Siddhartha

En resa i det undermedvetna på jakt efter den innersta själen 

Siddhartha, en indisk brahmanpojke, lämnar sin faders gård och de gamla gudarna för att leva i självövervinnelse och askes. Men inte heller förnekelsen tillfredsställer hans längtan efter fulländning, och han ger sig ut i världen för att söka livets mening. Han blir framgångsrik och förmögen, en livsnjutare som lär sig den sinnliga kärlekens alla möjligheter hos kurtisanen Kamala. Men ledan, och smärtan när en älskad son glider ifrån honom, driver återigen Siddhartha ut på vandring, mot en tillvaro som rymmer verklig kunskap och kärlek till världen som den är.

Jag har inte läst Hesse förut, egentligen inte känt någon längtan, mer att jag borde.

I början kände jag mig rätt kluven. Min ena halva tyckte att den var poetisk och vacker, den andra att den var högtravande och lite tramsig. Och barnmänniskor?!? Ja men, vad faan!

Men ju mer jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Det vackra och poetiska tog över allt mer. Den gav mig något slags inre ro och längtan efter tai chi eller att meditera. Och Henry Bronetts inläsning är fullkomligt lysande. Vem hade anat att han har sådana talanger?

Nästan så att jag tror att jag ska skaffa mig ett ex att ha hemma. Fast då i bokform.