fredag 31 augusti 2012

Svensk blå anka


Jaha ja, då gör vi ett försök här också. Kanske ger det träffar om någon googlar. Stundomvis erbjuder folk tusen spänn för en blåanka, men nu verkar det vara stiltje.

Vi har ällingar av svensk blå anka, en av fyra svenska lantrasankor. Vår besättning är genbanksansluten. Svensk blå anka är starkt hotad, och det finns endast 22 besättningar i hela landet. Läs mer på Svenska Lanthönsklubbens sida.

Ällingarna är nu 10 veckor och vi har en vit och en blå andrik samt en vit och två blå ankor till salu. Två ankor behåller vi själva. Pris enligt Svenska Lantrasklubbens rekommendationer, d v s 150 kronor/djur vid denna ålder. Vi säljer gärna - men absolut inte nödvändigt - till någon som vill starta genbank.




torsdag 30 augusti 2012

Vägen


Steffe nämnde i en kommentar för rätt länge sedan att han höll på och läste den. Jag blev nyfiken, googlade på den och inhandlade kort därefter ett ex på Pocket Shop när jag var på besök i Hufvudstaden. Sedan blev den liggande, som böcker pläga bli här hemma. Nu har jag emellertid läst den.

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap.Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat - och varandra. Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

Så svart, så svart! Flera gånger tänkte jag lägga den ifrån mig ett tag och läsa något annat, inte fullt så nattsvart. Men jag kunde inte.

Mycket bra och mycket otäck.

onsdag 29 augusti 2012

Introvert - extrovert


Det finns många definitioner på introvert - extrovert. Enligt vissa hamnar jag åt det introverta hållet på skalan, enligt andra åt det extroverta. I någon variant som vi tittade på när jag läste kursen Medicinsk psykologi tittade man på behov av nytt-äventyr-spänning-risktagande. Där hamnade jag åt det introverta hållet. I andra sammanhang tittar man på om man pratar-tar kontakt-är öppen med sig själv, och då är jag åt det extroverta hållet.

På Idagsidan har SvD nu en serie om Den introverta personligheten. Och jisses vad jag känner igen mig i mycket!

Introverta behöver mindre stimulans för att känna sig levande och får sin energi från den inre världen – läsande, reflekterande, djupa samtal en och en. Återhämtningen sker genom att ha tid för sig själv.

Det är det som är mitt problem nu, jag har väldigt svårt att få tid för återhämtning.

Det paradoxala när jag tittar på mig och Älsklingen är att jag ser mig som introvert med ganska stor social förmåga. Jag klarar av större tillställningar och att konversera en bordsgranne, även om denna är svårpratad och tystlåten. Älsklingen däremot får sin energi bland människor, men han är svårpratad och tystlåten och rikigt urusel på att ge respons när någon annan talar, fast han säger att han lyssnar och är intresserad.

– Vi introverta pratar inte så mycket, förklarar Linus Jonkman. Så jag har bett Hanna att försöka vara mer kärnfull: använd tre meningar, då kommer jag säkert att komma ihåg vad du säger…

Ovanstående stämmer inte alls på mig och Älsklingen. Jag pratar på och han blir mer och mer stressad för att det blir fler och fler val att ta ställning till och mer att komma ihåg.

Till exempel:
- Vad har du tänkt för mat idag?
- Ja, antingen så gör jag den här grytan, för grytbasen går lätt att tina upp och vi har X och Y i kylen, och Z kan vi hämta ute i landet. Alternativt steker jag det här köttet och gör risotto till. Men det går att spara det också, för det håller fyra dagar till.

Älsklingen börjar se plågad ut och jag tror att det beror på att han endera inte är sugen på det jag har föreslagit eller att han är väldigt hungrig och vill ha något som går snabbare.

- Ja, vi kan ju förstås göra hamburgare också, det finns ute i frysen. Eller potatisbullar om du hellre vill ha det. Jag tror att det finns bacon i kylen också.

Älsklingen börjar trampa, flackar med blicken, ser surare och surare ut.

Och det här med möbleringen i klassrummet och grupparbete som nämns i artikelseriens del 2. Ja men, vad är det för idioti med de här u-möbleringarna?! Det är väl läraren man ska lyssna/titta på under en föreläsning. Jag får alltid ont i nacken när jag tvingas sitta vriden maximalt till höger eller vänster. Och sätter jag mig i "botten på u:et" så att jag kan sitta rakt, så hör jag ofta inte ordentligt, för att folk sitter och tjattrar så förbaskat längre fram. Och grupparbeten... jag HATAR grupparbeten, verkligen HATAR. Samarbetar gör man när det är till gangn för uppgiften. Grupparbeten i skolan är ungefär som att sätta två personer i knät på varandra framför ett tangentbord och tro att det ska gå fortare och bättre att skriva för att man "samarbetar". Och de där jäkla grupparbetena man tvingades till under läkarutbildningen var ju rent kränkande. De skulle utföras utanför skoltid - i e efter klockan 17 - av gruppmedlemmar som i många fall hade barn att hämta på dagis altenativt extrajobb och som bodde på helt olika sidor av stan, jag tre i mil sydösterut och andra på sina håll. En sammanfattning på hela läkarutbildningen är att jag har aldrig ägnat så förbannades mycket tid åt att lära mig så försvinnande lite. Och under grupparbetena lärde jag mig allra minst - i synnerhet om att samarbeta, vilket jag inte tycker att jag har några problem med utom just vid grupparbeten i skolan - och mådde som allra, allra sämst.

Usch, det var verkligen inte nyttigt att börja tänka på läkarutbildningen! Den värsta tiden i mitt snart 50-åriga liv. Nu känner jag mig riktigt sänkt igen, trots att artiklarna lyfte mig ett snäpp här där jag sitter med halsont och en knappt brukbar högerarm :(

Men läs gärna artiklarna - oavsett om du ser dig som introvert eller extrovert. Det är alltid givande att lära sig mer om hur både man själv och andra fungerar :)


Rosenpion


Jag har en hel del fröer av rosenpion, Paonia veitchii var Woodwardii, om någon är sugen. Den är lättsådd och brukar gro första året, till skillnad från de flesta andra pioner som gror underjordiskt och först andra året skickar upp något ovan jord. Den blommar också relativt snart, mina har nog blommat andra året. Det är en av de tidigast blommande pionerna, hos mig i zon 5 i slutet av maj eller början av juni, men naturligtvis mycket tidigare söderöver eller utåt kusten.

Moderplantan har ganska starkt rosa blommor, som är förhållandevis uppåtriktade. En del rosenpioner har väldigt nickande blommor. Den är väldigt söt i knopp också. Den är rätt låg, kanske till knäet på mig, och växer kompakt. Den lägger sig inte ner och behöver inget stöd, som bond- och luktpioner brukar behöva.

Den är fin även när den är överblommad, för frökapslar och "höljen" lyser rött mot bladverket. När man ser dem på håll ser det ut som någon slags blomma.


När frökapslarna spricker upp lyser fröerna blåsvart och blankt i det röda.


Bladverket är fint hela säsongen. När det först sticker upp på våren är det rödaktigt. Den här bilden är från när plantan är ung och ger inte blommorna rättvisa, de är mörkare och många, men den visar bladen rätt bra, tycker jag.


tisdag 28 augusti 2012

Frost!


I morse när vi vaknade var det frost. Nu ligger dimman över åkrar och älv.

Nassan har somnat i sin säng - kors i taket! - och jag ska försöka hinna ut och rensa lite ogräs.

måndag 27 augusti 2012

Budord för höns


Den här tråden, Budord för höns, på alternativ.nu är så väldigt söt :)


Inom parentes kan jag nämna att tuppen Pip för närvarande endast har två stjärtfjädrar kvar (p g a ruggning) och ser tämligen emlig ut, stackaren.

Här i Tansenreviret

Ja, bor man i Tansenreviret så kan det dyka upp lite allt möjligt på gräsmattan nedanför altanen om mornarna.


Nejdå! Jag hittade den i Borås djurpark.

söndag 26 augusti 2012

Tre


Tänk att jag har tre. Jag som inte skulle ha någon. Jag är djupt förundrad över hur det blev. Hur livet ville. Faktiskt.

Nyfis på Daniel Everett

I dagens SvD finns en recension av Daniel Everetts Language - The Cultural Tool. Den berör även hans tidigare Don't Sleep, There Are Snakes: Life and Language in the Amazonian Jungle. Meeen vad spännande! Dem vill jag läsa. Och så kan det ju vara lite skojsigt att se (läsa) honom ge Chomsky på pälsen, jag som är upplärd med Chomsky som gudfader inom lingvistiken.




lördag 25 augusti 2012

Maike


Min Eucodonia 'Maike' blommar snällt. Kanske är den min favorit bland eucodoniorna. Den och 'Adéle', som har betydligt större och flashigare blommor. Men 'Maikes' många små på långa skaft är desto ljuvare.

Sortnamnet 'Maike' torde komma från Gesneriasternas mycket kompetenta kassör Maike, men jag vet inte historien bakom. Om hon har fått den uppkallad efter sig eller om det är någon hybrid hon själv dragit upp.

Som medlem i Gesneriasterna kan man få tag på eucodonior och annat skojsigt.

Jag råkade




För det kan väl aldrig vara så att jag själv bär ansvar för mina handlingar ;)

Nå väl, jag väntar på att de ska kommma hem till mig. Sedan tycker jag att jag har ett riktigt bra handarbetsbibliotek, om än inte så väldigt stort.


torsdag 23 augusti 2012

I regn


Det har regnat i princip hela dagen.

I kvällningen tog jag mig en promenad. Trots regnjacka och stövlar var jag rätt blöt när jag kom in.

Min psykolog* har givit mig i läxa att se till att få mig lite fler 'må-bra-tillfällen'. Jag jobbar på det. Att promenera ensam i regnet är må-bra.


Olle promenerade också i regn - dock inte ensam:




* Ja ja, det där med psykologen kan vi ta en annan gång.

onsdag 22 augusti 2012

Simma


Idag började Draken i simskolans steg 2. Förra terminen var Älsklingen med honom. Jag hade ju liten Nassa som jag inte ville lämna. Jag har förvisso fortfarande liten Nassa, men nu är hon större och vi måste börja vänja oss av vid varandra. Så nu är det min tur att följa med. Tanken är att jag ska passa på och simma när vi är där.

Simning är i princip den enda motion som jag verkligen njuter av och det redan från början. Det är över tio år sedan jag motionssimmade, ändå tog det inte emot det minsta. Ska jag springa så håller jag på att dööö efter hundra meter, och cykla ska vi inte tala om. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att cykla när jag inte är van. Det är verkligen underligt att det går så lätt att simma.

Jag hann med dryga tusen meter. Nästa gång räknar jag med att åtminstone hinna femtonhundra, för det gick bort lite tid i början, nu när det var första gången med presentation och genomgång, och lite i slutet eftersom jag klev upp för tidigt och fick stå och vänta en stund på Draken. Med lite träning så borde jag ta mig upp i de tvåtusen per pass som jag brukade köra tidigare. Jag får väl uppmuntra Draken att gå steg 3 också :)

Jag behöver verkligen röra på mig. Jag har ont ta mig fasen överallt - fast inte samtidigt - för att jag är så otränad och muskellös. Och jag tycker mycket om att simma. Därför kändes det här oerhört lyxigt. Som grädde på moset var det därtill gratis, både tids- och pengamässigt. Någon av oss var ju ändå tvungen att åka iväg och vara där tillsammans med Draken och i sista sekunden mindes jag att jag hört att landstingspersonal badar gratis, vilket visade sig stämma.

Åh, vad jag känner mig nöjd!

måndag 20 augusti 2012

Att könsbestämma ällingar


Att könsbestämma en vuxen blå anka är inga större problem. Honorna möööhp:ar så det ekar vida omkring, medan andrikarna är mindre pratsamma, lågmälda och har rätt hes stämma. Honorna har mörk näbb och andrikarna har ljus. Därtill har andrikarna en liten söt lock på stjärten.

Det är värre med ällingarna. Alla piper ungefär som kycklingar och jag har då inte hört någon skillnad mellan pipen, även om en del påstår att man ska kunna skilja honor från hanar redan på det stadiet. Näbbarna har ungefär samma färg på allihop och någon lock på stjärten har förstås inte andrikarna, för de har ju bara dun och inga riktiga fjädrar.

Jag läste på lite på nätet och lärde mig att man ska kunna "klämma fram" kloaken och på så sätt se om där finns någon snopp, så här. Men inte fasen lyckades jag klämma fram något. I ärlighetens namn lyckades jag inte ens hitta kloaken.

Jag bestämde mig då för att gå via näbben och efter ett tag syntes faktiskt skillnad på de vita ankorna. Två hade mörk näbb och en lite ljusare och gröntonad. Aha! tänkte jag glatt Två ankor och en andrik. En vecka senare var den en mörk näbb, en ljus näbb och en mittemellan. Ja, vad skulle jag tro om den mitt emellan? Anka eller andrik? Bland de blå ällingarna gick det att urskilja en som hade ljusare och lite gröntonad näbb - men ibland tyckte jag att två var gröntonade och ibland tre. Suck! Till slut bestämde jag mig för att det faktiskt bara var en som hade ljus näbb och meddelade Älsklingen att jag trodde att det var en blå andrik och en eller två vita andrikar, resten honor.

Nu har det emellertid blivit stor skillnad på lätet. Fem ällingar möööhp:ar så det ekar över byn medan två fortfarande piper. Lätena överensstämmer med näbbfärgen. De ljusare, gröntonade näbbarna piper medan de mörka möööhp:ar. Och den vita med mittemellannäbb möööhp:ar den med. Således endast två andrikar på sju ällingar. Det får man väl kalla ett gott resultat :) Annons är insatt på alternativ.nu, så nu får vi se om det är någon som nappar.


Bland denna omgång kycklingar ser det dessvärre väldigt tuppigt ut.

söndag 19 augusti 2012

Mr Alis äktenskapsbyrå


Med tanke på vad jag tidigare skrivit kan man ju fundera på varför jag köper en bok som kallas Romantikkryddad feelgood på omslaget. Jag är inte säker på att jag såg det när jag köpte boken. Antagligen gick jag på författarnamnet och baksidestexten, som verkade lite trivsam sådär. Jag brukar titta efter böcker som inte nödvändigt kommer/verkar komma från den anglosaxiska sfären. Inte för jag har något emot den, utan bara för att jag tycker att den är för dominerande.

Mr Ali öppnar en äktenskapsbyrå för att fördriva tiden och inte vara i vägen för sin hustru efter att han har gått i pension.

Bland äktenskapsbyråns många kunder finns mannen som vill hitta en lång make till sin korta dotter, säljaren som inte kan sälja sig själv och den rika stiliga läkaren som inte tycker att någon flicka är tillräckligt perfekt.

Men det händer saker även på det personliga planet - paret Alis son blir arresterad av polisen och assistenten Aruna blir olyckligt kär i en av äktenskapsbyråns kunder. Frågan är om Mr och Mrs Ali kan ordna ett lyckligt slut för alla inblandade?


(Ja, det där frågetecknet hör faktiskt till baksidestexten, det är inte jag som tillfogat det)

Nåväl! Boken är lättläst och småputtrig och trivsam på grund av miljöerna. Men storyn ... käre värld! Alldaglig, fattig flicka som måste arbeta för att försörja familjen uppvaktas av rik, ljus (uppenbarligen viktigt), lång (likaledes viktigt) snygg läkare (neurokirurg, vad annars?) som opererar fattiga patienter gratis. Nähä tack, någon måtta får det väl ändå vara på slisket.

Jag ska inte köpa/låna någon mer bok som benämns romantikkryddad feelgood. Jag klarar bara inte av sånt. Likadant med den där hattaffären. Jag vet inte riktigt varför. De flesta verkar ju tycka att sådant är ypperligt när de behöver en lättläst, värmande bagatell att slappna av en stund med. Inte jag!

Men varför ääälskar jag Mma Ramotswe?

Några positiva blogröster finns här och här.

SvD:s recensent är minsann också riktigt positiv.

Jag får väl sitta här och vara småtjurigt negativ i min ensamhet.

lördag 18 augusti 2012

Trolljägaren


Jorå, nu har vi sett Trolljägaren, Älsklingen och jag, efter tips från monsterdiggaren Siv. Den var kul faktiskt. Riktigt spännande, men inte läskig som jag befarade. Jag är en lättskrämd rackare nämligen.


TROLLJÄGAREN var 2010 års stora sensationfilm i Norge. Den var från början lanserad som en gränssprängande dokumentär, men blev snabbt en bred publikfilm som både är rolig och spännande och med visuella effekter i världsklass.

I korta drag handlar Trolljägaren om tre studenter på medialinjen i Volda som får i uppdrag att göra en dokumentärfilm om en lokal personlighet. De väljer att fokusera på en folkskygg man som kommer till byn med jämna mellanrum - det enda de vet om honom är att han heter Hans, och de misstänker att han är björnjägare. Men det visar sig snabbt att det är något helt annat och mycket farligare på gång.

Han berättar historier för ungdomarna om hur myndigheterna har försökt föra det norska folket bakom ljuset i generationer. I början vill de inte tro honom, men snart upptäcker de att de tre nu sitter inne med farlig kunskap som kan få dramatiska konsekvenser...

onsdag 15 augusti 2012

Nassigt


Så här nassig blir Nassan när hon nassar i sig Pillas mozzarellagratäng* - en uppenbar favorit. När hon tycker att något är gott så hörs det, om man säger. De kära släktingarna i Göteborg undrade om jag inte funderat på att sätta ljuddämpare på henne :)

Ja, i den här familjen äter vi med händerna direkt från bordet. Åtminstone om man heter Nassan. Tallrikar och tabletter åker omedelbart i golvet, så det är till att köra avtorkbar duk. Det är tydligt att hon tycker om att äta själv och det är helt uppenbart att ätandet har stark koppling till händerna. Ska man mata henne så är man nästan tvungen att sätta en sak i var hand för att få henne att gapa.

Jag begriiiper inte varför vi har matat de andra ungarna med färdig barnmat. Vad det är i de där burkarna vågar jag inte tänka på. Och varför maten i burkarna är passerad, mer eller mindre, begriper jag inte heller. Nassan tuggar fint med sin lilla tandlösa gom - hårda saker som köttbitar gör vi lite mindre bara - och små bitar kan hon plocka med själv. Hon klarar alldeles utmärkt att få i sig på egen hand - även om det nu blir lite kletigt - och behöver ingen specifik barnmat, utan äter det mesta av det vi äter.

När Nassan skulle till att börja äta så googlade jag lite för att se om det var något som småbarn absolut inte bör få i sig. Då såg jag på en sida från något landsting, jag minns inte vilket, att man rekommenderade köpt pulvergröt, för den är järnberikad. Det skulle behövas eftersom småbarn har svårt att få till sig tillräckligt med järn eftersom de inte brukar tycka om kött (!!!) Sedan dess tror jag inte på ett enda ord av vad "expertisen" säger om barn och mat, så läkare jag är, och med den satans barnläkaren på Akka BVC i Västerhaninge, som har förstört åratal av måltider genom att skrämma slag på Älsklingen med sina dumma jävla idéer, i gott minne.

VEM f-n är det som har lurat i stora delar av Sveriges befolkning att barn måste ha passerad mat tillverkad på fabrik? Och HUR kan ett landsting gå ut med att småbarn behöver industritillverkad gröt med konstiga tillsatser (och då syftar jag inte på järnberikningen)? Behöver ungen järntillskott så är det väl bara att göra maten i järngryta. Om man nu har någon. De flesta tycks ju ha gått på det där med non-stickbehandlat - så även jag fram till för något år sedan. Då åkte non-sticken ut och de gamla järngrytorna och -pannorna plockades fram.

Mooot barrikaderna! Eller... nä, jag är kanske inte den typen. Men förbannad är jag.



* Jag brukar inte skala auberginerna. Det behövs verkligen inte.

måndag 13 augusti 2012

Doer


Någon gång efter nyår läste jag en kolumn där skribenten hade som föresats för det nya året att bli en doer. Hon var väldigt arbetsam och effektiv för det mesta, tyckte hon, men så var det de där småsakerna som liksom aldrig ville bli gjorda, som att tömma kattlådan till exempel.

Jag kände igen mig väldigt väl i den där texten och tänkte att det borde vara en av mina föresatser också - men med tanke på hur bra det gått med de föresatser jag uttalat, så var det ju knappast något jag ville säga högt.

Mina problem gäller främst att ringa samtal, maila, skriva kort och brev - i synnerhet, av någon anledning, tackkort/-brev. Men idag har jag emellertid agerat doer.

Jag har ringt och kollat upp runt föräldrautbildningen Komet
Jag har ringt och kollat upp runt Trollets 5-åringsgrupp
Jag har ringt och anmält Drakungen till simskola, steg 2
Jag har ringt och fixat present till Mammas födelsedag på onsdag
Jag har ringt och fixat blommor till Mammas födelsedag
Jag har ringt Lillebror angående Mammas födelsedag
Jag har ringt Mamma
Jag har skrivit ett nio månader sent (*host*) tackbrev till mellanfaster
Jag har skrivit grattiskort till Mamma
Jag har mailat uppgifter till Lillebror
Jag har mailat angående Mammas present

Heja mig!

Boken


I vintras - var det väl - läste jag en del böcker om träd, och insåg att Sveriges största bok (till omkretsen) faktiskt står alldeles nästgårds käraste faster/gudmor. Antagligen har jag sett den som barn. Jag brukade fira midsommar där den står. Hur som helst, nu när vi åkte till Göteborg var jag naturligtvis tvungen att beskåda underverket. Den var maffig kan jag lova, helt frisk och mycket vackert vuxen.

söndag 12 augusti 2012

Den försvann


Dagen kom och gick. Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Ett jättegräl med Älsklingen, som nu retts ut och förhoppningsvis leder till något positivt i slutändan, har visst sugit musten ur mig helt och hållet idag. Ändå fastnar jag här framför datorn när Nassan äntligen somnat och jag kan använda mina armar igen. Jag som skulle gå och lägga mig tidigt och läsa. Jag har hoppat runt bland bokbloggar och förlag och slutligen beställt lite filmer, musik och böcker från Cdon. Ja, jag har ju sådan brist på böcker här hemma *host*.


Bilden är från Botan i Göteborg. Det gula hakonegräset framme till höger är läckert! Att åka till Göteborg utan att gå på Botan, det bara finns ju inte. Jag hade sällskap av allra käraste faster/gudmor medan kära lillkusinen vallade pojkarna i Slottsskogen på andra sidan vägen för att jag skulle få lite ledigt och få titta i lugn och ro - TACK!

Om jag...? Nähä tack! Skulle jag ha handlat en massa i Botans butik på utvägen. Det var det fräckaste!

Odör

Nej men fasen vad det luktar! Ligger det en död mus här någonstans? tänkte jag när jag gick in och satte mig vid datorn. Sedan slog det mig... Jag vred på min asblomma och mycket riktigt, en blomma. Flugorna surrade runt den.

Jag tycker inte att min tidigare luktade så väldigt illa, men den här... jisses! Jag köpte den efter tips från kära Eva. Nu minns jag inte vad karln hette (Ronny kanske?) eller var hans hemsida fanns, men jag skickade efter två sorters Stapelia för en anständig summa och jag fick fina skott. Den andra blommade rätt snabbt, men det är första gången den här... eh... osar.


lördag 11 augusti 2012

Var f-n är osten?


Jag har hämtat mig efter morgonens och förmiddagens känsla av förtvivlan. Det är inte så förvånande. Mitt humör brukar svänga snabbt. Det som däremot förvånar mig är att jag plötsligt känner någon slags dov, djup, stillsam känsla av glädje och lycka. Jag ska fan göra något positivt av det här. Faaan, vad jag ska! Kanske är det så att osten är slut. Kanske är det dags att leta efter ny - på ett eller annat sätt. Jag funderar och planerar över hur jag ska förhålla mig till gården och byn och dess invånare i framtiden.

Jag tänker på hur mycket hänsyn vi ändå visat Fru Fisförnäm där uppe, trots att vi ogillat henne sedan första stund (för maken till högdragen och iskall människa har då sällan skådats). Vi har varit noga med att plantera träd så att de inte ska störa hennes utsikt, placerat studsmattan så att hon ska se så lite av den som möjligt och höra minsta möjliga av ungarnas tjoande när de är där och hoppar. Vi har rusat ut om mornarna för att släppa ut ankorna, så att deras möööhp inte ska störa henne, etc etc.

Jag funderar på om vi kanske skulle ta och plantera ytterligare en bit syrenhäck, mot Fru Fisförnäms tomt, och låta den växa sig kämpahög. Och kanske skulle vi sätta ett par starkväxande fruktträd i "gliporna" där hon nu har sin utsikt. Och nästa sommar får nog studsmattan vara där det passar oss bäst, d v s mitt i Fru Fisförnäms utsikt.

Men så inser jag att jag aldrig skulle kunna sänka mig till den nivån.

Så där ja!

Nu har jag byggt ett provisoriskt hägn så att ällingarna inte kan smita in till den fiiina fru I från Östermalm i gården ovan. Hon bor här ett par månader på sommaren och då vill hon förstås att det här ska vara hennes privata lilla Skansen i form av en genuiiin gagnsby - dock utan inslag av något så obehagligt som djur - och då gäller det att vi bybor uppför oss. Eller... enligt fru I är det hon som bor här. Vi är ju rätt nyinflyttade.

Och familjen E snett ovanför kan nu spara på sin telefonräkning och behöver inte kasta sig på telefonen och meddela fru I att ällingarna är på hennes gård. De har själva berättat för oss att I:s minsann är fiiint folk, och då spar man inte på krafterna när det gäller att fjäska, krypa och ställa sig in.

Själv är jag inte helt nöjd med att en av grannarnas katt använder vår carport som toalett, men det skulle verkligen inte falla mig in att ringa och skälla ut dem eller att kräva att de skulle hägna in katten. Katter bajsar, precis som alla andra djur, inklusive vi människor, och de har knappast intellekt nog för att avkrävas mänsklig toaletthyfs. Det kan man ju uppenbarligen inte ens göra av grannen nedanför. Han brukar dagligen ses trava ut i trädgården där han ställer sig och pissar i en buske till allmän beskådan. Ett mycket angenämt divertissement för oss när vi sitter på altanen och äter middag - i synnerhet uppskattat då vi har gäster som också kan få njuta av skådespelet. Barnen i gården brukar också släpas ut för att uträtta sina behov. Däremot har jag aldrig sett frun i huset huka i någon buske. Nå ja, personligen tycker jag att livet skulle vara fattigare utan byns katter som tufsar runt här, även om de nu råkar skita i carporten. Manneken Pis därnere skulle jag däremot klara mig rätt bra utan. Inte bara för det offentliga urinerandet, utan även av andra orsaker.

Nej, vem fan vill ha något sånt här i trädgården? Hemska varelser!

Nu ska jag bara räkna på hur jag ska få till en mer permanent inhägnad som inte blir alltför dyr, alltför anskrämlig och alltför tidskrävande att åstadkomma. Till nöds ringer jag hit Pappa och Lillebror för hjälp med bygge. 

Nu räcker det


Jag älskar den här gården, det gör jag verkligen. Men faktum är att det är så otrevligt här i byn att vi nu väljer att börja leta hus någon annanstans. Det är en mycket svår situation eftersom vi inte gärna vill slita upp barnen. I synnerhet inte Drakungen som har fått flytta så mycket redan. Helst skulle vi vilja bo grannbyn, men vad jag vet finns där inte något hus jag skulle vilja ha - inte ens något som inte är till salu. Det lär ta tid innan vi hittar något, det är vi på det klara med. Det tråkiga är att det inte är kul varken att renovera eller bygga upp trädgård i en gård man valt att lämna.

torsdag 9 augusti 2012

The Saturday Big Tent Wedding Party


Ja, det här är som sagt måbralitteratur för Scyllor. Konceptet är väl ungefär det samma som tidigare, men jag njuter och mår bra i det välkända, det varma och ömsinta. Det är lite fånigt att de här böckerna sorteras in bland deckare, för egentligen är det ju inte det de är. Jag märker att jag sitter här och ler när jag skriver. Jag blir helt enkelt lugn och glad när jag tänker på Mma Ramotswe, my preciousss :)

Eftersom jag är bokomslagsfjant så stör det mig dock lite att omslaget inte följer den gamla serien. Det verkar som om alla de gamla titlarna fått denna nya omslagsserie i pocketversion - åtminstone på engelska.

onsdag 8 augusti 2012

En liten sur


... som Mamma Mu säger i Mamma Mu klättrar i träd. Två tjurkalvar gick uppe i buan i sommar, Kalle och Pelle. Vilken av dem detta är vet jag inte. Jag lärde mig aldrig skilja dem åt. Eller rättare, ingen talade om vilken som var vilken. Synd att alla "bondgårdsdjur" ska ha de där hemska gula sakerna i öronen nu för tiden. De ser så utspökade ut.

Vi läste Mamma Mu - bland annat - uppe i buan, ett par kapitel varje kväll. Det kan vara svårt att hitta böcker som de båda uppskattar när det är såpass stor åldersskillnad, men den här funkade på bägge. Och på modern. Vi skrattade glatt åt Kråkan utklädd till höna och Mamma Mu lekandes orm. Obetalbart, både text- och bildmässigt. Rekommenderas varmt :)


Tuppe nuppe


Jag hann väl precis bara skriva att jag trodde och hoppades att den "svart- och vitprickiga" var en höna när jag kom ut och såg honom tuppa sig. Det är lätt att bli lurad av de svarta kammarna, de ser alltid mindre ut än de röda. Dessutom var hans syster - numera såld - större än han. Nå ja, snygg lär han bli. Jag hoppas att vi kan behålla honom ett tag. Jag tror att det skulle kunna ge roliga färger på nya kullar. Förresten, säger man 'kull' när man pratar om kycklingar?

Absint


Ja, så här i min fågelmaniska period - som nu faktiskt börjar lägga sig en smula - var jag ju tvungen att läsa Niklas Rådströms 'Absint'.

En försommardag finns han bara där, blåmesungen som kommer att få namnet Absint. Kanske har han fallit ur ett överbefolkat bo högt upp i trädets krona, kanske har han alltför tidigt prövat sina vingar. Det är ett litet dunknippe med gapande näbb och uppfordrande läte som intar familjen Rådströms hem. Till en början handlar livet mest om att tillfredsställa en aldrig sinande hunger, men snart börjar Absint ge sig ut på allt längre upptäcktsfärder. Ute i trädgården lockar andra fåglar och världen vidgas för varje dag. Absint är en oemotståndlig berättelse om ett oväntat möte, en filosofisk betraktelse över människa och natur och om att upptäcka storheten i det lilla. Rikt illustrerad av Catharina Günther-Rådström.

Berättelsen är helt bedårande. Det här med antropomorfism när man skriver om djur är ju väldigt känsligt, även om det nu inte stör mig så väldigt, och jag noterar en och annan sådan. Men så kommer sista kapitlet och lägger allt på plats, så att säga. Och kanske är det just detta sista kapitel som är det allra, allra bästa.

SvD:s recension

Dagens bok

tisdag 7 augusti 2012

Alla goda


Tre saker längtar jag särdeles mycket efter nu:

© Regelbunden yoga - jag är stel som en pinne efter att ha kört så mycket bil, rört mig så lite och legat bredvid snuttokig Nassa. Jag måste bli mjukare.

© Sitta i min fåtölj i lugn och ro och handarbeta och lyssna på en talbok.

© Regelbunden meditation - jag behöver få lyssna och skåda inåt.


Egentligen är det väl lite av samma sak.

Jag minns en strand en gång


Det öser ner. Regnet blåser rakt horisontellt. Det har hållit på sedan igår eftermiddags.

Nassan har somnat i min säng, för ovanlighetens skull. För det mesta kan hon bara sova middag i min famn eller i bilen. Jag ska fortsätta packa upp (nej, det är inte klart än) tvätta och städa. Och, just det, duka av frukosten, som står kvar nere på köksbordet. Suck!

Ru


Jag ligger efter en hel del när det gäller dokumenteranet av lästa böcker. Det här är en som jag läste på Rhodos. Jag begriper inte hur jag har kunnat missa den. Det var först när jag packade ihop högen av utlästa pocket för transport till mina nära och mycket kära i Göteborg som jag fick syn på den och insåg att jag faktiskt glömt. Hur kan man glömma den bästa?

"Ru" betyder "vaggvisa" eller "att vagga" på vietnamesiska, men även "bäck" på franska. Det är också titeln på Kim Thúys rosade självbiografiska roman som kan beskrivas som en rännil av minnen som slingrande letar sig fram från barndomen i krigets Sydvietnam till livet i exil i Kanada, via flykten i båt över Siambukten, tiden i flyktinglägret i Malaysia, återkomsten till Vietnam som vuxen och moderskapets glädje och vånda. Thúy bekymrar sig inte om kronologi utan följer sin inre logik där slutackordet i varje minnesfragment får bilda upptakt till nästa, vilket skänker berättelsen en egensinnig och spontan rytm, som man som läsare villigt vaggas in i. Allt är skildrat med både humor och allvar och en osviklig blick för vardagens små detaljer, som i efterhand kan visa sig livsavgörande. När den här korta boken är slut har världar vi inte visste fanns öppnat sig.

Den här tyckte jag verkligen om. Väldigt speciell. Mycket vacker. Anbefalles!

En bloggerska skriver om boken här och längst ner finns fler länkar till bokbloggar där det i sin tur finns ytterligare länkar till glada läsare av denna lilla pärla.


Jag noterar att hela tre av senaste tidens lästa böcker - som ju faktiskt inte är särskilt många - är utgivna av Sekwa.

måndag 6 augusti 2012

Åter


Gissa om det:

1. Regnar
X. Regnar

eller om det rentav

2. Regnar

söndag 5 augusti 2012

Pauskylling


En liten kralle till kyckling igen.

lördag 4 augusti 2012

Pausankor


Björnbär och Sippa på promenad. Att de är far och mor till ällingarna är de lyckligt ovetande om. Sippa brukar nafsa efter de små, den rackaren.

fredag 3 augusti 2012

Paushöns


Pip med damer, Gullviva och Smörblomma, pickar på jordkällarkullen.

torsdag 2 augusti 2012

Pausällingar


De växer och växer, ällingarna våra. I bakgrunden ses byns gamla brandspruta som tillfälligt förvaras på vår gård.

onsdag 1 augusti 2012

Paus-Pip


Hedemoratuppen Pip - nej, han har fortfarande inte fått något vettigare namn - står på jordkällarkullen och stilar.