Jag älskade den här boken som barn. Förmodligen läste jag den flera gånger. Jag tänkte att det kunde vara något för Draken, så jag beställde den från ett av kommunens biblioteksfilial för att vi skulle läsa den tillsammans. Draken var föga imponerad, så jag läste ut den själv.
Den håller än, tycker jag. Den är tidlös, känns äkta och är totalt osentimental och befriad från smetighet.
På en liten ö utanför Californiens kust lever en indianstam på ungefär femtio människor, män, kvinnor och barn, ett fredligt liv i sina hyddor. Men friden tar ett hastigt slut när främmande jägare kommer till ön för att jaga utter. Det uppstår strid och många av öns män, även stammens hövding, blir dödade. De främmande jägarna ger sig iväg över havet, men av fruktan för deras återkomst beslutar öborna att söka sig bort från ön till en ort där de kan få leva i fred. Av misstag blir hövdingens två barn, en flicka på tolv år, Karana, och en pojke på sex, Ramo, kvarlämnade på ön, och detta blir inledningen till en robinsonad lika spännande, lika farlig och lika händelserik som Robinson Crusoes.
Berättelsen har verklighetsbakgrund. De blå delfinernas ö heter i verkligheten San Nicolas. Där levde en indiankvinna ensam mellan 1835 och 1853, The lost woman of San Nicolas eller The lone woman of San Nicolas, vilket man kan googla på om man tycker att det är skojsigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar