(SKYLLA PÅ HYPODEA)
Jag vet inte vad som är vad längre. Luftvägarna som gör ont för varje andetag, ryggen som smärtar vid varje rörelse eller magen som pajat på grund av värktabletterna (som för övrigt inte gör någon märkbar nytta). Det sitter på ungefär samma nivå, rakt igenom kroppen.
Och nej, jag vill inte fira midsommar. Nej, jag vill inte åka till svärföräldrarna. Nej, jag vill inte försöka göra mig fin, när jag i alla fall ser ut som sju svåra år vad jag än gör. Nej, jag vill inte försöka umgås och vara trevlig; jag är inte trevlig; det finns inget trevligt i mig, bara ett stort mörkt tomt hål och en ledsenhet som inte låter sig motas av hurtfriska påminnelser om hur bra jag egentligen har det och hur priviligerad jag är.
Och vad exakt är det jag skulle fira? Att det från och med nu blir mörkare och mörkare? Eller att det är 10°, ösregnar och blåser nordanvind? Eller att jag för tillfället inte har någon som helst förmåga att uppskatta denna fantastiska gåva som livet är.
