lördag 10 mars 2018

Kurs i Lund

På kurs. En kollega, en medmänniska, i rullstol. Och plötsligt ser jag. På ett lasarett, där man rimligen borde tänkt på saken

Eh... de där ståborden utanför föreläsningssalen

Eh... de där dörröppnarna, snören i taket, man måste stå för att nå

Eh... dörröppnaren som inte funkar. Inte någon dag i veckan

Eh... uppförsbackar, nedförsbackar, trafik. Det går att ta sig - om man inte har en hög skada och nedsatt kraft även i armarna

Eh... bestick, servett, vatten, glas, på stånivå

Den vackraste mannen på kursen, med ögon som gör till och med en frigid tant matt. Igår som jag. Cykelolycka. Den som inte når upp till ståbordet

Det kunde varit jag. Eller du.


lördag 3 mars 2018

Scyllas hylla


Eftersom det har blivit så infernaliskt mycket bokinlägg här - ja åtminstone i förhållande till övriga - så har jag nu gjort en ny blogg där böckerna kan få bo och härja bäst de gitter.

Jag börjar med att outa den där egna läsutmaningen som jag tjatat om.

Jag får väl putsa lite på sidan eftersom. De där ringarna var t ex RUNDA när jag gjorde dem. Det är de inte nu. 

Välkomna!



Totalt slut är jag

Angel With Lit Wings av Joyce Tenneson*

Käre värld vad jag har slitit senaste tiden. Jag har jobbat övre varenda dag i veckan. Igår sprang jag genom vårdcentralen strax före halv åtta på kvällen, då larmet slår på, i halv panik över att jag inte skulle hinna ut i tid. Jag snodde en jobbdator med mig hem för att kunna fortsätta jobba hemma. Sedan satt jag till halv fyra i natt innan jag var ikapp. Men NU ÄR JAG IKAPP. Mina patienter har varit så komplexa med så mycket problem att jag har haft efterjobb på flera timmar ibland efter besöket - och dessutom inte hunnit diktera på avdelad tid. Det har hopat sig och blivit mer och mer och mer... Jag kände att jag var tvungen att få bort den här bördan för att försöka börja på nytt igen. Jag ska på kurs i Lund nu veckan som kommer och måste åka i morgon vid middagstid. Och där har vi ett krux. Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Vårdcentralen är larmad hela helgen. Emellertid bor en av sköterskorna här i byn, har det visat sig. Jag lyckades inte hitta hennes nummer någonstans, men jag ska masa mig upp till henne och be henne ta med datorn till jobbet på måndag. Det gäller bara att hon är hemma. Vad gör jag annars? Nå ja, jag har en plan B och en plan C. Inte helt lyckade, men jag tror att det kan fungera. Annars stryper de väl mig. Förresten... plan D: Be Lassepappan svänga inom vårdcentralen på väg till jobbet och lämna datorn. Det kanske rent av borde vara plan B.

Förra helgen blev det fel på handbromsen på min bil. Eller ja, en sådan där elektronisk, parkeringsbroms kallas det väl. Så i onsdags fick jag flänga till verkstaden och få någon att titta på den, i torsdags fick jag åka tillbaka och lämna bilen och igår fick jag åka dit för tredje gången och hämta den igen. Jag kom undan med 750 kronor i självrisk. Pust! Men det blev tre timmars extra arbete utöver all övertid jag gjort, och det kändes. Kändes att mitt i allt flänga fram och tillbaka, mitt i arbetstiden, och passa tider, när jag redan var så sönderstressad. Och särskilt surt var det att stå med lånebil utan motorvärmaruttag när det plötsligt behagade att bli -20°.

Jag har burit in ved och fyllt hela nischen, spentat lite stickor, ringt ex-dagmamman och bett hennes man slakta fyra tuppar åt mig - det är kalabalik i hönshuset och akut läge - jag får lämna dem i morgon och så har jag påbörjat städning av hönshuset. Jag ska snart ut och fortsätta, måste bara få sitta en liten stund först. Sedan får jag väl pallra mig upp till sköterskan och försöka lämna datorn och trava bort och hämta hö till Mylla. Därefter ska jag in igen och städa hela huset, packa, tvätta, duscha, laga mat och vattna blommor.

Men sedan... sedan får jag en veckas ro. Jag ska bo hos mamma och kommer ha en timmas bilpendling till Lund, enkel väg, och då ska jag lyssna på Pickwickklubbens efterlämnade papper. Mamma lägger sig tidigt och det ska jag också göra. Tvinga mig att göra. Ligga och läsa. Vila upp mig. Där finns inga måsten - mer än själva kursen förstås, men inte på kvällarna. När var jag fri från måsten en kväll senast?

Nå väl, buss på't frk Scylla!


* Joyce Tenneson är en favorit. Jag är oändligt glad att jag fick möjlighet att se henne när hon ställde ut på Fotografiska. Flera av hennes fotoböcker finns på önskelistan, i synnerhet Wise Women, med äldre kvinnor. Ett alltför sällsynt motiv i vår tid där bara den unga, vackra kvinnan förefaller värd att avbilda, helst retuscherad till perfektion. Säger jag och lägger ut en bild på just en ung, vacker, retuscherad kvinna - ha ha!

måndag 26 februari 2018

Gästkatten


Underbart omslag. Och jag som dels är kattmamma, dels går igång på allt som är japanskt faller naturligtvis. Det är en jättefin berättelse. Men...

Ett barnlöst par i trettioårsåldern hyr ett litet hus i utkanten av Tokyo. De är författare som arbetar hemifrån och de har inte längre så mycket att säga varandra. En dag dyker en katt upp i deras kök, en bedårande liten varelse som får dem att lyfta huvudena från sina skrivbord.

Med katten kommer små stunder av vardagsglädje, det unga paret börjar prata med varandra igen och livet tycks ljusare. En rörande och poetisk bok om hur kärleken till en liten katt kan förändra allt.

Gästkatten är fylld av tänkvärda insikter som får dig att se på livet med nya ögon.

Nej, jag tycker inte att ovanstående stämmer. Jag noterade ingenting som tydde på att paret inte har något att säga varandra längre eller att de plötsligt börjar tala med varandra. Är det jag som är ouppmärksam?

Berättelsen är så osammanhängande, med konstiga upprepningar. Uppenbarligen har delar av den publicerats i en tidskrift innan den utkom som bok. Kanske är det däri problemet ligger. Men borde inte någon fixat till det hela innan? Ett kapitel inleds med: Chibi kom ju till oss på dagarna, men hon brukade komma på nätterna också... Detta efter att flera tidigare kapitel nämnt att hon var hos paret på nätterna. Eh... ? Och den konstiga grannfamiljen... Jag fattar inte ett smack, och möjligen beror det bara på att jag är trög. Icke desto mindre, historien är rörande, men - för mig - hänger den inte ihop alls.

Det här var andra boken i Läsutmaning: Månadens språk 2018 (japanska således)


söndag 25 februari 2018

Hägring 38


Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Jag hade bara läst beskrivningens första stycke när jag lyssnade på Hägring 38 och blev rätt förvånad när den utvecklades som den gjorde. Men jäklar vad bra den var!

En lite långsam och lågmäld bok, hela tiden med en underliggande spänning. Vem är egentligen fru Wiik? Vad är det hon har varit med om?

Och ibland slår mig nästan antisemitismen hårdare här, i sin diskretare form, än berättelser om Förintelsen. Ett koncentrationsläger går knappt att föreställa sig, som priviligerad människa i ett priviligerat land, i en priviligerad tid. Det var . Fullkomligt fasansfullt, vidrigt, fruktansvärt... Men . Där. Antisemitismen, som den beskrivs i boken, är Här. Nu. Som människor beskrivs här och nu. Det var så här det började. Det var det här som så småningom ledde till Förintelsen, och det finns här och nu. Och ganska få reagerar över det. Jag får nästan panik.

Jävligt bra bok!

Och ytterligare en i mitt eget läsprojekt :)

lördag 24 februari 2018

Onkel Toms stuga


Tom är en plikttrogen och betrodd slav, make och barnafar, hos en "snäll" familj i Kentucky. Han har mer eller mindre blivit lovad sin frihet, men när familjen hamnar i obestånd så tvingas de sälja honom och en liten slavpojke för att klara sig ekonomiskt. Tom hamnar initialt i en rik, vänlig familj där han blir god vän med dottern. Den lille slavpojkens mamma tar sitt barn i famnen och flyr, mot Kanada, dit hennes man, ägd av en elak man, redan är på väg. Efter några goda år i den vänliga familjen säljs Tom vidare till en ondsint plantageägare.

Onkel Toms stuga uppges vara den mest sålda boken efter Bibeln. Har man bara räknat med västvärlden då, undrar jag.

Det är oerhört svårt att bedöma en 150 år gammal bok tagen ur sitt sammanhang och placerad i en helt annan tid. Det varnas i början av boken för att språkbruket kan verka stötande, men jag tycker att det är rimligt att man behåller n-ordet - även i sin grövsta form - i en sådan här bok. Beacher Stowe var ju trots allt absolutionist och det hävdas att boken bidrog till att slaveriet upphävdes. Det är inte däri det största problemet ligger. Används inte n-ordet i Rötter också? Hur ska man kunna skriva om den tiden, dess fasansfulla syn på och kränkande av människor, de oerhörda brott som begåtts, utan att använda ordet - lika väl som de nedsättande och kränkande tillmälen man använde om judar används när man skriver om Förintelsen. I de här sammanhangen måste de nedsättande orden få förekomma, i all sin avskyvärdhet.

Det är något som skaver som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Är det att Tom är så alltigenom god? Han är plikttrogen, arbetsam, lojal, from, snäll, duktig... Måste en svart människa vara alltigenom god, alltigenom gudfruktig, intelligent och perfekt för att duga? Jag hade lite samma känsla när jag läste Dödssynden. Den svarta anklagade mannen alltigenom god och den som anklagade honom värsta sortens white trash, alltigenom en slusk. Ja, kanske behövdes det då? Eller?

Eller är det tjatet om kristen tro som lösningen på allt? Jag skulle tro att de flesta slavägare var troende kristna, men har man bestämt sig för att svarta inte är riktiga människor, så behöver man ju inte följa de påbud som talar om hur man ska behandla sin nästa. Tom beskrivs näst intill som Jesus själv.

Allt är så svart-vitt (ja, ursäkta!). De goda är så extremt goda - och i synnerhet gudfruktiga - och de onda sådana utstuderade svin. Jag hade önskat lite mer gråskala.

Hur som helst, en klassiker är det, och jag är glad att jag äntligen läst (lyssnat på) den.

Och därmed har jag klarat den andra klassikern i Läsutmaning: 6 klassiker på 6 månader. För egentligen läste jag den här före Skriet från vildmarken.


Lördag eftermiddag

Jag sitter i min älskade fåtölj med en mugg schysst kardemummakaffe. Kakelugnen är varm och det sprakar i vedspisen i köket. I soffan ligger Salim och sover. Neko var jag ofin nog att lyfta bort från min fåtölj så att jag kunde sätta mig. Han sitter nu nedanför mina fötter och tvättar sig. En semmelbulledeg står på jäsning, tvättmaskinen och tumlaren snurrar och diskmaskinen är igångsatt. Draken har skjutsats fram och tillbaka till sin konfirmationsundervisning, åtta mil inalles, och de andra två har utfodrats. 

Bortsett från den stund i morse då jag satt och skrev föregående inlägg, så är detta första gången på hela veckan jag hinner sätta mig ner en stund. Äntligen ro.

Jag ligger efter med fyra lästa böcker, jag har bara inte haft tid att skriva om dem, så nu kommer inläggen att rasa in i tät takt. Ändå blir det färre böcker nu. Jag har kortare resväg och därmed mindre tid att lyssna, samtidigt som har jag längre arbetstid än tidigare. 

Jag funderar fortfarande på om läsdagboksdelen borde få en egen blogg. Jag har börjat snickra på en, men jag vet inte riktigt hur jag ska utforma den och jag har inte haft tid att fundera och sitta och pula med den. 

Nå väl, nu ska jag äntligen sätta mig och läsa lite. Läsa på riktigt. För första gången denna vecka. Jag har en hel hög med japanska jag skulle vilja ta mig igenom. Skulle vilja ja. Jag får nog vara glad om jag hinner klart den påbörjade.

Jobb, jobb, jobb - och tankar

Jag blir visst bara tröttare och tröttare. Det har varit fruktansvärt stressigt på vårdcentralen den här veckan. Dels har de lagt in lite väl mycket patienter, dels har det varit en massa datastrul. Fyra patienter på en eftermiddag låter ju inte särskilt intensivt, men det blir så mycket kringarbete på varje patient att jag ändå inte hinner. Och med datastrulet har jag inte haft en chans att hinna diktera också på avsatt tid, utan legat efter. Nu har jag fått ok på att skriva själv istället för att diktera, så nu känner jag viss tillförsikt. Jag skriver snabbare än jag dikterar, i synnerhet när jag är stressad och har svårt att få en bra struktur i huvudet och i synnerhet som de flesta av mina patienter kommer med så många problem och jag - som sagt - har svårt att begränsa mig.

Egentligen förstår jag faktiskt inte varför jag ska begränsa mig. Varför ska jag bara titta på blodtrycket när det sitter en hel människa framför mig? En människa med oro och funderingar över kroppsliga symtom och egenhändigt ihopsnickrade förklaringar till dem som ofta är helt uppåt väggarna. Det krävs tid för att skapa förtroende, förklara, lugna och få patienten att förstå att jag inte dömer eller betraktar henne som psykiskt sjuk. För när jag försöker förklara hur mycket vårt psyke spelar in - vårt psyke, inte bara hennes - så värjer sig de flesta initialt.

Men så kommer belöningen. En kvinna jag ringer för uppföljning som säger: Det var så bra att jag fick träffa dig, för du såg hela mig, och det var så skönt. Då är det värt stressen.

Nej, jag hinner inte så hejans många patienter per dag, men om jag lyckas få patienten sedd och lyssnad på, om jag lyckas förklara och lugna så att hon inte söker igen för ett antal symtom och om jag lyckas åtgärda tre sjukdomar/krämpor/problem i ett besök, är det inte värt det då? Egentligen tror jag att de tycker det på den vårdcentral jag är nu - en hejans bra vårdcentral med fantastisk personal - det är kanske mest mine egen känsla av att vara otillräcklig och att jag måste prestera nu när jag är internstafett. Men kanske presterar jag verkligen ändå, fast inte just i antal patientbesök. Kanske förhindrar jag ett framtida besök - eller till och med fler - för varje patient jag tar emot. Men så är det det där med ersättningssystemet. Åtminstone när jag gjorde AT var det så att antalet besök ersattes, inte antalet lösta problem. Så jävla idiotiskt! Om doktorn tog emot en patient tre gånger och löste ett problem vid varje tillfälle ersattes alltså vårdcentralen med tre gånger så mycket pengar som om doktorn tog emot patienten vid ett tillfälle och åtgärdade alla problemen på en gång - och dessutom sannolikt fick patienten att känna sig sedd och lyssnad på. Så går det när politiker och tjänstemän ska diktera villkoren för oss på golvet - och de stackars patienterna.


tisdag 20 februari 2018

Skriet från vildmarken


Skriet från vildmarken utgavs första gången 1903. Det är en berättelse om den stora och starka blandrashunden Buck. Han kidnappas från en trygg tillvaro på en gård, säljs och transporteras norrut till guldruschens Alaska. Ett hårt liv som slädhund väntar Buck. Han härdas av den tuffa tillvaron och med tiden väcks uråldriga instinkter till liv. Han drömmer om ett liv i vildmarken.

Men snälla nå'n, vad är nu detta? Harlekinroman för obildade, inskränkta machonissar? Drakungen lyssnade på den här när han var typ 10 år och älskade den. En unge, djupt fascinerad av djur - på pappret i alla fall - som sannolikt levde sig in i Bucks liv, utan att fundera närmare över någonting.

Sorry, men jag tycker att den här var bedrövlig. Och då med tanken på storyn. De litterära kvaliteterna är jag tyvärr dålig på att bedöma. Klassiker... varför då? Lämna gärna en kommentar så att jag förstår!

Och sorry, jag går händelserna i förväg genom att klämma den tredje av Läsutmaning: 6 klassiker på 6 månader redan i februari.

söndag 18 februari 2018

Män utan kvinnor


Jag har bara läst Sputnik älskling av Murakami tidigare. Jag vet inte om den är representativ för honom. Det här är en samling av sju noveller, alla lite småskumma. Jag är inte säker på att jag förstår dem. Bäst tyckte jag om Sheherazade, Kino och Samsa in love - även om Kino hade det där skumma draget, där jag inte är säker på att jag egentligen förstått vad jag borde förstå. Jag borde nog googla runt lite bland recensionerna av den här boken och se om det går upp någon talgdank.

Det här är första boken i Läsutmaning under 2018: Månadens språk. För februari gäller alltså litteratur ursprungligen utgiven på japanska.

Pust

Det är slitigt just nu. Tufft på vårdcentralen, även om jag trivs oerhört bra. Det tar sådan tid så här i början när jag inte kan handläggningen i primärvården. Ja, bortsett från att allmänmedicin är den svåraste specialiteten av alla, då.

Ja, den här patienten har långvarig smärta, sannolikt fibromyalgi, men vart vänder jag mig, vad är första instans i primärvården?
Ja, den här patienten behöver sjukgymnastik och fallprevention i hemmet, men vart ska jag vända mig för att ordna det?
Jag har en 18-årig gravid kvinna med depression som tappar i vikt, jag har meddelat hennes barnmorska men hon reagerar inte, det här känns inte bra; vad gör jag nu?
Ja, den här mannen har ett högt PEth (alkoholmarkör), läkemedlen kan jag, men vad finns det för stöd att erbjuda honom?
Ja, den här unge mannen söker för misstänkt ADHD. Sannolikt ADD förvisso, förstår jag när jag träffat honom, men vad gör jag nu? Ska det göras mer här eller remitterar jag direkt till psyk för utredning?

Sådant hela tiden. Jag har 45 minuter med patienten (ja, det är bra!) - och 45 minuter med jobb efteråt. Jobb som inte syns någonstans. "Administration". På gott och ont. Administration kan vara skitgöra som ingen läkare skulle behöva utföra - ja, inte för att man är "för fin" för det, men för att vem som helst kan göra det istället, och det inte finns någon rimlig anledning att förbruka "läkartid" på sysslan. Men "administration" är också allt jag gör för att patienten ska få bästa möjliga hjälp. Som att ringa högre instans för att se till att den 18-åriga deprimerade gravida får den hjälp hon ska ha när hennes barnmorska begår tjänstefel.

Och man blir ju aldrig klar med patienterna. Man måste följa upp: per telefon, med nya prover, med återbesök. Det är jag som är sista instans. Alla andra remitterar till mig - till oss. Tacksam uppföljning. För varje dag har jag fler och fler och fler patienter som jag ska hålla ordning på. Och jag är rädd att jag ska tappa bort någon.

Ångesten, allestädes närvarande. Den alla läkare lever med. Rädslan för att göra fel, att missa något, att glömma bort någon, att inte räcka till. Man talar om den hela tiden. Som en del av att vara läkare. Att lära sig hantera ångesten.

Jag ska läsa den här, tror jag. Få se om ångesten lindras - eller förstärks.


söndag 11 februari 2018

I en skog av sumak


Dan Schoultze anländer en dag, vilken som helst, till en Stockholmsskola med dåligt rykte och tusen elever inskrivna. Det är krig i Vietnam och vid huvudingången har någon klottrat »Allt nu!« Romanens jag, Kenneth Jansson, blir vän med den märklige Dan och hans syster, som bor tillsammans i ett stort hus som gränsar till en skog av träd som Kenneth aldrig sett förut. Sumak, med blad som ser ut som marijuana. Som visar sig växa i skuggan av sumakens blad. Några vuxna syns inte till. Inne i skogen finns en hydda, och när det blir sommarlov ligger de där alla tre, insvepta i grönska och rök. En idyll, men den är bräcklig, omvärlden ska göra sig plågsamt påmind. Det krig som pågår i en annan världsdel drabbar alla, direkt eller indirekt. Ungdomarna i den lilla sumakskogen måste ta ställning, begå ett val som får ödesdigra konsekvenser.

Ok, ovanstående är inte riktigt korrekt citerat. Jag var bara tvungen att fixa till texten en smula. Den borde fixas till mer. Inte fan begår man väl ett val?!

Som bekant beskriver jag aldrig böckerna jag läser med egna ord, utan kopierar helt enkelt baksidestexten eller förlagets eller försäljarens beskrivning av boken. Inte heller recenserar jag böckerna jag läser. Det gör andra så mycket bättre. Dessutom har jag egentligen aldrig tyckt om recensioner och textanalys. Jag nöjer mig i princip med att konstatera 'tyckte om' eller 'tyckte inte om'. Eller till och med 'tyckte mycket om'. I enstaka fall 'fantastisk!'. Och många gånger drar min text iväg mot sådant som boken fått mig att tänka på, inte helt sällan smått irrelevanta saker jag hakat upp mig på. Eller helt enkelt hur det kom sig att jag valde att läsa den.

När det gäller I en skog av sumak så har jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte. Den var väldigt trivsam att lyssna på. Inte för att den var myspysig, alls inte, utan för... Ja, jag vet inte. Kanske för att Östergren helt enkelt kan hantverket, att han verkligen kan berätta en historia.

I det här fallet har jag lyckats haka upp mig på omslaget. Jag ser inte vad det föreställer. Vad är det där röda? Och inte är det väl sumakblad? Inte sumak som är härdig i Sverige i alla fall.

Och inte sjutton ser sumakblad ut som hampa! För inte säger man väl marijuanablad? Jo, det gör man kanske. Men för mig är växten en sak och drogen en annan. Det som ibland växer upp under fågelbordet är helt enkelt hampa, inte marijuana, ity det har ingenting med droger att göra. Ett frö har grott och en liten hampplanta har växt upp.

Där jag växte upp, utanför Stockholm, hade vi en rönnsumak i trädgården. Den var underbar. Jag önskar att jag kunde ha en här, men jag har för mig att den bara är härdig upp till zon III och jag bor i zon V. Kanske blir det möjligt framöver, när syrenhäck, granhäck, träd och buskage har vuxit till sig och hägnat in lite mer så att jag får ett bättre mikroklimat.

Jag hade, anmärkningsvärt nog, inte läst något av Östergren när jag för något år sedan tog mig an Gentlemen. Herregud, varför läste jag den inte då, i min ungdom, när den kom ut? Jag hade verkligen älskat den, det är jag säker på. Jodå, jag tyckte att den var helt underbar nu som tant också. Jag bestämde mig efter Gentlemen för att läsa mer av Östergren och det har jag alltså gjort nu. Dessutom är den en av böckerna i min egen, ännu inte outade, läsutmaning.

Hur sammanfattar jag det här nu då? Jag vet inte. Ni får ta det som det är, helt enkelt.


lördag 10 februari 2018

Nattens sång


Genom huvudpersonens inre monolog får läsaren följa den femtonårige minröjaren Min lycka, som efter en minexplosion har förlorat kontakten med sin pluton, på hans lyriska, hemska, men ändå storartade resa genom det krigshärjade, mardrömslika landskapet. Nattens sång är en förkrossande skildring av en pojke som håller fast vid resterna av sin oskuldsfullhet under ett krig som obevekligt gör allt för att slita sönder den.

Så grym. Så vacker.

Kan man ana att även denna utspelar sig under Biafrakriget, även om det aldrig nämns?

Möjligen kan jag reagera något över att det vackra språket inte känns självklart i munnen - eller snarare huvudet - på en femtonårig barnsoldat.

Mitt ex hittade jag på biblioteket som makulerad för en billig penning. Eller om det rent av var gratis. Jag är himla glad över att jag fann den. Flera böcker som jag tyckt väldigt mycket om är just makulerade ex, som jag knappast skulle ha hittat om jag inte sprungit på dem på biblioteken. Tack och lov för biblioteken - även om jag nu inte besöker dem särskilt ofta just nu - och för den förmån vi har här i landet att låna gratis!

Det här blir femte boken i Läsutmaning 3x3 under 2018. Heja mig!

Om boken i SvD

torsdag 8 februari 2018

Veckans topplista v 6 - Berättelse om ett kvinnligt levnadsöde


Jag är lite sen med veckans topplista (från Johannas Deckarhörna) som brukar läggas ut på tisdagar. Nå ja, det är rätt vecka i alla fall. Naturligtvis måste jag ju ha läst en massa böcker om kvinnliga levnadsöden, men när jag skulle plocka fram dem ur minnet blev det väldigt svårt. Mina val är möjligen något "vid sidan av". För att inte upprepa mig väljer jag bort Jag heter inte Miriam och Ninas resa, de hade annars platsat väl även här.



Under skinnet, Michel Faber

Isserley är en ung kvinna med ett ovanligt utseende. Hon är kort till växten, har långa tunna armar och stora händer. I den djupa urringningen är ett par stora bröst väl synliga. Varje morgon ger hon sig ut i sin skraltiga Toyota runt de skotska högländerna, på jakt efter unga, välbyggda män - helst den ogifta typen utan familj - män som ingen kommer att sakna förrän efter en lång tid...
   
Varför är Isserleys kropp täckt av operationsärr? Vilka är de underliga männen som arbetar på gården där hon bor? Och varför är de alla så nervösa inför besöket av någon som kallas Amlis Vess?

Jag hade aldrig läst den här boken om det inte hade varit för Biblioholist-Siv. Varken titel, omslag eller baksidestext hade lockat mig om jag själv sprungit på boken. Den handlar inte om det man kan tro. I alla fall inte det jag trodde

Den är andlöst spännande, riktigt otäck, vacker på sitt sätt och mycket tankeväckande.

För nog kan man väl kalla detta för en berättelse om ett kvinnligt levnadsöde?



Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot
I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen. Men ingen kände till den fattiga, svarta tobaksodlaren som var alltings upphov.

Helt fantastisk!



Kaktusen blommar om natten, Shani Mootoo
Vem är Mala Ramchandin och vad är orsaken till hennes galenskap? När den fågellika, stumma gamla kvinnan, fastbunden på en bår, anländer till vårdhemmet tas hon om hand av den manliga sköterskan Tyler. Hon är misstänkt för mord, men har aldrig ställts inför rätta. I småstaden Paradise på den karibiska ön är hon fruktad. Genom Tylers ömsinta vård blir hon så småningom lugnare och börjar tala.



Flickan från ovan, Alice Sebold
Susie Salmon är fjorton år gammal och upplever just sin första förälskelse då hon blir våldtagen och mördad av en granne. Från sin utkiksplats i himlen kämpar hon med att acceptera sin död, medan hon fortfarande klänger sig fast vid det hon förlorat, de levandes värld. Under många år följer hon sin familj i dess sorgearbete, liksom mördarens förehavanden och polisens arbete med hennes fall. Tills den dag hennes önskningar ser ut att gå i uppfyllelse.

Nog räknas väl en flickas levnadsöde?



Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwood
The Republic of Gilead offers Offred only one function: to breed . If she deviates, she will, like dissenters, be hanged at the wall or sent out to die slowly of radiation sickness. But even a repressive state cannot obliterate desire - neither Offred's nor that of the two men on which her future hangs...

(Jag gillade inte de svenska baksidestexterna jag hittade, så det fick bli på engelska)

Jag hittade den här boken på flera listor över särdeles bra böcker/klassiker/bör läsas men kände bara en intensiv motvilja. Den där tänker jag inte läsa! Men så gjorde jag det i alla fall, så småningom. Och tur var väl det.


De här fem är böcker som verkligen fastnat, som jag bär med mig, inom mig. Och alla är egentligen riktigt otäcka, på ett eller annat sätt.

söndag 4 februari 2018

Dear Ijeawele, or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions


En till Adichie. En till om feminism. Och en till som jag hade tänkt lyssna på på svenska. I det här fallet blev det nog den engelska av bara farten, direkt efter We Should All Be Feminists.

Kära Ijeawele. Vilken lycka. Och vilka fina namn: Chizalum Adaora. Hon är ljuvlig. Så inleder Chimamanda Ngozi Adichie sitt brev till en väninna som just fått en dotter. Ett varmt och inspirerande brev som består av femton råd till nyblivna föräldrar. Vad är en feministisk förälder? Hur ser ett jämställt föräldraskap ut? Hur lär man sitt barn att bli tryggt i sig själv och inte låta sig begränsas av andras förutfattade meningar? Adichies råd utgör en nyanserad och kärleksfull påminnelse om hur viktigt det är att vi tar ansvar för de värderingar vi förmedlar till nästa generation. Med Brev till en nybliven förälder följer Chimamanda Ngozi Adichie upp succén med Alla borde vara feminister, ett personligt manifest som 2015 delades ut till samtliga gymnasieskolor i Sverige, i ett projekt initierat av Sveriges Kvinnolobby och Albert Bonniers Förlag.

Jag vill nämna att väninnan bett om råd om hur hon ska uppfostra sin dotter i feministisk anda, det är inte Adichie som oombedd kastar sig över henne med detta.

Det är väl inte mycket nytt, för all del. Vi har väl kommit något längre i frågan än man har i Nigeria och USA, där Adichie verkar. Men det är underbart att lyssna på hennes ord - den här läste hon inte själv - och en del formuleringar är bara så snygga, så bra.

Jag förstod inte heller att denna var en riktig kortis när jag valde böcker till Läsutmaning 3x3 under 2018. Kanske lägger jag till Lila hibiskus eller Americanah som kompensation. Det här är fjärde boken i utmaningen jag är klar med.

De profundis...


Jag är trött. Och rädd. Vad är det här? Håller jag på att bli sjuk igen? Är det bara min kropp som försöker tala om för mig att nu får du faktiskt ta det lugnt och vila under helgen så att du orkar?

Kroppen småvärker. En diffus småmolande huvudvärk. Irriterade ögon. Fortfarande halsont, det är fyra veckor nu. Jag känner mig bakfull och osoven, trots att jag fortfarande inte druckit en droppe alkohol i år. Trots att jag sov tio timmar igår natt och åtta i natt.

Det får inte vara en ny utmattningsepisod på gång. Inte nu. Jag måste orka jobba, göra bra ifrån mig, orka nu när jag har fått möjligheten att dra in de här extrapengarna.

Jag behöver nya glasögon, efter att den galna stafetten slarvade bort mina. Sedan nästan ett år går jag i mina gamla. Jag behöver progressiva och de kommer att kosta runt 9 000. Fibern kopplas snart in, 20 000. Jag behöver en ny telefon, vad kan det gå på, 3000 om jag binder mig? Jag måste köpa nya sommardäck, 5-6000? Det är en spricka i mattan i duschen och jag har inte lyckats få hit någon mattläggare. Jag har lagt i silikon i sprickan, men jag tycker att det börjar lukta unket där inne Har det blivit vattenskador? Antingen måste golvet läggas om (vad kostar det?) eller så måste jag såga itu och forsla ut det förbaskade ickefungerande hörnbadkaret uppe i badrummet och få dit en duschkabin, så att vi kan duscha där istället. Vad kostar det? 4-5000 med rörmokare säkert. Jag behöver byta två blandare och rörmokaren behöver hit och laga utomhuskranarna, båda är trasiga. Tapeterna är helt sönderrivna i barnens rum, det behöver tapetseras om. Staketet måste lagas. Jag måste leja någon som gör en ny dörr till hönsgården. Köksfläkten behöver bytas och det är bara en tidsfråga innan spis, ugn och mikro pajar, de är typ uråldriga. Och det är mer. Mycket mer.

Snälla, säg att det inte är en ny utmattning på gång! Säg att jag bara är extra trött efter de första dagarnas anspänning! Säg att det blir bättre nu när ljuset är på väg tillbaka! Säg att jag kommer att orka!

We Should All Be Feminists


Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. "Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: 'Du är ju för terrorism.'" Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Jag hade tänkt lyssna på den på svenska men blev totalt avskräckt av både rösten och uppläsningen i sig att jag snabbt bytte till den engelska, inläst av Adichie själv. Och jisses vilken röst hon har!

Ja, hur kan man - i synnerhet som kvinna - vara något annat än feminist? Hur kan feminist ha blivit ett skällsord, även bland kvinnor.

Definitioner:

Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

The advocacy of women's rights on the ground of the equality of the sexes.

Googlar man kan man också hitta lite alternativa definitioner på feminist, Urban Dictionary - vad i herrans namn nu det är för något, jag har inte lyckats utröna detta - har förslag liknande detta:

An ugly and/or emotionally inept woman who feels that the problems in her life are caused by her gender rather than her own incompetence and sloth.

och

I believe all men should be castrated to prevent rape, such is one of the fundamental basics of being a modern feminist!

Ska man skratta eller gråta? Alltså, de här personerna har ett allvarligt problem. Det är nackdelen med internet, det läggs ut så jävla mycket skit. Förmenta fakta som inte har ett smack med verkligheten, aktuellt forskningsläge eller ens allmänt sunt förnuft att göra och det har en tendens att sprida sig som en löpeld bland faktaresistenta, trångsynta människor. En hel del är uppenbart utlagt av män som uppger sig vara kvinnor: I am a young woman and I think that feminism... eller Jag är kvinna och jag tycker att det är så skönt att ni i Nordfront skyddar oss svaga kvinnor mot muslimska mäns tvångsmässiga våldtäkter och yada yada.

När jag valde den här boken till Läsutmaning 3x3 under 2018 förstod jag inte att det bara var en kort liten sak och inte en "hel bok". Men men, med denna har jag avverkat tre av utmaningens nio böcker.

lördag 3 februari 2018

Jaktturen


Tristan känner försiktigt efter med handen i den mjuka pälsen att pulsen fortfarande slår. Den skadeskjutna kaninen som ligger gömd i hans jaktväska andas svagt. Tristan hade varit motvillig till att följa med på jakten, men Emma hade insisterat. "Det är ett bra sätt att komma in i gemenskapen", hade hon sagt. Men jakten går snett. En man skadar sig allvarligt och Tristan stannar medan de andra går efter hjälp. Under hotet av den annalkande stormen börjar Tristan återberätta scener ur sitt liv för den skadade mannen. Hela tiden är han noga med att hålla kaninen varm och vid liv. Så inleds även ett sällsamt samtal mellan den unge mannen och det intelligenta djuret, som undrar vad det innebär att vara människa.

Mindre samtal med kanin än annat. Jag får lite Fallvatten-feeling av den här. Inte alls dum.

Min tredje bok under januari - jo, jag läste den då men har inte hunnit skriva förrän nu - i läsutmaningen Månadens språk.

Half of a Yellow Sun


Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo och får en dotter, Baby. Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.

Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

Boken är över tio år gammal vid det här laget (vart tar tiden vägen?) och först nu har jag läst (lyssnat på) den. Den fanns bara på engelska på Storytel, så då fick det bli så. Jag har faktiskt funderat på den där titeln, En halv gul sol, vaddå liksom? Först en bra bit in i boken förstår jag vad den kommer ifrån.

När jag var liten var Biafrabarn ett begrepp. Jag minns ännu de där bilderna på barn men pinneben och svullna magar, kwashiorkor, proteinbrist. När den är så uttalad att levern inte längre kan bilda albumin, det protein som håller vätskan kvar i blodkärlen, läcker den ut i kroppen, framförallt i buken. Precis som på människor med skrumplever. Jag fattade nog aldrig riktigt vad Biafra var. Uppfattade det nog som en region, någonstans i Afrika. Åtminstone är det nog så jag har tänkt på Biafra sedan dess. De få gånger jag nu tänkt på det. Jag skäms nu över att vara så obildad. Biafra var alltså ett land under några år, ett igbodominerat område som försökte frigöra sig från Nigeria.


Det är en helt fantastisk bok. Den som inte läst den bör absolut göra det.

Biafras flagga med 'en halv gul sol'

Och med denna har jag klarat av min andra bok i Läsutmaning 3x3 2018.

Om boken i SvD 2007

Och i Expressen, samma år.

Lördagsmorgon

Det har snöat och snöat. Det utlovade snöovädret har inte nått hit, men det har fallit en decimeter per dag ungefär. Temperaturen har hållit sig runt nollan för att igår plötsligt sjunka till - 10°. Ändå är det mulet. Det är makalöst vackert med all snö på träden, men också lite vanskligt eftersom grenarna riskerar att brytas. Jag eldade både i vedspisen och kakelugnen igår kväll och har just tänt brasor igen.

Jag har fruktansvärt ont i huvudet/ögat. Min gamla vanliga huvudvärk som företrädesvis sitter bakom höger öga och varken är migrän eller Hortons, men har lite drag av båda. Sannolikt har jag varit väldigt spänd under mina två första dagar på vårdcentralen, trots att det var lugnt med frikostig introduktion. Jag känner mig nog oerhört pressad att prestera nu när jag går som internstafett och inte som utbildningsläkare.

Det började bra när en sekreterare (tror jag att hon är) redan vid första rundvandringen dök på mig och sa Du har gjort en fantastisk insats. Du tog hand om min pappa när han kom till X-hemmet, ändrade hans mediciner och förklarade varför de inte var bra. Vi trodde att han skulle dö och det trodde han själv också, men nu är han så bra att han kan växelvårdas och vara hemma halva tiden. Jag kände mig nästan lite generad men det var ju skönt om hon givit den bilden av mig på vårdcentralen. Jag minns fallet vagt. Att jag blev så trött när jag såg läkemedelslistan, gick in och ändrade på typ allt och, det stämmer, förklarade noga varför jag gjorde som jag gjorde. Men efteråt tänkte jag att jag kanske ändrade för mycket på en gång, att jag skulle tagit det lugnare. Uppenbarligen gick det bra ändå och eftersom jag inte blev kvar och kunde fortsätta med långsammare justeringar, var det ju bäst att det blev som det blev. I det här fallet. Annars är det inte bra att ändra för mycket på en gång. Oavsett om det blir bättre eller sämre, så är det svårt att avgöra vilken av medicinändringarna som lett till det.

Det är nog de här två bitarna som är min styrka som doktor, kontakten med patient och anhöriga och läkemedel. Jag är bra på äldre och läkemedel och gör alltid en läkemedelsgenomgång när jag träffar en patient, utan att egentligen tänka på att jag gör det. Mina svaga sidor är att jag är långsam, dålig på att smala av och begränsa mig, dålig på det akuta, eller i alla fall det urakuta och jag är osäker, trög och vimsig när jag är ny och behöver mer tid på mig för att komma in i saker och att våga lita på mig själv än de flesta andra.

Jag älskar verkligen att rensa läkemedelslistor, ha ha! Kan nästan få en kick av att sätta ut mediciner. Min första patient på vårdcentralen var en 89-årig herre med stigande krea som stod på Glibenklamid(!!!). Kvack! Dessutom stod han på Finasterid och Alfuzosin trots att han hade kateter sedan tre år tillbaka. Slask ut med tre läkemedel! Och så den dämpade, ljuva euforiska känslan efteråt. Alla har vi våra böjelser :)

Jag ligger efter när det gäller att redovisa mina lästa/lyssnade böcker och måste sätta lite fart med att skriva om dem. Ytterligare två är snart utlästa och det skulle vara skönt att vara i fas till dess.
 

fredag 2 februari 2018

H som i hök


Det här omslaget är så jäkla snyggt! Det gick bara inte att motstå boken. Jo, naturligtvis måste baksidestexten utlova något som känns lockande också. Det gjorde den.

Unik och fascinerande självbiografi om att sörja en bortgången far och att  försonas med döden genom att tämja en av naturens mest okuvliga skapelser, duvhöken. Det är en djupt känslomässig berättelse om djur och människa, ensamhet och gemenskap, civilisation och vildmark, liv och död.
Helen Macdonald är i fyrtioårsåldern när hennes älskade far plötsligt dör. Redan när hon var liten flicka introducerade han henne för den fascinerande falkenerarkonsten och detta speciella intresse har alltid varit ett starkt band mellan dem.

Sorgen som drabbar Helen är förlamande. Samtidigt känner hon en närmast tvingande längtan att anta den största utmaningen en falkenerare kan ställas inför: att tämja en duvhök. För åtta hundra pund köper hon höken Mabel. Hon fyller frysen med hökmat, stänger av telefonen och ger sig ut på en livsresa hon inte vet var den ska sluta.

Jag tyckte verkligen jättemycket om den här boken!

Parallellt och inlindat i Macdonald egen berättelse löper historien om TH Whites liv och hans The Goshawk. Jag inser att jag har hans Svärdet i stenen i bokhyllan. Oläst. Den har nu hamnat på att-läsa-listan. The Goshawk, däremot, tror jag att jag avstår.

Jag minns ett avsnitt av Morden i Midsomer (var det väl?) där offrets - initialt misstänkta - hustru var falkenerare. Jag blev såpass fascinerad av detta att det är ungefär det enda jag minns av något av avsnitten. Jag är generellt förtjust i fåglar, men just rovfåglar är inget jag intresserat mig särskilt för. Men när vi besökte Skånes djurpark för några somrar sedan och såg en uppvisning med rovfåglar, så var den där igen. Den oerhörda fascinationen. Och den slår mig igen när jag läser H som i hök. Jag till och med börjar fundera på om jag inte borde ha en falk. Får man hålla rovfåglar i Sverige? Jag måste googla, tänker jag. Finns det falkenerare här i landet? Än har jag inte googlat. Däremot insett att det nog inte är så lyckat att hålla rovfågel om man har höns och kanin.

Om man bildgooglar kan man hitta fantastiska bilder på mongoliska falkenerare som jagar med örn. Se här!

Och här finns en filmtrailer från National Geographic.

Nu har jag googlat. Man får inte jaga med tam rovfågel i Sverige.


onsdag 31 januari 2018

Inte något nyårslöfte, direkt

Jag hade tre mål för januari. Jag har valt att inte publicera dem förrän i efterhand.


  • Sparsamt med Facebook. Inte fullständig avhållsamhet som förra januari.
  • Inget Candy Crush. Jag har spelat hysteriskt mycket de senaste månaderna.
  • Ingen alkohol - med reservation för oväntat besök av käraste väninnan Ulrika eller något dylikt.


Nu har januari gått. Jag har knappt varit inne på Facebook alls. Jag har kollat uppdateringar från gruppen som rör Nassens skola, bygruppen och något enstaka annat. Heja mig!

Jag har spelat Candy Crush vid några tillfällen, fem kanske. Samtliga då jag verkligen inte haft något annat att göra. När jag suttit på toa till exempel. Gånger när jag har varit sönderstressad hela dagen och inte hunnit gå på toa fast jag behövt, och magen liksom låst sig. Då måste jag verkligen få sitta en stund i lugn och ro och hinna slappna av. Jag ger mig själv godkänt på det.

Käraste väninnan Ulrika kom inte på något oväntat besök och jag har inte druckit en droppe alkohol. Heja mig!


Målen för februari skriver jag upp inombords. Så länge.

tisdag 30 januari 2018

Veckans topplista v 5 - Danmark


Temat för Veckans topplista hos Johanna är Danmark. Det känns lite pinsamt att vara så dåligt bevandrad när det gäller dansk litteratur, men jag har ändå fått ihop en lista. Jag fuskar dock lite och väljer flera titlar av ett par av författarna.



Darling Jim av Christian Mørk. Egentligen inte alls min typ av litteratur, men som jag älskade den här boken! Så sanslöst spännande. Så speciell. 

En dag kör en ung man vid namn Jim in i den lilla irländska landsortsstaden Castletownbere på en knallröd motorcykel, och livet blir sig aldrig mera likt för de tre föräldralösa systrarna Fiona, Róisín och Aiofe. Jim trollbinder dem med sina sagor, särskilt den om prinsen som förvandlas till varg och inte kan bestämma sig för om han ska älska eller döda den kvinna som försöker rädda honom. Men samtidigt börjar systrarna ana att den skicklige sagoberättaren döljer något, att det inte är en slump att unga kvinnor gått en hemsk död till mötes där Jim dragit fram.

Låter inte så hejans intressant, men jisses!



Den afrikanska farmen av Karen Blixen. I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. Det måste vara en av de mest kända inledningarna till litterärt verk. McCall Smith inspirerades av den när han inledde Damernas Detektivbyrå, minns jag att jag hörde honom berätta. Mma Ramotswe had a detective agency at the foot of Kgale Hill. Jag minns att jag blev helt kär i Denys Finch Hatton när jag såg filmen - nej, inte i Robert Redford, i rollen. Det var länge sedan jag läste boken.



En arktisk safari och andra skrönor och Grevens arv och andra arktiska skrönor av Jørn Riel.
Jag hittade dem på biblioteket för mååånga år sedan. Jag tyckte att de var vansinnigt roliga och passade på att införskaffa egna exemplar när jag sprang på dem på ett antikvariat. Skrönor är ju generellt väldigt trevligt. Riel har även skrivit mer "seriösa" böcker som även de utspelar sig på Grönland. Dem borde jag läsa.



Drottningporten av Pia Tafdrup. Även denna fann jag på biblioteket, blev förtjust och införskaffade ett eget exemplar. Jag har inte läst hela. Jag läser aldrig diktsamlingar från pärm till pärm. Jag är generellt förtjust i Tafdrups poesi - det jag har läst vill säga, det är väl inte så där jättemycket. Jag borde lägga upp den på nattduksbordet så att det blir av att jag läser en dikt då och då. (Jag, jag, jag, jag... JAG orkar inte försöka formulera om det). Man bör alltid ha lite poesi på nattduksbordet :)



Fräls oss ifrån kärleken, Kärlekens vägar och villovägar och Tone av Susanne Brøgger.
Brøgger var något av en husgud för mig i min ungdom. Kanske syns det hur sönderlästa de första två är. Creme Fraîche klämde jag också ett antal gånger. Jag är inte helt hundra på att jag skulle bli lika till mig om jag läste dem idag. Torkväder läste till och med min lille Papseluring och han gillade den. Hennes senare böcker har jag inte läst, trots att jag har både Ja!, Det pepprade suset och Kväve här i bokhyllan. Jo förresten, Linda Evangelista Olsen har jag faktiskt läst, den är av lite senare datum - om än rätt gammal nu. Jag borde faktiskt läsa dem. Och Jadekatten också.

Jag sjunger om Tone,
sorgen ska skrivas i vatten,
glädjen i sten,
fåglarna flyger i form av en fisk


måndag 29 januari 2018

Kväll


Nysnö
Koh-i-noor
Och i tvättstugan leker Amok
  med en halvdöd mus

söndag 28 januari 2018

Jour igen


Åter igen en jour då jag i min enfald trodde att jag skulle kunna sitta och jobba med mitt projekt. Det var att göra från nio till fem. Det är rehab jag är på. Patienterna ska inte vara så sjuka. De ska vara i skick att träna.

Det misstänkta utbrottet av calici var med all sannolikhet inget sådant och jag häver intagningsstoppet efter att ha kollat av med infektionsjouren. Patienten, ett multitrauma, som egentligen skulle kommit igår får nu komma. Jag ringer ortopedjouren och informerar. Skriver in patienten på eftermiddagen när han väl kommer.

En man, nyligen opererad i hjärnan, med tilltagande huvudvärk som inte viker på opioider. Jag tar kontakt med neurokirurgjouren i Uppsala. Hon är lika frågande som jag. Vi diskuterar smärtlindring. Hon tycker att jag ska göra en CT. Jag skriver en akutremiss. Tittar till honom flera gånger. Fortfarande lika ont. Han får mer Oxynorm i väntan på att kortisonet ska verka. Neurokirurgjouren ville ha en remiss. Jag skriver den. Röntgensvaret kommer. Inget konstigt.

En typ 1-diabetiker med högt blodsocker som inte reagerar på insulin, bara stiger, och lågt natrium. Vad ska vi göra? Hoppa över Glukonaken i natt och ge ett Ringer istället, så får han in sig lite mer natrium också. Ge inget extra insulin nu utan den vanliga dosen när han snart ska äta. Fortsätt kolla sockret.

En patient med öppen buk verkar inte må bra. Frusen och rödrosig. Kan jag titta på honom? Han har snabb puls och ganska lågt tryck, men verkar i övrigt må bra. Infektion på gång? Fortsätt NEWSa x4.  Det är lurigt med sepsis och man måste vara snabbt på med behandling. Kanske borde jag kolla lite prover? Jag följer parametrarna, tittar till honom flera gånger, men allt verkar ok. Jag väljer att avvakta.

En dam har fått blåsor på ryggen och under bysten. Är det bältros tro? undrar de. De visar bilder. De lyckas inte lägga in dem i journalen, har uppenbarligen ingen behörighet till kliniken han tillhör. Jag lägger in bilderna, men när jag klickar upp dem är det så dålig skärpa att jag inte ser mycket. Jag går in och undersöker damen. Blåsorna går över mittlinjen, med någon blåsa på andra sidan ryggraden.
Det borde inte zoster göra. Och de hon har under bysten sitter också över mittlinjen och dem har hon haft några dagar. Jo, det har kliat och svidit på ryggen i några dagar innan blåsorna kom och jo, blåsorna upptäcktes i natt, fanns där inte igår. Har du haft bältros förr? frågar jag damen som inte alls tror att det är bältros, Det är nog bara lite skav säger hon. Var satt det förut när du hade det då? undrar jag och damen pekar ut samma dermatom där hon nu har blåsor. Blåsorna hon har under bysten och den som sitter på "fel" sida ryggraden ser annorlunda ut än de andra. Jag måste ändå misstänka zoster. Jag sätter in Valaciclovir. Bättre att sätta in och sedan sätta ut om det inte är bältros än att inte sätta in och det visar sig vara det. Behandlingen ska in så tidigt som möjligt.

En dam med hjärtsvikt ska ha Furix men nålen går inte att använda, i så fall måste de sätta en ny. Och hon är extremt svårstucken. Hon kissar i alla fall inte på Furix. All urin kommer på natten. Ska hon ha Furix i alla fall? Sköterskan som kommer på kvällen har jobbat på ambulansen, hon kanske kan få in en nål. Jag har inte tyckt att hon ska ha Furix alls över helgen, men det är svårt att gå emot sin överläkare. Jag pratar med damen. Är det jobbigt med andningen? Jag lyssnar på lungorna. Krånglar fram kateterpåsen ur byxbenet, bara 300 ml. Tidigare har urinen varit blodig, men nu är den klar. Jag jagar runt och letar efter vätskelistan. Hur mycket hon har druckit? Jag går in i journalen och kollar vikten. Hon har gått ner fem kilo sedan hon sattes in på intravenös Furix - men första vikten är inte tagen på vår våg, det kan skilja. Jag bestämmer mig för att vi ska hoppa över eftermiddagsdosen. I morgon bitti när min överläkare kommer får hon ta ställning till om de ska sätta nål och fortsätta ge.

En man med halvsidesförlamning efter stroke behöver få ta ut rörligheten i armen. Paramedicinarna har klagat på att det inte blir gjort under helgen, att han är så stel när de kommer på måndagarna. Jag går dit och sträcker ut hans arm, långsamt långsamt, först på för- och sedan på eftermiddagen. Fullt extenderad får jag den inte, men nära nog och förhoppningsvis ska han inte vara så stel i morgon.

Jag skriver daganteckningar och signerar av provsvar och annat medan jag väntar på att blir uppringd, på röntgensvar, på nästa NEWS, på att patienten ska komma...

När jag ska gå och äta vid ett är köket låst, mina nycklar passar inte. Men varför låser man dörren till ett kök på ett låst våningsplan? Tror någon på allvar att en tjuv ska bryta sig in och medan larmet går söka igenom ett helt våningsplan för att slutligen hitta köket längst in och stjäla en 300-kronors mikrovågsugn eller vad? Jag gick ner till patientköket och snodde en banan, fil och flingor.


Jag är trött. I morgon ska jag lämna SAAB-eländet på verkstaden klockan sju. Jag får sitta kvar och jobba med projektet efter jobbet, både i morgon och på tisdag.

lördag 27 januari 2018

Topplistan vecka 4


Temat för veckans topplista hos Johanna är Förintelsen. Jag har sparat mitt inlägg till idag, Förintelsens minnesdag.

Här är mina topp 5 på temat:


Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson
Ninas resa - Lena Einhorn
Boktjuven - Markus Zusak
Pojken i randig pyjamas - John Boyne
Frågor jag fått om Förintelsen - Hedi Fried

De här tyckte jag också mycket om:


Maus - Art Spiegelman
Och i Wienerwald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink
Ett kort uppehåll på vägen mot Auschwitz - Göran Rosenberg
Högläsaren - Bernhard Schlink

De här tyckte jag däremot inte om:


A-6171 Jag överlevde Auschwitz - Ferenc Göndör
Mannen utan öde - Imre Kertész

Ibland undrar jag om jag är den enda människan i världen som inte tyckte om Mannen utan öde, men så är det i alla fall. 
Jag vill minnas att jag var rätt gripen när jag lyssnade på Jag överlevde Auschwitz - tills jag kom till epilogen. Då blev jag så förbannad på den där jäkla Göndör att den är det enda jag minns av boken överhuvudtaget. Och sonen hans tycker jag ger ett precis lika osympatiskt intryck. 

I bokhyllan står dessa och väntar på att bli lästa:


Och de här vill jag väldigt gärna läsa:


De fattiga i Łódź: Den har ju fått så bra kritik och är så omtalad - och så Augustpris på det. Skärvor av ett liv: för att Hedi Fried är så fantastisk. Utvald att leva för att jag tycker så mycket om Ninas resa och det jag läst av Stefan Einhorn och äpplet faller inte långt från trädet sägs det ju. Jerzy som har frambringat dessa barn torde ju vara en remarkabel och läsvärd person, tänker jag.

Emerich Roth och Primo Levi skulle jag också vilja läsa.


Man kan tycka att vi skulle lära oss av historien, men vi gör visst aldrig det, vi människor. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet som människor i Europa att läsa om förintelsen, att vi borde ha ett förintelsekanon. I synnerhet i dessa tider av faktaresistens, oförmåga till källkritiskt tänkande, islamofobi och invandrarfientlighet. För även om vi nu inte verkar lära oss av historien, så kommer vi i alla fall inte lära oss bättre om vittnenas ord tystnar och glöms bort.

Och medan jag googlar på ämnet så ploppar Nordfronts fula tryne ideligen fram: Den patologiska förintelsebluffaren, judisk makt-veteranen, och anti-vita aktivisten, Emerich Roth...

Skäms Nordfront, allesammans, bara SKÄMS! Jag kan inte i ord beskriva hur mycket ni äcklar mig.

Av mig får Emerich Roth ett 💖


P. S. Bildgoogla på 'Emerich Roth' och gissa tre gånger vilken av alla bilder av Roth som Nordfront valt att illustrera sin text!

fredag 26 januari 2018

Kvällstankar


Idag har jag knut. En sådan "riktig", uppsatt med hårnålar. Det måste vara 25 år sedan sist.

Min farmor hade, så länge hon levde, en fläta som nådde ner till midjan, tunnare för vart år, som hon snirklade till en knut och fäste med hårnålar.

Mitt hår når nu också ner till midjan, vilket kanske låter tjusigt, men det är ytterligt misskött - jag har inte toppat det sedan i början av maj - och inte särskilt tjockt, så det ser inte mycket ut för världen. Min knut är inte snodd av en fläta utan bara tvinnat. Jag är förvånad över att jag lyckades få till den och att den hållit hela dagen.

I natt sov jag två timmar. Jag hade bestämt mig för att bara ta rätt på det nya kylskåpet - som nu är inforslat i köket - men inte ett endaste dugg mer när jag kom hem från jobbet. Bara sätta mig i fåtöljen med en stor balja te och inte göra ett smack. Men jag har inte ens tagit rätt på kylskåpet.

Jag har tänt ljus i hela vardagsrummet, krupit i mjuka kläder och satt på mig L'air du Desert Marocain. En av mina absoluta favoritparfymer som jag sällan bär vintertid men plötsligt längtade efter.

Jag funderar på om jag skulle starta en parallell blogg bara för böcker och bokrelaterade inlägg, nu när det blivit så mycket. Men jag är rädd att jag tappar mitt läsande (lyssnande) igen och vad spelar det då för roll? Hur sönderstressad kommer jag att bli på vårdcentralen? Kommer jag ha någon tid och ork att skriva överhuvudtaget? Och skulle jag ens kunna kalla det bokblogg när jag inte recenserar böckerna jag läser, bara nämner dem och inte mycket mer?

Satan vad jag har ont i halsen! Kan det då aldrig ge sig?


När man bor på landet...


... händer det stundomvis att man hittar en tupp i soffan.


torsdag 25 januari 2018

Det spricker upp - tror jag

Det börjar lätta en smula - vågar jag ens säga det? Visserligen är jag fortfarande fruktansvärt trött och det halsonda är inne på tredje veckan nu, men i övrigt så. Katterna verkar ha lugnat ner sig en aning efter att ha kissat ner våra sängar, rakt igenom allt, fem gånger under helgen och såren läker fint utan varken krage eller kroppsstrumpa på. Amok har jag börjat släppa ut.

Början på veckan var dock lika hopplös som förra. Nassen väckte mig fem på morgonen i måndags och hade kissat ner sin säng. Ingenting hon brukar göra. Sedan ringde inte min klocka på morgonen så jag försov mig ordentligt, var tvungen att skjutsa killarna till skolan eftersom skolbussen redan gått och kom inte till jobbet förrän halv tio. Naturligtvis hade jag lyckats sätta i motorvärmarsladden utan att notera att det stod en kasse med tomkassar ovanpå kupévärmaren, så nu har den bränt och jag får sätta mig i en iskall bil om mornarna - typ det värsta jag vet.

Det för länge sedan beställda kylskåpet som av någon anledning skickades till Uppsala och fastnade där i tio dagar är nu på ingång. Jag beställde det så att det skulle komma när jag var hemma och sjuk. Jag kan ju inte vara borta från jobbet en hel jäkla dag för att kvittera ett kylskåp, vilket tar typ en minut. Efter mycken myda och svärt bestor har jag nu lyckats leja en granne till att springa ner hit och ta emot det när det kommer i morgon. Det är en äldre man som bott hela sitt liv i byn. De äldre "infödingarna" här i byn är det inga problem med. Det är de medelålders som aldrig bott utanför Dalarna som är det stora problemet - inskränkta jävla typer - samt ett par stycken med uppenbara personlighetsstörningar. Nå ja, jag har svurit nog över denna förhatliga by i tidigare inlägg.

Jag har bokat tid för att fixa parkeringsljusen nästa vecka och ytterligare en tid för ombesiktning och när det är avklarat ska jag ställa av SAAB-eländet. Det borde jag ha gjort för ett år sedan. Det blir surt att kliva upp en timma tidigare två dagar nästa vecka, jag som inte ens fungerar den tid jag brukar gå upp, men det ska bli skönt att få det avklarat.

Nästa vecka, 1:a februari, börjar jag som internstafett på vårdcentral och ska vara kvar där i drygt fyra månader innan jag återvänder till geriatriken. Jag är rätt nervös. Rädd för att inte göra rätt för mig, att inte duga när jag nu får så satans bra betalt. Jag är så utpräglat geriatrisk lagd, med vana att se helheten och att ha tid på mig. På vårdcentralen måste jag anskaffa tunnelseende och jobba snabbt. Dessutom kan jag inte allmänmedicin, som är typ världens svåraste specialitet. Jag har kollat lite i min tidbok vad de har bokat in. Ett boende ska jag sköta och en hel del äldre och årskontroller hypertoni var det, men också ett antal yngre med magproblem. I princip samtliga med utländska namn. Gah! Hur var det nu med de där hereditära sjukdomarna som är vanliga i vissa delar av världen och som bland annat ger buksmärta? Och är de flyktingar? Vad har de i bagaget då? Vilka trauman?Psykosomatiskt? PTSD? Ni ser, jag börjar tänka brett direkt, innan jag ens sett patienten. Jag får helt enkelt sätta mig och läsa på lite dagen innan jag får patienterna - hur jag nu ska hinna det. Men kom ihåg Scylla, det vanliga är det vanliga! Även hos flyktingar från Mellanöstern. Om de nu ens är flyktingar.

tisdag 23 januari 2018

Stanna hos mig


Yejide träffade sin man på universitetet och de har varit gifta i fyra år. De har ett fint äktenskap, allt som egentligen saknas i deras liv är ett barn. Yejide ber om ett mirakel, hon träffar läkare, hon går motvilligt på en krävande ceremoniell pilgrimsfärd. Men inget händer.

Släkten är bestämd, kräver ett barn och insisterar på att hennes man ska ta en till fru. Yejide känner sig förtvivlad. Hennes make försöker blidka Yejide såväl som släkten. Men det är en omöjlig situation som kommer att leda till svartsjuka, svek och förtvivlan.

Relationsromaner - för det kan man väl ändå kalla denna - är ju verkligen inte min grej, lika lite som kärleksromaner. Sannolikt hade jag aldrig kommit på tanken att läsa den om den inte varit utomeuropeisk-utomanglosaxisk. Att den är sprungen ur en kultur så olik vår var det som lockade mig. Och jag tycker att den var himla bra.

Och med denna har jag betat av den första boken i läsutmaningen 3x3 2018.


söndag 21 januari 2018

Ringaren i Notre Dame


En vacker söndagsmorgon hade någon lagt en varelse på bänken utanför kyrkan. Där brukade man lägga hittebarn för att de skulle bli omhändertagna av fattigvården. Det som nu låg där hade lockat en samling nyfikna till sig. Och anledningen var att det inte var något nyfött barn utan ett missfoster — en mycket kantig och orolig sak, inlindad i en linnesäck. Det hade ett vanskapt huvud, en skog av rött hår, ett öga, en mun som skrek och tänder som såg ut att vilja bitas. - Man kan ju bara se ena ögat. Det andra är täckt av en vårta, sade en i skocken. - Säkert ett djävulsägg som varslar om olyckor, sa en annan. - Vore bättre om man brände upp det, utbrast en tredje. Sedan några minuter hade en ung präst stått och lyssnat till pratet. Utan ett ord sköt han undan dem som stod framför honom - Jag adopterar detta barn, sade han och svepte in det i sin rock och försvann in i kyrkan.

Boken gavs ut hela 62 år före Drottning Gåsfot, men är oändligt mer lättillgänglig. Jag trodde att jag visste hur den slutade men så var visst inte fallet. Likväl tyckte jag att jag kände igen slutet när jag väl hörde det. Kanske finns sluttemat i fler böcker? Jag har inte sett den tecknade filmen men undrar lite hur de har fått till det där. Knappast som i boken i alla fall.

Rätt hemsk, egentligen, men jag gillade den.

Illustration från första utgåvan

Och nu har jag läst två böcker i läsutmaningen Månadens språk och första klassikern i 6 klassiker på 6 månader. Och om det anses fuskigt att klämma två utmaningar med en bok, så får jag väl sätta Drottning Gåsfot på 'Månadens språk' och denna på '6 klassiker på 6 månader'.

lördag 20 januari 2018

Inte så hejans kul vecka det här alltså

På väg från jobbet till parkeringen

Det har varit en tuff vecka. I måndags skjutsade jag Draken till träningen och var inte hemma förrän halv nio och då skulle jag ta hand om djuren och förbereda för att lämna småkatterna på djursjukhuset för kastrering.

Sedan tisdagens vedermödor som jag skrev om här.

På onsdagen fick jag åka tillbaka till djursjukhuset och köpa en kroppsstrumpa till Mei-lin, eftersom det inte funkade med kragen. När jag kom hem vid sextiden var jag dödligt trött och bara orkade inte göra något vettigt.

På torsdagen skulle jag lämna bilen på besiktning redan sju på morgonen. Båda katterna lyckades smita ut och jag sprang runt här i halvmeterdjup snö och jagade katter, sönderstressad, och kom naturligtvis för sent. De tog mig ändå men bilen gick inte igenom. Mitt fel. Något så banalt som parkeringsljusen, som jag fått tillsägelse om redan förra året, men glömt bort. Så nu åker jag alltså på ombesiktning. Och måste byta lampor. Tydligen är det helt hopplöst att göra själv på den bilen, så jag måste fixa tid på verkstad. Suck!

Efter jobbet åkte jag raka vägen till Lassepappan för att hämta Draken och köra på veckans andra ju-jutsuträning. När jag kom hem vid nio var det bara att sätta igång med skottningen - som jag borde ha fixat redan på onsdagskvällen. Jag höll på till strax före tolv - igen. Sedan var jag tvungen att röja undan det allra värsta här för eftersom jag skulle få ungarna på fredagen samt duscha. Jag kom i säng halv fyra på morgonen. Och skulle upp klockan sex igen.

Och igår, slutligen, var jag tvungen att storhandla. Först granngården där jag köpte solrosfrön, jordnötter, talgbollar och hampfrön och sedan Willys för att inhandla veckans mat. Eftersom jag bara sovit tre timmar under natten kändes det inte så lockande att ställa sig och laga mat när jag kom hem vid sju, utan jag åkte och handlade thai. Ungarna blev lyckliga.

Då jag hade nattat Nassen och satte mig i min fåtölj för att slappna av en stund innan jag gick och lade mig kom Trollet ner för trappan. Mamma, någon av katterna har kissat i min säng! Bara att resa sig och trava upp för att bädda rent. Ut med lakan och täcke, bort med madrassöverdrag, ställa undan madrassen för senare åtgärd, ta fram ny madrass och nytt täcke och så bädda rent. Suck igen!

Och i morse, vid sjutiden, när jag varit uppe och kissat och krupit ner hos Nassen igen (hon brukar få ligga kvar i min säng på fredagsnätterna när hon kommer, för det är så gosigt att ha henne här igen; men jag sover rätt dåligt, så det får bara bli en natt) kände jag att en katt hoppade upp bredvid mig i sängen. Jag klappade lite på huvudet på den, bakom ryggen så att säga, och började ana oråd när den - jag uppfattade det som Amok - inte började spinna. Och mycket riktigt, kattfan hade hoppat upp och satt sig att kissa!!! Jag slet bort täcket för att förhindra att det rann igenom ner på lakanet, men naturligtvis hann jag inte. Det hade kommit både på lakan och madrasskydd. Det var bara att väcka Nassen och bädda rent hela sängen. Alltså, jag blir galen! Jag vet inte om det är kastreringen som gjort Amok lite knäpp. Men faktum är att jag haft problem med i stort alla katterna, mer eller mindre. De stammar alla från min vackra Nikita, en kvartsabessinier, som tyvärr blev överkörd innan vi ens haft henne ett år och när hennes ungar, Takita och Neko, bara var åtta veckor. Hon sprang och kissade lite här och där och jag försökte med allt, inklusive stor undersökning hos veterinär, innan hon plötsligt slutade efter några månader och sedan var det inga problem.

Men nu är det helg. Jag har fått sova ut någorlunda och även om jag har mycket att göra så behöver jag inte stressa och jag kan sätta mig lite då och då och läsa. Jag har tvättat, tvättat och tvättat efter kattskrällets framfart, städat hönshuset, varit borta till grannen och hämtat hö till kaninen och skottat en gång fram till förrådet. Draken och Nasse har varit snälla och skottat fram till verandan och till ladugården (inga kor där, nej, men en trappa upp till ett isolerat förråd där jag förvarar kartongerna med jul- och adventspryla) Tidigare i veckan har jag bara orkat skotta gångar fram till hönshuset, kaninen, från carporten fram till förstukvisten samt ytan framför carporten, så att jag kunde ta mig ut med bilen. Det har snöat en halvmeter under veckan och vinden har blåst upp drivor som är meterhöga och först i natt kom plogbilen för andra gången. Gissa hur vägarna här i byn har sett ut!

Slutsatser:

  • Inte en vinter till utan snöslunga.Nästa gång jag byter bil ska jag ha en fyrhjulsdriven.


  • Jag ska köpa madrasskydd till ungarnas sängar. Finns det något värre än att dra av och på madrassöverdrag?


  • Det fungerar inte med krage på nyopererade katter. Har aldrig någonsin gjort. Således har jag införskaffat kroppsstrumpor i två storlekar. Heja mig!


  • Jag måste få mer ordning på mig. Varför i h-e fixade jag inte de där glödlamporna till parkeringsljuset i fjol? Hur kunde jag bara glömma bort det? Jag måste finna en strategi för att komma ihåg dylikt. (Och SAAB-eländet ska ställas av, så fort den är ombesiktigad. Äntligen!)




  •