Uppenbarligen är det här den första vuxenboken Zafón skrev. Det fattade jag inte förrän efteråt. Jag trodde att den var hyfsat ny. Tja, den var väl ungefär i samma stil som de andra två jag läst, Vindens skugga och Ängelns lek. Något annat förväntade jag mig knappast. Jag antar att det var just vad som lockade just då: något lättlyssnat till bilen. (Jag läser som bekant inte deckare längre, Zafón är ungefär det läskigaste jag ger mig på och chic lit är inte riktigt min grej). Var det inför resan ner till Mamma jag lånade den? Timma ut och timma in i bilen. Då tarvas något dylikt. Nä, jag minns inte. Jag ligger så långt efter med mitt bokdokumenterande och senaste tiden har jag framlevt i något slags dimma, så jag har tappat kollen på både det ena och det andra. Nå väl, den här var nog sämre än de tidigare - senare - två. Lök på laxen är väl det minsta man kan säga om Zafón. På denna både vitlök, gräslök, purjolök, ramslök och kajpar. Och silverlök.
I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är.
Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner.
En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr.
Marina är en svindlande berättelse där Carlos Ruiz Zafón följer Óscar och Marina långt in i Barcelonas undre värld, en bortglömd plats mörkret frodas.
Sveriges radios recension
Smålandspostens recension
För även om Marina är långt ifrån så bra som de efterföljande romanerna, så underhåller Zafón oss medan vi läser – och det kan verkligen inte alla författare.
Så skriver Margareta Flygt i Smålandsposten, och så är det väl kanske. Jag kan inte riktigt tycka att det är bra, icke desto mindre är det alldeles lagom underhållande att lyssna på i bilen. Jag tror faktiskt att jag ska låna Himlens fånge vid tillfälle, om jag hittar den som CD-bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar