Atlas över avlägsna öar

Femtio öar 

som jag aldrig besökt

och aldrig kommer att besöka

Kan någon stå emot en sådan här bok där den står uppställd i bibliotekets snurra för nyheter? Inte jag i alla fall. Så snygg!

Det är något speciellt med avlägsna öar, något spännande, magiskt, kanske rent av romantiskt. Även om jag, precis som Schalansky inte känner någon som helst längtan efter att ta mig till de där öarna, så är det fascinerande att läsa om dem. När jag tänker efter så har jag faktiskt läst fler ö-böcker: Oliver Sacks Island of the Colorblind and Cycad Island, Anders Källgårds Öar: Om öar runt om i världen och i Nick Bantocks böcker om Griffin och Sabine ligger en stor del av magin i Sabines hemö i Stilla havet. Och Scott O'Dells De blå delfinernas ö älskade jag som barn. Varför har jag inte läst Robinson Crusoe, undrar jag nu i mitt stilla sinne.

En ö, en sida text, en sida karta. Från Arktis i norr till Antarktis i söder. Historia. Historier. Kuriosa. Kärvhet. Inga feel good-berättelser här inte! Oemotståndligt.

Det känns lite otippat att i boken bläddra fram en 50 kvadratkilometer stor (liten) vulkanö utslängd mitt i ingenstans, 170 mil från Antarktis nordkust, och se uppgiften (Norge). Bouvetön är alltså norsk. Jag trodde att det i princip var USA, Storbritannien och ett mindre antal länder kolonialmakter till som lade beslag på små obebodda öar på andra sidan jordklotet bara-för-att. Men Norge?!? Där ser man!

Här kan man kika lite i boken.


P.S. Även om jag nu inte alls längtar efter att erövra avlägsna öar så ska jag erkänna att jag nog faktiskt en gång i mitt liv skulle vilja besöka en stillahavsatoll med turkos lagun, palmer, vita sandstränder och en tom horisont och få ligga där i en hängmatta och lyssna på vågskvalp och läsa böcker, plaska i vattenbrynet och gå och gå och gå längs stranden.