältinnan är den intelligenta men något krångelbenägna 11-åringen Lyra Belacqua, som kanske till och med håller universums öde i sina händer. Allting börjar när hennes farbror, lord Asriel, återvänder till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av ett ställe nära Nordpolen där man genom norrskenet kan ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika universa av någon anledning förtunnad här? Lyra är snart indragen i ett nervpirrande äventyr, vilket innefattar skumma vetenskapsmän som gör fruktansvärda experiment med kidnappade barn, den charmfulla, sköna och olycksbådande mrs Coulter, intelligenta isbjörnar, pansarbjörnar, strider mot legohärar i polarmörker, vänskapligt sinnade häxor och deras motsats, och så: alethiometern, guldkompassen, en magisk sanningsmaskin. Lyra inser till slut att utgången av hennes äventyr kan innebära mer än liv eller död för henne själv. 

Naturligtvis måste jag göra en quiz för att ta reda på vad jag skulle ha för daimon, när jag nu såg att det fanns sådana.

Katt!

Nyårsafton


Rött te i en rosenkopp. Ett tappert försök att med enkla medel muntra upp denna genommulna, blåsiga, regniga dag, där det mesta har gått emot. Den planerade nyårsmiddagen har bytts ut mot något synnerligen enkelt. Sannolikt blir det ingen champagne. Jag vet inte hur jag skulle få i mig någon. Någon större förhoppning om att orka vara vaken till tolvslaget har jag i alla fall inte, så det kan göra det samma.

Ja, ursäkta den sura, bittra tonen som fortsatt råder här!

Jag har i alla fall ganska gott hopp om ett bättre 2014. Från och med i morgon ska jag sprudla. Tror jag.

GOTT NYTT ÅR!

Yarden


Jag börjar lyssna på den i bilen. Och Kristian Lundbergs röst är så behaglig, jag älskar att lyssna till honom. Men så inser jag att jag ju faktiskt köpte boken, för inte så länge sedan, och att jag borde läsa den istället, i synnerhet eftersom den är kort. Jag behöver korta böcker att läsa eftersom jag har så lite lästid att jag inte får något sammanhang annars, i bilen kan jag lyssna på långa böcker. Fast det var ju lite fånigt att sluta lyssna, när jag nu njöt av det. 

'Poetisk' är det ord jag hela tiden har i bakhuvudet när jag lyssnar, när jag läser. Och jag vet inte riktigt varför jag uppfattar boken som så poetisk. 'Vackert' tänker jag också. Hur jag nu kan göra det. Det är ingen vacker tillvaro han beskriver. Tvärt om.

"Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall", börjar författaren Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. "Yarden" är en berättelse som drabbar läsaren, den handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar - tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skriftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor. Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Mycket bra. Men det vet ni väl redan. Har en känsla av det är en sådan där bok jag är sist med.


måndag 30 december 2013

Ja, då gnäller vi vidare...


Nassen låg och hostade mig i örat stora delar av natten, trots hostmedicin (den effektiva sorten) i två omgångar. Och jag vinglade väl upp bittida och sjukskrev mig. Vid frukosten hostade Nassen så att hon kräktes. Sedan kräktes hon ner hela sig och hela mig utan att ens hosta innan. Det var bara att transportera oss båda in i duschen. Jag vet inte hur många gånger jag har tvättat hennes händer, men de luktar kräks i alla fall.

Och den väl tilltagna ledigheten över jul-nyår, som skulle ge mig en chans till återhämtning, har nu i princip helt och hållet gått åt till sjukdom, andras och min.

Hur ska jag orka?


De blå delfinernas ö


Jag älskade den här boken som barn. Förmodligen läste jag den flera gånger. Jag tänkte att det kunde vara något för Draken, så jag beställde den från ett av kommunens biblioteksfilial för att vi skulle läsa den tillsammans. Draken var föga imponerad, så jag läste ut den själv. 

Den håller än, tycker jag. Den är tidlös, känns äkta och är totalt osentimental och befriad från smetighet. 

På en liten ö utanför Californiens kust lever en indianstam på ungefär femtio människor, män, kvinnor och barn, ett fredligt liv i sina hyddor. Men friden tar ett hastigt slut när främmande jägare kommer till ön för att jaga utter. Det uppstår strid och många av öns män, även stammens hövding, blir dödade. De främmande jägarna ger sig iväg över havet, men av fruktan för deras återkomst beslutar öborna att söka sig bort från ön till en ort där de kan få leva i fred. Av misstag blir hövdingens två barn, en flicka på tolv år, Karana, och en pojke på sex, Ramo, kvarlämnade på ön, och detta blir inledningen till en robinsonad lika spännande, lika farlig och lika händelserik som Robinson Crusoes.

Berättelsen har verklighetsbakgrund. De blå delfinernas ö heter i verkligheten San Nicolas. Där levde en indiankvinna ensam mellan 1835 och 1853, The lost woman of San Nicolas eller The lone woman of San Nicolas, vilket man kan googla på om man tycker att det är skojsigt.


söndag 29 december 2013

Över näktergalens golv


Jag lånade den till Draken. Den skulle ha samurajtema och jag tänkte att han skulle tycka att det var spännande. Han älskade den. Den är kvar på hans lista över de bästa böckerna tillsammans med: God natt mister Tom, Skriet från vildmarken och Hungerspelen. Han tyckte absolut att jag skulle lyssna på den. Så då gjorde jag väl det.

Uppenbarligen är den rätt känd, fast jag har inte hört talas om den förrän jag nu i efterhand började googla. Det är första delen av fem i en serie, och Lian Hearn är en pseudonym för Gillian Rubinstein. I en av sökningarna hittade jag Yohio med den i högsta hugg. En av hans favoriter, enligt texten. Där ser man!

I en avlägsen och fridsam bergsby lever en ovanlig pojke. Takeo har ännu inte upptäckt sitt sanna jag, och känner inte till sin avlidne fars hemlighet. Men hans stillsamma liv förändras för alltid den dag då krigsherren Iida Sadamu skövlar och bränner hans hemby. Takeo räddas av den unge herremannen Otori Shigeru, som för honom till sitt hem. Där sätts han i lära i allt en ädling behöver veta, men också i andra färdigheter - de märkliga, närmas magiska förmågor som tillskrivs det legendariska Släktet. Långsamt upptäcker Takeo sanningen om sig själv, och om det öde som väntar honom.

Inte dum alls och väldigt spännande. Jag förstår att pojken min blev förtjust.

Den klassas som fantasy för ungdom vilket det protesteras en hel del mot när man läser blogg- och boksiderecensioner, och jag är benägen att hålla med. Fantasy vill jag inte kalla det, snarare saga i hittepå-historisk miljö. Och nog kan den läsas av vuxna också. Fast det gäller väl alla bra böcker, även de för små, små barn. Är det en bra bok så är det.

SvD:s (lite konstiga) recension

DN-artikeln med Yohio


Kravlig


Så blev jag sjuk. Halsont, huvudvärk, rinnande ögon och feber.

Och jag bävar för att ringa mig sjuk imorgon. Nästan så att jag mår sämre av det än att vara sjuk.


Atlas över avlägsna öar


Femtio öar 
som jag aldrig besökt
och aldrig kommer att besöka


Kan någon stå emot en sådan här bok där den står uppställd i bibliotekets snurra för nyheter? Inte jag i alla fall. Så snygg!

Det är något speciellt med avlägsna öar, något spännande, magiskt, kanske rent av romantiskt. Även om jag, precis som Schalansky inte känner någon som helst längtan efter att ta mig till de där öarna, så är det fascinerande att läsa om dem. När jag tänker efter så har jag faktiskt läst fler ö-böcker: Oliver Sacks Island of the Colorblind and Cycad Island, Anders Källgårds Öar: Om öar runt om i världen och i Nick Bantocks böcker om Griffin och Sabine ligger en stor del av magin i Sabines hemö i Stilla havet. Och Scott O'Dells De blå delfinernas ö älskade jag som barn. Varför har jag inte läst Robinson Crusoe, undrar jag nu i mitt stilla sinne.

En ö, en sida text, en sida karta. Från Arktis i norr till Antarktis i söder. Historia. Historier. Kuriosa. Kärvhet. Inga feel good-berättelser här inte! Oemotståndligt.

Det känns lite otippat att i boken bläddra fram en 50 kvadratkilometer stor (liten) vulkanö utslängd mitt i ingenstans, 170 mil från Antarktis nordkust, och se uppgiften (Norge). Bouvetön är alltså norsk. Jag trodde att det i princip var USA, Storbritannien och ett mindre antal länder kolonialmakter till som lade beslag på små obebodda öar på andra sidan jordklotet bara-för-att. Men Norge?!? Där ser man!

Här kan man kika lite i boken.


P.S. Även om jag nu inte alls längtar efter att erövra avlägsna öar så ska jag erkänna att jag nog faktiskt en gång i mitt liv skulle vilja besöka en stillahavsatoll med turkos lagun, palmer, vita sandstränder och en tom horisont och få ligga där i en hängmatta och lyssna på vågskvalp och läsa böcker, plaska i vattenbrynet och gå och gå och gå längs stranden.

lördag 28 december 2013

Madame de Pompadour


Huruvida Herman Lindqvist är historiskt tillförlitlig vet jag inte - det har väl hackats på honom en del för det, han är ingen riktig historiker - men det här är ju alldeles vansinnigt underhållande. Jag njöt verkligen när jag satt i bilen och lyssnade. Rolig är han ju, Lindqvist och Mme de Pompadour var ju en särdeles imponerande och intressant kvinna.

"En ny tid var på väg, men det visste ingen ännu. Varken Jeanne eller någon annan kunde ana, att de böcker hon läste och de åsikter hon hörde och som hon själv omfattade, var fröna till något som inom femtio år skulle få parisarna att välta hela systemet och få den allsmäktige Solkungens strålar att för alltid slockna med en fräsning i dammen i Versailles?"

Hon hette Jeanne Poisson och var borgarflicka från Paris. Med sin intelligens, skönhet och ambition kom hon av egen kraft så nära Frankrikes kung Ludvig XV att han blev förtrollad av hennes  personlighet och karaktär. Hon stod för en ny livskraft som kom in i hans förkonstlade värld och för första gången kände han äkta kärlek. Hon kom så nära att det under många år var hon som i praktiken styrde Frankrike.  När hon avled, bara 43 år gammal, var hon känd som Madame de Pompadour i hela Europa. 

Mycket av det som Madame de Pompadour skapade finns kvar i dagens Paris. Place de la Concorde och den väldiga Panthéonkyrkan kom bägge till på hennes initiativ för att hylla Ludvig XV. Militärhögskolan vid Marsfälten var hennes idé och bekostades till stora delar med hennes privata medel. Hon ägde och drev porslinsfabriken i Sèvres. Slottet Petit Trianon, i Versailles byggdes för henne och trädgårdarna kring både Grand och Petit Trianon var hennes verk. 
Herman Lindqvist porträtterar denna lysande och bildade kvinna i en biografi som är skriven med hans karaktäristiska driv och humor. Under många år har han ökat svenskarnas historieintresse med sin inspirerande författarröst och själv trivs han bäst i 1700-talet i denna bok vid hovet i Versailles. 

"Det har skrivits en hel del smörja om Pompadour, som jag föredrar att kalla Jeanne", säger han. "Under rojalistiska perioder i historien, då historiker försökt försvara och upprätta de olika Ludvigarna av Frankrike, passade det bra att skylla på älskarinnorna - i synnerhet på Pompadour som ju var den enda som hade en helt borgerlig bakgrund." 


Här, på Storytel, kan man tjyvlyssna lite på boken :)


Koncentrat


Jag är ett koncentrat av trötthet och grinighet. Det känns som om det inte finns något annat än det i mig: trött, grinig, sur, sarkastisk käring.

Jag tog i alla fall med mig ungarna på en promenad bort till lilla vattenfallet. Det är inte särskilt lyckat att ta med dem alla tre, och det var jag medveten om. Killarna vill snabbt framåt för att kunna stoja runt i skog och vid vatten. Nassen går i ultrarapid och när man äntligen är framme måste man passa henne hela tiden, bära, hjälpa, hålla sig i enkel terräng.

Att trycka ner henne i vagnen och gå, känns inte schysst. Hon måste ju också få utvecklas, trava och gå, kämpa på i sin egen takt. Och det kändes taskigt att inte hon skulle få komma ut idag, att hon inte skulle få vara med, bara för att hon är liten och långsam. Å andra sidan, hur kul är det för de andra att alltid hållas tillbaka av någon som är liten och långsam? En balansgång.

Vi fikade på skogsvägen, julmust, te och mjölk, pepparkakor och skorpor. För ungarna är det extra att få fika, aldrig så frugalt, på aldrig så liten utflykt, det märks. På vägen hem såg vi ett rådjur gå över vägen. Det vill säga, jag såg ett.
Titta! sa jag, och pekade. Ungarna tittade rakt mot rådjuret och undrade Vaddå?
Ja men rådjuret! Ser ni inte rådjuret? Det gjorde de inte.


Jag som nästan aldrig tittar på tv, ikväll har jag bespetsat mig på både Stjärnorna på slottet och Downton Abbey. Om jag inte somnar innan dess.

fredag 27 december 2013

För några minuter


Jag tog ungarna med mig till biblioteket i Borlänge. De har pipit över julhelgen för att de inte har några CD-böcker att lyssna på om kvällarna. Nej, med min utfärd till landets södra delar har det blivit lite si och så med biblioteksbesöken å ungarnas vägnar. Men först åkte vi till kinarestaurangen, den som har en damm med karpar och guldfiskar, för den älskar ungarna. Trollet ville ha kycklingspett, det är hans favorit. Draken ska ha stekta nudlar, i huvudsak, det är hans favorit. Men han provar det mesta av det andra också. Nassen satt och mölade i sig majs, nudlar och sötsur sås så det stod härliga till. Hå hå ja ja! På restaurangen gick det faktiskt riktigt bra. Dessvärre var där en annan unge som lyckades demolera plastväxterna just vid vårt bord och som kastade massa skit ner i dammen, och jag misstänker att alla trodde att det var mina som varit i farten, vilket grämer mig en smula.

På biblioteket var det värre. Nassen var totalfnattig och skulle klättra i alla trappor, springa in i personalutrymmena och hon dök på andra små barn och var besvärande påträngande - rätt olikt henne, kan jag tycka. Det var ett elände att försöka hålla ordning på henne samtidigt som jag skulle leta fram böcker till Draken och Trollet - som satt som imbecilla och stirrade hålögt när jag bad dem hålla ett öga på lillasyster medan jag letade böcker. Nå väl, till slut tågade vi ut från biblioteket i samlad tropp, bärandes två kassar med böcker. Trollet och Nassen somnade i bilen och var så lagom roliga att tas med när vi kommit hem och skulle ut ur den varma bilen i kylan. Nassen pep i en timma, typ, och skulle snutta och snutta och snutta. Tack och lov kom Älsklingen hem och gav henne pepparkakor och så var friden återställd. För några minuter.

torsdag 26 december 2013

Gott nog


Igår, juldagen, var första dagen på fem månader som jag kunde slappna av, utan en massa måsten. Jag sov två timmar vid lunch och sedan ytterligare ett par timmar på eftermiddagen, trots att jag sovit ut under natten. Jag läste för Draken - och höll på att somna. Och Nassen hängde och klängde på mig, i princip oavbrutet.

Lika illa är det idag. Jag hade tänkt städa hönshuset och gå en promenad, men hur i all världen skulle jag lyckas uppbringa energi nog att ta mig ur sängen? Det enda jag vill är att sova. Eller i alla fall ligga. Nassen är om möjligt ännu värre idag. Hon skriker för allting. I morse satt hon i mitt knä och skrek och grät Bära! Bära! trots att hon alltså satt i mitt knä och jag gosade och kelade med henne och hon hade min fulla uppmärksamhet. Dator och tidning hade jag skjutit åt sidan.

Jag orkar inte ens gräma mig över att det inte är någon snö (gammal bild). Det är olikt mig, men i och för sig bra. Jag tittar på ankor och höns som går här och sprätter, pickar och plöjer med näbben i gräsmattan och gläds över att det här vädret är skönare för dem. En kort stund tittade solen fram och genom fönstret såg jag stråk av blå himmel mellan molnen. Det är gott nog.

Inte mig


Den 4:e december dog min mammas make sedan 30 år. Det var väntat, han hade cancer i bukspottskörteln, men inte mindre plågsamt för det. Jag frågade mamma gång på gång om jag inte skulle komma ner, men hon sa att jag skulle stanna hemma hos mina barn. Du kan behövas sedan. Och jag tänkte att det viktigaste var ju att han hade sina barn och henne där hos sig, i det sista. Vi har egentligen aldrig stått varandra särskilt nära.

Begravningen blev den 20:e. Och därmed försvann den ledighet som var det enda som hållit mig uppe den senaste tiden: vetskapen om att jag skulle få vara ledig inför jul, kunna fixa, pyssla och vara tillsammans med barnen, utan att stressa. Ja, det är förskräckligt av mig att ens nämna det. Som om man skulle kunna planera sin död så att anhöriga slipper stressa inför julen.

Sedan ringde mamma och bad att jag skulle komma ner en dag tidigare. Jag behöver dig! Hur ofta har hon bett mig om något? Självklart måste jag åka ner. Men det innebar ytterligare stress. Jobba natt och sedan sätta sig i bilen och köra ner till Skåne. När man går jour vet man aldrig när man kommer ifrån. Natten före gick jag halv sex fastän jag egentligen skulle ha slutat två. Naturligtvis fick jag inte ledigt. På medicinkliniken måste man veta tre månader i förväg om ens anhöriga tänker bli sjuka, dö eller något annat opassande. Lagt schema ligger. Jag var sönderstressad. Skulle jag tvingas jobba långt in på morgonen och sedan köra bil i åtta, tio timmar, helt utmattad? Hur skulle jag orka? Jag var ju redan så slut att jag gick på knäna. Hur skulle väglaget vara?  Nå ja, halv tre kom jag iväg. Jag sov i sju timmar med hjälp av Älsklingens insomningstablett och körde ner utan några egentliga problem.

Dagen innan jag åkte ner ringde jag mamma. Hon lät lite sluddrig och konstig.
Men vad är det, du låter konstig?
Jag har ramlat, så jag ligger och vilar mig, jag är hemskt torr i munnen, sa hon.
Men, har du slagit dig illa? undrade jag. Det verkade hon inte ha gjort.

När jag kom ner låg mamma i sängen. Hon behövde hjälp för att överhuvudtaget kunna resa sig. Min säng hade hon inte kunnat bädda. Det visade sig snart att hon i princip inte kunde ta sig fram alls, trots rollator och trots att hon tagit av sin mans morfin. Det stod ganska klart att hon hade brutit sig, men till sjukhuset skulle hon inte.

Jag har nog en bäckenfraktur, det känns likadant som sist, och det gör de ju inget åt i alla fall.

Dagen efter hade hon ännu mer ont. Hon åt en halv macka till frukost och gick sedan och lade sig och somnade. Jag röjde och fixade och tog hand om vovven. Sedan lyckades jag övertala henne att följa med mig till lasarettet.

Du måste i alla fall bli röntgad så att vi har en diagnos, även om det nu inte är något de åtgärdar.

Hon hade dubbla bäckenfrakturer. Tack och lov ingen inkilad collum! Hennes övertryck låg på 90 och läkaren ville lägga in henne. Lovade att hon skulle få permission för begravningen. Hon vägrade. Ortopeden ville inte ge sig på hennes blodtrycksmediciner utan föreföll vara på väg att remittera till medicin, så jag sa att jag skulle ta hand om det för att vi skulle komma hem lite snabbt. Och så åkte vi hem. Mamma behövde hjälp med allt. ALLT. På kvällen kom min bror och hans sambo, tack och lov! Eftersom jag suttit med mamma på akuten och hade fått ägna en hel del tid åt att sköta henne, så hade vi inte hunnit med det vi skulle göra. Bror, sambon och jag gjorde upp en plan för hur vi skulle få till allt dagen efter, begravningsdagen. Bror åkte till systembolaget samt handlade läsk, jag tog hand om vovven, åkte och hämtade ut cateringmaten, köpte servetter, strök dukar och köpte blommor, sambon städade och fixade hemma. Mamma låg och sov. På ett och ett halvt dygn hade hon ätit en halv macka.

Hon brydde sig inte om någonting. Hade inte bytt kläder, trots urinläckage, och inte tvättat sig eller borstat tänderna sedan jag kom.Till slut lyckades jag få in henne i duschen och få på henne rena kläder. Vi kom till kyrkan i sista minuten. Mamma fungerade i ultrarapid och jag fick skynda på henne hela tiden. Vi hade fått besked om att det fanns rullstol att låna i kyrkan, men när vi kom dit fanns ingen. Bror lyckades köra in bilen till kyrkporten så att hon inte skulle behöva gå så långt, och så fick vi krångla in henne. Hon hade fruktansvärt ont när hon gick, trots att jag hade petat i henne extra snabbverkande morfin innan vi åkte.

Jag hade ringt och förvarnat makens dotter om läget. Mamma skulle sitta längst fram med makens två barn och jag och bror med sambo på tredje bänk, efter systrarna. Vid det laget hade jag insett att mamma måste in akut direkt efter begravningsmiddagen. På morgonen hade vi pratat om att ha henne hemma tills vi åkte, eftersom hon kunde få hjälp av oss.

Under begravningsceremonin var mamma helt borta. Jag såg hur makens dotter fick styra henne, eftersom hon inte märkte när vi skulle resa respektive sätta oss, och vid ett tillfälle var hon på väg ut ur bänkraden och dottern fick hålla henne tillbaka.

På middagen satt mamma och somnade vid bordet. Vi fick leda in henne till sängen och där sov hon resten av middagen.

På två dygn hade hon då ätit knappt en smörgås. Vi började inse att hon förmodligen knappt ätit någonting innan hon ramlade heller. Jag förstod aldrig att det var så illa. Mamma konstaterade redan innan maken dog att det brukar ta tid för henne att kunna börja sörja, och så var det nu också. Hon hade inte kunnat börja sörja, och därför trodde jag att det var relativt ok. Hon sa att hon förvisso inte åt mycket, men att hon åt regelbundet, och att hon mådde relativt bra, eftersom hon ännu inte kunde känna någon sorg. Hon uttryckte att hon var orolig över att hon skulle "rasa ihop" på begravningen.

När gästerna hade gått röjde vi undan och jag gick in till mamma och sa att nu åker vi in.
Nej! sa mamma.
Jo! sa jag. Åker vi inte in, så dör du. Du måste ha dropp. Du kan inte läka de här frakturerna när du inte äter. Du måste in!
Nej! sa mamma.

Men så följde hon med i alla fall. När vi kom in hade hon nära 40 graders feber, snabbsänka över 300 och saltbalans helt ur lag. Förutom frakturerna då. Och att hon just blivit änka och inte hade kunnat börja sörja.

Det gick förvånansvärt smidigt, trots allt, att ordna det hela. Det var planerat att goda vänner skulle ta över hunden, dock inte förrän de klarat av en planerad semesterresa på tre veckor. Makens dotter sa att hon självklart skulle ta vovven så länge - annars hade jag och bror gjort det - men innan dagen var slut så hade vännerna accepterat att ta vovven direkt. Semesterveckorna skulle de och makens dotter lösa tillsammans. Ett par i bostadsområdet som gått ut med vovven de senaste veckorna, eftersom han dragit ikull både mamma och maken så att de inte kunde längre, lejde jag för att hämta in post och vattna blommor. Bror, sambon och jag städade och röjde, bäddade rent, tvättade lite, lämnade tomglas och annat och tömde kylskåpet så att det ska vara ok när mamma kommer hem igen.

Innan jag åkte så for jag in till lasarettet för att hälsa på mamma. Hon var fortfarande väldigt dålig, låg och pendlade mellan sömn och vakenhet och "blurrade" om det hon drömt. Men hon såg lugn ut och log varje gång hon vaknade till och såg mig. Det kändes hemskt att åka ifrån henne. Men jag var ju redan sedan tidigare så infernaliskt trött och slutkörd och jag längtade, redan innan jag åkte ner, så förtvivlat efter att få vara med mina barn.

Jag åkte halv sex på kvällen och var framme vid halv två på natten - vilket är på tok för snabbt.

Mamma är betydligt bättre nu och fullt pratbar, men hon har naturligtvis fruktansvärt ont så fort hon rör sig. Hon får fortfarande antibiotika direkt i blodet, men saltbalansen verkar vara i sin ordning. Hon bryr sig inte nämnvärt över att ligga på sjukhus över julen, hon har aldrig gillat julen, det vet jag, och hon tycker att hon blir väl omhändertagen. När jag pratade med henne igår sa hon att hon börjar förstå att hennes man är borta. Att hon är ensam.


Det är inte mig det är synd om, det är mamma. Men jag är så infernaliskt trött, så, så trött.

fredag 6 december 2013

Asimbonanga



Jag tror att det var på Facebook och inte här jag postade den här tidigare. Skulle det nu vara en dubblett (absurd stavning!) här, så får det så vara.

Asimbonanga (We have not seen him)
Asimbonang' uMandela thina (We have not seen Mandela)
Laph'ekhona (In the place where he is)
Laph'ehleli khona (In the place where he is kept)

(Observera hur lååång han är!)

Jag är så oändligt imponerad av denne man. En förlust, förvisso, men är man 95 år så har man kanske gjort sitt - och Mandela mer än de flesta. En stor, mycket stor, man.

Låten har jag varit ytterligt förtjust i ända sedan Johnny Clegg och Savuka var med i Jakobs stege, anno dazumal. Och körsångerskan... vilken röst!


Som en (mycket) fånig parentes måste jag nämna att jag förundrar mig lite över att Mandela var en sådan ytterligt stilig karl på ålderns höst. Han var ju inte särskilt stilig i sin ungdom, att döma av bilderna från tiden innan han blev fängslad.

Men alltså, jag fattar inte

Men hur är det bara möjligt att små barn förstår att

det här



och det här



och det här


är FÅGEL?

Hur förstår ens vi det?

torsdag 5 december 2013

Lady Chatterleys älskare


Jo, men alltså, visst var jag klar över vad boken handlade om, men den var faktiskt betydligt mer uttalat erotisk än vad jag hade väntat mig. I början tyckte jag att den var rätt rar, så där, men på slutet blev jag rätt less på Mellors konstiga åsikter om lesbiska, bland annat, och vad som är normal kvinnlig sexualitet och hans maaalande. Och kalla mig sipp, men jag tycker att kuk, fitta och knulla är synnerligen fula ord som inte bör upprepas i det oändliga bara för den goda sakens skull - eller för att visa att man faktiskt... ja, vad? Kan? Vågar? Är frigjord? Vidsynt? Tolerant? Faktum är att jag tycker att det är svenskans tre fulaste ord. Jag är inte vän med klusiler, kanske. Och ljudkombinationen kn är ju särdeles ful. När jag tänker efter är det nog klusiler i kombination med annan konsonant som är så ful. Och u, både i sin långa och korta variant. Ja ja, nu var det ju inte fonetik det skulle handla om. 

Sven Wollter är ju bra i alla fall. 


onsdag 4 december 2013

Björnen!


Härförleden kröp jag upp i sängen med liten Nasse och en bok med Alice Tegnér-sånger. Så satt vi där och sjöng och tittade på bilderna. När vi kom till 'Mors lilla Olle' blev Nassen alldeles till sig. Björnen! Björnen! Sedan ville hon titta på björnen hela tiden, och varje gång utropade hon helt exalterad Björnen!

Senare på kvällen då hon sov sedan ett par timmar och jag kom in i rummet för att lägga mig, så satte hon sig plötsligt käpprätt upp i sängen och sa Björnen! Björnen!

Sedan dess är hon helt tokig i björnar. Tillsammans med Trollet kollade jag vad det går för filmer på Cosmonova, och när Nassen fick syn på isbjörnarna i Arctis - isbjörnarnas värld så utropade hon sitt vanliga, exalterade Björnen! Björnen! 

Nog är det fascinerande att ungar fattar direkt att en isbjörn är en björn när de lärt sig att brunbjörn är 'björn'. Helt lika är de ju faktiskt inte. Och varför i herrans namn har ungen fastnat just för björnar?

Jag plockade fram ett avsnitt av 'Nalle har ett stort blått hus' på YouTube, och där satt hon andäktigt och tittade. Och så fort Nalle inte var med i bild så ropade hon upprört Se björnen! Och Draken var snäll och hjälpte henne att spola fram. Hej då! svarade hon Nalle när programmet var slut.




Finpostelinet


Det gamla lasarettsporslinet. Det finns några delar kvar, här och där.

tisdag 3 december 2013

Skål, ta mig fan!


Kroppen värker. Jag är ordentligt förkyld. Nå ja, med lite naproxen och paracetamol under västen går det mesta. I helgen åkte jag fram och tillbaka till Stockholm för att hämta möbler. Första gången jag körde med släp, för övrigt. Tja, behöver man inte backa så... Underhållet hemmavid är *hrm* något eftersatt. Omansäjer. Helgen som kommer går jag jour. Men sedan så, klackarna i taket! Eller, kanske inte riktigt. Jag kommer i alla fall vara ledig två dagar i rad så att jag hinner städa. Ja, det är inga gränser på lyxen och glamouren i mitt liv.

Skål!

måndag 25 november 2013

Beatrice och Vergilius


En vacker vinterdag anländer ett tjockt kuvert till Henry. Han är författare och tänker att det nog är ännu ett av alla dessa läsarbrev han brukar få och lägger det åt sidan. En vecka senare när han öppnar brevet blir han mycket förbryllad av innehållet och bestämmer sig för att söka upp avsändaren, som visar sig vara en gammal djurkonservator. Snart är han indragen i en märklig värld där två uppstoppade djur, åsnan Beatrice och apan Vergilius, spelar huvudrollerna. Tillsammans gör de tre en oförglömlig resa där läsaren ställs inför en mängd stora frågor. Frågor som rör konst, sanning,förvandling,ansvar och medbrottslighet. Romanen, som är en allegori över Förintelsen, är Yann Martels tredje bok på svenska. 

Det där med "allegori över förintelsen" var inget jag var klar över när jag läste boken. Eller, det visade ju sig så småningom, men jag visste det inte från början.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag minns att jag tänkte, i synnerhet framåt slutet, men fy fan vad vidrigt! Men det var något rörande med just Beatrice och Vergilius och några dimensioner av berättelsen var jag riktigt förtjust i. Men som helhet... jag vet faktiskt inte.

Den har inte fått särskilt bra kritik, såg jag när jag googlade efter att ha läst den (för någon månad sedan, nu).

SvD

SN

Corren


Men det gick inte att sluta läsa den.


söndag 24 november 2013

På vägen

Den låg där på vägen när jag skulle köra barnen till lekis och dagmamma i grannbyn en morgon. Den såg hel ut. Förhållandevis stor. Ännu den rödbruna sommarpälsen. Jag stod bara inte ut med tanken att behöva se den som en tillplattad blodig massa, utsmetad över vägen.

På vägen tillbaka stannade jag vid vägkanten och gick bort till den. Den var verkligen helt och hållet rödbrun, inte en antydan till gråverk. Den var hel och fin, inget blod. Ännu varm, ögat svart och fortfarande helt blankt, pälsen mjuk och len. Så ljuvligt söt! Den såg alldeles levande ut, men kroppen var slapp, lealös.

Jag hoppade över diket och gick några steg in mot skogsdungen och så lade jag den på sidan nedanför en björk, rundad, som ett C.

Varför begravde jag den inte? Jag minns inte. Räknade jag med att få svårt att hinna med? Mina "jourkompdagar" är alltid förödande stressiga. Tänkte jag att räven kanske skulle nosa rätt på den? För i så fall skulle det ju i alla fall vara någon nytta med dess död. Jag minns att jag funderade på om jag inte borde ta hem den och visa barnen, så att de skulle ha fått se en ekorre på riktigt nära håll.

Jag funderade, efteråt, på vad det skulle kosta att låta stoppa upp den.* Men skulle jag vilja ha ett uppstoppat djur hemma, egentligen?

Jag blir alltid lika ledsen när jag ser överkörda ekorrar.




* Jag hittade en uppgift på nätet. 1 800 för en ekorre.

lördag 23 november 2013

I tystnaden


Jag är så infernaliskt, så fullkomligt förlamande trött. Jag vaknar "bakfull" varje morgon. Tre helger i rad har jag haft jour. Den helgdag jag inte haft jour har jag ägnat åt att städa, hemma och hönshuset, bada barn, laga mat och ta rätt på disk och tvätt. En av veckorna hade jag inte min vanliga löpande jourkompdag. Den ägnar jag annars åt att hämta och lämna barnen - så att Älsklingen inte ska behöva göra det jämt - planera maten för veckan, storhandla, laga mat och fixa ärenden, denna vecka var det tandhygienisten, förra besiktning av bilen. Det har alltid varit förödande för mig att bara vara ledig en dag i taget. Jag jobbar över i princip varje dag, en halvtimma till två timmar. Vanligast är nog en timma. Jag har tre små barn och en timmas restid, enkel väg. Det är möjligt att det är en piss i Nilen för andra, men för mig är det för mycket. FÖR MYCKET. Jag orkade när jag var 25, men inte nu när jag är 50.

När jag kommer hem sätter jag mig ner och äter, dukar av och laddar diskmaskinen - Älsklingen har dessförinnan hämtat barnen, lagat maten och dukat och tömt diskmaskinen. Sedan tar jag rätt på tvätten och förbereder med rena kläder för morgondagen och därefter nattar jag barnen och somnar själv. Jag önskar att jag fick bara en timma per dag för mig själv, att jag fick sitta och läsa en stund eller handarbeta. Men jag orkar inte. I måndags och tisdags somnade jag när jag nattade Nassen, så pojkarna blev utan. Jag vaknade vid halv tolv och gick upp och gjorde mig i ordning, och då gick jag in till dem, i tur och ordning, pussade på deras mjuka kinder, höll deras små händer en stund i min, stoppade om och sa att jag älskar dem - fast då sov de förstås sedan länge.

Det kommer att lugna ner sig framöver. Jag har fått ett fantastiskt schema från halva december och in i mars. Det behövde jag.

Pojkarna är ute och leker i mörkret, Nassen ligger i soffan och sover (sen) middag. Älsklingen har åkt på whiskyprovning. Och faktiskt fick jag en liten stund för mig själv här i min älsklingsfåtölj, men filt över knäna, jasminte i min trollsländemugg och tystnad. Här är faktiskt alldeles tyst.


söndag 10 november 2013

Padparadscha


Det har blivit lite si och så med dofter sedan jag blev gravid med Nasse. Jag kan ju inte ha parfym på jobbet, så det blir på lediga dagar jag ibland kommer på att jag borde botanisera bland mina små provflaskor.

För närvarande är jag tämligen förtjust i Padparadscha. När jag fick den var jag inte direkt över mig, men nu så.

Padparadscha är vad man kallar en laxrosa safir, och detta efter en laxfärgad lotusblomma.


När jag först försökte fundera över noterna så tyckte jag att jag kände rökelse, sedan något... kanske ambra, och slutligen något sött och lite kådigt. Sedan kunde jag liksom inte sätta ord på något mer, så då gick jag in och läste:

Noter: amber, musk, cedar, sandalwood, juniper, pepper. 

Ho ho, inte en siffra rätt. Jo, ambran. Jag är med andra ord lika hopplös som tidigare och helt oförmögen att nosa mig fram till vad en parfym innehåller.

Fast nu när jag läst detta så kan jag faktiskt inte känna någon rökelse längre, däremot är sandelträet väldigt tydligt. Att jag inte kände det! Mysken kan jag nog faktiskt känna, men enbär och peppar - icke!

Så här skriver Lucky ScentA new jewel in our collection, appropriately named for an actual gem - the Padparadscha, the most rare of all sapphires, which glows with a pink and orange fire as if a spectacular sunset has been trapped inside. We smelled this on a friend and became immediately obsessed, begging for the name and swearing that we would hunt it down. It was worth the effort. A fiery blast of pepper eases into glorious warmth: sandalwood, cedar and musk melt into an enveloping fragrance that is sensuous, yet genuinly unique. We can give you a list of what it is not: fruity, sweet, foody or floral. It is harder to pin down what it is... soft, but spicy; dramatic, but not overpowering; elegant, but easy to wear. We are absolutely in love with this. Beautiful and modern.

A list of what it's not. Ingenting man köper på Kicks, alltså. Nå ja, inget ont om just Kicks. De fick bara representera det parfymutbud som finns i Sverige - med något enstaka undantag.

Laxrosa har väl aldrig varit någon favorit, och definitivt ingenting jag någonsin skulle komma på tanken att bära. Hu, jag skulle se hemsk ut. Men när jag ser de där Padparadschasafirerna, så blir jag nästan lite sugen :)

Hur som helst, den här är nog min favvis för närvarande.

Och... märk väl att det finns flera ställen på nätet där man kan beställa små provflaskor av roliga, annorlunda dofter, inte de vanliga - ja vad var det nu kära parfymmentorn Susanne kallade dem? - Britney-Spears-fruity-florals. Ovan nämnda Lucky Scent är en, det kostar inte mycket att skicka efter prover, men tyvärr blir portot på hel parfymflaska väldigt hög. En annan är Auf Liebe zum Duft. Jag har handlat från båda, det har fungerat utmärkt och de har varit ytterligt hjälpsamma.


lördag 9 november 2013

Dreng goðan


Han är död.

Rune Palm är den bästa lärare jag någonsin haft, och då har jag pluggat nästan hela mitt vuxna liv. Mer eller mindre. Det var först när jag träffade Rune som jag förstod att jag faktiskt hade något innanför pannbenet. Och därmed är han en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Jag var 30+ och utan någon vettig utbildning. Jag visste att jag ville ha en, men kunde inte för mitt liv komma på vad jag ville bli. Jag läste lite här och lite där, samtidigt som jag jobbade heltid, men inget var riktigt rätt. Så småningom hamnade jag i valet mellan läkarutbildningen eller att försöka satsa på en doktorandtjänst på Nordiska språk (som institutionen hette då). Jag vågade inte riktigt tro att jag var bra nog för att få en doktorandtjänst. Och om jag fick en, vad skulle jag göra sedan, jobba som lärare? Det ville jag inte. Jag kom fram till att det enda vettiga var att söka till läkarutbildningen. Om det visade sig vara fel, så skulle det inte vara för sent att återgå till Nordiska språk. Om jag satsade på Nordiska språk och det visade sig vara fel val, skulle det däremot vara för sent att satsa på läkarutbildningen.

Så jag sökte till läkarutbildningen. Jag var fast besluten att fortsätta med Nordiska språk också. De flesta kurser jag ville gå gick som 5-poängare kvällstid och jag hade ju alltid jobbat dubbelt, så det skulle inte bli några problem. Trodde jag. Läkarutbildningen åt upp mig. Jag har aldrig i hela mitt liv ägnat så förödande mycket tid åt att lära mig så försvinnande lite. Det blev inga kvällskurser. Det blev inget liv kvar alls. Läkarutbildningen var fel, helt fel (även om det inte är direkt fel att vara färdig läkare nu), men tvärt emot vad jag trott innan var det inte bara att byta. Jag tappade Nordiska språk och det har jag sörjt i tretton år nu.

Det var chockartat att slå upp Svenskan och se hans dödsruna. Jag hällde upp ett glas vin och grät hela kvällen.

Flera gånger de senaste åren har jag varit inne på Runes facebooksida och tänkt att jag ska skriva till honom. Skriva att han fortfarande är den bästa lärare jag någonsin haft. Varför gjorde jag inte det?


Universitetets runa

Runforums runa

Runa från universitetet på Färöarna, det är därifrån jag snott rubriken.


Fan, Rune! Faaan! Jag skulle ju ha läst gotiska för dig. Och paleografi. Och mer runologi och fornisländska. Och du skulle ha varit min handledare. Och...

fredag 8 november 2013

Några kilo, så där


Det har varit tungt. Mycket övertid, jour i lördags, ingen ledig torsdag. Och jour har jag framför mig på söndag. Och nästa söndag. Nassen har bestämt sig för att hon inte ska sova på kvällarna, så hon skriker här till tio, halv elva om kvällarna. Trollet skriker - som vanligt - för i princip allting som man någonsin kan komma på tanken att skrika för: att han ska klä på sig, kamma sig, äta frukost, åka till lekis, inte får titta på tv när vi har som mest bråttom på morgonen, inte får möla i sig en massa frukt tjugo minuter efter att han gått från matbordet och sagt att han är sååå mätt, och på inga villkor orkar mer mat, att Draken tittar på honom, att han sitter mitt emot vid bordet, att Draken inte avbryter det han håller på med för sjunde gången på en halvtimma och kommer upp och hjälper honom med datorn. Borde man inte ha vuxit ifrån sådant vid 6 års ålder? Och så bråk, bråk, bråk med Älsklingen. Jag slänger snart ut karln!

Nu sitter jag i alla fall i min fåtölj, i lugn och ro, alldeles ensam, och har tittat på Downton Abbey på svt-play eftersom jag missade det när jag var kvällsjour i lördags.

Nå ja, jag trivs på jobbet i alla fall.


lördag 26 oktober 2013

Den odödliga Henrietta Lacks


Den här har jag haft på min (oskrivna) att-läsa-lista sedan jag först fick nys om den. Nu har jag äntligen kommit till skott.

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen. Men ingen kände till den fattiga, svarta tobaksodlaren som var alltings upphov.

Den odödliga Henrietta Lacks är en storartad berättelse om vetenskapens fantastiska förmåga att skapa ett bra liv för oss alla. Men också en tragisk historia om krocken mellan medicin, etik och ras. Och inte minst en djupt skakande berättelse om en dotter som förtärdes av frågor om sin mor som hon aldrig fick lära känna.

Ja men, den här är ju helt lysande. Som många tidigare skrivit om den (vilket jag upptäckt nu i efterhand när jag suttit och googlat runt): en riktig bladvändare. En blandning mellan biografi över Henrietta Lacks och hennes familj, forskningshistoria, nutida forskning, etiska diskussioner. Mycket spännande. Mycket gripande. Mycket lärorik. Mycket tänkvärd. Sketabra, helt enkelt.

I början av boken påtalas att man valt att behålla det språk Henriettas anförvanter använder. Jag förstår att det inte är lätt att översätta lågutbildade, svarta sydstatsbors engelska till svenska, men att välja ord som ingen människa i Sverige någonsin skull använda, varken låg- eller högutbildade, infödda eller invandrade, boende i utsatta förorter, tassemarkerna eller storstaden är inte lyckat. Vem fan säger 'doktrarna'? Och så 'hon' som objektsform. Det säger barn. Jag har aldrig hört en vuxen använda det. 'Han' som objektsform är däremot vanligt i talspråk, så det hade funkat. Det hade varit bättre - tycker jag - att rätt och slätt använda talspråksformer, kanske 'na' istället för 'hon'. Å då sa ja till'na. Även om det nu är så de flesta faktiskt talar, så ger det en helt annan känsla när man ser det i skrift. Ja ja, jag lyssnade förvisso, men Katarina Ewerlöf läser väldigt bra och hade säkert kunnat få till det fint. Hon jobbar på bra med det material hon har och passar ypperligt för den här boken.

Men som den sura person jag nu är, så hakar jag (åter igen) upp mig på att producent/uppläsare inte kollar uttal. Det uttalas inte mítos utan mitós, inte teloméras utan telomerás (i analogi med laktás, amylás, proteás med flera enzymer) och inte pneumoén-cephalográm utan pneúmo-encephalográm (orden är pneumo - enchephalo(n) - gram).

Likaså irriteras jag över att "presentatören" i början av varje CD säger Henrietta Lacks odödliga liv, CD X. Så heter boken förvisso i direktöversättning, men det är inte den svenska titeln.

Så, nu har jag gnällt färdigt. Läs boken, för fagerlund!


fredag 25 oktober 2013

Recuenco, Blomqvist och sagorna

Via Fotografiska - Fotografiska museets reklamtidningupptäckte jag Eugenio Recuenco, och så började jag googla. Det är de sagoaktiga, drömska bilderna jag gillar. Jag älskar ju, som bekant, just det sagoaktiga.

Den här bilden var med i Fotografiska



Rödluvan känner jag igen, jag måste ha sett den förr, någonstans.



Det är något med pelare och valv...


(Klicka gärna upp den för större format)



Helena Blomqvist har också det där drömska, sagoaktiga i sina bilder





Antagligen är det det jag fastnat för hos Ruud van Empel också.


torsdag 24 oktober 2013

Morgonstudier


På skärmen framför mig går en 1½ mm stor kuse. En insekt är det, ser jag. Sex ben och antenner. I övrigt kan jag inte se vad det är för något. En skalbagge? En diminutiv skalbagge? Jag får lust att hämta en burk och ett förstoringsglas och ta reda på vad det är för något.

Nu har den krupit över kanten. Den går längs med så att jag ser den från sidan. Nu tycker jag att det ser mer ut som något spindeldjur. Var det inte sex ben och antenner? Ett kvalster?

Den är gråsvart och syns dåligt mot min svarta dator. Jag får den att gå upp på en bit hushållspapper. Jo, en insekt är det. Så springer jag upp på övervåningen för att leta fram något av ungarnas förstoringsglas...

och fastnar, som vanligt, bland smutstvätt, dammråttor och biblioteksböcker som måste lämnas tillbaka.

När jag kommer ner igen, utan förstoringsglas, är kusen borta.


Huset på Arlozorovgatan


Här bor Assaf, en berömd författare tillsammans med sin vackra fru Leah. Assaf tror att de har ett perfekt äktenskap, men tycker verkligen Leah det? Sedan har vi Yisraela, änkan från Etiopien som tjugo år efter makens död fortfarande låter honom styra sitt liv. I samma hus bor även Yair, den misslyckade poeten. Och så har vi Nathan själv, som i sin ständiga iver att träffa en tjej råkar ut för de mest dråpliga situationer. I denna fartfyllda historia kommer de boende att korsa varandras stigar; i trappuppgången, på stranden och i sina lägenheter. Och, inget att hymla om - det förekommer störande ljud om nätterna. Men den egentliga frågan är: Vem mördade Haim Arlozorov?

Huset på Arlozorovgatan utspelar sig i Tel Aviv och är en spännande och frispråkig debutroman av Simon Kudrischoff, med ena foten i Sverige och den andra i Israel.

Ja, det där lät ju bra, tyckte jag, och lånade boken ur käraste Fasters bokhylla. Och visst hade den sin charm, helt klart annorlunda men nja... Jag vet inte riktigt varför den inte föll mig på läppen. Jag tycker att den borde ha gjort det.

onsdag 23 oktober 2013

Alla vägar bär till...


Den här går inte av för hackor kan jag intyga. Anbefalles!

söndag 20 oktober 2013

2-årskalas

Igår hade vi kalas för liten Nasse med Farmor och Farfar på besök.



Och jag bakade mitt livs första morotskaka, gu'bevars! Jag googlade efter recept. Först stod Leilas morotskaka. Det här är det bästa och saftigaste receptet på morotskaka. Ja, så gjorde jag väl det då. Och jo, kakan i sig blev bra, men jag tyckte att glasyren var för söt. Den friska syrligheten hos osten som är lite av grejen med morotskaka - för mig i alla fall - kom inte alls fram. Jag ska nog prova att göra den igen men med annat glasyrrecept.



Jo då, visst gjorde jag tårta också!


lördag 19 oktober 2013

Jodå!

Nog kom snön. Den föll i kvällningen i torsdags, samma dag som den förutspåddes.


För närvarande har vi snö på halva tomten och grönt på andra halvan.

Jag är glad att Älsklingen fått på vinterdäcken på båda bilarna.


fredag 18 oktober 2013

Stjärnlösa nätter


Av en händelse hamnade jag mitt i en intervju med författaren när boken just kommit ut och jag tänkte att jag skulle läsa den. Först nu blev det av, när jag fann den som CD-bok.

Berättelsen är väldigt stark och gripande och jag gillade den. Men litterärt/språkligt sett... Njae! Jag störde mig på att språket var så inkorrekt, det blev lite "öga rött" över det hela. Kanske var det bara författarens talspråk som slog igenom när han läste, kanske var det meningen, en del av berättelsen. Men jag reagerade hela tiden över felaktiga prepositioner, felaktig ordföljd och felaktigt hanterade partikelverb, felaktigt använda stående uttryck och motsägelser i berättandet. Det kändes mer som om någon har nedtecknat en historia berättad på förortssvenska än som en litterär, om än självbiografisk, skapelse. Icke desto mindre kan man gott lyssna på den, tycker jag. Passar bra som bilbok.

En verklig berättelse om att bli bortgift som ung man. Från ung och kärleksdrabbad med framtidstro till utfryst av familjen, bortgift och ångestfylld - över bara en sommar.

Amàr växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj. När han är nitton år åker familjen på semester till släkten i Irak. Det är länge sedan sist och Amàr trivs i den självklara släktsammanhållningen. Han blir för första gången behandlad som en jämlike. Efter ett besök hos kusinen Amina börjar det gå upp för honom att detta inte är en vanlig semesterresa. Amàr inser att fadern, bakom hans rygg, planerar hans bröllop.

"Mitt liv var bara en handelsvara och de sålde mig billigt. Samma dag som jag satte mig i bilen hemma i Sverige för att resa hit ner låg jag ute på marknaden för försäljning, utan att jag visste om det. Far och släktingarna hade gjort upp det under bordet och allt hade gått enligt deras planer."

Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter är en delvis självupplevd och starkt drabbande inifrånskildring av en värld som är verklighet för många unga människor världen över. Men för många är den okänd.


Men hur gick det för Amina?


torsdag 17 oktober 2013

Siddhartha


En resa i det undermedvetna på jakt efter den innersta själen 

Siddhartha, en indisk brahmanpojke, lämnar sin faders gård och de gamla gudarna för att leva i självövervinnelse och askes. Men inte heller förnekelsen tillfredsställer hans längtan efter fulländning, och han ger sig ut i världen för att söka livets mening. Han blir framgångsrik och förmögen, en livsnjutare som lär sig den sinnliga kärlekens alla möjligheter hos kurtisanen Kamala. Men ledan, och smärtan när en älskad son glider ifrån honom, driver återigen Siddhartha ut på vandring, mot en tillvaro som rymmer verklig kunskap och kärlek till världen som den är.

Jag har inte läst Hesse förut, egentligen inte känt någon längtan, mer att jag borde.

I början kände jag mig rätt kluven. Min ena halva tyckte att den var poetisk och vacker, den andra att den var högtravande och lite tramsig. Och barnmänniskor?!? Ja men, vad faan!

Men ju mer jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Det vackra och poetiska tog över allt mer. Den gav mig något slags inre ro och längtan efter tai chi eller att meditera. Och Henry Bronetts inläsning är fullkomligt lysande. Vem hade anat att han har sådana talanger?

Nästan så att jag tror att jag ska skaffa mig ett ex att ha hemma. Fast då i bokform.


Ingen snö


Nej, snöar gör det inte. Däremot ösregnar det. Men dagen är ju inte slut än.

Nasse hostar och snorar fortfarande å det grövsta, så jag är hemma idag med. I förmiddags passade jag på och gjorde rent i hönshuset.

Nu är vi på väg för att fixa några ärenden, jag tänkte att hon kunde sova middag i bilen medan jag kör runt, men jag lyckas inte slita henne från I drömmarnas trädgård.

Hon fyller två år idag, lilla snuttan. Tänk att en så'n gammal ful tant som jag kan ha en så'n liten söt unge :)

onsdag 16 oktober 2013

Jag tänkte mig ut i skogen

Jag hade tänkt mig upp i skogen, men när jag fick syn på den här skylten höll jag mig på byvägarna i alla fall.



Nassen somnade fint ändå. Så här väldans pömsig såg hon ut två minuter innan hon somnade.



Då gick jag hem och drack te.



De har hotat med snö imorgon. Vi får väl se.


Höstdag

Det prasslar från syrenen då jag går förbi. Hittills har den varit nästan fullövad, men nu faller de, löven, ännu gröna, långsamt, ett efter ett. Kanske hjälper småfåglarna till med tasseliprasslandet, men jag ser inga.

Jag har inget minne av att äppelträden brukar bli annat än gula, men i år har de varit magnifika i gul-orange-rött.

Än ligger frosten kvar i skuggan, men i solen har den tinat bort. Himlen är blå. Hönsen går och sprätter, ankorna verkar inte ha fattat att jag har ställt upp grinden till hagen för att de ska kunna komma ut i solen och leta mat, jag har fyllt på frön och jordnötter till småfåglarna. Jag är hemma med en kravlig Nasse.

Nötväckan sitter i fröautomaten utanför köksfönstret med sin roströda rumpa vänd in mot mig och plockar solrosfrön.

Det är fullt med koltrastar i byn. Tänker de stanna tro? Det var lite av en sorg att inse att de normalt inte är stannfåglar här uppe. Men i år var sommaren lång och hösten varm och kanske har de inte kommit sig iväg. Blir de här får jag väl köpa russin åt dem. Och koka makaroner.



Raffinerat


I en lysande rödorange aronia med lacksvarta bär
ser jag en svart koltrast med knallorange näbb


tisdag 15 oktober 2013

Ett rum med utsikt


Jag såg filmen när den kom och jag minns att jag tyckte om den. Fantastiska skådespelare och Daniel Day Lewis var ju suverän som den gräslige Cecil. Tydligen fanns inte boken översatt till svenska då - ser man på! Nå ja, nu finns den och nu har jag lyssnat på den. Liksom filmen tyckte jag mycket om boken. Jag må säga att Forster var en framsynt man. Men att Cecil plötsligt skulle bli så insiktsfull när Lucy bryter med honom, känns kanske inte helt realistiskt. Den biten minns jag inte heller från filmen.

James Ivorys filmatisering av E M Forsters 'Ett rum med utsikt' blev en av åttiotalets största filmframgångar, och repriseras fortfarande med jämna mellanrum i tv. Men egendomligt nog har den aldrig kommit ut i svensk översättning. Nu är det äntligen dags. 

Berättelsen om hur den känsliga och tänkande unga kvinnan Lucy Honeychurch lär sig att tänka både
med hjärtat och hjärnan, och väljer bort konvenansen för den äkta kärleken, blev E M Forsters genombrott som författare. På ytan är rörelserna ganska små i Forsters romaner, men det känslomässiga djupet är stort. Forsters säkra blick för människor sätt att ge sig in i och trassla till relationer är vad många skulle kalla typiskt ”kvinnlig”, och eftersom initialerna inte avlöjar vilket kön författaren har råkade Forster mycket riktigt också ut för att kallas ”miss Forster” i en recension. 

Han var en mästare på att se och avslöja löjligheten och stelheten i den brittiska medelklassens sätt att föra sig hemma och utomlands, och genomskådade sina romangestalter med skarp och samtidigt mycket medkännande blick. Lucys väg till känslomässig mognad kan läsas också som ett stillsamt men dock uppror mot de kvardröjande viktorianska värderingarna i det brittiska samhället, där Italien och Florens får stå som en plats för frigörelse och passion, skönhet och helhet. Skildringen av de engelska turisterna fungerar också i dag som en ironisk bild av hur den nordeuropeiska människans dragning till det exotiska krockar med krav på bekvämlighet och misstänksamhet mot konstig mat. 

E M Forsters romanproduktion upphörde redan på tjugotalet, men han levde ända till 1970. Och det var först efter hans död som hans mest frispråkiga roman Maurice kom ut, som på många sätt gestaltade hans egen homosexualitet.

Här finns SvDs recension.

Trailer för filmen:


Hela filmen förefaller faktiskt ligga ute här om man vill se den.

Howards End har jag däremot varken sett eller läst. Det kanske jag borde.


lördag 5 oktober 2013

Jordfäst


Vi har begravt henne i trädgården. Vi lade henne i ett mjukt örngott och så klippte jag kärleksört - det är inte så mycket annat som blommar här nu - och Draken hittade ett par fina fjädrar och Trollet några fina löv och det lade vi hos henne i graven innan vi täckte med jord.

Jag har planterat en Carmencita-rönn invid henne, vit fingerört som marktäckare, grupper av porslinshyacint och enstaka spridda honungslök.

Tanken är att porslinshyacinterna ska blomma på våren, följda av rönnblom och honungslök, därefter, under sommaren, blommar fingerörten och slutligen får rönnen vackra höstfärger och lackröda bär.

måndag 30 september 2013

Hon finns inte mer


Inte mer än som ett skal insvept i en filt inne i tvättstugan i väntan på begravning.

Vi fick tid hos veterinären klockan elva i förmiddags.

Och jag har gråtit och gråtit och gråtit.


Det finns en tomhet här nu. Inte för att jag inte ser henne, för att hon inte dyker upp i vissa typiska sammanhang. Jag har mycket väl kunnat gå här en halv dag utan att se henne. Men det är som ett hål. En del som fattas. Någotslags oro, instabilitet.


söndag 29 september 2013

Raspigt


Nu har jag varit raspig i halsen ända sedan jag var i Malmö på kurs i början av månaden. Jag börjar bli rätt less på't.

Resten av familjen sover och jag har krupit upp i min fåtölj med en kopp te med honung och citron, med dator i knät och tänt ljus på bordet bredvid. Egentligen är jag trött och borde lägga mig, men det är så oändligt skönt att få en liten stund för sig själv, så här.

I morse körde jag tuppen Pip till slakt. Han var den första kyckling vi fick och tog över efter sin elake far Boström, som jagade folk och hackade dem i hasorna och skrämde slag på Trollungen och gästande ungar. Honom fick vi slakta till slut. Och nu Pip. Han haltade så. Jag trodde först att det var foten som var skadad och jag synade honom noga utan att finna något konstigt. Sedan lade jag märke till att benet har en konstig ställning högt upp mot kroppen. Jag tror att han plågades.

Imorgon har jag något än värre att genomföra.