Jag börjar lyssna på den i bilen. Och Kristian Lundbergs röst är så behaglig, jag älskar att lyssna till honom. Men så inser jag att jag ju faktiskt köpte boken, för inte så länge sedan, och att jag borde läsa den istället, i synnerhet eftersom den är kort. Jag behöver korta böcker att läsa eftersom jag har så lite lästid att jag inte får något sammanhang annars, i bilen kan jag lyssna på långa böcker. Fast det var ju lite fånigt att sluta lyssna, när jag nu njöt av det.
'Poetisk' är det ord jag hela tiden har i bakhuvudet när jag lyssnar, när jag läser. Och jag vet inte riktigt varför jag uppfattar boken som så poetisk. 'Vackert' tänker jag också. Hur jag nu kan göra det. Det är ingen vacker tillvaro han beskriver. Tvärt om.
"Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall", börjar författaren Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. "Yarden" är en berättelse som drabbar läsaren, den handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar - tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skriftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor. Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.
Mycket bra. Men det vet ni väl redan. Har en känsla av det är en sådan där bok jag är sist med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar