Bäva månde Skylla

SKYLLA PÅ HYPODEA


För någon tid sedan fyllde jag i en lista där en av frågorna gällde vilken insekt jag tycker är äckligast. Min omedelbara tanke var Fästingar! Men fästingar är ju inte insekter. Och när jag tänkte efter en stund så insåg jag att jag faktiskt inte är lika hysterisk när det gäller fästingar längre. Jag kan träffa en fästing utan att drabbas av varken tonusförlust eller okontrollerat viftande ackompanjerat av gnällande läten. Nuförtiden. Faktiskt!

Sedan tänkte jag att kackisar ju faktiskt är rätt oaptitliga och feta vita larver likaså, och så skrev jag något om det. Men faktum är att det finns ett enda självklart svar på frågan, men på något vis var det liksom för vanligt och alldagligt för att falla mig in.

FLUGOR
Flugor är verkligen övervidrigt tväräckliga. I alla sina stadier. [Bah, tänka sig att hon sökte läkarutbildningen för att hon ville bli rättsmedicinare, specifikt. Patetiskt! Vad trodde hon att hon skulle få ta hand om? Kliniskt rena lik?] Jag har inget minne av att jag hade speciellt ont av flugor när jag var yngre. Vi hade mycket flugor på landet, minns jag, i synnerhet de första åren när kossorna hade vår tomt som hage och det låg komockor överallt. Komockor som Lillebrodern roade sig med att sätta ettöres- och femöressmällare i. Feta, luddiga, slöa vinterflugor som inte flyttar sig när man viftar efter dem har jag nog alltid tyckt vara äckliga, förvisso.


Älsklingen gick och bävade över att utedasset i stugan behövde tömmas.

- Ja men, jag gör det sa jag glatt. Jag har inte ont av det, jag har ju torkat skit i hela mitt liv. Det har inte Älsklingen.

Strax efter att vi hade träffats, Älsklingen och jag, och fortfarande bodde i varsin stad, så var han nere hos mig i Stockholm för att han skulle gå på mässan. Jag jobbade på natten och han skulle sova i min lägenhet. Vi skulle i alla fall hinna träffas en stund på kvällen och sedan äta frukost ihop på morgonen. När jag öppnade dörren på morgonen flög Älsklingen upp ur sängen och ställde sig framför mig i hallen, sömndrucken och med håret spretande åt alla håll.

- Hon har kackat på golvet! sa han och såg halvhysterisk ut. (Hon = kissen)
- Ja men jag tar upp det sa jag lugn bara!
- Det har jag redan gjort. Det var ju igår kväll. Jag mådde så illa att jag höll på att kräkas.

Ja, det är inte klokt vilka trauman vi drabbas av i livet. Jag skrattar fortfarande åt bilden av denna hysteriska karl med håret på ända, som innan han ens sa Hej! meddelade att katten kackat på golvet som om jordens undergång vore nära.

- Hur ska du kunna skaffa barn om du inte ens klarar av att plocka upp lite kattskit? sa jag.
- Jag får väl öva mig sa Älsklingen. Det gjorde han ju också, för han tog hand om kattlådan hela första graviditeten och sedan var han ju pappaledig ett år. Icke desto mindre har han mer ont av skit än jag, så jag tog itu med att tömma dasset.

Och skiten var det väl inga problem med. Men flugorna, i sina olika stadier... Sedan åt inte jag på tre dagar. Möjligen delvis beroende på att jag var i början av en graviditet och lite extra känslig. [Se där, hur den patetiska människan försöker ursäkta sig!]

Mellan fönsterrutorna i ett av fönsterna här uppe i allrummet surrar nu fjorton flugor. Det är sjukt mycket flugor i och runt fönsterna. För att inte tala om alla döda som ligger uppe i plafonderna. Kanske inte så förvånande om man betänker att vi har en hästhage som gränsar till tomten och det finns tre hästar och en åsna i nedre byn. Nej, jag vill inte bli av med hästarna. Jag är beredd att betala i flugor för att ha dem här. Men...

Men, mina vänner, min stora oro nu är komposterbarttunnan. Vi har en soptunna
för brännbart och en för komposterbart. Tunnorna töms varannan vecka. De står invid hästhagen. Jag vågar inte TÄNKA på hur där kommer att se ut framåt
sommaren. [Vad var det hon skrev om livstrauman? Löjligt! Banala små flugor?!] Jag tänkte att man kanske kunde täcka över ventilationshål och öppning med myggnät, men när jag var nere och inspekterade tunneländet lite närmre, så visade det sig att hela jäkla tunnan är full av lufthål. Efter två veckor kommer sopgubbarna inte behöva dra tunnan till bilen, fanskapet kommer att gå av sig självt! Bah, vad äckligt!

Inom parantes kanske jag skulle kunna öppna ett bantningsinstitut här. Vem fan skulle kunna äta med den där tunnan i närheten? Jag skulle bli miljonär. Alla människor (utan morsan och ett par till) vill ju gå ner i vikt.

Nåväl, jag har börjat läsa på lite om varmkompost. Varför skänka bort all embryonal jord och sedan gå och köpa färdig dyrt? Tanken på egenproducerad fin kompostjord tilltalar mig. Det lär behövas en hel del sådan om man ska lyckas förvandla denna grässtäpp till en trädgård. Med en välskött varmkompost borde man kunna slippa den vandrande komposterbarttunnan - och miljonerna bantningsinstitutet skulle ge också, förvisso, men det vore det värt. Åtminstone trodde jag det innan jag började läsa. Nu tvivlar jag så smått. Kanske dags för lite KBT avseende flugfobierna.

Men hörrni, vad säger ni om en Biokub? Vacker är den ju inte, men omgärdad av fläder, syren och vresrosor så kanske det kan bli bra. Jag har läst mig till att man förr i tiden plägade plantera en fläder i anslutning till komposten. Det lät trevligt, tyckte jag. Dessutom har jag, passligt nog, två frösådda på tillväxt här ute. Och syrener och vresrosor doftar ju underbart, och kan kanske dölja sketlokta lite. Kanske borde jag ha en schersmin där också.



Kommentarer:
[2008-04-24 12:58] Basilika: Sjalv sager jag vaggloss. Men de kanske inte heller ar insekter?
Annars flugor. Sarskilt de stora, feta, langsamma. Jag vill inte ens ha ihjal dem for det blir sa kletigt. *ryser*