En vacker vinterdag anländer ett tjockt kuvert till Henry. Han är författare och tänker att det nog är ännu ett av alla dessa läsarbrev han brukar få och lägger det åt sidan. En vecka senare när han öppnar brevet blir han mycket förbryllad av innehållet och bestämmer sig för att söka upp avsändaren, som visar sig vara en gammal djurkonservator. Snart är han indragen i en märklig värld där två uppstoppade djur, åsnan Beatrice och apan Vergilius, spelar huvudrollerna. Tillsammans gör de tre en oförglömlig resa där läsaren ställs inför en mängd stora frågor. Frågor som rör konst, sanning,förvandling,ansvar och medbrottslighet. Romanen, som är en allegori över Förintelsen, är Yann Martels tredje bok på svenska.
Det där med "allegori över förintelsen" var inget jag var klar över när jag läste boken. Eller, det visade ju sig så småningom, men jag visste det inte från början.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag minns att jag tänkte, i synnerhet framåt slutet, men fy fan vad vidrigt! Men det var något rörande med just Beatrice och Vergilius och några dimensioner av berättelsen var jag riktigt förtjust i. Men som helhet... jag vet faktiskt inte.
Den har inte fått särskilt bra kritik, såg jag när jag googlade efter att ha läst den (för någon månad sedan, nu).
SvD
SN
Corren
Men det gick inte att sluta läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar