lördag 20 januari 2018

Inte så hejans kul vecka det här alltså

På väg från jobbet till parkeringen

Det har varit en tuff vecka. I måndags skjutsade jag Draken till träningen och var inte hemma förrän halv nio och då skulle jag ta hand om djuren och förbereda för att lämna småkatterna på djursjukhuset för kastrering.

Sedan tisdagens vedermödor som jag skrev om här.

På onsdagen fick jag åka tillbaka till djursjukhuset och köpa en kroppsstrumpa till Mei-lin, eftersom det inte funkade med kragen. När jag kom hem vid sextiden var jag dödligt trött och bara orkade inte göra något vettigt.

På torsdagen skulle jag lämna bilen på besiktning redan sju på morgonen. Båda katterna lyckades smita ut och jag sprang runt här i halvmeterdjup snö och jagade katter, sönderstressad, och kom naturligtvis för sent. De tog mig ändå men bilen gick inte igenom. Mitt fel. Något så banalt som parkeringsljusen, som jag fått tillsägelse om redan förra året, men glömt bort. Så nu åker jag alltså på ombesiktning. Och måste byta lampor. Tydligen är det helt hopplöst att göra själv på den bilen, så jag måste fixa tid på verkstad. Suck!

Efter jobbet åkte jag raka vägen till Lassepappan för att hämta Draken och köra på veckans andra ju-jutsuträning. När jag kom hem vid nio var det bara att sätta igång med skottningen - som jag borde ha fixat redan på onsdagskvällen. Jag höll på till strax före tolv - igen. Sedan var jag tvungen att röja undan det allra värsta här för eftersom jag skulle få ungarna på fredagen samt duscha. Jag kom i säng halv fyra på morgonen. Och skulle upp klockan sex igen.

Och igår, slutligen, var jag tvungen att storhandla. Först granngården där jag köpte solrosfrön, jordnötter, talgbollar och hampfrön och sedan Willys för att inhandla veckans mat. Eftersom jag bara sovit tre timmar under natten kändes det inte så lockande att ställa sig och laga mat när jag kom hem vid sju, utan jag åkte och handlade thai. Ungarna blev lyckliga.

Då jag hade nattat Nassen och satte mig i min fåtölj för att slappna av en stund innan jag gick och lade mig kom Trollet ner för trappan. Mamma, någon av katterna har kissat i min säng! Bara att resa sig och trava upp för att bädda rent. Ut med lakan och täcke, bort med madrassöverdrag, ställa undan madrassen för senare åtgärd, ta fram ny madrass och nytt täcke och så bädda rent. Suck igen!

Och i morse, vid sjutiden, när jag varit uppe och kissat och krupit ner hos Nassen igen (hon brukar få ligga kvar i min säng på fredagsnätterna när hon kommer, för det är så gosigt att ha henne här igen; men jag sover rätt dåligt, så det får bara bli en natt) kände jag att en katt hoppade upp bredvid mig i sängen. Jag klappade lite på huvudet på den, bakom ryggen så att säga, och började ana oråd när den - jag uppfattade det som Amok - inte började spinna. Och mycket riktigt, kattfan hade hoppat upp och satt sig att kissa!!! Jag slet bort täcket för att förhindra att det rann igenom ner på lakanet, men naturligtvis hann jag inte. Det hade kommit både på lakan och madrasskydd. Det var bara att väcka Nassen och bädda rent hela sängen. Alltså, jag blir galen! Jag vet inte om det är kastreringen som gjort Amok lite knäpp. Men faktum är att jag haft problem med i stort alla katterna, mer eller mindre. De stammar alla från min vackra Nikita, en kvartsabessinier, som tyvärr blev överkörd innan vi ens haft henne ett år och när hennes ungar, Takita och Neko, bara var åtta veckor. Hon sprang och kissade lite här och där och jag försökte med allt, inklusive stor undersökning hos veterinär, innan hon plötsligt slutade efter några månader och sedan var det inga problem.

Men nu är det helg. Jag har fått sova ut någorlunda och även om jag har mycket att göra så behöver jag inte stressa och jag kan sätta mig lite då och då och läsa. Jag har tvättat, tvättat och tvättat efter kattskrällets framfart, städat hönshuset, varit borta till grannen och hämtat hö till kaninen och skottat en gång fram till förrådet. Draken och Nasse har varit snälla och skottat fram till verandan och till ladugården (inga kor där, nej, men en trappa upp till ett isolerat förråd där jag förvarar kartongerna med jul- och adventspryla) Tidigare i veckan har jag bara orkat skotta gångar fram till hönshuset, kaninen, från carporten fram till förstukvisten samt ytan framför carporten, så att jag kunde ta mig ut med bilen. Det har snöat en halvmeter under veckan och vinden har blåst upp drivor som är meterhöga och först i natt kom plogbilen för andra gången. Gissa hur vägarna här i byn har sett ut!

Slutsatser:

  • Inte en vinter till utan snöslunga.Nästa gång jag byter bil ska jag ha en fyrhjulsdriven.


  • Jag ska köpa madrasskydd till ungarnas sängar. Finns det något värre än att dra av och på madrassöverdrag?


  • Det fungerar inte med krage på nyopererade katter. Har aldrig någonsin gjort. Således har jag införskaffat kroppsstrumpor i två storlekar. Heja mig!


  • Jag måste få mer ordning på mig. Varför i h-e fixade jag inte de där glödlamporna till parkeringsljuset i fjol? Hur kunde jag bara glömma bort det? Jag måste finna en strategi för att komma ihåg dylikt. (Och SAAB-eländet ska ställas av, så fort den är ombesiktigad. Äntligen!)




  • Drottning Gåsfot


    I 1700-talets Paris arbetar huvudpersonen Jacques som stekvändare i sin fars stekstuga Drottning Gåsfot. När stekstugan en dag får besök av abbé Coignard får Jacques ett erbjudande: mot fri mat ska abbén undervisa honom i latin, grekiska och kristendom. Det visar sig att den försupne abbén har minst sagt okonventionella föreställningar om vad ett kristet leverne innebär. Tillsammans stöter de på en mängd bisarra figurer, alla med sina egna säregna idéer om samhället, livet och historien. 

    Vimsiga jag uppfattade det som att boken var skriven på 1700-talet, men så är ju inte fallet. Den kom ut 1893. Jag hade dessutom lyckats förtränga att Anatole France är nobelpristagare, 1921 fick han priset.

    Jo, den var för all del rätt kul. Men det största värdet för mig när jag läser äldre klassiker är nog ändå detta med att ta del av något som skrivits för hundra år sedan eller mer. Jag kan nästan känna mig lite andäktig.

    Inläsningen gillade jag däremot inte. Och jag blir - som bekant - jäkligt irriterad när ord uttalas helt fel. Går man inte igenom sådant före inläsningen? Och jag förstår att det är lätt att läsa 'hän-ger sig åt' som 'hänger sig åt' av bara farten - jag läser ju för mina barn nästan dagligen, så nog vet jag hur det är - men kan man inte gå in och redigera i efterhand?

    Och med denna har jag klarat av första boken i utmaningen Månadens språk som alltså är franska (i e böcker ursprungligen utgivna på).

    Dessutom har jag prickat in kategorierna 'nobelpristagare' och 'klassiker', varav jag faktiskt är uppe i fem redan av den senare. En klar förbättring sedan i fjol då jag bara lyckades klämma en på hela året, ha ha!

    onsdag 17 januari 2018

    Veckans topplista; vecka 3

    Man hittar mycket roligt när man fnattar runt bland bokbloggar. Jag blev nog lite förskräckt när jag först började träffa på Veckans topplista: Herregud! Är det verkligen så många som hinner läsa så många böcker på en vecka att de bland dessa kan utse fem favoriter? Och i förskräckelsen kastade jag bara ett snabbt öga på inläggen och förstod aldrig vad det egentligen handlade om. Nu har jag emellertid uppdaterat mig en smula och det var naturligtvis inte så att det sitter människor i var och varannan bloggstuga som läser 25 böcker per vecka. I stället är det så att man varje vecka ska välja fem böcker på ett specifikt tema. Idén kommer uppenbarligen från Johannas deckarhörna, och varje veckas tema kan man utläsa här.

    För vecka 3 gäller Vinterkänsla (t ex omslag eller i bokens handling). Och eftersom jag för tillfället är helt besatt av böcker så tänker jag hänga på även detta och gör härmed min debut.


    Jag tycker väldigt mycket om alla dessa fem.

    Snö av Maxence Fermine
    1800-talets Japan. 17-årige Yuko är en poet med stark fascination för snö. Han anställs vid kejsarens hov men får först gå i lära hos mästaren Soseki. Männen finner varandra och Yuko hjälper Soseki att få återförenas med sin älskade, den vackra lindanserskan Snö, och lär själv känna hennes dotter Vårsnöflinga... Jag skrev om den här.

    Flickan med glasfötter av Ali Shaw 
    Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Hauda’s Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas...  Jag skrev om den här.

    Snöns rike av Yasunari Kawabata
    Till en turistort med heta källor på den snörika ön Honshu - ett paradis för njutningslystna rika - kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen, en estet ut i fingertopparna, som tillfullo förmår uppskatta två fjärilars lek över fälten, men vars trötta hjärta inte orkar omfatta en passion. I honom förälskar sig den unga geishan Komako. Deras förbindelse är dödsdömd från början, men i det längsta vägrar Komako, hängiven och förtvivlad, att inse detta. 
    Det är nu väldigt länge sedan jag läste Snöns rike, men då jag gjorde det älskade jag den och jag läste - och älskade - allt jag lyckades finna av Kawabata. Jag kan inte påstå att jag blir jättesugen när jag nu läser baksidestexten. Men en dag ska jag sätta mig ner och läsa om alla mina Kawabata. (De är visst bara tre, upptäckte jag nu när jag kollade här)

    Vid lärkvatten av Maria Tapaninen
    Vid en grumlig sjö, i en ålderdomlig by i Karelen bor de sju systrarna. De lever i symbios med naturen och umgås med döda själar och kvarblivna ryssar i en kollektiv och drömlik värld.
    Jag skrev om den här.

    Trollvinter av Tove Jansson
    Det är vinter i Mumindalen. Hela muminfamiljen har gått i ide för att sova tills våren kommer igen, precis som alla mumintroll har gjort i eviga tider. Men plötsligt händer något oväntat - Mumintrollet vaknar upp och kan inte somna om. Han är det första troll som någonsin har fått uppleva den främmande, iskalla värld som kallas vinter. 
    Typ världens bästa bok eller nått. I många, många år plockade jag fram den varje år när snön kom och läste. Och jag har lyssnat på den många gånger också. Finns inläst både av Birgitta Ulfsson och Mark Levengood. Det är något visst med att få med finlandssvenskan. Draken och Trollet gillar den också. Draken bad mig låna den åt honom strax före jul så att han skulle få lyssna igen.

    Genomgående: magin, det poetiska, det estetiska; snö och frost.

    tisdag 16 januari 2018

    Jag tror jag blir galen!

    I morse lämnade jag in de två yngsta katterna på djursjukhuset för kastrering, vaccinering och chipmärkning. Jag kom sent iväg från jobbet och först vid halv sex var jag framme för att hämta dem. Jag fick vänta en halvtimma innan jag fick komma in. Och så instruktioner: kragar förstås, inte gå ut, hålla sig lugna, inte springa runt i trappor och så och göra häftiga rörelser osv.

    Det har snöat förskräckligt idag och blåst en massa så det är höga vallar både här och där och väglaget är uselt. Jag körde hemåt, i 80 på motorvägen. Ganska snart märkte jag att Amok blev alldeles tossig där bak i buren. Jag försökte nå bak med armen för att sticka in ett finger och gnussa lite på honom så att han skulle lugna ner sig. Det gjorde han inte. Det var full kalabalik där bak. Och plötsligt började det osa. Det rådde liksom inget tvivel om att kattskrället hade bajsat. Och herre min je vad det stank. Efter att ha puttrat i 60 på lillvägen hem mot byn kom jag äntligen fram. Naturligtvis var det inte plogat i byn. Bilen tvärdog när jag skulle över snövallen in. Tack och lov lyckades jag ta mig över när jag startade igen, jag trodde att jag bara skulle slira där jag stod mitt i härligheten. In i carporten kom jag emellertid inte, utan fick ställa mig på trekvart och rusa in med katterna.

    Mei-lin släppte jag ut och Amok bar jag i buren in i duschen. Han hade både kissat och bajsat, trampat runt i det hela och dessutom fått av sig kragen och kletat ner hela den och bandet också. Jag hade missat att stänga dörren helt, så han lyckades putta upp den och smita ut medan jag försökte spola ner bajset för att få bort den värsta lukten. Jag fick fatt på honom rätt snart, men innan dess hade han kladdat bajs på halva hallgolvet också. Med mycken möda och fara för mitt liv - nå ja - lyckades jag få kattskrället rent.

    När jag kom ut hade Mei-lin lyckats få av sig kragen och smitit in i hålet under köksskåpen - som jag naturligtvis glömt bort och inte tänkt på att sätta för. Jag har letat igenom hela huset uppifrån och ner, krupit och krälat, lyft och kikat bakom, under och i, och krageländet är borta. Men alltså, hur kan en hel kattkrage bara försvinna? Hon kan ju inte gärna fått med sig den in i hålet och tagit av den där. Jag letade igenom skrubben under trappan där jag trodde att jag hade en gammal hängande efter tidigare kastrering och allt vad nu katterna råkat ut för, men icke.

    Jag slängde den nedbajsade handduken och alla de jag använt för att torka Amok i tvättmaskinen och torkade golvet i hall och på toan. Tre gånger. Sedan sanerade jag kattburen så att det inte skulle lukta så förbaskat.

    Jag gav katterna mat och det lockade fram Mei-lin så att jag kunde blockera hålet. Sedan ställde jag mig och sanerade Amoks krage och fick efter mycket om och men på den på en hysterisk Mei-lin. Det känns viktigare att hon har en, hon har ju hål rakt in, så att säga.

    Under tiden gjorde Amok skäl för sitt namn och for som ett torrt skinn upp och ner för trappan och busade med allt han kom åt, tessade på Mei-lins krage så att hon blev sönderstressad samt jagade sin arma moder Takita så att hon morrade ilsket åt honom.

    Och här sitter jag - jag var bara tvungen att få i mig en macka och lite te - och har just konstaterat att Mei-lin har fått av sig kragen igen. Det tog typ fyra minuter.

    Klockan är tjugo i nio och jag måste ut och skotta. Inte bara alla gångar, så att jag tar mig fram, utan även det insnöade SAAB-eländet så att jag kommer åt att sätta batteriet på laddning och kan få ut den när den ska på besiktning på torsdag bittida.

    Amok håller på och river övervåningen - låter det som. Där gick något ikull! Fan! Vad? Det är ingen idé att sätta på Mei-lin kragen, jag kan inte dra åt hårdare än jag gjorde, då stryps hon. Hur fan ska det här gå?


    måndag 15 januari 2018

    Läsutmaning: 6 klassiker på 6 månader

    Vargnatt utmanar sig själv att läsa sex klassiker på sex månader. Och eftersom jag inte är riktigt klock i skalen så hänger jag på. Jag är i gott sällskap har jag sett när jag googlat runt. Ja, när det gäller att anta utmaningen då. De andra är sannolikt hur klocka som helst. Hur som helst så sammanfaller denna utmaning fint med ett ännu inte outat läsprojekt jag har snickrat på här i min fåtölj under helgen istället för att göra det jag borde gjort.

    Så här ser min lista ut:
    • Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
    • Onkel Toms stuga - Harriet Beecher Stowe
    • Pickwickklubbens efterlämnade papper - Charles Dickens
    • Övertalning - Jane Austen
    • 1984 - George Orwell
    • Skriet från vildmarken - Jack London
    Jo, alla finns på Storytel, annars hade jag aldrig kunnat ge mig på det. 

    Och eftersom alla goda ting inte alls är tre, så vet man inte vad som händer framöver, ho ho!


    söndag 14 januari 2018

    När Scylla har lust att ge sig själv smisk


    Äsch! Inte ett smack har jag fått gjort i helgen. Jag hade planerat att jobba med mitt projekt, promenera, åka skidor, röja undan julen, städa, koka linssoppa - både på gröna och röda - ringa mamma och pappa, skriva brev till faster, sätta en surdeg med mera. Istället har jag lyssnat på böcker, skrivit och drömt om och planerat för alla böcker jag ska läsa under 2018. Ack, jag är en förtappad varelse!

    Hela huset är ett kaos av julgrejer som ännu inte är nedplockade i sina lådor - bara en med julgranspyntet (till den ena granen, vill säga) är klar och står i hallen. En avbarrad gran med avklippta grenar står uppe i allrummet. Den andra står ute på förstukvisten. Jag har inte rört på mig på hela helgen: ingen promenad, inga skidor, ingen yoga, ingen qigong, ingen tai chi. Och ingen meditation. Arrgghhhh, jag blir galen på mig själv! Rätt åt mig att jag är stel som en pinne, har ont i ryggen och flåsar som en blåsbälg när jag går upp för de tre trapporna till min exp på jobbet!

    Det måste bli ändring på detta. Måste!



    Läsutmaning: 3 x 3 under 2018

    Naturligtvis borde jag veta bättre. Jag vet inte bättre. Jag är oförbätterlig. Det är ju det där med listor, med glädjen i att bocka av, kryssa i. Gjort! Jag är duktig! Duktiga Scylla! Ugglan & Boken har trenne läsutmaningar för 2018. Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig ifrån den där tredje. Här är - mot bättre vetande - den andra: Läs tre teman med tre böcker i varje, alltså 3 x 3 under 2018. Nedan ser du mina teman. Fem av böckerna ligger här hemma och väntar. Fyra står på kö i Storytelbokhyllan. Åtminstone en av böckerna i hyllan skulle gå att lyssna på via Storytel, om det blir alltför svårt med läsandet.

    3 Chimamanda Ngozie Adichie
    Half of a Yellow Sun
    Alla borde vara feminister
    Brev till en nybliven förälder

    3 nigerianska (utöver Adichie)
    Stanna hos mig - Ayòbámi Adébáyò
    Fiskarmännen - Chigozie Obioma
    Nattens sång - Chris Abani

    3 böcker min 92-åriga faster rekommenderat och lånat mig
    The Group - Mary McCarthy
    The Ballad of the Sad Café - Carson McCullers
    Pentimento - Lillian Hellman

    Dålig koll som jag har på Afrika och dess litteratur så var det inte förrän jag började googla på dessa författare som jag insåg att de alla är nigerianer, liksom även Chinua Achebe. Många stora författare från detta land, alltså. Mitt ursprungliga tema var 3 afrikanska. Nu har jag ändrat det. Nästa steg får bli att utforska fler afrikanska författare, från andra länder, och försöka få lite geografisk fason på sig. Och så måste jag läsa på lite om Nigeria, rent allmänt, också.

    Och lite nöjd är jag när jag, så här i efterhand, noterar att sju av nio titlar har kvinnlig författare, fem olika.


    Häng på vettja!

    Stäppvargen


    Jag känner mig faktiskt rätt kluven och vet inte riktigt vad jag tyckte om Stäppvargen. Mestadels gillade jag den inte, men så ibland tyckte jag att den var riktigt angenäm.

    Harry Haller är en medelålders, ekonomiskt oberoende enstöring, en melankoliker utanför den mänskliga gemenskapen. Missnöjd med sig själv och sin omvärld grubblar han fåfängt över sin situation tills han får 'Traktat om Stäppvargen' i händerna. Denna mystiska lilla skrift innehåller nyckeln till hans egen personlighet: han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och traditioner.

    Jag tyckte bättre om Siddhartha, men även i den fanns något som gnagde, något jag inte kan sätta fingret på, men som finns i Stäppvargen också. Är det Hesse som gnager?

    Jag undrar lite över initialerna, HH. Harry Haller och Herman Hesse. Och Hermine/Herman, som bär författarens namn. Är det Hesse själv som är Haller? Eller både Haller och Hermine? Och jag kan inte låta bli att tänka på Ekelöf:

    En värld är varje människa, befolkad
    av blinda varelser i dunkelt uppror
    mot jaget konungen som härskar över dem.
    I varje själ är tusen själar fångna,
    i varje värld är tusen världar dolda
    och dessa blinda, dessa undre världar
    är verkliga och levande, fast ofullgångna,
    så sant som jag är verklig. 

    Vem var först? Jag googlar. Det var Hesse.

    Det är lätt för mig att tycka om Hesse för hans ställningstagande mot kriget - åtminstone som det uttrycks i boken; det måste ju för all del inte vara hans egen åsikt. Och så kom 2:a världskriget, som Hesse på sätt och vis förutspådde.

    Kvinnosynen kan man ju säga en hel del om. Å andra sidan, var det inte den för tiden allmänt rådande? Och emellanåt kommer textrader som får en att hoppa en halvmeter upp i luften: Inte ens den primitiva negern... och När han begagnar denna negermässiga vargmetod... Eh... negermässig!?! Ja, det var en annan tid, men kan man ursäkta allt med det? Melville var också av en annan tid, och han skriver också om negrer (vill jag minnas) och den svarte vilden. Men han skriver ävenledes om den vite vilden, och jag kan inte se något som helst nedsättande när han skriver om svarta - eller om indianer heller för den delen. Det är lätt att studsa till när man läser neger, men det var ju faktiskt den gängse benämningen under lång tid och det behöver inte ligga något nedsättande i ordet i äldre litteratur. Men hos Hesse är fallet definitivt så. Han inte bara använder ordet, som sådant, utan sätter det i en uttalat nedsättande kontext. Kan det bero på att Hesse, som europé, aldrig träffat en svart människa och fått en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, medan Melville, som amerikan har gjort det, och dessutom är synnerligen berest och har träffat många andra folkgrupper? Uttrycker inte Blixen i början av Den afrikanska farmen en ganska nedlåtande syn på svarta, som med tiden, allteftersom hon vistas i landet, luckras upp och sedan försvinner? Eller minns jag fel? Kan man sätta sig till doms över en människa, som aldrig träffat en svart person, men som hört av tidens vetenskapsmän att svarta människor är av en primitiv och outvecklad människoras och tror på det? Vad är det jag tror på, som dagens vetenskapsmän hävdar vara sanningen, men som i själva verket inte är det? Nå ja, nu var det ju Stäppvargen det skulle handla om.

    Och om Stäppvargen tyckte jag... Nä, jag vet faktiskt inte!

    Men borde det inte gå att göra något jäkligt kul, bra mycket roligare, av Magisk teater, endast för förryckta - om man kan skriva?

    Recension i Skånska Dagbladet

    (Horace Engdal, ho ho!)

    Recension av Bokfetischist


    lördag 13 januari 2018

    Läsutmaning under 2018: Månadens språk

    Jag borde inte göra det här. Jag vet ju hur det brukar gå med mina läsplaner och hade i år tänkt att hålla käft om dem. Men, men...

    Hos Ugglan & Boken hittade jag bokutmaningen Månadens språk. Under året ska jag, respektive månad, läsa minst en bok som ursprungligen gavs ut på följande språk:

    Januari: franska
      Drottning Gåsfot - Anatole France
      Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
    Februari: japanska
    Mars: polska
    April: portugisiska
    Maj: turkiska
    Juni: italienska
    Juli: afrikaans
    Augusti: vietnamesiska
    September: tyska
    Oktober: spanska
    November: arabiska
    December: ryska

    Jag känner mig en smula orolig över afrikaans och portugisiska. Främst för att jag inte vet någon enda som skriver på afrikaans och den enda jag kan komma på som skriver på portugisiska är Saramago, som jag tycker intensivt illa om (ja, inte karln, han har väl inte gjort något ont, vad jag vet, men det jag läst av honom (i e två påbörjade böcker som jag inte för mitt liv lyckades avsluta). Jag får googla helt enkelt.

    Att klämma en fransk i januari ska förhoppningsvis inte utgöra något problem, eftersom nästa bok jag planerat att lyssna på är Drottning Gåsfot.

    Ja, det blir nog mer lyssna än läsa, som vanligt de senaste åren.

    Någon som vill hänga på?


    Tankar om buan


    Jag funderar och funderar - i synnerhet efter att ha läst Haines. Hur ska jag kunna vara mer uppe i buan? Jag hade ju planer ditåt när min inneboendefamilj plötsligt flyttade, med bara en dags varsel, och alla mina planer för sommaren gick om intet.

    Sedan dess har jag i alla fall decimerat hönsflocken med tanken att de befintliga ska kunna gå att stoppa ner i några flyttkartonger och tillsammans med katter, kanin och packning ska kunna forslas upp på bara en tur. Får jag med mig djuren så skulle jag kunna bo där de veckor jag inte har barnen. Det skulle ge mig ungefär en timmas resväg extra per dag, men om jag lyssnar på böcker i bilen, så är det väl använd tid, tycker jag. Jag kan åka hemom - det ligger längs vägen - varannan dag och duscha och vattna blommorna. Jag har planer på att skaffa kattlucka, en sådan som öppnas av katternas chip. Man kan ställa in dem så att de är öppna inåt men inte utåt, så skulle jag inte få med mig någon av katterna, för att de är ute på vift, så kan jag ställa in kattluckan så att de kommer in men inte ut, och så kan jag hämta den dagen därpå.

    Där uppe, utan el och rinnande vatten, får jag en helt annan ro. Jag kan läsa, handarbeta, jobba på gården, hugga ved (få saker är väl så rogivande som att hugga eller splinta ved), promenera i skogen, köra yoga, tai chi och qigong, meditera och kanske till och med börja springa. Det går utmärkt att blaska av sig i en balja om jag blir svettig.

    Jag skulle behöva fixa en kaninbur - finns att köpa billigt på blocket - och ett kaninhägn. Sätta upp fler pinnar i vedboden till hönsen. Senast vi hade höns där uppe var de bara fyra. Några balar halm för att täcka golvet under pinnarna. Några värpreden. Ett par plasttråg till foder, så att inte mössen kommer åt det. Det är inte så mycket. Jag skulle förstås behöva några fler kattburar. Jag har en stor och en liten. I den stora skulle de två små gå in. Men jag har fem katter och en kanin. Kanske kan jag hitta några på Blocket, de behöver inte vara så fräscha.

    Men vintern? Jag längtar oerhört efter att vara där på vintern, åtminstone på helgerna. Då kanske jag kan få någon granne att titta till djuren. Men går det ens att ta sig upp med min bil som inte är fyrhjulsdriven? När jag var där förrförra hösten, då det var nollgradigt, var det helt ogörligt att hålla värmen inne. Det är ju en fäbodstuga, bara byggd för sommarbruk och inte isolerad. Vad skulle behövas? Jag kan ingenting om hus. Innerfönster? Var får jag tag på det? Tjocka gardiner att dra för fönsterna? Fönsterluckor, skulle det göra skillnad? Mattor på golvet? En gasolkamin, skulle det räcka? Den kunde brinna på natten, då jag inte kan hålla elden igång och på dagen om jag är ute. Eller måste jag låta isolera huset?

    Och även om jag tar mig upp till buan med min bil, så kommer jag sannolikt inte kunna ta mig hela vägen fram till stugan. Kanske behöver jag en pulka att dra packningen i, sannolikt snöskor. Sådana har jag aldrig använt. Jag har sådana där fina, breda norska skidor som jag har fått. Men vad har man för pjäxor i dem? Jag har aldrig provat dem. Jag borde kolla bindningarna. Antagligen måste de vallas. Jag vet ingenting om valla. Det vore fantastiskt att få åka skidor i skogen. Jag har ett minne från min barndom, var jag 6 år kanske? Jag vaknade innan resten av familjen, satte på mig skidor och åkte ut i skogen. Det var fantastiskt! Jag älskar den mjuka snötystnaden i skogen. Jag bär med mig känslan av den skidturen än, efter nära 50 år. Nu för tiden kommer jag aldrig ut i skogen på vintern. Det går inte att gå i den djupa snön och jag har aldrig kommit mig för att skaffa snöskor. Så dumt!

    Om jag kunde ta mig upp dit på vintern. Om jag kunde hålla en anständig värme inomhus. Då skulle jag åka skidor, gå med snöskor i skogen, sitta och titta in i elden, läsa och, på kvällen, sätta mig i min gamla baden-baden, på ett fårskinn, svepa in mig i en pläd, luta stolen bakåt och titta på stjärnhimlen. Där uppe, där det inte finns något elektriskt ljus som stör.


    fredag 12 januari 2018

    The Stars, The Snow, The Fire


    Jag fann John Haines diktsamling Om ugglan ropar igen (jag skrev om den här) och blev förtjust. Sedermera köpte jag ett eget ex och, efter att ha googlat lite om honom, även denna bok. Den har legat ett tag, men för någon vecka sedan läste jag ut den. Jag började skriva om texten ganska omgående, men det är som om jag inte finner orden. Jag skriver, skriver om, fastnar, sparar texten, tar fram den igen, kommer ingenstans nu heller, ändrar lite, saknar ord, sparar texten...

    For 25 years the poet John Haines lived, trapped, and hunted on the windswept hills above the Tanana River east of Fairbanks, Alaska. In this remarkable collection of essays he turns a poet's eye on his existence there and captures a life lived for the sake of survival.

    Nu får det bli som det blir.

    Denna min eviga längtan efter att vara ensam i ett litet hus i skogen! Att sitta och titta ut på just stjärnor och snö och att titta in i elden. Jag har svårt att vara helt overksam, men just när jag sitter framför en brasa kan jag sitta hur länge som helst och bara stirra in i den. Likadant med stjärnorna, jag kan titta och titta, och med snön. Kanske stjärnhimlen, snö, is och rimfrost ändå är det vackraste jag vet. Det var lätt att lockas av titeln.

    Skulle jag själv vara kapabel att skjuta ett djur för att ha något att äta. Jag tror det. Trots min uttalade blödighet, så tror jag faktiskt det. Man vänjer sig. Jag vande mig vid att mata mina ormar med levande föda. Det som kändes helt orimligt först - och kanske även nu, så här trettio år efteråt - var bara en vanesak. Men att skjuta eller, än värre, snara djur för att sälja pälsverk. Nej, det tror jag inte. Och använde Haines verkligen sax, eller har jag missuppfattat det? Så horribelt! Å andra sidan, vad har de djur jag äter tvingats genomleva innan de hamnade på min tallrik? Visserligen köper jag bara svenskt kött, bortsett från något enstaka nya zeeländskt lamm, men ändå. Så lätt att avskärma sig från vad köttet man köper egentligen är för något - liksom från vem som har tillverkat det urbilliga reaplagget man köper, och under vilka omständigheter personen - barnet? - arbetat. Haines dödar, ja, men inte som en självklar rättighet, inte utan moraliskt resonemang. Vad gör det med honom?

    Så vackert. Så poetiskt. För mig är det en njutning att läsa dessa skildringar av livet och landet, det hårda arbetet, långsamheten och så en och annan skröna.

    På SVT Play har jag sett flera avsnitt av Kalles sex liv och det som tilltalade mig i särklass mest var Jägerskan på fjället. Jag anar en röd tråd här. En naiv, kraftigt romantiserande del av mig längtar efter det där livet. Åtminstone att ha tillgång till det periodvis.

    Jag blev lite förvånad när jag såg en teckning av Haines stuga. Så stora fönster! Jag hade väntat mig små för att bättre bevara värmen.


    Recension i NY Times

    Omdömen på Good Reads

    onsdag 10 januari 2018

    Denna dag, ett liv - eller nått


    Efter att ha fått iväg killarna till skolbussen och skjutsat Nassen till hennes skola åker jag hem igen. Jag har svårt att komma mig för med det jag borde. Jag skriver lite. Läser - men ofokuserat. Ligger i sängen och vrider mig. Tänker. Men till slut så.

    Jag gör upp eld i vedspisen, sedan i kakelugnen. Mina stickor håller på att ta slut. Jag kommer att behöva ut och spänta fler snart, i helgen kanske. Bära in mer ved också, så att den hinner torka ordentligt. Jag hämtar en sekatör och klipper av det yttersta av grenarna på julgranen där den står naken - på både pynt och barr - men ännu inte utburen. De kommer att funka bra att tända med så länge.

    Katterna sitter på parad och tittar in under diskmaskinen. Antagligen är det en mus där. Jag öppnar skåpet under diskbänken, det är där, invid avloppet, som musen tar sig in. Jag tycker inte om när katterna fångar möss, det skär i mitt ömtåliga hjärta, men jag vill faktiskt inte ha musen inne i min skafferilåda, bajsandes och ätande slut på gryn och annat. Jag låter min hjärna blunda och hoppas att katterna ska ta musen.

    Lillkattan Mei-lin löper. Hon drar runt i huset som en osalig ande, åmar sig, kurrar och ylar om vartannat. Bror Amok verkar tack och lov inte alls fatta vad som är i görningen. Jag har tid för att kastrera dem bägge på tisdag.

    Jag har hittat ett och ett halvt paket urgammal mathavre längst in i skafferiet. Jag kokar det till hönsen medan jag fortsätter mata på ved i spis och kakelugn. Jag vill ha till en fin glödbädd så att jag kan lägga på ordentligt med ved innan jag går ut. Jag kokar nyponsoppa som Trollet ska få till sina äggvitor när han kommer hem. Sedan separerar jag äggen, fem stycken, så att det ska vara förberett och gå snabbt när han kommer.

    Så går jag till hönsen och kaninen. Rimfrosten gnistrar i trädtopparna. Längre ned än så når inte solen, där den står lågt bakom Ändlösberg så här års. Framför förstukvisten ligger en samling småfågelfjädrar. Takita då! tänker jag. Hon är hopplös på att fånga smådjur. Lite större djur också, för den delen. Det är inte ovanligt att jag hittar en fet vattensork utanför dörren. Nå ja, jag är tacksam så länge hon inte släpar in dem.


    Jag byter det frysta vattnet i hönshuset mot nytt, fyller på mattråget, ger dem resterna från igår - pasta och smul från Drakens frukostflingor - konstaterar att det inte går att skrapa av skitbrädan, det har frusit. Nå ja, då luktar det inte i alla fall. Jag strör över sågspån. Finner ett ägg i ett rede, stoppar det i min ficka och tackar. Går och hämtar en famn halm som jag strör ut i inre delen. Hönsen älskar att sprätta och picka i ny halm. Och så till Mylla, som får ett halvt äpple, en halv morot och mer hö.

    Jag går till uthuset för att ta fram mina fågelmatare. Jag skäms över att erkänna det, men jag har ännu inte hängt ut mat till småfåglarna. Jag som alltid har varit så noga med det. Jag hittar bara två små och en, likaledes liten, som är för jordnötter. Jag har inga jordnötter hemma. Fåglarna kommer att äta ur de där två små i ett nafs. Var är de andra? Var de trasiga så att jag har slängt dem? Jag minns inte. Hittar ytterligare en fågelmatare, fin men hopplös. Fröna rinner inte ut ordentligt, inte ens när jag fyller den med små hampfrön. Kanske går det att klippa upp plåten lite vid öppningen? Men inte idag. Jag fyller de två små matarna med solrosfrön och bestämmer mig för att hänga dem på verandan. Jag får köpa nya och hänga nere i storhäggen. När jag står på verandan ser jag att matarna hänger kvar i trädet. Jag hänger den ena mataren på den enda kroken, jag har glömt att det är öglor, alla utom denna enda krok. 

    Jag går tillbaka till verkstaden och fyller några småhinkar med solrosfrön och vete - det är vad jag har till hönsen. Sedan går jag in för att hämta ett par buntband - jag behöver bara ett, men tar man ett så kan man ge sig på att det går av. När jag passerar huset ligger en död liten blåmes framför trappan. Jäkla katt! tänker jag, väl medveten om att sådan är kattens natur och det är bara vad jag får räkna med när jag nu har valt att ha katt, fem stycken till och med.


    Jag hänger upp fågelmataren på en gren med hjälp av ett buntband. Det går inte sönder. Det är bara för att jag har två. Så fyller jag på de andra matarna, det som blir över strör jag på marken, åt gulsparvarna.

    Jag går runtom och drar in soptunnorna. Sopbilen har varit här. Jag såg den genom köksfönstret och svor när jag såg att den snälle chauffören hoppade ur och drog fram grannens tunnor. Som den ondsinta människa jag är så hoppades jag att den förhatlige grannen skulle stå där med sin överfulla, gigantiska soptunna och veta att det är fyra veckor till nästa tömning. Den förre chauffören hoppade då sannerligen inte ut och drog fram glömda tunnor.

    Sedan plockar jag i ordning efter mig. Tar med mig vattenautomat och tom yoghurthink (jag använder dem för matrester till hönsen) och går in för att lägga in mer ved. Blåmesen är borta. Kanske har Mei-lin tagit den. Takita står på förstukvisten och vill in med mig.


    Jag går ut igen och ner en sväng till älven. Det är fortfarande öppet vatten i ett stråk på östsidan. Här på västsidan ligger isen - utom där bäcken rinner ut - och den är så vacker med sina olika schatteringar och tussar av rimfrost.


    På hemvägen går jag förbi brevlådan. Jag har fått en ny fin almanacka.


    Temperaturen i köket har orkat sig upp till 17°. Kakelugnen är varm nu, men jag fortsätter att mata in ved i spisen. Trollet kommer och jag steker hans ägg och värmer nyponsoppan lite i mikron. Sedan steker jag äggulorna till mig, lägger dem på en bit rallarhalva, skivar en tomat och lägger över. Som vanligt har jag glömt att äta frukost och nu, när klockan närmar sig två börjar jag bli rätt hungrig.

    Så röjer jag undan efter oss och börjar plocka med julgransprydnaderna, som har plockats av granen, men ännu inte ner i sina lådor. I en timma håller jag på medan jag då och då fyller på med mer ved i spisen. Temperaturen är uppe i 18° nu.

    Jag åker iväg till COOP för att hämta ut paket och köpa en frankerad kartong. Expediten letar och letar efter mitt paket när jag plötsligt inser att det är till macken jag ska. Jag ber om ursäkt och sätter mig i bilen igen. Kör förbi miljöstationen.Jag har två kassar med pappersförpackningar i skuffen. Sist jag skulle lämna dem var det knökfullt i båda containrarna - som vanligt. Det är fortfarande knökfullt, så jag fortsätter till macken och hämtar ut paketet. Undrar vem i hela friden Johan Berg är. Känner jag någon Johan Berg? Först när jag tar emot paketet inser jag att det är kaffe och te som jag beställt från Sibyllan. Jag hade glömt det.

    Jag kör hemåt igen, förbi byn och vidare till grannbyn. Svänger upp förbi bygdegården till miljöstationen för att slänga mina pappförpackningar där. Naturligtvis är det knökfullt. Så då kör jag till fritids och hämtar Nassen. Hon pladdrar oavbrutet.

    Väl hemma börjar jag med maten. Kycklingen är redan förberedd sedan häromdagen, då proppen gick till lilla frysen och jag plötsligt stod med en förpackning tinade kycklingbröst. Det var bara att lägga dem i marinad och steka på dem, annars skulle de förfaras. Jag löser panangcurry i kokosmjölk, lägger i morötter, broccoli och bambuskott och kokar ris. Och så i med kycklingbitarna. Dukar, skär upp gurka och lägger in ännu mer ved i spisen.

    När vi ätit hjälper jag Nassen att sätta på Mulan, hon har en bit kvar som hon inte hann se klart igår kväll. Medan hon ser på film röjer jag av bordet, gör matlådor, sätter igång diskmaskinen, förbereder kvällsmat till kaninen, samlar ihop sådant som ska ut till skatorna. Jag har lite ledsen brysselkål och grönkål i kylen som jag samlar ihop. Nassen kommer ner och vill ha O'Boy innan hon går och lägger sig. Medan hon dricker går jag ut till kaninen, lägger kålen under storhäggen till rådjuren och tömmer ut skatmaten framför hönshuset. Tittar in till hönsen och säger god natt.


    Sedan går jag upp med Nassen, ser till att hon sätter på sig nattlinne, borstar hennes tänder, läser ur Sofis upptäcktsfärd och ger henne massage innan jag stoppar om henne. Jag tittar in till Trollet och säger att det är dags att göra sig klar snart. Han vill inte att vi ska läsa idag, av någon anledning. Kanske är han för trött.



    Klockan är halv tio. Jag ska gå och duscha och sedan lägga mig. Jag är trött, snorig, hostig och har fortfarande ont i halsen. Jag har verkligen ingen lust att jobba imorgon. Men det får gå, det får gå.

    -15°


    I natt har temperaturen fallit med nästan tio grader. Diset ligger över åkern och det är knappt man skönjer skogen där bortom. Det är ännu svårt att avgöra om det bara är dimmigt eller också mulet. Senast temperaturen föll väntade jag mig klart väder, i stället för det sedan länge rådande jämngrått mulna, men när det ljusnade och jag tittade ut var det fortfarande grått - och blåsigt. Det var oväntat.

    I köket är det 16°. Som alltid är det problem med temperaturfördelningen i huset. Här uppe är det varmt och skönt. Jag ska vila en stund, ligga i sängen och läsa, men sedan ska jag gå upp och elda i både vedspis och kakelugn, tänkte jag. Jag bryr mig inte så mycket om det är kallt där nere. Jag har vant mig. Jag brukar sätta på mig en fleecetröja, går hur som helst alltid med inneskor och vill jag sitta i vardagsrummet och läsa så drar jag en filt över mig. Men för barnen är det jobbigt.

    Jag har lovat Trollet hans ägg tills han kommer hem från skolan. Jag försov mig i morse och hann inte steka några åt honom. Trollet är liten, huvudet kortare än kompisarna, och mager. Skolhälsovården larmade om att han minskat i vikt sedan förra året. Jag gör vad jag kan för att få i honom ordentligt med protein och energi. Han älskar stekt äggvita, gulan äter han inte. Så jag står här om mornarna, om jag inte jobbar, och delar ägg och steker. Det blir en herrans massa gulor över, som jag har lite svårt att göra av med. Äggvita på flaska fungerar inte. Inte ens katterna åt eländet. Jag steker i olivolja, mycket, och en hel del hamnar i små fördjupningar och gropar i ägget, förhoppningsvis så mycket att det blir några extra kcal där. I ärlighetens namn köper jag äggen. Mina egna är så små och har så stor andel gula i sig, synd att offra dem, tycker jag. I köpeäggen är det betydligt mer vita än gula.

    Jag är fortfarande sjukskriven, det blir en vecka idag. I morgon ska jag pallra mig iväg till jobbet, tänkte jag. Det går nog.

    måndag 8 januari 2018

    Snöstormen


    Jag måste verkligen slå ett (extra) slag för Vladimir Sorokins Snöstormen, som jag lyssnade på som radioföljetong i fjol, ypperligt inläst av Rolf Lassgård. Den var verkligen fantastisk. Omslaget är bedrövligt, ja! Så här ser det uppenbarligen ut i original. Oändligt mycket snyggare.


    I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård.

    Hästarna kämpar på den kalla tundran där fienden kommer allt närmare. Snart börjar det bli tydligt att Garin och hans kusk kommer att stå öga mot öga med den värsta fienden av dem alla - Rysslands värsta snöstorm genom tiderna är nämligen på ingång.

    En fantastisk blandning av dåtid, nutid, saga och science fiction - vilket inte fullt framgår av ovanstående.

    Vladimir Sorokin

    Tyvärr ligger inläsningen inte kvar på sr.se som radioföljetong, men kanske går det att få tag på den på något annat vis - synd på så rara ärter annars!

    Rolf Lassgård vid inläsningen

    Anbefalles således å det varmaste!

    Och jag, jag måste läsa mer av Sorokin.

    söndag 7 januari 2018

    Moby Dick


    Kalla mig Ismael!

    (Är det inte så Stina Ekblad säger i sin roll i Bergmans Fanny och Alexander?)

    Jodå, tro det eller ej, men nu är det gjort!

    Nu djeflar! tänkte jag i förrgår kväll, bullade upp med en stor balja te, en termosmugg mer mer te, en chokladkartong och ett fat med småkakor och en bit av julfruktkakan. Och så läste jag ut den. Drygt 600 sidor är nu faktiskt avklarade.

    Svårläst är den inte, men det är lite som med poesi, det är inte bara att plöja igenom. Delar av boken är dessutom nästan utformade som ett drama, med scenhänvisningar och allt, och det plöjer man ju inte heller rätt av. Därtill har jag en lite äldre upplaga vars meningsuppbyggnad stundomvis hållit på att driva mig till vansinne:

    Jag känner personligen tre fall då en val som fått en harpun i kroppen lyckats fullständigt undkomma och efter en mellantid (vid ett tillfälle av tre år) sedan åter harpunerats av samma hand och dödats...

    eller

    Av alla dessa skäl alltså, och kanske även av andra som inte här kan i detalj analyseras, insåg Ahab klart att han alltjämt måste i stor utsträckning förbli trogen det egentliga och officiella ändamålet med Pequods resa...

    eller

    Men även om allt detta medges – förefaller det inte ändå vid lugnt och sansat övervägande som en vansinnig tanke att en ensam val skulle i den stora, ändlösa oceanen individuellt kunna igenkännas av sin jägare, alldeles som en vitskäggig mufti på Konstantinopels myllrande gator?

    Har man någonsin skrivit svenska på det viset? Jag har försökt att frammana hur äldre texter brukar se ut och hur det nu är med tysk ordföljd, men min stackars hjärna slår bara bakut och vill inget minnas. Nu finns en utgåva med ytterligare en översättare angiven och jag antar att denne fixat till det hela en smula. 

    Om Melville står det på bokfliken: Redan som 17-åring gick Melville till sjöss. Han följde bland annat med en valfångare till Söderhavet. Här rymde han och togs om hand av en ökänd kannibalstam, typeer. Sina upplevelser från den tiden skildrar han i böckerna 'Typee' och 'Omoo'. Båda blev framgångsrika.

    Melville ger ett mycket bildat intryck och jag undrar lite hur han lyckats hinna med det när han gick till sjöss vid 17 och dessförinnan fick finansiera sin egen skolgång, från 11 års ålder, genom att jobba på kontor samtidigt. 

    Jag har alltid hört att Moby Dick ska vara så tråkig, men karln är ju rolig. I synnerhet när han ondgör sig över hur kaskeloten framställts av diverse konstnärer, som sannolikt aldrig sett en kaskelot i levande livet:

    Allvarliga anmärkningar skulle kanske kunna göras beträffande denna vals anatomiska detaljer, man jag förbigår dem, eftersom jag inte för mitt livs själ själv skulle kunna göra en lika god teckning.

    På den andra gravyren håller båten på att lägga sig långsides med den långhalsbesatta flanken av en stor simmande rätval, som rullar sin väldiga, svarta, lurviga kropp i havet likt ett mossigt jordskred från de patagoniska klipporna. Hans andningsstrålar är raka, kraftiga och svarta som sot, så att man av så mycket rök i skorstenen måste dra den slutsatsen att en riklig kvällsmat höll på att lagas i det stora innandömet därnere.

    Jag tvivlar inte på att kaptenen lät utföra denna teckning till sina sjömäns uppbyggelse. För att nämna en enda sak vill jag påpeka att den har ett öga som , om det enligt den åtföljande skalan anbragtes på en fullvuxen spermacetival, skulle ge denna val ett synorgan, stort som ett fem fot långt burspråksfönster. Ack, min gode kapten, varför lät ni oss inte också få se Jona titta ut genom det fönstret?

    Se på det populära arbetet Djurvärlden av Goldsmith. I den förkortade londoneditionen av 1807 finns stick föreställande en förment ”val” och ”narval”. Jag vill inte vara ohövlig, men denna vanskapliga val liknar i hög grad en amputerad sugga.

    Kort sagt, Frédéric Cuviers spermacetival är inte någon spermacetival, utan en pumpa. 

    Ganska rolig är han också när han beskriver hur Stubb sitter i den lilla valfångstbåten - alltså inte fartyget - bland hajarna:

    Och dock finns det inte någon tänkbar tid eller anledning då man ser dem /hajarna/ strömma samman i ett så oräkneligt antal och vid gladare och muntrare lynne än kring en död spermacetival, som på natten ligger förtöjd vid ett valfångstfartyg ute på havet. Den som ännu aldrig sett den synen, han bör uppskjuta sitt omdöme om det lämpliga i djävulsdyrkan och nyttan av att hålla sig väl med djävulen.
    Men tills vidare tog Stubb inte mera notis om mumsandet vid den bankett som pågick så nära honom  än hajarna fäste sig vid smackandet av hans egna epikuretiska läppar.

    Och hur är det med Melvilles syn på filosofer, ha ha?

    Det är som när man på ena sidan hissar upp Lockes huvud; då kränger man över åt det hållet, men när man sedan hissar upp Kants på det andra, så kommer man på rätt köl igen, fast i ett mycket eländigt tillstånd. På det viset håller somliga människor alltid på att lämpa sin båt. O, ni dårar! Kasta alla de där pundhuvuderna överbord, sedan kommer ni att flyta lätt och rätt.

    Denna rätval tror jag har varit en stoiker, spermacetivalen en platoniker, som kanske slagit sig på Spinoza på äldre dagar.

    Den tidens valfångst, som den beskrivs av Melville, gör en i sanning mörkrädd. Inte bara för vad de arma djuren utsätts för (det gör de väl för övrigt idag också), utan för de helt sanslösa arbetsförhållandena och riskerna valfångarna utsätts för. Herregud liksom! Och mitt i denna lovsång till den blodiga och (i mina ögon) osmakliga valfångsten är det lite rörande att se hur beundrande, rent av andäktigt, Melville betraktar kaskeloten. Och rolig är han då med:

    Andra poeter har prisat antilopens milda ögon och fågelns underbara fjäderskrud. Jag är mindre högstämd och nöjer mig därför med att besjunga en stjärt.

    Icke desto mindre är Leviatan av en så mäktig storlek, alla hans proportioner så gigantiska, att samma brist som hos jupiterstoden skulle te sig avskyvärd hos honom alls inte är något fel. Tvärtom, det ökar hans höghet och värdighet. En näsa på valen skulle ha verkat näsvis.

    Och verkar han inte ganska medveten och modern ändå, Melville?

    Hämnd på ett oskäligt djur! Skrek Starbuck, ett oskäligt djur som angrep dig i sin blinda instinkt! Det är ju galenskap! Att hata ett oskäligt djur, kapten Ahab, det syns mig hädiskt!

    ... den rovgiriga västerländska världen.

    Vad är ärkebiskopen av Själsfrälsas årsinkomst på 100 000 pund, utpressad ur hundra tusen fattiga, svältande, utslitna arbetare (alla vissa om himlen utan Själsfrälsas hjälp)...

    Jag är så oändligt glad att jag faktiskt tog mig den tiden och gjorde mig den mödan att läsa boken, trots att det nu tog så ohemult lång tid. Det var den värd! Och som belöning till mig själv, för att jag inte gav upp, har jag skickat efter den här: 


    Det ska bli spännande att läsa den!

    Och en liten bonus: titta på den här bilden på sovande kaskeloter. Är den inte underbar?!

    fredag 5 januari 2018

    SVT Play


    Det finns faktiskt hur mycket som helst att välja på på SVT Play, riktigt bra program. Det senaste har jag tittat på Historiska hemligheter. De första tre jag såg verkar inte ligga kvar: Babels torn (eller vad det nu hette), Petra och Stonehenge. Igår kväll såg jag De huvudlösa gladiatorerna i York. För all del, det är rätt mycket upprepningar, samma bilder som passerar gång på gång, en del av dem till och med återanvända från tidigare program, men i stort är det väldigt intressant.
    Här finns programmen



    Vetenskapens värld, De kristna vikingarna i VarnhemFör drygt tusen år sedan rådde vikingatid i Norden. Men varför finns det inga vikingagravar i Västergötland? Forskare har nu hittat svaret på gåtan i Varnhem. Jag såg den med Draken. Det var ju lite extra kul eftersom han är så historieintresserad och vi var i Varnhem och såg Katas hus i somras.
    Här finns det



    Ett program om Hubbleteleskopet kunde jag inte heller motstå. Tyvärr verkar det inte finnas kvar.



    Vidare har jag sett Roslings värld. Alltså, det är ju omöjligt att inte älska den karln. Vilken förlust!
    Här finns programmet



    Rebellkirurgen var ju oerhört fascinerande. Men man undrar... Han tillfrågas i programmet om det finns någon som kontrollerar det han gör. Det gör det inte. Nöden är uppfinningarnas moder och man tager vad man haver. Gör man inget så dör patienten. Ändå dyker 'Macchiarini' upp i någon avlägsen del av min hjärna. Trots allt oerhört fascinerande och det är omöjligt att inte tänka på alla de som skriver insändare i tidningarna där de går i taket över att ha behövt vänta i FYRA!!! timmar på akuten, trots att de minsann var OROLIGA.
    Här finns programmet



    Löftet. Så oändligt rörande och vackert. Det var först i sluttexten jag insåg vilka de var. Bara 15 minuter lång. Se den!
    Här



    Hem till varje pris Om hur vi inte tar hand om våra gamla, multisjuka och dementa. Följer en kvinna med dement make, vars dagverksamhet ska läggas ner, och skröplig mamma som inte längre känner sig trygg hemma men som inte får plats på boende och hennes kamp för dem. Fantastisk kvinna, värd all respekt och beundran. Kommunerna ska inte ha ansvaret för äldrevård och -omsorg, för de klarar inte av det - inte de kommuner jag träffat på i alla fall och i synnerhet inte Borlänge. SOL är ingen tvingande lag och kommunerna läser den som fan läser bibeln. För dem är äldrevård inget annat än paragrafer och ekonomi. De verkar aldrig ha fått lära sig att det handlar om människor. Om att lösa problem - inte skapa dem.
    Här finns programmet

    PS De flesta kommuner ordnar med matleverans till äldre som inte längre kan laga mat själva. Så klart, vad skulle det kosta att ha hemtjänst där som lagade till var och en? Inte direkt någon välgörenhet det är frågan om och betalt för det tar de naturligtvis också. I Borlänge får de gamla mat levererad från Stockholm, hela veckans matportioner på en gång. Det ni! Sugna?



    Livet enligt Loreen. Idol tittar jag inte på, så första gången jag såg Loreen var i Melodifestivalen när hon gjorde My Heart Is Refusing Me. Mest imponerad blev jag nog av den här versionen. Sedan dess har jag älskat hennes röst. Varför har jag inte sett till att lyssna mer på henne? Det får det bli ändring på.
    Här finns programmet


    Ja, och så lite annat smått och gott. Nu ska jag fortsätta titta på Historiska hemligheter.


    torsdag 4 januari 2018

    La Belle Sauvage - The Book of Dust


    Jag har faktiskt inte trott mig om att klara av att lyssna på en bok inläst på engelska. Jag tycker att jag brukar ha svårt att hänga med på tv och film om det inte är textat. Men så chansade jag och lyssnade på Zadie Smiths Swingtime, som sista bok 2017, och den var ju extremt lättförståelig. Möjligen mycket på grund av Pippa Bennet-Warners inläsning.

    Eftersom jag älskade Philip Pullmans trilogi Den mörka materian så blev jag alldeles till mig i trasorna när jag såg att han håller på med en ny serie om det som föregår händelserna i Den mörka materian. Den kom ut så sent som 19 oktober i fjol och finns ännu inte översatt. Men den fanns på Storytel och eftersom jag nu grejade Swingtime så vågade jag på mig den. Och det funkade, även om den inte var lika lättlyssnad. Den är så mycket mer dramatisk och ävenledes dramatiskt inläst av Michael Sheen. En fullkomligt fantastisk inläsning förövrigt! Och ordförrådet blir naturligtvis lite annorlunda också, en bok som handlar om nutida vardag jämfört med en äventyrlig fantasyroman med gammaldags och påhittat om vartannat.


    Philip Pullman returns to the world of His Dark Materials with this magnificent new novel, set ten years before Northern Lights and featuring his much-loved character, Lyra Belacqua.

    Eleven-year-old Malcolm Polstead and his daemon, Asta, live with his parents at the Trout Inn near Oxford. Across the River Thames (which Malcolm navigates often using his beloved canoe, a boat by the name of La Belle Sauvage) is the Godstow Priory where the nuns live. Malcolm learns they have a guest with them; a baby by the name of Lyra Belacqua . . .

    Alltså, jag bara älskar det här! Den är klassad som bok för barn eller unga vuxna. Äh, sånt trams! Så här säger Pullman själv: I've published nearly twenty books, mostly of the sort that are read by children, though I'm happy to say that the natural audience for my work seems to be a mixed one - mixed in age, that is, though the more mixed in every other way as well, the better.


    Nu väntar jag otåligt på del 2.

    Pullmans hemsida

    Och här ett Youtubeklipp från när Michael Sheen läser in boken. Vilken röst!

    Böcker 2017

    Efter det nesliga resultatet av Klassikerprojekt 2017 har jag känt mig tämligen modstulen. Idén om projektet kom till mig då jag faktiskt hade lyckats komma igång igen med att läsa böcker, inte bara lyssna. Tyvärr förlorade jag den förmågan rätt snabbt. Jag har alltså bara läst en av sju planerade böcker, den kortaste, På västfronten intet nytt. Och lyssnat, inte läst. Moby Dick är jag fortfarande inte klar med, det bara funkar inte att läsa.

    När jag gått här och funderat har jag bara kommit på en enda bok jag faktiskt läst, men efter att ha kollat lite på mina gamla texter och lite spridda, röriga anteckningar i mobilen, inser jag att det inte är riktigt så illa.

    Jag har läst de fem delarna i Åsa Larssons deckarserie - men sanningen att säga är jag inte säker på att jag läste dem alla i år. Jag har varit så dålig på att här anteckna vad jag läst, och bloggen fungerar ju som min privata läsdagbok, så att säga. Jag har förvisso en läsdagbok i bokform, jag kanske skulle börja använda den så att jag får lite ordning på det hela.

    Låt säga att jag egentligen bara läst en enda av Larssons böcker i år, då är jag ändå uppe i sex lästa böcker, och det är inte så illa pinkat av en tant som inte längre kan läsa.

    Lästa böcker
    The Year of Reading Dangerously - Andy Miller
    Min fantastiska väninna - Elena Ferrante
    Vegetarianen - Han Kang
    Solstorm - Åsa Larsson
    Det blod som spillts - Åsa Larsson
    Svart stig - Åsa Larsson
    Till offer åt Molok - Åsa Larsson
    Till dess din vrede upphör - Åsa Larsson
    Sju korta lektioner i fysik - Carlo Rovelli
    Färden genom mangroven - Maryse Condé


    När det gäller böcker jag lyssnat på är jag inte heller helt säker på när jag egentligen lyssnade. De tre Nesserböckerna jag skrev om i början av året är jag tämligen säker på att jag klämde i slutet av 2016, därför tar jag inte med dem i listan. Jag var länge säker på att jag lyssnat på Vi var skapta för lycka av Véronique Olmi under 2017, men insåg så småningom att så inte var fallet. Det kan gälla fler bland de nedan listade.

    CD-böcker
    Simon och ekarna - Marianne Fredriksson
    Blanche och Marie - Per Olov Enquist
    Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist
    Skymningslandet - Marie Hermansson
    Svampkungens son - Marie Hermansson
    Paradisbaden - Akli Tadjer
    På västfronten intet nytt - Eric Maria RemarqueMidsommarvals - Viveca Lärn
    Hummerfesten - Viveca Lärn
    En fröjdefull jul - Viveca Lärn
    Sol och vår - Viveca Lärn
    Värmebölja - Viveca Lärn
    Aprilväder - Viveca Lärn
    Tusen olevda liv finns inom mig - Tomas Sjödin
    Mig äger ingen - Åsa Linderborg
    Om skönhet - Zadie Smith
    Nathalie - en delikat historia - David Foenkinos
    Vår man i Havanna - Graham Greene
    I väntan på Doggo - Mark B Mills
    Allt jag önskar mig - Grégoire Delacourt
    Pojken i randig pyjamas - John Boyne


    Min allra käraste faster tipsade mig om Snöstormen, som gick som radioföljetong. Den var verkligen helt fantastisk. Jag lyssnade på den nästan i ett svep. Jag vill minnas att jag var tvungen att sova en sväng, men satte på fortsättningen så fort jag vaknade på morgonen.

    Radioföljetong
    Snöstormen - Vladimir Sorokin


    När det gäller böckerna jag lyssnat på via Storytel är jag emellertid säker. Jag skaffade den i maj. Jag tycker nog att Storytel är värt sitt pris. Visserligen kan jag låna CD-böcker gratis på biblioteken, men där är urvalet betydligt mer begränsat, och det är smidigare att ha böckerna i telefonen, vilket gör att jag lyssnar mycket oftare. Jag lyssnar i bilen till och från jobbet - två timmar per dag när jag jobbar i Falun - när jag handlar, när jag fixar här hemma - i mindre utsträckning när jag har barnen dock. När jag räknar på det så har jag betalt 40 kronor per bok. Det får det vara värt när jag nu faktiskt inte kan läsa på vanligt vis.

    Storytel - omvänd ordning
    Swing Time - Zadie Smith
    De polyglotta älskarna - Lina Wolff
    Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead
    Baskervilles hund - Sir Arthur Conan Doyle
    Koka björn - Mikael Niemi
    Drunkna inte i dina känslor - Maggan Hägglund, Doris Dahlin
    Skuggans lag - en spanares kamp mot prostitutionen - Simon Häggström
    Jakten på Kapten klänning - Jonas Trolle
    En studie i rött - Sir Arthur Conan Doyle
    Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman
    Never let me go - Kazuo Ishiguro
    Frågor jag fått om förintelsen - Hedi Fried
    Flickan från ovan - Alice Sebold
    Farfar var rasbiolog - Eva F Dahlgren
    Omgiven av idioter - Thomas Eriksson
    Min europeiska familj - Karin Bojs
    Historien om Ostindiefararna - Herman Lindqvist
    Körsbärslandet - Dörte Hansen
    De vilda Vasarna - en våldsam historia - Herman Lindqvist
    Spåren av kungens män - Maja Hagerman
    Omgiven av psykopater - Thomas Eriksson
    Riket vid vägens slut - Jan Guillou
    Tempelriddaren - Jan Guillou
    Rätt inställning till regn - Alexander McCall Smith
    Vägen till Jerusalem - Jan Guillou
    1947 - Elisabeth Åsbrink
    Vargbröder - Michelle Paver
    Anna Svärd - Selma Lagerlöf
    Måsen - berättelsen om Jonathan Livingston Seagull - Richard Bach
    Körkarlen - Selma Lagerlöf


    Summa sumarum: Om jag nu räknar lågt på både Lästa och CD-böcker, så är jag åtminstone uppe i 52 lästa/lyssnade böcker 2017. Och som trött, överårig ensamstående småbarnsmamma, i sviterna efter ett utmattningssyndrom, jobbande så gott som heltid, som inte kan läsa, så är jag faktiskt nöjd med vad jag trots allt "åstadkommit". Det tar ju betydligt längre tid att lyssna på en bok än att läsa den - ja, om man nu kan läsa. Och förtreten med att bara lyckats läsa en av planerade sju klassiker får jag helt enkelt svälja. Och jag tröstar mig en smula med att Körkarlen, Anna Svärd, En studie i rött, Baskervilles hund - och kanske även Måsen - ändå brukar räknas till klassikerna.

    TILLÄGG: Allt eftersom tiden går kommer jag på fler och fler böcker som jag faktiskt läst eller lyssnat på. Jag lägger till dem eftersom och räknar samtidigt upp summan ovan.

    Brakförkylning


    Efter att ha jobbat i tre dagar med min brakförkylning insåg jag att det faktiskt inte går längre. Jag har snarast blivit snäppet sämre hela tiden, tröttare och tröttare, trots att jag gått och lagt mig direkt när jag kommit hem från jobbet. Det känns ju surt att behöva sjukskriva sig när vi bara är halv styrka, men vad gör man? Jag såg till att göra klar en utskrivning för idag innan jag gick hem i alla fall, för att underlätta lite för dem: utskrivningsmeddelande, genomgång av läkemedelslistan med förtydliganden, recept, slutanteckning, remiss för uppföljning. Sedan åkte jag hem. Och lade mig. Jag har sovit i tolv timmar.

    Ute är det grått, grått, grått. När jag masade mig upp för att koka kaffe och gå ut till hönsen yrde stora lappvantar, nu är det mest småflingor. Tyvärr är det nollgradigt, så träd och buskar står kala och mullvadsbruna. Antagligen fryser det över natten så att det säkert blir halt och jävligt. Vilka skitvintrar det varit senaste åren! Det pendlar över nollan, blir halt och eländigt och aldrig vackert, bara fult, fult, fult. Jag som älskar vita vintrar! Och utan vita vintrar kvarstår bara en enda anledning till att bo kvar här: Jag är så illa tvungen, för mina barn.

    måndag 1 januari 2018

    Jour

    Jag inledde det nya året med en jour. Eller beredskap snarare, men nog har jag jourat alltid. Beredskapen börjar klockan åtta och eftersom jag har för lång inställelsetid är jag tvungen att vara på plats åtminstone från halv nio på morgonen till halv fem på eftermiddagen.

    Redan kvart i åtta ringde de. Då satt jag i bilen på väg in. Krånglande hematurikateter. Vad ska vi göra? Kommer du? 

    Sedan en bil halvvägs ner i diket. Nyss hänt? Någon i? Någon skadad? Det gick inte att se, så jag var helt enkelt tvungen att stanna och kolla. Bilen var tom.

    När jag kört i 20 minuter ringde det igen. Kaffesumpskräkning. Vad ska vi göra? Jag bad dem kolla vitalparametrar, sätta nål, ge Nexium och kolla ett akut Hb och PK.

    Framme tio minuter senare bytte jag om och kollade kräkningen. Jo, klart misstänkt blod. Undersökte patienten. Stabil men trött. Och gammal, mycket gammal. Skulle han klara gastroskopi? Ringde min bakjour för att bolla. Väntade på provsvar. Nej, han hade inte sjunkit i blodvärde. Jagade kirurgjour i en timma för att kolla upp lite vad de tyckte. Skulle han vara fastande? Hur gör vi med läkemedel? Kirurgjouren trodde inte att det var blod. Hade han druckit kaffe på morgonen? Men... alltså?!
    -  Sätt sond och försök och aspirera och se hur det ser ut. 
    Eh... alltså jag tror inte att han kommer att medverka till det

    (Är det rimligt att utsätta farbrorn för detta? Vad vinner vi? Ändrar det något? Hur jobbigt kommer det att vara för honom?)

    Och så hematurikatetern som krånglar. Inget blod i påsen när jag kollar. Vi avvaktar och spolar efter lunch tänker jag. Innan dess har farbrorn varit och ryckt i katetern - utan att förstå vad han gör - och det blöder igen. Jag frågar kirurgjouren om det också. Kan vi inte dra den förbenade katetern undrar jag och får klartecken.

    Vi provar att sätta sond. Det går inte. Men farbrorn kräks igen när vi är där och rotar i halsen på honom. Svartbrunt. Det är inte kaffe. Och vad skulle det vara om inte blod? Han har ju inte ätit sedan igår kväll. Men han är fortsatt stabil, till och med lite piggare än på morgonen.

    Jag skriver daganteckningar, signerar av provsvar och anteckningar, upptäcker att vi på något vänster missat att skriva in en patient som kom strax före jul och börjar knåpa med en inskrivningsanteckning. Då larmar det plötsligt och en usk:a ropar på hjälp. Vi rusar dit och patienten dör i våra armar. Svårt sjuk i botten men ändå så oväntat, hon hade just suttit uppe och ätit lunch och allt var ok.

    Den krånglande hematurikatetern ska dras och jag har ombetts att kolla ljumskar som är röda och eländiga och inte blir bättre trots behandling. Bajs från topp till tå. Personalen springer hit och dit, fram och tillbaka och räcker inte till. Jag och en usk:a torkar bajs, tvättar, inspekterar ljumskar, smörjer, drar äntligen den eländiga katetern. Och med tanke på hur den såg ut så var det inte en dag för tidigt. Han måste dricka mycket under dagen. Kissobs och bladderscan i morgon bitti!

    Anhöriga till den avlidna har kommit. Och det kommer fler och fler. Och sedan ska det komma ännu fler, barnbarnen. Jag pratar med dem. Får tusen frågor. Måste hänvisa det mesta till övrig personal. Hur fort kan hon få komma ner till stilla rummet? Vi skulle vilja att barnbarnen får ta farväl av henne där. Eh... öh... jag travar iväg till usk:orna som ringer hit och dit, fixar och donar och försöker få till det på ett bra sätt.

    Och det är mat och alla behöver hjälp till matsalen, en del måste matas. Sköterskorna far runt med mediciner och tar prover, prover som det ska springas med till lab som ligger lååångt bort. Och det är toabesök, kontroller, patienter som ska vändas, som ska tillbaka till sängen. I en säng ligger en patient och gråter förtvivlat, usk:an står där och tröstar. Och en oerfaren usk:a kraschar. Hon gråter och gråter. Usk:orna sitter runt henne, tröstar och stöttar. Hon krisar rätt ordentligt ett tag och sköterskan kommer och hämtar mig. Det lugnar ner sig efter en stund och hon åker hem.

    Jag skriver dödsbevis och dödsorsaksintyg. Gör en daganteckning. Ringer kirurgen igen om magblödningen. Expektans, han får flyta, håll koll på att han inte blir takykard, nytt Hb på eftermiddagen och sedan i morgon bitti. Jag ringer sonen och informerar.

    Klockan tre går jag och äter medan jag inväntar provsvaret. Noterar att farbrorn har stigit ordentligt i PK på bara tre Warantabletter. Beslutar efter lite velande att faktiskt nolla Waranet till kvällen. Svaret kommer. Han har sjunkit i en del i blodvärde, men inte alarmerande.

    Jag skriver klart inskrivningsanteckningen, stämmer av med sköterskan och börjar packa ihop mig. Kvart i fem sätter jag mig i bilen och åker hem.

    Jag är fruktansvärt förkyld och väldigt trött och lägger mig nästan direkt. Medan jag ligger och skriver det här ringer telefonen. Det är Mamma. Hon är på lasarettet.