På vägen

Den låg där på vägen när jag skulle köra barnen till lekis och dagmamma i grannbyn en morgon. Den såg hel ut. Förhållandevis stor. Ännu den rödbruna sommarpälsen. Jag stod bara inte ut med tanken att behöva se den som en tillplattad blodig massa, utsmetad över vägen.

På vägen tillbaka stannade jag vid vägkanten och gick bort till den. Den var verkligen helt och hållet rödbrun, inte en antydan till gråverk. Den var hel och fin, inget blod. Ännu varm, ögat svart och fortfarande helt blankt, pälsen mjuk och len. Så ljuvligt söt! Den såg alldeles levande ut, men kroppen var slapp, lealös.

Jag hoppade över diket och gick några steg in mot skogsdungen och så lade jag den på sidan nedanför en björk, rundad, som ett C.

Varför begravde jag den inte? Jag minns inte. Räknade jag med att få svårt att hinna med? Mina "jourkompdagar" är alltid förödande stressiga. Tänkte jag att räven kanske skulle nosa rätt på den? För i så fall skulle det ju i alla fall vara någon nytta med dess död. Jag minns att jag funderade på om jag inte borde ta hem den och visa barnen, så att de skulle ha fått se en ekorre på riktigt nära håll.

Jag funderade, efteråt, på vad det skulle kosta att låta stoppa upp den.* Men skulle jag vilja ha ett uppstoppat djur hemma, egentligen?

Jag blir alltid lika ledsen när jag ser överkörda ekorrar.




* Jag hittade en uppgift på nätet. 1 800 för en ekorre.