Mello förstås. Det är viktigt för ungarna. Åtminstone de två större. Nassen diggade förvisso glatt till Yohio och klappade händerna ett tag, men mest engagerade hon sig i den mus som hon fått för sig bor i ett hål i väggen. Hon matade den med vinegum och pratade oavbrutet om myssen.
Särskilt upplyftande var det ju inte, det som presenterades, men det var i alla fall mina två favoriter som gick vidare, så det får jag väl vara nöjd med. Jag är ju lite kär i Yohio sedan jag såg Seremedy första gången. Även om visual kei nu inte är min grej musikaliskt, så kan man ju inte annat än falla när man ser pojken. Och Ellen Benediktson var väl en liten pärla.?!
Annars slåss jag mot Trollets svinkoppor. Vi har varit lyckligt förskonade i familjen från det mesta utom förkylningar, men något skräp ska vi väl också ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar