Ja men, den här har jag väl läst?! tänkte jag när jag stod med fodralet i handen och inte alls kände igen baksidestexten. Nej, då har jag väl inte det då, tänkte jag vidare och lånade boken.
Ni vet kanske vad tiomilaskogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog.För Gunnar Hede är tiomilaskogen mer ogenomtränglig än vanligt. Getterna bräker, högt och klagande. En efter en sjunker de ihop och täcks av den fallande snön. Gunnar ser tillbaka på raden av drivor, som alla gömmer en djurkropp. Gunnar förlorar förståndet. Men unga Ingrid, med sin trosvissa och osjälviska kärlek, läker hans själ.I kampen mellan det onda och det goda visar Selma Lagerlöf prov på en djup psykologisk insikt vilket gör " En herrgårdssägen" till en av hennes mest helgjutna verk.
Jo, visst har jag läst den. Men det där med getterna hade jag helt och hållet glömt bort. Och jag kände igen början, men kunde inte alls få ihop den med slutet, som jag mindes bättre. Och jo, alltså, jag har ju gått och blivit väldigt förtjust i Selma på gamla dar. Och det där med fru Sorg och fladdermössen är ju obetalbart. Men jag ska bekänna och jag tog glädjen av ett flickebarn på en läsecirkel en gång när jag tog henne ur villfarelsen att fläder i flädermus hade med busken att göra. Ack ja, vilken elak människa jag är!
Stig Torstensson läste. Först kände jag mig lite skeptiskt, men snart insåg jag att det var just så boken skulle läsas. Möjligen har jag en och annan invändning mot hans "dalmål" :)
Jag måste ta mig an de Selmor jag har i bokhyllan i alla fall. Något decennium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar