46 + 1

Jag antar att det går hyfsat. Icke desto mindre får jag adrenalinpåslag så fort jag går innanför dörrarna på Storsjukhuset. Iskalla fingrar och lätt huvudvärk, från ankomst till avfärd. Så djupt sitter det. Jag kommer inte åt det. Jag tänker inte Fan, nu ska jag till det där hemska stället, om mornarna, jag bara åker dit. Ändå. Glöm det där med tanke-känsla-handling. Det är en betingad jävla reflex hos mig. Och imorgon... Slask! Rakt ner på akuten.

Igår blev överläkaren upprörd över att en av mina underläkarkolleger skulle ner på akuten efter lunch, eftersom han själv var tvungen att täcka upp på två ställen. Han tyckte att kollegan behövdes på avdelningen. Ja men, Scylla är ju här sa kollegan. Ett litet uns av förnärmelse fick mig att säga: Ja ja, om jag klarade fyra utskrivningar igår, ska jag nog lyckas prestera en idag.

Va?! Gjorde du fyra utskrivningar igår?! sa överläkaren och såg alldeles bestört ut. Det säger väl allt om vad de tror mig om - eller inte tror mig om, snarare :(  Inte bara jag som har negativa förväntningar på dem, med andra ord. Jag är redan dömd. Jag dömdes ut direkt då jag kom till Storsjukhuset för att jag var osäker, lite rädd och sökte stöttning. Det enda jag hade behövt var en uppmuntrande klapp på axeln, lite handledning, någon som pratade med mig, överhuvudtaget såg mig, så som man normalt brukar se sina kolleger.

Ja ja, nu är det bara 51 veckor och en dag kvar av denna konstanta olustkänsla och avsaknad av någon som helst form av arbetsglädje. Ja, minus fyra veckor semester då. Jag borde förresten försöka ta ut fem, jag har att ta av.

Ok, från och med nu påbörjar jag nedräkningen: 46 + 1