Den odödliga Henrietta Lacks

Den här har jag haft på min (oskrivna) att-läsa-lista sedan jag först fick nys om den. Nu har jag äntligen kommit till skott.

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen. Men ingen kände till den fattiga, svarta tobaksodlaren som var alltings upphov.

Den odödliga Henrietta Lacks är en storartad berättelse om vetenskapens fantastiska förmåga att skapa ett bra liv för oss alla. Men också en tragisk historia om krocken mellan medicin, etik och ras. Och inte minst en djupt skakande berättelse om en dotter som förtärdes av frågor om sin mor som hon aldrig fick lära känna.

Ja men, den här är ju helt lysande. Som många tidigare skrivit om den (vilket jag upptäckt nu i efterhand när jag suttit och googlat runt): en riktig bladvändare. En blandning mellan biografi över Henrietta Lacks och hennes familj, forskningshistoria, nutida forskning, etiska diskussioner. Mycket spännande. Mycket gripande. Mycket lärorik. Mycket tänkvärd. Sketabra, helt enkelt.

I början av boken påtalas att man valt att behålla det språk Henriettas anförvanter använder. Jag förstår att det inte är lätt att översätta lågutbildade, svarta sydstatsbors engelska till svenska, men att välja ord som ingen människa i Sverige någonsin skull använda, varken låg- eller högutbildade, infödda eller invandrade, boende i utsatta förorter, tassemarkerna eller storstaden är inte lyckat. Vem fan säger 'doktrarna'? Och så 'hon' som objektsform. Det säger barn. Jag har aldrig hört en vuxen använda det. 'Han' som objektsform är däremot vanligt i talspråk, så det hade funkat. Det hade varit bättre - tycker jag - att rätt och slätt använda talspråksformer, kanske 'na' istället för 'hon'. Å då sa ja till'na. Även om det nu är så de flesta faktiskt talar, så ger det en helt annan känsla när man ser det i skrift. Ja ja, jag lyssnade förvisso, men Katarina Ewerlöf läser väldigt bra och hade säkert kunnat få till det fint. Hon jobbar på bra med det material hon har och passar ypperligt för den här boken.

Men som den sura person jag nu är, så hakar jag (åter igen) upp mig på att producent/uppläsare inte kollar uttal. Det uttalas inte mítos utan mitós, inte teloméras utan telomerás (i analogi med laktás, amylás, proteás med flera enzymer) och inte pneumoén-cephalográm utan pneúmo-encephalográm (orden är pneumo - enchephalo(n) - gram).

Likaså irriteras jag över att "presentatören" i början av varje CD säger Henrietta Lacks odödliga liv, CD X. Så heter boken förvisso i direktöversättning, men det är inte den svenska titeln.

Så, nu har jag gnällt färdigt. Läs boken, för fagerlund!