fredag 30 maj 2014

Intox

 

Jag tog emot en intox. En helt ung människa, några och tjugo. Gud vet vad hen petat i sig. Ambulanskillarna kom med en kasse med tomma förpackningar, men en del av dem var mammans. Hen ventilerades när hen kom och narkosen var där och fortsatte ventilera när hen rullats in på rummet, beredda att intubera. Jag ordinerade Lanexat och Naloxon och hen vaknade upp lite, från RLS 8 till RLS 4-5, och började andas själv, reagerade på smärta. Hen togs upp till IVA för övervakning.

Morgonen efter fick jag veta att hen försämrats. Först gjordes en lungröntgen. Ingen förklaring. Sedan en skiktröntgen av hjärnan. Utbredda anoxiska hjärnskador med inklämning.

Jag var så säker på att hen skulle vakna. De brukar göra det, alla de där intoxerna som kommer, i parti och minut. Det fanns inte i min värld att det inte skulle gå bra. Faktiskt. Naivt kanske.

Ännu levande. Och ändå inte.

Och jag känner mig oändligt sorgsen.