Pölsan

Ja, vad säger man? Jag ääälskar Torgny Lindgren. Jag ääälskar att höra honom läsa. Det är en sådan fröjd att jag inte längre kan tänka mig att läsa honom själv, jag måste få lyssna. Jag njuter av språket, av ortnamnen, det dialektala, hur han sätter substantiv i bestämd form, där rikssvenskan skulle ha obestämd. Det finns pölsan som är.... En lika sanslös skröna som de tidigare (för jag upptäckte ju när jag lyssnat färdigt på Dorés bibel att den var del tre i en serie där första var Hummelhonung och andra var Pölsan. Hummelhonung hade jag läst, men inte Pölsan), men det gäller att inte vara äckelmagad, ho ho. Ellen i Sjöliden har en pölsan som inte går av för hackor, kan jag intyga. Själv går hon inte heller av för hackor :)

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. 
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.

Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit 107 år gammal. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan.