Men herregud, de bara dricker ju! Och inte vet jag om jag håller med Stefan Sauk om att det skulle vara en vacker kärleksskildring. Eller rättare, jag tycker inte att det är en vacker kärleksskildring. Och inte tycker jag att Hemingways språk är lakoniskt. Men det är något med språket - och vemodet - som gör hela boken. Det går inte att sluta lyssna. Stefan Sauk läser alltså och det gör han bra. Han har själv valt boken, vad det verkar (se nedan)
Och solen har sin gång är romanen om "den förlorade generationen", om en krets av rotlösa unga människor i 20-talets Europa. Den amerikanske journalisten Jake och den unga engelskan Brett är som sina vänner smärtsamt övertygade om tillvarons brist på mening. Jakten på starka upplevelser för dem från barernas och erotikens Paris till det solheta Spanien och tjurfäktningens dramatiska final. Denna snabba och täta historia om oförlöst kärlek och det desperata sökandet efter en livshållning etablerade Ernest Hemingway (1899-1961) som stilbildare och språkrör för en hel generation.
Stefan Sauk väljer en klassiker
Och solen har sin gång är en av de vackraste kärleksskildringarna jag läst. Vacker därför att undertonen är så sorglig. Hemingway skriver med ett knapphändigt, lakoniskt språk men lyckas ändå skapa så oerhört starka känslor. Jag läste boken första gång när jag var ung men kan lugnt säga att känslan sitter kvar än idag. Känslan av att veta hur den riktiga kärleken ska kännas. Om jag någon gång skulle bli tvungen att rekommendera en bok om kärlek till en ung människa skulle jag utan tvekan rekommendera Och solen har sin gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar