Om ugglan ropar igen

Den här tyckte jag verkligen om.

John Haines avled i mars 2011, nära 87 år gammal. Han kan räknas in bland moderna amerikanska naturpoeter som Robinson Jeffers och Gary Snyder, liksom i traditionen av oberoende sanningssägare alltifrån Whitman och Thoreau till dagens Wendell Berry. Drygt tjugo år gammal begav sig Haines till Alaska, byggde sig en stuga i vildmarken och blev kvar större delen av sitt liv. Därifrån formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. John Haines presenteras här för första gången på svenska. Poeten Per Helge, som svarar för översättning och efterord, är sedan länge djupt förtrogen med författarskapet, bl.a. efter en flerårig brevväxling med Haines.

Jag kände inte till Haines när jag sprang på den här boken på biblioteket och snabbt ryckte åt mig den. I ärlighetens namn så har jag haft den här hemma rätt länge, säkert ett par, tre månader. Jag upptäckte att den inte blivit lånad, den fanns inte med på det lååånga kvittot efter det besöket och söker man på den i bibliotekets katalog på nätet så står den som "inne". Ja ja, jag ska lämna tillbaka den. Jag lovar. Och jag ska köpa mig ett eget ex. Och jag ska köpa mig Haines The Stars, The Snow, The Fire - Twenty-Five Years in the Alaska Wilderness. Fast jag ska stilla mig lite. Dels har jag lovat Älsklingen att vara lite sparsam ett tag, dels har jag drivor av olästa böcker i hyllorna. Och jag måste nog googla på Robinson Jeffers och Gary Snyder, som jag naturligtvis inte heller känner till.

OM UGGLAN ROPAR IGEN

i skymningen,
från ön i floden,
och det inte är för kallt,

ska jag vänta på att månen
stiger,
sen glida ut på vingarna
och möta honom.

Inte ett ord blir sagt,
men under huvan mot kylan 
ska vi sväva över
alarna längs stränderna,
spana med gula ögon.

Sen ska vi sitta
i den skuggiga granen
och plocka benen 
ur sorglösa möss,

medan den långa månen driver
mot Asien
och floden mumlar
i sin isiga bädd.

Och när morgonen klättrar 
utmed grenarna
skils vi utan minsta ljud,

svävar belåtna
hemåt, medan
den kalla världen vaknar.


Det går inte att låta bli att tänka på McCandless och Into the Wild när man läser. Förekommer inte Denali i boken? Eller minns jag fel? Flera beröringspunkter hittar jag. Och i Into the Wild fanns också citat från Haines.


VÄGEN MOT DENALI

Invid vägen mot Denali,
vänd åt norr, en sliten stol
i vilken ingen utom
vinden satt.
                  Och längre bort
i kvällens riktning, en gammal man
som dunkelt log, med ett gevär 
i famnen
Sakta täcktes det av rost