Jag är ett koncentrat av trötthet och grinighet. Det känns som om det inte finns något annat än det i mig: trött, grinig, sur, sarkastisk käring.
Jag tog i alla fall med mig ungarna på en promenad bort till lilla vattenfallet. Det är inte särskilt lyckat att ta med dem alla tre, och det var jag medveten om. Killarna vill snabbt framåt för att kunna stoja runt i skog och vid vatten. Nassen går i ultrarapid och när man äntligen är framme måste man passa henne hela tiden, bära, hjälpa, hålla sig i enkel terräng.
Att trycka ner henne i vagnen och gå, känns inte schysst. Hon måste ju också få utvecklas, trava och gå, kämpa på i sin egen takt. Och det kändes taskigt att inte hon skulle få komma ut idag, att hon inte skulle få vara med, bara för att hon är liten och långsam. Å andra sidan, hur kul är det för de andra att alltid hållas tillbaka av någon som är liten och långsam? En balansgång.
Vi fikade på skogsvägen, julmust, te och mjölk, pepparkakor och skorpor. För ungarna är det extra att få fika, aldrig så frugalt, på aldrig så liten utflykt, det märks. På vägen hem såg vi ett rådjur gå över vägen. Det vill säga, jag såg ett.
Titta! sa jag, och pekade. Ungarna tittade rakt mot rådjuret och undrade Vaddå?
Ja men rådjuret! Ser ni inte rådjuret? Det gjorde de inte.
Jag som nästan aldrig tittar på tv, ikväll har jag bespetsat mig på både Stjärnorna på slottet och Downton Abbey. Om jag inte somnar innan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar