Jag lånade den till Draken. Den skulle ha samurajtema och jag tänkte att han skulle tycka att det var spännande. Han älskade den. Den är kvar på hans lista över de bästa böckerna tillsammans med: God natt mister Tom, Skriet från vildmarken och Hungerspelen. Han tyckte absolut att jag skulle lyssna på den. Så då gjorde jag väl det.
Uppenbarligen är den rätt känd, fast jag har inte hört talas om den förrän jag nu i efterhand började googla. Det är första delen av fem i en serie, och Lian Hearn är en pseudonym för Gillian Rubinstein. I en av sökningarna hittade jag Yohio med den i högsta hugg. En av hans favoriter, enligt texten. Där ser man!
I en avlägsen och fridsam bergsby lever en ovanlig pojke. Takeo har ännu inte upptäckt sitt sanna jag, och känner inte till sin avlidne fars hemlighet. Men hans stillsamma liv förändras för alltid den dag då krigsherren Iida Sadamu skövlar och bränner hans hemby. Takeo räddas av den unge herremannen Otori Shigeru, som för honom till sitt hem. Där sätts han i lära i allt en ädling behöver veta, men också i andra färdigheter - de märkliga, närmas magiska förmågor som tillskrivs det legendariska Släktet. Långsamt upptäcker Takeo sanningen om sig själv, och om det öde som väntar honom.
Inte dum alls och väldigt spännande. Jag förstår att pojken min blev förtjust.
Den klassas som fantasy för ungdom vilket det protesteras en hel del mot när man läser blogg- och boksiderecensioner, och jag är benägen att hålla med. Fantasy vill jag inte kalla det, snarare saga i hittepå-historisk miljö. Och nog kan den läsas av vuxna också. Fast det gäller väl alla bra böcker, även de för små, små barn. Är det en bra bok så är det.
SvD:s (lite konstiga) recension
DN-artikeln med Yohio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar