Inte mer än som ett skal insvept i en filt inne i tvättstugan i väntan på begravning.
Vi fick tid hos veterinären klockan elva i förmiddags.
Och jag har gråtit och gråtit och gråtit.
Det finns en tomhet här nu. Inte för att jag inte ser henne, för att hon inte dyker upp i vissa typiska sammanhang. Jag har mycket väl kunnat gå här en halv dag utan att se henne. Men det är som ett hål. En del som fattas. Någotslags oro, instabilitet.
5 kommentarer:
Det blir stora hål när våra pälsbeklädda familjemedlemmar försvinner. Kram
Många, många varma omtankar!
/Alex
Hon fick ett långt och gott liv. Och en natt, när du som minst anar det, kommer du att känna hur det hoppar upp en liten katt vid dina fötter, rullar ihop sig och börjar spinna...
Kramar till dig. Det gör ont.
Tack snälla ni!
Ja, kanske det, Mira :)
Skicka en kommentar